Hon sneglade på Cerulean där han gick vid hennes sida. Någonting varmt låg och pyrde i hennes mage. Fjärilarnas vingar verkade ha fattat eld under deras korta färd.
Flockens dofter hade blivit tydligare ju närmare dem kom. Huyana betvivlade att det var en smart ide att dra med Cerulean till deras mitt. Hon hade därför tagit långsammare steg de senaste fem minuterna.
"Vänta Cerulean." mumlade hon och stannade. Det var nog bäst att kalla på Damon då hon inte ville lämna Cerulean på denna blåsiga stäpp. Hon höjde nosen och lät ylet med frågan om kallelsen ljuda över den inte så karga stäppen. Ylet klingade av och hon sänkte nosen för att se på Cerulean. Ett litet leende ryckte i hennes mungipor när hon satte sig ner.
"Det är nog bäst att vi väntar här tills han svarar eller kommer." sa hon och såg bort mot flocken.
Fjärilarna hade inte längre någonting med Cerulean att göra, utan nu var dem bara Damons förtjänst. Hon visste inte hur han skulle reagera över att hon hittat nytt blod som hon önskade skulle få ansluta sig likt hon gjort.

"Vänta, Cerulean." Fakargen vred huvudet åt Huyanas håll med frågande blick, innan han stannade i takt med att hon gjorde det. Öronen spelade på huvudet, växlade mellan att luta bakåt och vara spända framåt. Tungan for som hastigast över nosen som torkat av de ideligen lekande vindarna. Innan han hunnit se efter vad det var frågan om så höjde hon nosen i något som uppenbarligen var en kallelse. Nervositeten fladdrade till i magen, men ångesten höll sig borta. Ibland gick den att hålla borta, någonting det däremot inte gick att styra över var hur hjärtat plötsligt började slå snabbare i bröstkorgen. 
  Svagt nickande höll han med henne utan att besvara hennes leende, och slog sig ner snett bakom henne, innan han ångrade sig och sänkte kroppen helt till marken med en djup suck. 
  "Hmmm..", ett fundersamt ljud slapp ut mellan läpparna då vingarna sträcktes ut i luften så det knakade lätt i lederna, innan de veks tillbaka intill sidorna. Huvudet placerades uppe på de knotiga tassarna.
  "Är du säker på att .. de inte kommer avfärda mig på en gång?" Cerulean visste att Huyana inte hade ett bra svar, egentligen var det nog mer ett sätt att få ut lite av nervositeten. Att de faktiskt kunde avfärda honom var en möjlighet, inget sade att han var säker bara för att en lärling i flocken funnit vänskap i en främling. Det hade aldrig funnits något säkert runt någonting i hans liv. Inte familjen, inte Blue, inte Lawenya, inte någonting. Men det kanske kunde ha varit värt det, någonstans. Han ville att det skulle varit värt det, mer än något annat.
  Han väntade, blickade ut över slätten. Väntade in sin dom som om det vore någonting livsavgörande. Det kanske det också var?

[Lilla vännen <3]

[Rollspel framdiskuterat, avslutat <3]