Trian travade lätt fram över det karga landskapet där vinden slet honom i den tjocka bergspälsen. Runt halsen glimmade amuletten i saffir och den ljusblå blicken var fokuserad. Nosen var djupt engagerad i spåret av get som han fått upp trots den hårda vinden. Bakom de tjocka molnen kunde solen glimta förbi men vinden såg till att gömma den gång på gång. 
     "Hänger du med?" Han saktade in på stegen och vände bak huvudet till den äldre valpen som han hade med sig. Trian hade väl aldrig sett sig själv som någon lärare, men efter att vid elden föregående kväll suttit och talat om att han minsann kunde lära en padda att jaga så hade utmaningen om att lära upp en valp dykt upp. Därav travade Hassel nu bredvid honom, givetvis under hårda order att inget skulle få hända valpen och därför rörde de sig endast i utkanten av revirets bas. Trian skulle beskydda valpen till sista blodsdroppen, det behövde ingen tveka på. Det var så han var genetiskt designad. Beskyddaren.
     "Kom igen, getterna kommer hinna i väg om du inte länger på stegen pysen" suckade han, dock med en retsamhet i blicken. Det kunde ju inte vara lätt att hänga med i Trians enorma steg. 
     Han höjde på huvudet något för att dra in doften av getfäll och tackornas svullna juver. "Känner du dem?"

Det var spännande att vara ute på jakt. Den unga lilla vargen har spetsade öron och blicken sveper hela tiden fram och tillbaka. Alla sinnen är på helspänn, även om han inte är riktigt säker på vad det är han jagar. Men med Trian som mentor så känns det ändå som att det kommer gå bra. Tänk känslan när de triumferande kommer hem med bytet. Vad syskonen kommer bli imponerade!
Hänger du med?
Hassel rycks ur dagdrömmeriet där han står inför syskonen som alla ser på honom med stora imponerade ögon. De badar i strålglansen av den store jägaren.
Hassel ruskar på huvudet och fäster blicken på Trian. Han hade inte halkat efter allt får långt och med några längda steg så var han ifatt igen. Det hjälpte även mycket att Trian själv hade saktat farten en smula. Trian är dessutom mycket högre än den lilla ninjan så Hassel joggar på när den äldre hanen stegar på.
Kom igen, getterna kommer hinna i väg om du inte länger på stegen pysen.
"Var är de?" Hassel ser sig ivrigt omkring. När Trian höjer huvudet och nosar så gör Hassel likadant.
Känner du dem?
Hassel känner den tjocka doften av getfäll. Något han känner igen från när flockens jägare kommit hemdragande med ett fällt byte. Hassel nickar och ser på Trian. Han väntar spänt på order. Vad ska han göra? Vad är hans del i jakten? Den äldre mer erfarna hanen är jaktledaren och en ledares order skall följas.
"Vad gör vi nu?" Hassel viskar, medryckt av spänningen i situationen.

Trian kunde inte låta bli att roas av den unga Hassels exalterade uppsyn. Det påminde honom en aning om han själv, första gången han fått följa med flockens jägare på vandring längre ner i bergen. Ivern, adrenalinet, förväntningarna. 
     Getterna var fortfarande en bit bort och Trian drog djupt in doften av dem innan han vilade blicken på Hassel. "De är inte långt borta, men vi bör redan nu ha extra koll på vinden, okej? Vi vill inte att de känner vår doft" förklarade han och blev förvånad själv över hur lik han lät sin mor när han talade så... pedagogiskt och lugnt.
     "Slut ögonen" uppmanade han och gjorde själv detsamma. "Lyssna till vinden, känn den vina i dina öron, känn den leka i din päls" Trians röst var dov. "Åt vilket håll bör vi gå om vi vill närma oss dem med vinden i våra bröst?" frågade han och slog upp ögonen. Betraktade den unga hanen.
     Han väntade in hanens svar, hans ena öra vred sig något då en svagt bräkande studsade mellan bergen.