[Reserverad för Baugur.]

Tannin hade följt med truppen av Devils, vandrat till staden som kallades Civitas och spenderat något månvarv där, för att nu slutligen befinna sig på arenan som de kallade Skuggfall. En arena där strider skulle äga rum, vargar som ville slåss för att roa en större skara. Han var skeptiskt till det hela, men han hade lovat Tramptass att ge sitt liv åt Devils. Och även om den gamla ledaren var borta höll han fast vid sitt ord.
Det var dock en miljö han inte trivdes med. Ropen var höga och han var trött, inte bara efter vandringen utan även av den lilla mängd sömn han hade lyckats skrapa ihop. På deras resa hade en av synerna drabbat honom, av en storvuxen vren med en enorm krona på huvudet. Vilja hade frågat vad han hade sett, nyfiken precis som de andra i följet på hans extraordinära förmåga. Tannin hade viftat bort det, sagt att det säkert var det förflutna. Ändå hade han inte kunnat släppa tanken på att det hade varit likt någon han känt för länge sedan. 
Någon som var död nu.

Det var med tunt hjärta som han avlägsnade sig från Devils följet. Sökte sig undan, för att komma ifrån de höga ropen. För att samla sig lite. De hade blivit lovade någon form av underhållning, men hittills var han inte imponerad.
Själv hade han inget begär av att stå där och kämpa, endast för att roa andra. Ifall han skulle strida skulle det finnas en större mening. Han tänkte inte vara en docka vars enda syfte var att ge publiken något att se på.

Han kom ut bakom arenan, där ropen inte var lika höga. Ett djupt andetag drogs och blicken vandrade över området. De flesta befann innanför de väldiga murarna, men några få samtalade även här utanför. Och av en slump fastnade hans blick på en högrest individ precis när denne vände huvudet mot Tannin.
Han stelnade till, drog djupt efter andan. Det var precis som i hans syn. Kronan, ansiktet, hela vargen... Samma kroppshållning, samma bakgrund. 
Några ögonblick drog förbi innan Tannin trevande tog ett steg mot den andre, rädd att denne skulle försvinna ifall han släppte denne med blicken.
"Baugur..?" 
Rösten var inte mer än en viskning, knappt hörbar.

Baugur hade inte ens hunnit vända sig om innan han bara visste vem det var. Rösten, om än åldrad, avslöjade allt. Han vände sig långsamt och plötsligt stod han där framför honom. Hans forna broder, likt ett levande spöke från hans forna liv. Tannin hade verkligen blivit lik deras far. En sann vren, medan han själv fått hornen från hans mor. Som ett bevis på att han själv aldrig skulle bli riktigt lika mycket en vren som han en gång hade önskat. Idag bar han istället sin krona med ny stolthet. En del av honom hade båda bävat för detta möte, men också sett fram emot det. Han visste någonstans att det hade varit oundvikligt,  och nu fick han en chans att göra upp med hans förflutna en gång från alla.
"Tannin." Sa han i kort ton, men han kunde inte dölja att mötet påverkade honom. Han fick blinka nån extra gång och hade en något sammanbiten min.
"Det var.. Ett tag sen minst sagt." Han var tyst ett ögonblick men tystnaden gjorde honom snabbt obekväm och han ville som prata på som att inget särskilt hade hänt. "Är allt bra med dig? Hur är det med vår syster och våra föräldrar?"

Det uttryckslösa ansiktet som mötte honom när han såg på brodern var inte vad han hade förväntat sig. Men å andra sidan visste han inte riktigt vad han annat hade kunnat förvänta sig, och för att vara ärlig var han inte mycket bättre själv. Efter att första chocken hade lagt sig bar även Tannin ett sammanbitet uttryck i det avlånga ansiktet.
"Jag trodde..." 
Orden dog ut, och han tystnade. Visste inte riktigt vad han skulle säga. Att hon trodde brodern var död? Uppenbarligen var han ju inte det.
Något mörkt drog över hans ansikte när Baugur nämnde deras förra familj.
"Du undrar hur vi har det?"
Det syntes på Tannin att han knappt kunde tro att Baugur frågade.
"Ifall det nu varit så viktigt kanske du hade kunnat söka upp oss. Du hade kunnat komma tillbaka. Uppenbarligen lever du och ser ut att må bra." Rösten var kylig när han talade. "Vi sökte länge, och till slut slutade alla att söka. Sedan försvann Luma, precis som du. Och även där sökte vi, tills någon antog att hon var död och resten bara höll med."
De hade bara lämnat honom, båda hans syskon. Och han hade behövt dem, då. Behövde han dem nu? Frågan hängde över honom och Tannin hade inte svaret.
"Vad som hände med mor och far..." Föraktet lös tydligt i hans ansikte. "... vet jag inte. Det sista jag hörde var att Treontha splittrades efter en strid mot de odöda. Många föll visst på slagfältet, kanske våra föräldrar var bland dem."
Huvudet lades lätt på sned.
"Det känns konstigt, vet du, att du bryr dig efter all denna tid. Att du ens lever. Att du aldrig återvände fast vi behövde dig." 
Fast jag behövde dig...
"Vad hände egentligen?"

Baugur var inte förvånad över Tannins ilska. Tannin hade mycket känslor som han hade burit på länge som behövde komma ut. Det var tydligt. Baugur hade varit medveten om att han en dag eventuellt skulle komma att behöva konfronteras med sitt förflutna, men nu när han fick veta att det i stort sett antagligen bara var Tannin kvar av hans förflutna så vart det makabert nog.. lättare. Även om mötet med hans tidigare broder samtidigt var ett möte han hade bävat för så hade det kunnat vara värre. Nu var det bara Tannin, och han var tydligt sårbar.

"Jag beklagar dina sorger.. Det tynger mig att se dig bära dem och trycka ner dig." Baugur tog ett djupt andetag. Någonstans visste han att han inte kunde göra det här på ett smärtfritt sätt för Tannin. Sanningen var ju nämligen så krass att Baugur till största del inte längre brydde sig. Men det var inget han kunde säga rakt ut. För minnet av att bry sig fanns fortfarande där.

"Jag kanske inte kan svara på allt du undrar, men jag ska berätta det som är viktigt att berätta. Jag kom aldrig tillbaka för jag fick ett nytt hem. Hielo fann mig. Han gav mig allt och har gjort mig till den jag är. Ett starkt Isblod. Ett stolt isblod. Jag är mer än vad jag någonsin hade kunnat bli i Treontha. Jag är skyldig Hielo allt. Jag är skyldig honom mitt liv. Och jag skulle heller aldrig tveka på att ge honom det." Baugur visade knappt några känslor alls när han talade. Han försökte nästan medvetet vara så kall han bara kunde för att inte inge minsta hopp hos Tannin.

"Vi är inte längre familj du och jag. Isbloden är min familj. Men vi var nära varandra en gång, och det har jag inte glömt. Och det kommer jag heller aldrig glömma för det hör till mitt förflutna och till den jag var och det hör därför också till den jag har blivit. Men det är dags att du släpper taget nu. Det är dags att du går vidare, för den bror du en gång hade och har sökt så länge.. Han finns inte mer."

Tannin hade egentligen inte förväntat sig något annat, borde inte ha varit dum nog att förvänta sig något mer än det han fick, och ändå kändes det kalla avvisandet som hans bror gav honom smärtsamt. Och än en gång blev det allt för tydligt vad de han en gång hållit av verkligen tyckte om honom. Och det lilla hopp om Tannin haft om att hans familj faktiskt hade brytt sig om honom dog i mötet med Baugur.
"Självklart." Rösten var likgiltig, saklig. De känslor som hade blossat upp inom honom ebbade sakta ut. Sakta insåg Tannin att det fanns ingenting kvar i det förflutna, ingenting att längta efter eller hoppas på. 
"Jag förstår, och egentligen förväntade jag mig inget annat. Det förflutna hör hemma i det förflutna, precis som du säger. Det gläder mig att du funnit din väg i livet. Ett hem. Att du fått möjligheten att finna din fulla potential. På ett sätt avundas jag dig, att får vara den som försvann."
De blåa ögonen granskade brodern, och ett djupt andetag drogs, som för att samla den kraft som behövdes för att fortsätta tala.
"Det var dumdristigt att söka upp dig här, men det var förvåning som fick mig att göra det. Och kanske det ändå förde något med sig, för dina ord var sanningen och kanske precis det jag behövde höra. Vi är inte längre bröder, trots att vi en gång var just det. Våra liv hör inte längre samman, vi har ingenting att hämta från varandra, och det är fakta. Jag antar att jag borde tacka dig."
Ett kort, känslolöst leende drog över hans läppar.
"Jag önskar dig allt väl, Baugur. Lev gott bland Isbloden."
Och det var där och då, när han tog det slutgiltiga avskedet av sin broder, som Tannin avsvor sig hela sitt förflutna. Det var i den stunden som han slutade sakna det som varit, och istället valde att blicka framåt. Tannin hade formats av många händelser i hans liv, men detta möte med Baugur var det som slutligen knuffade honom över kanten. Kvar fanns bara ett kallt lugn, och under det ett brinnande begär efter att hämnas på världen och allt han hade fått utstå i den.
Han ljög inte när han önskade Baugur allt gott, samtidigt fanns där inget begär efter att någonsin möta den andra vrenen igen. De var, trots allt, inte mer än främlingar.

Ett litet leende kunde synas i den annars så stela raganans ansikte. Han hade inte väntat sig att Tannin ändå skulle resonera så pass resonabelt som han gjorde. De hade båda växt upp nu. Det var tydligt. Och med det så visste Baugur också att han med säkerhet helt gjort upp med sitt förflutna. Det fanns en behaglig frid i det. En frihet. Även om han slutat känna saknat tidigt som valp, så har det varit kvar frågor och en oro om vad som skulle ske om han mötte dem en dag igen. Och nu visste han.

Han nickade mot Tannin i respekt.
"Väl talat. Och om det är en tröst, så hoppas jag att också du finner lyckan i ett hem i din framtid. Vi kan inte påverka vårt förflutna, Tannin. Bara vår framtid." Baugur lyssnade till arenaljuden omkring dem. En strid var avslutad. En annan skulle starta.

"Tills vi möts igen." Baugur låg kvar med blicken i Tannin en stund, som för att skapa ett sista minne av honom. Han var såklart inte säker på att de skulle mötas igen. Det kunde man aldrig vara. Han visste att de båda skulle leva utan att söka varandra. Men något i honom sa att det inte skulle bli sista gången de möttes. Och det vore mer än möjligt att om de sågs igen att det inte längre skulle vara på fredliga termer. Då var det det här minnet av sitt förflutna Baugur skulle ha kvar av deras återförening. För skulle det komma till det valet en dag, där han behövde välja mellan lojalitet till Nordriket eller hans broders liv, så skulle åtminstone inte Baugur ha några problem med det valet. Behövde han en dag döda Tannin skulle han vara mer än redo att göra det för Nordriket.

Till slut vände sig Baugur för att gå och ansluta sig till Isbloden igen, där han visste att han hörde hemma.


[Vill du svara igen så gör det! Annars kan det vara avslutat här]