[Reserverad för Amanita.]

I en stund när Shiva greppade efter halmstrån hade förslaget lagts fram, och av anledningar som han själv inte förstod hade han tackat ja till att följa med den brokiga skaran. De var individer som han inte hade valt att se på tidigare, individer som skulle ha behövt förtjäna hans uppmärksamhet för att ens få ett ögonkast, men ändå stod han nu mitt bland dem. Det var lustigt, hur livet kunde förändras. Men det dög. 
För stunden. 
Utan någon hierarki så fann Shiva ändå en viss tillfredsställelse. Ingen var herre, alla levde under sina egna lagar. Det krävdes tid, för han kunde inte anpassa sig direkt. Men hela livet hade han enbart känt till flockens seder, och detta var något nytt.
Ändå kämpade han med gemenskapen, kämpade med att inte ständigt se sig över axeln, beredd på nästa attack. Han vägrade inse hur djupa spår sviket från TBB hade lämnat inom honom, och ändå var det så tydligt att det med all säkerhet märktes av alla de som vandrade omkring honom. Han litade inte på dem.
Och det var också därför han sökte sig från dem ibland, vandrade små omvägar i vetskap om att hans snabbhet alltid skulle tillåta honom att hinna ifatt dem igen.

Och det var under en av dessa omvägar som han uppfattade hennes närvaro.
"Amanita."
Namnet bara uttalades, som av en reflex. Det var inte högt, inget ekande rop, för han visste att hon skulle höra det. 

Benen började röra sig då han sprang emot henne, desperat greppande efter en fast punkt i livet. Om han bara fick se henne, röra henne, då skulle allting bli bra igen. Då skulle alla problem försvinna. Åtminstone var det den lögnen han berättat för sig själv under de nätter då sömnen inte kom. Allt han hade hållit kärt hade försvunnit, men inte hon. Hon kunde inte försvinna, hon fick inte försvinna.
"Amanita."
Än en gång uttalades hennes namn, blicken lades på den mörka vampyrinnans gestalt som trädde fram bland dimman. Han stannade, bara såg på henne, och lät känslorna han så länge hållit nedtryckta brusa upp inom honom.

En fasansfull smärta brände i hennes inre efter Skuggfalls invigning. Tankarna gick fram och tillbaka i hennes inre i en hastighet hon själv inte kunde uppnå. Hans namn ekade inom henne och hon visste inte hur hon skulle hantera det. Hon hade aldrig fått säga adjö. Hon hade aldrig fått hedra hans minne, eller dela resten av evigheten med honom som han en gång hade önskat. Han ville bli det monster hon redan var. De hade inte setts på så många år att hon glömt bort hur länge sedan det var. Hon skulle aldrig mer få se sin vän igen. Hennes första vän i denna värld, eller den första när hennes värld förändrades. Han hade varit där så många gånger, ställt upp för henne när hon verkligen hade behövt någon. Han hade hjälpt henne att hitta den hon är, så att hon kunde känna sig stolt över vad hon var och det hon står för. Och nu var han borta. Hans tid var över. Och det gjorde så fruktansvärt ont. 

Det var också anledningen till att hon vandrade i den riktningen hon gjorde, för att hon visste att hon behövde honom. Han hade varit där, men hon hade inte kunnat söka upp honom i skuggfall. Det fanns en allt för stor risk. Så nu följde hon hans spår. Om än på avstånd. Hon hörde hans röst i mörkret, men hon kunde inte förmå sig själv att le. Det var som om han slitit ut en bit av hennes själ och tagit den med sig i döden. Hon visste inte hur hon skulle reagera, men hon sökte Shiva i hopp om att han kunde lappa ihop henne. Så som han gjort tidigare. Han hade alltid fått henne att känna sig mer levande på något sätt. En känsla som var väldigt långt borta just nu. Kanske kunde han få den att vakna till liv igen. Där stod han, stirrandes på henne när hon sakta klev fram ur dimmorna. "Shiva" namnet sades med mjuk stämma, med sorg och glädje. Hon beslöt sig för att radera avståndet emellan dem och hon inväntade ingen reaktion ifrån honom. Hon ville ha honom nära. Hon sträckte sin kalla nos emot hans kind och klev närmre. Hon gned huvudet mot sidan av hans hals för att omfamna honom. Bröstkorgen mötte hans och hans hjärtslag ekade i hennes öron. Men monstret var långt borta trotts att hans doft var blandad med blod. Han hade stridit i skuggfall. Hon hade inte sett, men hon tvivlade inte på att det var något som han skulle göra. De var återförenade.

Hennes närhet raserade alla murar han bar omkring sig. Smärtan som fortfarande pulserade i det stora ärret från brännskadan han bar på vänster framben försvann. Det enda som fanns var dem två, precis där, precis då.
Med ett djupt andetag slöt han ögonen, andades in hennes doft, lutade sitt huvud mot hennes kalla kropp. Det svarta hålet hon utgjorde i hans annars energifyllda värld hade aldrig varit så vackert som i natt. Och på något sätt blev han hel, tillsammans med henne. Inte på samma sätt som med Kali, på ett annat sätt, något som inte gick att jämföra. Fortfarande var känslorna hon väckte inom honom så främmande, men Shiva stred inte mot dem för han visste att han aldrig skulle vinna.
"Du är här." 
Orden var inte mer än en viskning, som för att övertala sig själv om att det verkligen inte var en dröm. Hon var här. 
"Så mycket har hänt. Så mycket har förändrats."
Den sammanbitna rösten var på bristningsgränsen. Han hade hållit ihop i vad som kändes som en evighet, för att slutligen rasa i hennes närhet.
"Jag har förlorat. Jag är förlorad. Och ändå står du här, fast jag inte förtjänar det."

- Jag är här.
Hon viskade men stod kvar och hon slöt ögonen. Drog ett onaturligt andetag och andades ut långsamt. Det var något mörkt och tungt som låg över hela deras omgivning runt omkring dem. Han höll hennes mörkaste inre borta och hon var tacksam för att han tog emot henne med öppna armar. Även fast hon varit borta så länge. Hon lyssnade till hans ord. Vad för förändringar hade hänt? Hade han funnit någon annan? Rädslan för att förlora honom trängde sig på och öronen vinklades bakåt samtidigt som hon tog ett tveksamt kliv tillbaka. Hon ville inte lämna hans närhet, men hon insåg att hon behövde se hans ansikte när han talade. Hans ord talade dock emot något annat och hennes oro, eller svartsjuka sjönk sakta undan. 
- Vad har hänt? Vad har du förlorat?
Hon såg undrande på honom, men hon förstod att det kunde vara nästan vad som helst. Med tanke på att hans vandring inte tog honom tillbaka emot Kaiwood så kanske det hade något med saken att göra. Utan flocken. Hon ville säga till honom att hon alltid skulle vara här för honom och tekniskt sätt skulle hon det. Det var han som en dag skulle lämna henne, det fanns så många sätt de dödliga kunde gå hädan på att hon slutat räkna. Det skrämde henne, men inte tillräckligt mycket för att hålla henne ifrån honom.

När hon backade undan från honom höjde han åter huvudet och såg på hennes med en sorgsen blick. Det fanns inga ord som kunde förklara sorgen som brann inom honom. Amanita var hans bättre halva, men likaså hade han förlorat någon han delade ett lika djupt band med.
Kali.
Och ingenting, inte ens Amanitas kalla närvaro, kunde läka det såret som fortfarande blödde öppet i hans själv. 
"Mig själv."
Ledare, kung över Kaiwood, allt han någonsin hade varit och identifierat sig som... borta. Och hur skulle han någonsin kunna hitta en ny plats?
"De gick emot mig. Flocken." Det hördes en giftig ton i hans röst. "Jag är inte längre välkommen i mitt hem. Jag har förlorat det enda livet jag kände till. Jag visste att dagen skulle komma, jag var övertygad om det. Att jag en dag skulle vara tvungen att välja."
Mellan henne och flocken, för han kunde inte få båda delarna, det var de båda två medvetna om.
"Jag trodde inte att valet skulle göras åt mig."
Många nätter hade Shiva funderat över saken, vridit den fram och tillbaka, och när allting kom till kritan hade han djupt inom sig vetat att flocken varit hans kall, hans mening här i världen. Och så hade allting vänts åt andra hållet. Livet var ironiskt på det viset.

Amanita lyssnade bara, men hon kunde känna igen sig i det han talade om så mycket som en annan varg kunde som inte upplevt exakt samma scenario. Hon hade blivit stulen på livets gåva, mot hennes vilja. Valet hade inte varit hennes. Och hon hade inte valt det om hon hade fått välja. Hon förstod vad han talade om, att han blivit stulen om valet. Mörkret dansade i hennes inre. Hon visste inte vad hon skulle känna, tänka eller tycka egentligen, men hon visste att hon ville ha ett svar på en fråga. De tvåfärgade ögonen gnistrade till innan hon bröt tystnaden. 
- Hade du valt annorlunda? 
Hennes ord gjorde nästan ont att uttala. Som om hon egentligen inte ville veta svaret för att det inte hade någon betydelse här och nu. För han hade inte haft något val, men någonstans så skulle det kanske få henne att se annorlunda på saken. Om han hade valt dem före henne, så skulle han kunna göra densamma igen. Han skulle finna en ny väg i livet. Skulle hon någonsin vara en del av det? På riktigt. Troligtvis inte. Kanske borde hon sluta inbilla sig att lycka är något för henne.

En tystnad lade sig mellan dem efter Amanitas fråga. Den var så enkel, men den hade plågat Shiva så länge.
Ja.
Ett djupt andetag drogs, samtidigt som han fuktade läpparna. Vad förväntade hon sig att han skulle svara? Vad önskade hon av honom? Att kräva ett svar av honom var ingenting som skulle föra dem framåt, vidare, någonstans alls. 
"Spelar det någon roll?"
Det var sanningen, det spelade ingen roll. Inte som det var nu. Allting hade förändrats, och det fanns ingen väg som ledde tillbaka till det som varit. Det fanns ingenting som någon av dem kunde göra åt saken, oavsett hur mycket de än önskade det.
"Det enda som är viktigt är nuet. Du förstår inte vilken ro du ger min rastlösa själ. Det jag fann i dig var någonting jag aldrig tidigare kunnat drömma om. Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, leva med dig..."
Orden dog ut, för han visste att det inte var möjligt.
"I mina mörkaste stunder når alltid tankarna dig, Nita. Trots att du är en nattvandrare finns det ingen som har spridit mer ljus i mitt liv. Och jag kan bara be, både dig och Gudarna, om jag kommer få behålla dig tills mina andetag tar slut."

Han var livet och hon var döden. De levde trotts allt i två helt skilda världar. Hon var alldeles stilla, som om hon var rädd att hennes rörelser skulle förstöra den bild som befann sig framför henne. Den var så vacker. Han var så otroligt sårbar framför henne och det var en bild som hon aldrig kunnat tänka sig se honom i första gången hon träffat honom. 
- Kanske. 
Hennes ord var smått sammanbitna. Kanske kommer det en tid i framtiden då han behöver välja igen. Om det hade varit ett enkelt val nu, skulle det vara det i framtiden också. Hon ogillade att känna sig bortvald. Och trotts det värmde hans ord även den kallaste punkt i hennes inre, trotts allt det som stod dem emellan.
- Det finns ingen annan jag vill dela mina nätter med än dig. Jag behöver dig. Speciellt nu. 
Hennes ord var fyllda med både värme och sorg. Hon visste inte hur hon skulle hantera sin förlust. Det kändes verkligen som om hon förlorat en stor del av sig själv. Hon hade inte många här i Numoori som stod henne nära så dem som gör det betyder otroligt mycket. Och det är svårt att tänka sig hur mycket. 
- Min äldsta och närmsta vän dog i Skuggfall. Jag är glad jag inte var där för att se det. 

Shivas ögonbryn höjdes vid hennes ord, och med ens kände han sig otroligt dum. Han som varit så innesluten i sitt egna, alldeles för blind för att se smärtan som brann inom henne. Hur kunde han vara så blind?
"Åh, Nita."
Han tog de steg som behövdes för att minimera avståndet mellan dem och lade sin panna mot hennes.
"Jag beklagar verkligen. Att förlora någon som står en nära... Det finns inga ord för det. Finns det något jag kan göra... säg det bara. Du vet att jag gör vad som helst för dig."
Han led med henne, och önskade ingenting annat än att han kunde ta hennes smärta så hon slapp bära den. 
"Din vän... Var han en av kämparna?"
Frågan var försiktig. Shiva skulle förstå ifall hon inte ville tala om saken, samtidigt ville han veta mer. Det som var viktigt för henne var också viktigt för honom.

Amanita släppte på spärrar och tårar rann ner för hennes kinder när hans panna mötte hennes. Hon kunde känna hans värme och det räckte för att det skulle brista. Hon ångrade att hon inte hade sökt upp honom som hon tänkt. Hon skulle ångra det resten av, ja resten av evigheten?. Det gjorde så ont. 
- Jag vet inte varför han ställde upp där. Jag hann aldrig prata med honom innan. 
Hon talade med låg röst. Hon visste ingenting. Det brände på insidan och hon tackade honom återigen för att ha lärt henne hur hon skulle vara i kontakt med sina känslor igen. Efter att helt ha tappat dem som vampyr. 
- Malvado har varit min vän sedan innan han lämnade Devils. När jag var precis på nytt född. 
Hon mumlade nästan. Visste inte vad hon skulle häva ur sig egentligen. Det var bara ord och tankar som virrade omkring. Hon visste inte vad hon skulle göra egentligen. 
- Det var flera år sedan vi sågs.. Jag hann aldrig säga hejdå. 

Namnet hon uttalade fick en svag klocka av igenkännande att ringa långt inne i Shivas minne, men han sköt det åt sidan för det viktiga var inte vem hanen varit eller vad han hade hört. Det viktiga var att Amanita hållit hanen kär, och Shiva delade hennes smärta för han önskade aldrig se henne lida på detta vis.
"Jag förstår. Såna vänner är svåra att finna och ännu svårare att förlora. Jag önskar att du hade fått ha kvar honom i jordelivet. "
Han backade undan ett steg, såg tårarna som föll nedför hennes kinder. Stilla flyttade han sin ena framtass, lade den över hennes.
"Han lever vidare, i ditt minne och minnet hos alla andra som höll honom kär. Och han har funnit frid i livet efter detta."
Kanske det var en klen tröst, men Shiva försökte sitt yttersta för att lindra den sorg hon bar på. Att se henne såhär fick hans egna smärta att verka meningslös, och det enda han önskade just nu var att lindra hennes lidande, oavsett om han skulle vara tvungen att lägga det ovanpå sitt egna.
"Jag vill inte lämna dig... Hur ska jag kunna lämna dig igen?" 
Ett svag leende sökte sig över Shiva ansikte när idén slog honom. Men TBB hade hans önskan varit en omöjlighet, men allting var annorlunda nu. Spelplanen såg annorlunda ut. 
"Följ med mig."
Han såg hoppfullt på henne.
"Jag vandrar med en grupp vargar mot norr. Vi är väl jämställda, kan man säga. Ingen är herre över den andre. En brun, bevingad hane har samlat oss, och talar om storhet i framtiden. Följ med." 
Shiva hade ingen aning om hur de andra skulle ställa sig till det hela, men ärligt så brydde han sig inte det minsta. Han hade valt att följa Blair, och det skulle han göra. Men här hade han ingen roll han behövde upprätthålla, ingen titel att försvara, ingen moral eller lag som han behövde följa. Och han skulle gladeligen kunna vandra över lik ifall det betydde att han fick spendera sin tid med Amanita.

Hon kände sig så sårbar, men ändå så stark i hans närvaro. Hans närhet lyfte upp henne och orden var en tröst. Hon var glad att hon inte behövde tackla smärtan på egenhand. Hon visste att han bar på en egen sorg som hon gärna stöttade med och fanns där för honom. 
- Jag hoppas du har rätt. 
Hon hoppades att Malvado skulle finna frid i livet efter detta. Hon önskade honom det bästa verkligen. Det var vad han förtjänade. Hon log svagt när han la tassen över hennes. Han var alldeles för fin för den här världen. Hur kunde hon ha turen att ha träffat honom? Vad var oddsen egentligen? Hon mindes fortfarande den lilla tonåringen framför henne ibland. Han hade vuxit till något fantastiskt. 
- Lämna mig inte. 
Svarade hon bara, med en nästan bedjande ton i rösten. Hon var sedan tyst när han talade och tårarna hade lämnat mörka ränder för hennes kinder men de hade slutat rinna. Hon spetsade öronen när han sedan talade om att följa med. På vad? Ville de ha en vampyr med sig verkligen? Hon såg osäker ut. 
- Kan du presentera oss först? Det finns trotts allt en del omständigheter att diskutera. 

Shiva mötte hennes osäkra ögon med en stadig blick. 
"Det finns ingenting att diskutera."
Han tänkte inte längre välja, som han fått göra sedan första gången han träffade henne. Jämfört med de andra skulle han alltid välja henne, och om någon hade något emot Amanita skulle han försvara henne till sista blodsdroppen. 
"Jag kommer inte lämna dig."
Han gav henne ett mjukt leende samtidigt som han nickade åt henne att följa med honom innan han sakta vände sig om. När hon slöt upp vid hans sida började han vandra samtidigt som han med en lycklig blick såg på henne.
"Jag kommer aldrig mer att lämna dig."
Ett löfte han egentligen inte kunde ge. Men i den stunden kändes allting så äkta, och det fanns inte minsta tvivel om att Shiva för alltid skulle strida för att få stå vid hennes sida.

Amanita log när han kontrade med att det inte fanns något att diskutera. Han ville verkligen ha henne med sig. Det kändes fantastiskt och för några minuter försvann allt tvivel om att det inte kunde vara dem för resten av tiden de hade kvar. Hon slöt upp vid hans sida och buffade lätt till honom i sidan. Hon valde att vara tyst och bara njuta av tystnaden vid hans sida. Det var dem två mot världen nu. För alltid. 

[Avslutat]