"Hasseeeeeeeel, jag har tråååååkigt."
    Fays klagande stämma ekade mellan borgens stenväggar när hon klev in i vännens kammare och såg honom ligga intill en stadig eld i rummets mitt. Hon suckade dramatiskt och föll ihop intill honom. "Tror jag kommer dö om jag inte hittar på något snart. Ser jag inte döende ut?" Hon såg på honom med plågad blick, tydligt spelad, och tryckte en tass mot bröstet. "Åh Duraneir, slutet är nära. Välkomna mig i din famn."
    Skådespelet var dåligt men fick honom att skratta, vilket Fay såg som en vinst. "Vill du hitta på något? Vi kan... ställa varandra frågor? Alltså, roliga frågor. Inte såna där tråkiga 'vad har du gjort idag?'-frågor. Om du vill alltså. Jag börjar!" Det dröjde inte många ögonblick innan hon kom på sin första fråga och sken upp i extas.
    "Okej, okej så här", inledde hon och harklade sig. "Gillar du någon? Är du typ kär eller vad man säger."

Hassel hade mest bara visat, på ordination från mamma, efter att han blivit biten av Fiir. Hassel hade mått dåligt på grund av att han trodde att hon inte tyckte om honom. Att hon tyckte han var så avskyvärd att hon bara ville komma bort från honom. Så Hassel hade bara hållit sig på sitt rum, med ursäkten att han behövde vila och läka.
Denna dag blev lugnet dock avbrutet av Fay som kliver in i hans rum och dramatiskt faller ihop intill honom och utbrister hur otroligt tråkigt hon har. Hassel kan inte låta bli att dra på smilbanden och till och med skratta. Dagen är genast så mycket bättre.
”Jag tror Duraneir håller med om att det inte är din tid ännu. Du får allt stanna kvar här hos mig ett tag till.” Svarar han retfullt.
Hassel vill mer än gärna hitta på något och se förväntansfullt på Fay när hon talar. Frågan han fåt hade han dock inte väntat sig. Hassel ser in i elden en stund och funderar på vad han ska svara. Om han avfärdar det kommer Fay med all sannolikhet vilja gräva mer i det. Han kan inte avslöja sig själv…
”Hm…” börjar han en aning osäkert.
”Jag gillar alla i flocken,” och det är sant. På ett eller annat sätt betyder alla flockens medlemmar något speciellt för honom. De är ju en familj.
”Men… kär vet jag inte. Vad betyder det att vara kär egentligen? Jag tror på att det innebär att man är två om att ha starka känslor för varandra. Annars… är det väl bara tragiskt och man går omkring och mår dåligt över obesvarade känslor… Eller vad tror du?” Han ser på Fay vid sin sida. Stilla undrar han om hon kanske har mött någon när hon var iväg med Vasilisa.

"Du gillar alla i flocken? Vad är det för svar?", ifrågasatte Fay och fnissade. "Men okej, vill du inte ge ett rakt svar behöver du inte." Hon tänkte inte ställa honom mot väggen, speciellt inte om det gjorde honom obekväm eller nervös. Riktigt så desperat var hon inte, hon ville bara ha något roligt att fördriva tiden med.
    Hennes skratt var lättsamt när hon såg på Hassel med tvivelaktig blick. "Du undrar vad jag tror? Är det seriöst din fråga? Jösses, du får försöka komma på något lite roligare nästa omgång." Hon armbågade honom lite lätt i sidan där hon låg. "Äsch, jag retas bara med dig. Jag tror... Jag vet helt ärligt inte vad jag tror. Har aldrig varit kär. Inte riktigt min grej, tror jag? Låter lite töntigt. Jag har bättre saker för mig. Plus–" Ett malligt leende växte fram. "–Plus att jag är för mycket varg för någon att hantera. Tror du verkligen att någon skulle kunna hantera mig? Mig?! Jag menar, kom igen."
    Hon rullade över på rygg, stirrandes upp i det mörka stentaket. "Vet du, jag tänker vara snäll och ge dig chansen att ställa en ny fråga. En rolig denna gång! För det är bara sån jag är, jag är en hygglig prick. Kom igen, var inte blyg."