Kvällen hade fallit, och med den hade majoriteten av flocken samlats för vad än senaste dagarnas spända känslor skulle kulminera i. Ett gräl, antog Fiir, som höll sig undan. Såklart helt av egen vilja och inte för att hon blivit tillsagd. Inte för att hon brydde sig. Senaste dagarna hade bara ställt hennes päls mer på ända och fått henne att fatta samma beslut igen som hon redan fattat flera gånger tidigare. Den korta tiden hos Cirkeln hade börjat… okej. Men efter att fler medlemmar återvänt hade många av dem osat av en återhållen ilska som Fiir var alldeles för bekant med. En hon inte planerade att råka ut för igen.
     Så medan större delen av flocken försvunnit in till möte hade Fiir avvaktat en kort stund, och sedan skyndat till den plats hon lärt sig att flocken förvarade sina senaste byten på. Med flackande blick och öronen pendlande efter minsta ljud hade hon smugit sista biten. För säkerhets skull. Hon var inte dum heller. Den skrangliga lilla inferon hade först plockat åt sig restbitar, sådant hon lätt kunde bära en och en, och samlat det i en liten hög. Bredvid kadavret av en bergsget som fortfarande var mestadels orörd. Hon tvekade lite varje gång hon gick förbi den. Den luktade så gott, och hon var hungrig – Fiir var alltid hungrig – men den var för stor. Men den såg så god ut. Men den var för stor. Men…
     Fiir stod och slet i geten, som var dubbelt så stor som henne själv, när hon blev medveten om att hon inte längre var ensam. Hon stelnade till mitt i ett ryck, hennes tänder hårt spända om ett get-ben, och stirrade ur ögonvrån mot den brunvita unghanen som dykt upp. Hasse, eller nått sånt hette han. Det var många namn att lära sig och Fiir var inte jättebra på namn. Efter en kort sekund av påkommen stillhet så ryckte Fiir bort vad än för liten bit av geten hon kunde få med sig i all hast, och försökte sedan få plats med allt annat hon tidigare samlat i munnen. Ett par pinsamma ögonblick följde där hon hade svårt att gapa tillräckligt stort för att få grepp om allt utan att tappa för mycket. Samtidigt höll hon sina uppspärrade ögon fästa vid Hasse. Till slut bestämde hon sig för att det fick räcka med vad än hon lyckats få plats med redan, och började stega från platsen med ett kvävt morrande och raggen på ända.
     Följ inte efter, jag klarar mig själv, var vad Fiir försökte säga när hon passerade Hasse, men med munnen proppfull var allt hon fick fram ett otydligt "Fhkngv."

[ Utspelar sig samtidigt som Cirkelns drama-roll I'm (not) OK ]

Han hade lagt märke till hennes smygande gestalt och det hade dragit hans uppmärksamhet från den gnagande olustkänslan han gått och burit på sedan Vasilisa och Fay (och Muriel) kom hem igen. Lune hade kokat från den stunden och Hassel var inte säker på att han ville vara där när det kokade över. Så den lilla inferotikens smygerier hade varit ett tacksamt avbrott för de tankarna och gett honom en ursäkt att trots allt inte medverka på mötet.
Sedan Fiir anlänt till flocken hade Hassel inte kunnat låta bli att intressera sig för henne, kanske var det för att med hennes ankomst hänt något nytt. Något som stod ut från den vardag han är van vid, men han ville inget hellre än att lära känna henne och att hon skulle känna sig hemma i flocken.
På lätta tassar smyger han efter henne på avstånd, låter henne försvinna bakom krök och hörn innan han smyger efter, följer hennes doftspår hela vägen till matförrådet. Hassel hör tiken husera omkring där inne. Oförstående står han stilla och bara lyssnar en stund. Sedan tar nyfikenheten övertaget och han smyger fram till öppningen. Fiir är i fullt sjå med att samla på sig små matbitar. Varför? Hassel sätter sig ner och studerar henne under tystnad, han tippar huvudet på sned. När tiken sedan lägger märke till honom spetsar han öronen och huvudet tippas något djupare på sned. En tyst fråga. Deras ögon möts en stund medan Fiir gör sitt bästa med att greppa tag om så mycket mat som möjligt i sin lilla käft. Frågorna cirkulerar i Hassels huvud. Är hon hungrig? Samlar hon ett eget matförråd för att vara säker på att alltid ha mat för sig själv? Har hon tänkt sticka och behöver mat på vägen?
Fiir svarar honom med rest ragg och ett kvävt morrande. Hassel rätar bara på nacken men rör inte på sig. Han har placerat sig strategiskt i dörröppningen så att Fiir får nästan pressa sig förbi honom för att ta sig ut. När hon är ute ur rummet reser sig Hassel ut och tassar efter henne med viftande svans. Han ger sig själv en uppgift att inte lämna Fiir ensam. Vad hon tänkt göra och vart hon tänkt gå så följer han efter. Nu när flocken är i uppror ska ingen behöva känna sig ensam. Fiir ska inte behöva känna sig ensam.

Fiir morrade högre medan hon nästan fick pressa sig förbi Hasse, som uppenbart inte tog hennes hint. Det var inte ens en hint, i Fiirs egen åsikt. Hasse var helt enkelt dum i huvudet. Fiir tyckte väldigt många var dumma i huvudet. Hon skulle minsann visa dem. Exakt vilka dem var funderade hon inte så mycket på. Just nu var de Hasse, som suttit i vägen och som nu följde henne i hälarna. Fiir stannade abrupt och vände sig delvis om för att ge honom en ny, varnande morrning. Den redan spretiga raggen ställdes mer på ända, och hennes svans stod stelt höjd. Hasse stannade när hon stannade. Fiir vände sig om och fortsatte på stela ben. Hasses steg klickade igång bakom henne igen.
     Tredje gången Fiir stannade och vände sig om så släppte hon köttbitarna hon bar. De föll till marken under henne medan hon gjorde ett kort och varnande utfall mot Hasse. Det var inte mer än ett hastigt steg i hans riktning och hotfullt blottade och bitande tänder, men effekten var tydligare utan all mat i munnen.
     "Fattar du trögt eller?!" skällde hon mellan morrningarna. Hon blände på Hasse medan hon böjde sig ner och försökte plocka upp maten igen. Bitarna hade fallit i en spridd och rörig hög, och när hon inte direkt fick grepp om dem så vände hon ett nytt varnande hugg i luften mot Hasse som om det var hans fel.
     "Lämna mig i fred!" Fiir fortsatte att försöka skopa upp köttbitarna i munnen igen, samtidigt som hon försökte fortsätta att stirra ilsket på Hasse. Att få tag i allt tog precis så pass mycket för lång tid att situationen kändes ännu mer stel. Fiir försökte att inte låtsas om det, och försökte att inte låtsas om de bitar hon inte lyckats få plats med den här gången, när hon argt vände om igen och försökte trava bort från Hasse.

Hassel har hela tiden hållit tillbaka sitt ljus. Nyfiket ville han se vad Fiir skulle göra och med tanke på hennes varnande morrningar så förväntade han sig ett utfall eller två. Ljuset låter han istället härja omkring inom honom själv så han kan behålla det rofulla uttryck som är så vanligt för honom, blandat med nyfikenhet. Tyst studerar han Fiir när hon åter igen, mycket problematiskt, försöker samla ihop matbitarna hon släppt på golvet för att ge honom mer fysiska varningar.
Fattar du trögt eller?!
Lämna mig ifred!
Med tanke på vad han hittills har sett så tycker Hassel det är en dålig idé att lämna Fiir ensam. Växer man upp i Cirkelns fort så får man inse rätt snabbt att vara ensam är något man aldrig kan vara här. Inte ens i sitt eget rum, på sin egen bädd. Alltid är det något syskon som ska komma och hoppa på en eller bitas i örat. Hassel vet närapå ingenting om Fiirs bakgrund men i Cirkeln är hon en del av familjen. Och familj hjälps åt vad än det handlar om. Hassel önskar bara de vuxna kunde tänka lite mer så när det kommer till hela den här situationen med Vasilisa och Fay (och Muriel). Hassel önskar han kunde erbjuda dem mer av sitt ljus.
Han hade tänkt fråga om Fiir ville ha hjälp men tiken hinner börja trava iväg igen. Hassel plockar hjälpsamt upp de bitar hon lämnat kvar och travar efter henne.

Födbannade piss-svin. Fiir längde på stegen, och fick kämpa för att ignorera ljudet av Hasse som fortsatte att följa efter. Morrande kvävda svordomar för sig själv höll hon blicken bestämt framåt. Hon behövde fokusera på att komma därifrån. Bort, innan de vuxna återvände med sin ilska. Borgen var lätt att lämna bakom sig, området precis runtom hade hon haft tid att bekanta sig lite med. Därefter behövde hon bara… Behövde hon bara…
     Fiir hade ingen aning om var hon var någonstans. Insikten nådde henne efter några minuter av planlöst travande, som kändes som en hel evighet med Hasses blick i nacken. Hon försökte hålla så rak kurs som möjligt, men det var omöjligt i det ojämna landskapet, och helt ärligt hade hon ingen aning om vart en rak kurs åt just det hållet ledde någonstans. En rädsla hon vägrade erkänna hade börjat gnaga i hennes bröst. Den eldade på ilskan ännu mer, och visade sig i de frustrerade fnysningarna och grymtningarna som lämnade den unga inferon när hon tog sig fram. Ljudet av Hasse följde tålmodigt efter. Hans steg trummade en irriterande rytm i hennes huvud. Hon vägrade se sig om efter honom. Han skrattade säkert åt henne där bakom. En hånfull blick. Stackars, hjälplösa Fiir som inte vet var hon är. Hon vek öronen hårt mot nacken. Klarar inte ens att ta sig härifrån. Värdelös. Hon hatade det. Hon hatade dem. Behöver hjälp som den lilla snorvalp du är. Patetisk. Början till tårar brände motvilligt i hennes ögonvrår. Du kommer aldrig klara dig själv. Hon hade rätt om dig. Du kommer aldrig klara dig utan din mamma.
     Den här gången gav hon ingen förvarning. Fiir släppte abrupt det hon bar, snodde runt, och högg mot Hasse för att skada.

Han hade kunnat backa undan, det hade varit enkelt. Hon är snabb, har fördel av sin mindre storlek. Han såg utfallet komma redan innan köttbitarna tagit mark. Hassel är trots allt uppvuxen med tre syskon de var alla proffs på att reta gallfeber på varandra. Då får man förvänta sig ett hugg, här, ett slag där eller en spark på annat håll. Fiir visar att hon vill behålla sin lilla bubbla och Hassel har trots allt gjort sitt bästa att inte överträtt den gränsen men nog kan hans efterhängsenhet vara irriterande. Fiirs tänder sjunker in i bogen på honom och Hassel sluter ögonen, drar snabbt efter andan men han rör sig inte ur fläcken. Han lyckas trycka sig förbi smärtan som sprider sig likt eld genom kroppen. Muskeln rycker till när kroppen spände sig reflexmässigt men inget mer. Hjärtat hinner slå flera snabba slag innan Hassel långsamt andas ut och öppnar ögonen, han ser ner på Fiir. Samma lugna uppsyn ligger som alltid vilande i hans blick.
Förmodligen var det dumt av honom att inte undvika attacken, eller ens försöka rättare sagt. Det går inte att veta om han hade lyckats undvika om han försökt. Men att utsätta sig själv för skada är ändå rätt dumt men Hassel har aldrig antytt att han är smart. Sår är trots allt irriterande, de läker långsamt och Timo är inte här och kan hela honom som förra gången han blev skadad.
”Jag vet inte vart din frustration kommer ifrån men du får ta ut den på mig om du vill. Du får bita och slå och sparka om det får dig att må bättre för det måste verkligen vara jobbigt att vara arg och frustrerad”.
Hassels andhämtning är lugn och stadig trots att hjärtat fortfarande slår hårt innanför bröstkorgen. Smärtan för det svårare att hålla tillbaka ljuset men han gör så gott han kan och orkar.

Hennes tänder fick fäste i Hasses bröst, och hon pressade samman käkarna. Hårt. Någonstans i bakhuvudet förstod hon att Hasse inte ens försökt kliva ur vägen – att han inte ens gjort antydan att försöka undvika hennes hugg – men i stunden var allt som registrerade i Fiirs hjärna ilska. Där Hasses lugn höll honom stilla så fylldes Fiir av vredgad rörelse. Hon begravde tänderna så djupt hon förmådde och slet. Ryckte med hela kroppen i ett försök att orsaka så mycket skada som möjligt. Förblindad av en plötslig impuls som sade åt henne att hålla fast och inte släppa, bita hål och bita hårt och hålla fast och öppna pressa tungan mot blodet och skada och bita bita bita bita-
     Plötslig smärta strålade genom Fiirs huvud och fick henne att tappa sitt grepp. Flåsande efter luft med lungor som glömt att hon behövde andas ryggade hon bakåt från Hasse med vilt uppspärrade ögon. I sin ilska hade hon helt glömt sin kraft, kanske till deras bådas lycka, även om Fiir inte kände det i stunden. Blod fyllde hennes mun. Hennes hjärna kändes kortsluten, blank och oförmögen att registrera vad Hasse sagt. Huvudvärken försvann lika fort som den dykt upp, och lämnade Fiir darrande – inte längre av ilska utan av något annat. Det kröp upp längs hennes rygg, galla i hennes strupe, och hon vägrade sätta ord på känslan. Hon var inte... Hon var INTE...
     Det tog inte mer än några ögonblick efter att Fiir släppt innan hon insåg var hon befann sig igen. Hennes blick, som stirrat blankt ut i intet, fokuserade med ens på Hasse igen, stora och skrämda. Hela Fiirs ansikte rynkades av frustration när hon snabbt tryckte undan känslan, och hon stormade förbi Hasse utan ett ord, maten hon tappat glömd. Hon behövde komma därifrån. Gömma sig. Vad som helst.

Det gjorde ondare när hon släppte taget och hans blod fläckar den tigrerade och vita pälsen. När Fiir stormar förbi honom vänder sig Hassel vinkligt efter henne.
”Vänta…” får han ur sig men hon är redan borta. Med en suck vänder sig Hassel mot maten som Fiir lämnat kvar. Plockar han det med sig så kanske hon gillar honom bättre sen. Han är heller inte arg för att hon bet honom. Han förstår att det måste kännas ovant att försöka vänja sig vid en ny plats. Och med allt som händer med flocken just nu. Det är en stark osäker stämning som rusar genom hela fästningen. Det måste vara väldigt läskigt för Fiir.
Hassel böjer sig ner och försöker plocka åt sig så mycket av maten som möjligt. Med munnen full reser han sig stönande upp igen och vänder sig mot dörren och…
Blicken är suddig. Hassel blinkar några gånger för att kunna fokusera bättre men det blir inte bättre. Han tar ett steg fram men kroppen känns underligt tung. Andningen ansträngd. Matbitarna han plockat upp faller till golvet igen och Hassel följer snart efter. Med en duns slår hans kropp i golvet och han blir liggande. Allt blir plötsligt svart.