Deras relation hade börjat som skämt, ett skådespel, men Blair var inte längre säker på var han och Yrjö stod. Hade tillgivenheten bytts ut från spelad till äkta? Hade den alltid varit där, men dold under ett lager av vaksamhet från bådas sida? Eller var de fortfarande bara något påhittat, för nöjes skull? Han kunde inte finna ett klart svar, varken i huvudet eller hjärtat, men det var omöjligt att förneka att ett sällsamt lugn infann sig hos honom när han vandrade tillsammans med Yrjö över Numoorislätten. De hade dragit sig undan från resten av gruppen när de stannat för kvällen. Inte för att sträcka på benen - det gjorde de tillräckligt under dagen - utan bara för att få lite ensamtid. Lite tid att andas i bekväm tystnad, med bara två par andetag som kunde rubba den.
     De gick tätt ihop, andades tillsammans och lyssnade till tystnaden. Och var inte det allt som behövdes egentligen? Ändå tvekade inte Blair att tala när en fråga kramade hans hjärta.
     "Är du rädd för något?" Blicken gled över ansiktet som vändes upp mot honom. Inte ens de smala, tvefärgade ögonen kunde frånta Yrjö känslan av kylig och fullständig perfektion. Det kramade till i hjärtat igen, men inte av en fråga. "Som.. ärr, till exempel. Rädd kanske är fel ord, men..." Blair la huvudet på sned, försökte förmedla vad han menade med blicken. "Oroar du dig för att skada dig när du slåss?" För Blair gillade inte att erkänna det, men han gjorde det. Inte för sig själv, såklart, han var redan trasig och förstörd, men Yrjö var ännu så ren och orörd. Där fanns inga fula revor i den ljusa pälsen, inget som varslade om insidan som lurade. Och fakargen ville hålla det så.

Yrjö visste inte om det var Blairs närvaro som gjorde gruppen uthärdlig. Vanligtvis hade ett event som Skuggfalls invigning fått honom att vilja springa ut till närmaste skog och gömma sig i sin dimma, men på senare tid hade dimman nästan kännts överflödig på något vis. Den fanns alltid redo att kallas när Yrjö behövde den, men han kände sig tryggare att bli sedd.

För den delen, var gruppen inte den värsta att befinna sig runt heller.

Det var Blair som bröt tystnaden och Yrjö såg mot honom. Minen var allvarsam som den brukade, men glimten i ögonen var lättsam och mjuk.
"Jag brukar vara upptagen med att skada, snarare än bli skadad," skämtade han med ett litet leende som lekte över de mörka läpparna. Inte ett enda ärr klädde Yrjös kropp - pälsen var hel och ren, välkammad, böljande. Han var skör, men än hade han inte brytit ett ben i sin kropp.
"Men, ja, alltså..."
Det låg en sanning i det. Yrjö var mycket mån om sitt utseende och var alltid försiktig när han jagade, stred, roade sig. Rispor var en sak, men ett hugg kunde ha förödande konsekvenser. Han mindes de djupa såren och revorna han sett de stridande dela ut till varandra på arenan och rös lätt vid tanken på att själv få ett öga utslitet, eller få fula, djupa revor i ansiktet.
"Jag vill ju inte se ut som dig."
Yrjö hade en retsam ton i rösten och nafsade roat efter Blairs mungipa med vassa små tänder.
"Hurså? Säg inte att Blair oroar sig för att jag ska bli skadad?"

Blair fnös till, men värjde sig inte för munnen som nafsade efter hans. Istället slog han ena frambenet kring den mindre vargen och drog honom till sig i en lekfull omfamning. Han morrade lågt, men ett leende drog i läpparna.
     "När du säger det så", svarade han, utan att utveckla vad han menade. Ganska snart släppte han greppet han kopplat om Yrjö, men behöll kroppen nära när de fortsatte gå. De nådde ett krön och fann sig se ut över en stor yta av Numoorislätten. Halvmånen lyste bara upp omgivningen delvis, och skapade några diffusa, långa skuggor som sträckte sig mot dem med smala fingrar. Det gav ett kusligt intryck, men Blair kände bara lugn när han vände sig mot dimmvargen med ett okynnigt leende.
     "Erkänn, du vill inte se ut som mig, men det betyder inte att du inte diggar det ändå." Det fanns glitter i blicken när han mötte Yrjös blick med samma leende.

De gick nära varandra. Yrjö kunde känna Blairs värme mot sig, och han frustade roat åt vad fakargen sa därnäst.
"...Det ligger nåt i det," medgav han efter en stund. Det var sant. Blair var ärrad, men det klädde honom på något vis. Yrjö lät blicken glida över den ärrade hanen, studerade i tystnad. Det i pannan inte som de andra.
"De klär ju dig."
Han hummade lågt och blickade uppåt, mot natthimlen. Det var helt stjärnklart, ja, till och med halvmånen sken över dem. Den kallade på något konstigt sätt, och Yrjö blev märkligt påmind om dess existens. Nattetid när han smög omkring hade han oftast sin dimma till skydd. Den tillät honom inte att beskåda stjärnorna direkt.
"Halvmåne," kommenterade han och kände sig direkt dum som yttrat det uppenbara. En svag vind blåste in och fångade Yrjös lockar för ett kort ögonblick.
"Om jag skulle bli skadad, då. Vad gör du då?"

Blair fnös roat, men mjukt.
     "Om du skulle bli skadad... Då skulle jag väl helt enkelt vara tvungen att slita den ansvariga i stycken. Tassar och ben först." Vassa hörntänder glimmade när Blair log, en kall hinna över leendet som tillsammans med ärren skänkte honom en betydligt allvarligare aura. Trots den brutala betydelsen låg ingen sarkasm över orden. Han var trött på att se sina närmaste bli skadade. Det fanns en djup och intensiv vrede i honom som han burit länge på, och den läckte ut lite i hans ord. Han hade inte fått utlopp för den på länge - men skulle något hända Yrjö, Bambra, eller vem som helst i deras gäng skulle han inte tveka att hämnas. "Och beroende på hur allvarligt antar jag att jag skulle fortsätta med deras valpar, deras partner, vänner och övrig familj." Utan att mildra betydelsen av sina tidigare ord, blev leendet skämtsamt. 
     "Sedan skulle jag förstås yla ut min sorg mot månen. Vad skänker bättre tröst än en ljus klump bland oceaner av natthimmel?" Det låg något sarkastiskt över de sista orden, och intrycket blev inte mindre av att Blair höjde huvudet, med en glimt i ögat, öppnade munnen och lågmält ylade mot månen.

Tassar och ben först. Yrjö föreställde sig för sitt inre att någon faktiskt skulle råka ut för den behandlingen och log nöjt. En annan hade kanske tagit det som ett skämt, men Yrjö litade på att Blair talade sanning.
"Bra," log han, oförmögen att dölja sin belåtenhet. "Jag tar ditt ord för det."
Blair stämde ut i sång mot natthimlen, mot halvmånen som hängde i skyn.  Yrjö såg först på honom en stund. Det var länge sedan nu, men efter en kort stunds tvivel stämde Yrjö in. Han lyfte nosen mot skyn och särade läpparna i ett ihåligt, nästan kusligt läte. Hans yl var inte en vacker sång, en behaglig kallning. Det var en isande varning, ett skallande hot för andra att inte beträda hans dimma. Men på något vis stämde det väl in med Blairs röst, och tillsammans sjöng de sin symfoni för himlen.

"Bra. Jag tar ditt ord för det." Deras yl skapade en samklang långt djupare än bara ljudet. Det vibrerade genom Blair, från halsen ner i bröstet. Hjärtat slog lite hårdare, verkade vilja följa med sången ut i nattluften och förenas med Yrjö. Även efter att deras röster dött ut och ersatts av tystnaden verkade luften emellan dem vibrera.
     Blair såg mot dimmvargen, tänkt att vara i smyg, men Yrjö såg nästan omedelbart upp mot honom. Kanske hade han upptäckt honom, kanske hade han haft samma sak i tankarna. Under de sekunder som de delade ögonkontakt kramade det till i bröst och mage. Yrjös närvaro var outhärdlig, men Blair ville aldrig lämna den.
     Tillslut gav han upp, och föreslog med ett litet leende att de skulle ansluta sig till de andra innan någon undrade om de rymt iväg tillsammans. Yrjös leende var nyfiket och talande.
     "En dag", andades han i den mindres öra, och drog till sig hanen med sin vinge. Tätt tillsammans återvände de, fortfarande sammanlänkade. Blair var inte redo att släppa taget. Vad framtiden hade för dem var okänt, även med hans gåva, men han blev mer och mer krypande medveten om att han ville spendera den med Yrjö.

[Avslutat]