Att säga att Aurora tynade bort var inte sant. Hon var fortfarande noga med att äta för valparnas skull, och tvingade sig även ut för att fånga lite solstrålar. Men det var apatiskt, och inget kom i tillräckliga mängder. Hon kunde bara inte finna motivationen när allt omkring henne ekade Tibast. Hon kunde inte ens titta på sina andra valpar utan att se honom. Ivo var på gränsen, men Aurora kunde å andra sidan inte överleva utan honom.
     Hon kan inte ha varit särskilt rolig att promenera med, där hon gick tillsammans med Nilo genom rosenträdgårdarna. Ofta var hon tyst i många minuter och svarade inte alltid på tilltal. Aurora visste att hon var en dålig vän, men hon kunde inte hjälpa det. Allt hon kunde göra var att be om ursäkt och be om en ny chans imorgon - som hon också skulle kasta bort.
     "Förlåt, Nilo", sa hon med spröd röst, och fortsatte på sitt tankespår. "Jag vet... jag vet att du hellre skulle göra annat, men... jag kan inte vara ensam. Inte nu." Det var lättare att gå genom trädgårdarna med sällskap än att helt förlora sig i rosorna och de övriga växterna. Något desperat sökte hon sin väns blick och undrade om Nilo visste hur rädd Aurora var för att förlora henne. "Men du förstår mig, väl? Du har också valpar-" Hon tystnade och bet sig hårt i läppen, men väntade ändå på svar.

Nilos hjärta brast lite när hon hörde Auroras oro.
"Åh nej min darling, så får du inte känna. Jag är hedrad att du vill umgås med dig. Jag finns här för dig."

Nilo kände sig mest tom och hjälplös.

"Jag kan inte ens.. föreställa mig att vara i samma situation.. Eller jo.." Nilos ögon tårades. "Ariel bad om att få bli gladiator.." Nilo kunde inte säga något mer utan behövde hämta andan och talade inte förens hon var säker på att rösten skulle hålla igen. Hon ville inte vara den som skulle tröstas i nuläget.

"Tro mig, jag vill inget hellre göra än att vara här med dig. Du är min ärmsta vän, min darling. Vad du än behöver, jag fixar, direkt. Vad som helst" Nilo hade kanske aldrig varit så genuin i hela sitt liv med vad hon sa till någon. Hon hade aldrig velat byta plats med Aurora. Aldrig

Aurora snyftade till, slitet mellan gråt och skratt. Det kunde inte hjälpas - Nilos ord berörde henne på djupet. Hon hade nog inte insett hur nära de faktiskt kommit varandra. Vad som börjat som konstanta vinkvällar hade utvecklats till en djup förståelse och vänskap. Hon var innerligt tacksam för svartvargen. Även efter hennes dräktighet hade deras rutin fortsatt, men med vatten för hennes del. Det var inte riktigt samma sak, och Aurora hade längtat tills valparna var födda så hon kunde återgå till fruktdrycken.
     Det var i alla fall innan Tibast, men även med sorgen färskt i blodet kunde inte Aurora låta bli att sukta efter normaliteten i att dricka vin med Nilo i solnedgången. Hon ville besvara orden, säga hur mycket Nilo betydde för henne, men misstänkte att rösten skulle spricka innan hon ens hunnit igenom de första orden. Istället suckade Aurora och såg ut över trädgården.
     "Jag vet bara inte hur jag ska kunna jobba vidare som om inget hänt. Civitas känns bara fel, fel, fel." Aurora sänkte rösten, men fortsatte ändå. "Jag tänker på det om nätterna. Att ta Ivo och flytta norrut. Ivo växte upp i Eriinari, och jag tror han saknar det mer än han vill säga." Hon borde aldrig ha tagit honom hit. De borde rymt bort tillsammans för länge sedan, men Aurora visste att det bara var en romantisk dröm. Hon hade för många hon behövde ta farväl av för att kunna genomföra något sådant. Ändå hängde drömmen om ett nytt liv ständigt närvarande. Aurora sneglade sig diskret omkring för att kontrollera så de verkligen var ensamma.
      "Jag känner bara inte att Tenebris är allt längre. Eller, jo, men... i valet mellan min familj och Tenebris skulle jag välja min familj. Alltid. Jag måste skydda dem." Beslutet hade inte varit självklart tidigare, men efter Tibasts död hade Aurora blivit säker. Familjen skulle komma först. Det var farliga ord, på sätt och vis, men Aurora litade på att Nilo inte skulle skvallra.

Tanken på att förlora Aurora var inget Nilo ville veta av, och det var som att en lätt panikkänsla slog henne. Hon tittade på sin vän en stund och man kunde se hennes mod fällas en aning.
"Äsch vad pratar du om. Vi har allt som vi kan önska här. Och vi kan se till att ingen mer av våra egna får bli gladiatorer igen. Du måste bara ge dig själv.. tid. Vad tror du din familj skulle säga om du drog iväg dem alla härifrån?"
Nilo suckade.
"Och du vet att jag skulle göra allt för min familj. Och du är en del av den. Här kan vi skydda varandra!"

"Vad tror du din familj skulle säga om du drog iväg dem alla härifrån?"
     "Du har rätt, naturligtvis", suckade Aurora. Hon kunde inte tänka hur upprörd Malva skulle bli om hon sa att familjen Stjärnsten skulle flytta ut i skogen. Ändå låg tvivlet kvar inom henne, och kanske kunde Nilo också känna av att Aurora ändå inte var helt nöjd med tillvaron. "Åh, jag vill inte lämna er, Nilo. Ni betyder... så mycket. Du är min bästa vän, verkligen. Men jag kan inte sluta tänka på de nya valparna och Ivo..." Aurora avbröt sig själv och skakade tvärt på huvudet.
     "Tid", upprepade hon bestämt. "Jag behöver tid." Det var ingen idé att jaga upp dem båda över något som inte skulle hända, åtminstone inte än på ett tag. Samtalet hjälpte i alla fall, och hon skyndade sig att fortsätta för att slippa tänka på konversationsstartaren. "Jag hörde att Miranda intresserat sig för måleri?" Aurora log genuint, även om leendet kanske inte nådde hela vägen till ögonen. "Är hon duktig, eller är hon ååh älskling, vad... fint?"

Nilo var inte säker på om hon lyckats övertyga Aurora eller om hon sagt så mest för att göra Nilo nöjd, men hon skulle låta det vara.. för den här gången.

"Åh hon är precis så duktig som jag vill att hon ska känna sig." Sa hon och log lite klurigt. "Som att hon är bäst, såklart. Men ja jag personligen har lite svårt att förstå.. Hennes målningar ibland. Man kan beskriva dem som väldigt symboliskt diffusa. Men Miranda är så passionerad när hon berättar om dem att det är lätt att dras med och bara hålla med. Hon har säkert tänkt ge dig en målning någon gång och då hoppas jag att du är snäll mot henne." Nilo var inte helt allvarlig i det hon sa, utan det låg en underton av sarkasm i hennes ord.

"Och du Aurora, ma darling, jag vill bara att du också ska känna dig som att du är bäst. Så om jag ser att du behöver det kommer jag att behandla sig som jag behandlar min dotter, begrips." Hon böjde sig fram och gav henne en vänskaplig kindpuss innan hon helt ogenerat vandrade vidare i trädgården.
"Och kom ihåg att vi alla gör vad vi känner är bäst för vår familj. Och det kan bara vi själva avgöra vad det är."

Aurora skrattade till. Jo, hon hade sett skymtar och hört talas om Mirandas konst. Symboliskt diffusa var ett snällt ordval att använda. Men hon kunde i alla fall avundas svartvargen hennes glädje och intresse, även om slutresultatet inte var fantastiskt.
     Nilos fortsatta ord fick Aurora att blinka frenetiskt. Det kittlade och sved i tårkanalerna när hon fick kämpa emot små tårar. Halsen kändes tjock och Aurora kunde bara nicka till svar. 
     ”Allt för dem”, fick hon tillslut fram lite kvävt. De kunde förstå varandra perfekt i den känslan. Aurora skulle välta träd, flytta berg och döda så många som det krävdes för sina barn, Ivo och Varya. Det spelade ingen roll vad som stod på spel - för dem skulle hon bryta alla vänskaps- och lojalitetsband. Hon kunde inte avgöra om det var ärofyllt eller skamligt.