Med snabba steg hade Ayira lämnat rummet och försökte dra in ny luft i lungorna. Syre som inte kändes tung, seg och vass likt den hon lämnat bakom sig. Hela rummet hade för varje minut som gick fyllt hennes kropp med sorg och ett mörker som inte känt på många år, hade hon stannat där inne en minut till så hade hon nog tappat sitt förstånd. Något hon absolut inte fick göra framför sina barn eller gudarna som alltid vakade. Med skakiga ben fortsatte hon bort från dom andra, bort från det som skar i hennes själ. Ayira hade sett att hennes son inte hade varit på plats så hon ville hitta honom, se så allt var bra. Hon ville prata med honom om det hela för att få höra, få veta var han befann sig i kaoset. Hon ville inte kalla sin familj för kaos men det var nog det enda hon kunde se det som nu, kaos och trasigt. 
Skakningarna avtog ju längre bort från mötet hon kom, ljuset smög långsamt tillbaka och fyllde hennes sinne med ro. Med sin mjuka stämma ropade hon efter Hassel, med lätta steg rörde hon sig genom fästningen men ju längre tiden gick desto oroligare blev hon. Hassel som alltid hade varit den som svarade först, den som aldrig sagt nej eller direkt gjort några hyss. Inte som systrarna bus ialllfall. Att han inte hade svarat eller mött upp henne vid detta lag väckte en obehaglig känsla att något var fel, något hade hänt honom. Utan att tveka slöt hon ögonen, reste sig på bakbenen för att hårt slå framtassarna i marken under henne. En målning av hela fästningen, alla medlemmar och ting målades upp likt en svartvit målning. En vagt grumlig skepnad trädde fram borta vid matförrådet och hon förstod på en gång att det var hennes borttappade son. Ayira tvekade inte en sekund och satte av mot Hassel innan hon ens hunnit öppna ögonen, med snabba lätta steg flög hon mer eller mindre fram. Sakta ner vid kurvor eller täta svängar fanns inte i henne värld och för första gången på länge lät hon sin genetik leda henne fram och den silvriga tiken mer eller mindre studsade längst väggarna. 
När dom ljusa ögonen såg den mörka randiga kroppen ligga på marken skyndade hon sig fram. Hjärtat bultade hårt under den tjocka pälsen när hon försiktigt lyfte upp sonens huvud i sin famn för att se att allt var bra. Hennes ljusa tassar fläckades av blod och en iskall våg sköljde över henne, den ljusa blicken svärtades för ett ögonblick innan hon mjukt kramade om Hassel. Hans mjuka andetag lugnade Ayira en aning men oron växte sig större. Vem hade skadat hennes kära son och varför. Ayira hade en aning om vem det kan ha varit men hon ville ha fel, hoppades att hon hade fel. "Hassel, hör du mig?" stämman var stilla och mjuk. Hennes yttre var lugn och stillsam men under den tjocka pälsen flödade alla känslor likt en otämjd flod som ville dränka alla runt om sig. Lågt nynnade den silvriga tiken medans hon höll sin son och letade efter något att lägga mot hans blödande sår, en fäll nära förrådet fångade hennes intresse. Varsamt släppte hon taget om Hassel för att hämta huden, la den mot det öppna såret och med en tass la hon nog med tryck för att stoppa blödningen.

[Utspelar sig efter Jag klarar mig själv]

Han flyter sakta tillbaka till medvetande av att någon rör vid hans kropp. Varje beröring känns överdrivet våldsam då vilda vågor av yrsel får världen att snurra. Någon uttalar hans namn men det låter som att han hör det från under vatten. Sakta sakta blir det klarare och han ser upp i mammas ansikte. Hennes konturer är suddiga och ofokuserade på grund på grund av yrseln. Hassel kvider lågt och blinkar några gånger. Han känner sig äckligt matt. Vad hände egentligen.
”Mm…” Han orkar inte ens säga mamma. Plötsligt fylls han av frustration. Varför ligger han på golvet? Hur hamnade han där. Fiir. Fiir bet honom men det borde han väl knappast ha blivit så vek av. Är han seriöst inte starkare än att ett litet bett får honom att svimma av? Hur ska han då kunna beskydda familjen? Hur ska han då kunna beskydda Fiir?
Utmattad sluter han ögonen igen och kroppen känns som att den väger flera ton sten. Efter en stund återfår han medvetandet igen. Han känner sig desorienterad och vet inte hur lång tid som har passerat. Mamma är fortfarande där vid hans sida. Hassel suckar tungt. Munnen känns onödigt tror och han smackar några gånger för att få igång salivproductionen.
”Var… Var är… Fiir?”
Hassel sväljer och halsen känns lika torr som munnen. Men det bryr han sig inte om just nu. Han måste hitta Fiir. Han vill veta att hon är okej. Och han vill att hon ska veta att han inte är arg. Han spänner musklerna för att försöka få kroppen att lyda, att resa sig upp. Men så fort huvudet lyfts någon milimeter från underlaget så snurrar det så hemskt att han mår illa. Slog han i huvudet när han föll? Om han föll? Hur hamnade han annars på golvet?

Ayira spenderade inte ett ögonblick extra med att fort försöka få sin son med sig till sjukrummet deras. Försiktigt hade hon försökt dra  upp Hassel på en större hud men lyckades halvhjärtat. Barnen hennes som en gång sprungit runt i hemmet med små klumpiga ben var inte så små längre, trotts hennes styrka så var hon inte nog stark nog i stundens hetta att hjälpa sin skadade son. Paniken kröp sig snabbt på när Ayira förstod att hon inte skulle få honom härifrån som hon hade velat, att lämna honom här fanns inte i hennes värld. 
Snabbt sökte hon genom omgivningen efter något som skulle underlätta förflyttningen men inget tycktes fånga hennes intresse, paniken som borrat in sig i ryggraden gick för varje sekund som gick över till frustration.  Det var inte fören Hassels låga lilla röst bröt tystnaden runt henne. 
Snabbare än vinden själv la Ayira sig bredvid sonen sin och hummade lågt. "Det kommer bli bra." med mjuka lätta rörelser strök hon honom på kinden tills han slumrade in igen. 
Nu fanns det ingen mer tid att spilla och med snabba rörelser reste sig den silvriga varginnan, det var nu eller aldrig som han skulle ut härifrån.
Det kändes som timmar när hon åter igen försökte se sig runt för att hitta något som skulle fungera för att få honom härifrån men allt hon kunde se var hudar och några grenar. Att bygga något skulle ta för lång tid, om än Hassel inte var allvarligt skadad så hade moderskänslorna tagit över och förstorat hela händelsen. 
Det hade nog inte gått mer än några minuter så kunde hon känna under sina tassar att Hassel började kvickna till igen, hans klena lilla röst fick henne att snabbt släppa allt för att sätta sig vid hans sida. Orden som kom ur hans mun var inte vad hon förväntade sig, de så annars ljusa isiga ögonen svartnade för ett ögonblick.
Var är Fiir? 
Klart det var Fiir som stod för skadorna, klart det var hon som hade attackerat hennes son och sen bara lämnat honom där. Hade Lune stått rakt här framför Ayira så hade hon nog inte tvekat att flyga på henne, tagit ut sin rädsla och ilska på den som tagit hem någon som get sig på hennes egna barn. Varför hade Lune tagit hem någon så ostabil och lämnat valpen till att få härja fritt, hur kunde hon. Ayira ville inget mer än att storma tillbaka i samlingsrummet och hoppa på den stora gråa honan. Förbanna henne för att hon tillät Fiir ströva runt och skada andra. Ayira hade varit så uppslukad i sin ilska att hon hade inte märkt att allt runt om henne plötsligt kändes så kallt och mörkt, ett mörker hon inte känt förr. Det var inte fören Hassel åter igen försökte säga något som hon slets tillbaka till verkligheten. 

"Håll i dig."
Utan att tveka reste hon sig på bakbenen och med en snabb hård rörelse slog hon ned framtassarna i marken under henne. Ett hårt knak small under dom två vargarna när marken som Hassel låg på långsamt reste sig upp från marken. Hade hon hjälpt till att bygga platsen så kunde hon även plocka isär den som hon ville. Vad dom andra skulle säga sket hon fullständigt i, Hassel behövde vård. Hål går att fylla igen och hon skulle minsann se till att Lune gjorde det. 
Efter en relativt mjuk resa så hade dom nått sjukrummet på några minuter och försiktigt la hon ned stenblocket för att sedan  fort skynda sig till hörnet med alla örter och salvor. Stressen i Ayiras lilla kropp gjorde att hela hon vibrerade så att få tag i det hon behövde var en kamp för sig men efter lite fumlande fick tag i dom rätta salvorna och örter. Hade hon kastat ihop medicinerna snabbt när Vasilisa blev skadad så kändes den gången som timmar mot för nu. Kan också ha och göra med att hon har kastat ihop dessa mediciner sen hon var liten, det satt redan i benmärgen hur allt skulle gå till väga och vad som behövdes. 
Medans Ayira mixade ihop örterna kunde hon känna under sina tassar att Hassel försökte resa sig upp men sjönk utmattat ihop igen, platsen var nog inte speciellt mjuk att ligga på men så fort medicinerna var klar skulle hon hjälpa honom ned därifrån till en mjukare bädd. "Vänta lite så kommer och hjälper dig." 

En mjuk melodi fyllde rummet dom två vargarna befann sig i, en nattvisa som Vas och Kolzak många gånger sjungit för valparna  när dom var små. Ayira låg bredvid sin omplåstrade son på en av dom tjocka mjuka bäddarna och sjöng mjukt för honom, eller kanske sjöng hon mest för sig själv. Sjöng sig själv till ett lugn, till en ljus plats i sitt medvetna innan det ens fanns någon tanke på att återgå till mötet. Skulle hon återkomma för tidigt så kunde Ayira inte lova sig själv att Lune skulle lämna rummet helskinnad.

När Hassels medvetande flöt upp till utan igen var mamma där vid hans sida. Hennes värme och moderliga oro och ompysslan fick honom att känna sig som en liten valp igen. Det kändes tryggt att veta att mamma är där. Hassel sveper in och ut ur ett töcken och varje gång han öppnar ögonen igen så är mamma där. Han känner tårarna bränna i ögonen och alla känslorna förstärks definitivt av att Ayira är där. Det gör inte ont längre, smärtan är förmodligen bortdomnad men det är doften av blod, doften av hans eget blod eldar på yrseln.
En öronbedövande smäll drar Hassel tillbaka till medvetande igen och stenen under honom rör på sig. Väggarna sveper förbi honom och snart känner han igen sjukrummets interiör och doft. Han ville hjälpa till och försökte mödosamt resa sig upp men förgäves. Vart har hans kraft och styrka tagit vägen? Ayiras stämma hörs lugnande och Hassel kan bara vänta.
Svart igen och nästa gång Hassel vaknar så möts han av Ayiras stämma som mjukt formar orden i en sång han hört många gånger. Det känns tryggt. Allt kommer gå bra. Mamma är här.