Han var frustrerad, och uppenbart så för hela hans anlete talade om det.
Tikarna, det låg något menlöst över deras sätt att vara. Det fanns ingen glädje, ingen kärlek. Ingen vilja till något förutom att sitta och grubbla över livets svårigheter. Det var skrämmande. Skrämmande på ett sätt som han aldrig upplevt förut. 
Saken var klar. De behövde nytt blod till flocken. Nya levande själar med en vilja att agera och förståndet till att vilja att vara med honom. Hur mycket dom än avgudade det där förbaskade blodet som rann i ledarens ådror, och för att inte glömma alla valpar som snart skulle springa runt och tycka sig vara viktiga för att dom bar det. Han gav ifrån sig ett missnöjt, lite äcklat ljud. För att inte tala om dom som redan gjorde det.
Kogan sköt iväg tankarna för en stund och blickade ut över området. Snötäcket låg tjockt över marken och gav skogen en mjukare atmosfär än vad det annars hade. Luften fylld av små snöflingor som sakta dalade ner mellan de tjocka trädkronorna. Skogen var mättad med ett behagligt ljus. Det var sannerligen en upplyftande syn till skillnad mot det mörker som annars brukade råda över skogen. Det var en vacker morgon i Kaiwood.
Han tog ett djup andetag, drog in den kyliga men uppfriskande luften djupt ner i lungorna och andades ut. Med ens kände han sig mer samlad än innan. Han skulle behöva söka upp Corson, tala med honom. Ynglingen hade flertalet gånger visat sig kapabel till att få honom att strukturera sina tankar och idéer på ett mer effektivt sätt. Kogan sträckte på nacken och ruskade på fjäderplymen som majestätiskt vilade över hans bakdel. Naturligt slängde han en blick över sin skuldra för att betrakta sig själv. Att honorna inte sög sig fast på honom som blodiglar var något han aldrig skulle förstå, det var nästan så att han själv hade svårt att hålla tassarna borta. Det självbelåtna flinet tog plats i hans anlete. Om de bara visste vad de gick miste om.
Uppslukad av sig själv och sina tankar såg han inte djuret som skuttade ut bakom trädstammarna. Först när det stannat upp på ett behörigt avstånd från vargen och stirrade på den med rundade, härjade ögon uppfattade Kogan skepnaden i kanten av sitt synfält.
Han hade aldrig sett något liknande.
En enorm hare, klädd i en vinterskrud, med vingar fästa vid skulderbladen och horn på toppen av dess huvud.

(Tänker mig att denna Wolpertinger går strax upp över Kogans armbågar med toppen av sina horn. Ett äldre öppet roll som legat inne på flockens egna forum, men då det inte fått något svar så provar jag att slänga in det i Kaiwoods öppna istället.)

Planlöst var egentligen det enda ordet som verkligen kunde beskriva den unga varginnans vandrande. Quin gick dit hennes tassar förde henne, och hade aldrig riktigt känt något behov av ett syfte. Nu råkade hennes tassar styra bort från Mardoufs stup och tillbaka in i skogen, in bland skyddande träd och buskar. Terrängen var inte speciellt svårmanövrerad trots snön, och efter tiden hon spenderat i norr hade hon inga problem med att ta sig fram i snö, men hon hade heller ingenstans att vara och stegen var därför avslappnade, smidiga och ljudlösa — det var kargblodets förtjänst. Den lilla tikens röda markeringar utgjorde skarpa kontraster mot hennes vita päls och den snötäckta omgivningen, och i den stilla tystnaden hördes det dämpade pinglandet av hennes bjällror som sällsam älvsång. De långsamt fallande snöflingorna fastnade i hennes päls och ögonfransar, och hon lät dem sitta där och dimma hennes syn tills de smälte. Quin tyckte om vintern. Uppe i norr hade det varit lite för mycket av den varan, men här — nu — var det perfekt. Inte för kallt, inte för snöigt, stilla, tyst och vackert. Perfekt. Det här vädret hade en bra effekt på hennes humör; hon kände sig renad i sinnet av den kyliga luften. En välkommen känsla. 

Kanske hade hon varit för upptagen av tankar, kanske hade hon helt enkelt närmat sig från fel håll, för Quin lade inte märke till främlingen förrän hon befann sig kanske en och en halv meter ifrån denne. Hon stannade bakom en buske med öronen med bjällrorna spetsade åt främlingens håll och de tvåfärgade ögonen uppmärksamma. Det var en märklig figur hon stött på; mörk päls med vad som såg ut att vara gröna och gula fjädrar på bakdelen. Quin studerade honom, men hennes blick drog sig ner till varelsen vars horn nådde upp till främlingens armbågar — ja, dess horn, för trots att det såg väldigt mycket ut som en hare hade den både vingar och horn på hjässan, av den typen man kanske kunde tänka sig på huvudet på en hjort. Quin stirrade nyfiket på har-hjort-fågeln eller vad det nu var från bakom busken där hon stod. Den andra vargen tycktes också vara upptagen med att betrakta djuret, och Quin var inte säker på att han ens hade märkt att hon stod där. Trots allt, om man bortsåg från hennes röda tecken och bjällrorna på öronen, var hennes päls vit som snön som omgav dem och erbjöd ett gott kamouflage, och hon var inte särskilt stor till växten. Om man inte var uppmärksam vore det enkelt att missa henne. 

Quins heterokromatiska ögon, det ena blått och det andra grönt, var fortfarande fixerade vid det besynnerliga djuret som befann sig mellan henne och den främmande vargen, och ett fascinerat litet leende spelade på hennes läppar. Långsamt lösgjorde hon sig från busken och tog två lätta, försiktiga steg framåt mot haren utan att släppa den med blicken, det förtjusta uttrycket klädde fortfarande hennes späda anlete. Haren rörde sig inte. “Vad är det för något?” frågade hon främlingen, fortfarande med ögonen fästa på haren. Hennes röst klingade ljust i den vita tystnaden.

[Hoppar in med Harlequin! Hoppas det är okej <3]