Låten

Skepnaderna. De tunga mörka varelserna som rörde sig likt spöken runt om henne. Hon kunde inte äta, inte sova, inte slappna av när de var i närheten, och ändå var de där i bakgrunden, hela tiden.
Lövskogen låg mörk runt omkring henne, träden liksom vilade sig emot vindens lugna svepningar. Hon andades tungt. Sömnen försökte smyga sig på henne, även när hon haltade fram. Tiken var inte gammal, knappt 30 år hade hon fått utav sitt liv, men som det såg ut nu fanns det inte mycket kvar att leva för.
Hennes valpar klarade sig själva vid det här laget, och Damon.. Hennes tankar tystnade. Hon grät inombords och ett par stora, blodröda tårar rullade ner för hennes guldgula päls. Hon andades ännu tyngre. Alla tecken fanns där. Hennes blodsprängda ögon, bröstkorgen som var så svår att lyfta för att få luft och det kraftigt infekterade såret på hennes vänstra lår.

Hon kände hur tassarna domnade bort under henne, och hon föll handlöst ner på marken med en kraftig duns. En krigares sista steg hade tagits. Hon var inte mycket mer än en skadeskjuten kråka där hon låg och såg hur flugorna började sätta sig i det varbeklädda såret. Hon mumlade något som hon inte ens själv kunde uppfatta. Skepnaderna kom plötsligt närmare. De såg hotfulla ut. Plötsligt hörde hon sig själv skrika.
"Leave me be! I'm not dead yet!" rösten som lämnade henne var hes, knappt hörbar, trotts att hon skrek.

Tiken tvingade sig upp på benen, tog några tafatta steg och ramlade sedan ihop invid ett träd. Hennes blodiga käkar siktade desperat emot skepnadernas strupar. Hon fick tag i en, drog, slet, mördade. Blodet sipprade ner i hennes hals och hon tvingades att släppa taget när ett tryck i magen fick henne att kräkas. Och visst kräktes hon, ner på sin egen päls som fläckades med hennes eget blod blandat med något som såg ut som galla blandat med magsyra. Skepnaderna skrattade så att deras ruttnade insidor syntes. De rörde sig allt närmare. Blodet skvätte ur käften på henne när skrek åt dem att lämna henne ifred. De struntade fullständigt i henne. En utav dem tog upp något ur sig själv som såg ut som eld. Den blossade upp.

Innan hon kunde ta sig samman, så var hela hon i lågor. Hon grät ut sin smärta. Såg sig själv långsamt smälta. Såg kroppen försvinna. Det tog hela 40 minuter innan lågorna tillslut slocknade, men ännu var hon inte död. Hon såg sig runt, grät blod, hostade blod och försökte att inte röra på sig.
"Please, the pain. Just... ki..k....." rösten dog ut.

Hallucinationerna blev bara värre och värre. Skepnaderna rörde sig emot henne, de öppnade sina stora käftar och blottade de halvruttna gaddarna där inne. Som sänd från en himmel fick hennes stämband kraft, och samtidigt som de satte tänderna i henne skrek hon ut ett desperat skri som fick fåglarna lyfta från sina grenar och söka skydd på en annan plats.



Privat, till för Damon & Sleazoid

Målet var inte lövskogen, utan Kaiwood och under alla dessa timmar hade han frågat sig samma sak hela tiden. Varför, varför just hit? Denna vänliga gestalt som talade i hans huvud hade lett honom raka vägen genom skogen, men han hade inte funnit något. Det fanns här inget att hämta, men rösten hade aldrig svikit honom. Inte ens under de åren hon hade vart vid liv och lett honom genom det verkliga livet, under hans unga år. Han fördömde återigen Vision för att ha mördat henne. Alla runt omkring honom försvann eller dog, det var precis som om han bar på en förbannelse.
Den svarta askan som låg på marken hade likt all annan smuts fastnat i hans toviga päls, men det var svårt att skymta under natten i hans kolsvarta päls. Det enda man smått kunde skymta var både torrt och färskt blod. Men inga som helst dödliga skador. Inte till det yttre.
Huvudet sjönk efter vartenda steg han tog och allt runt omkring honom sjönk, han såg inte ens stigen han följde. All fokus låg på det viskande rösterna. För en gångs skull var det inte den där mörka och hotfulla stämman som talade till honom. Innerst inne förstod väll även han själv att det hela bara var ett spel, rösterna hade aldrig velat honom väl. Det hade ingen.
Mörkblåa ögon slogs upp, möttes utav en gnutta ljus ifrån månen som drog honom tillbaka till verkligheten. Rösterna upphörde med hans steg och det breda huvudet vred sig motvilligt åt sidan.
Det kunde inte vara sant, det fick det inte vara. Mer än så hann han inte säga sig själv, hans tassar verkade veta vart han skulle springa. Inte längre kunde han fly verkligheten, det var dags att möta den bittra och mörka sanningen.
Det var hennes skri som hade lockat honom och han hade inte tvekat en enda sekund, för visst hade han en gång i tiden lovat att aldrig mer svika henne. Trots att han bara försvunnit och lämnat henne bakom sig så var det inte som det såg ut som. Han hade alltid velat skydda henne, och det enda sättet hade vart att vända henne ryggen till. Hon skulle troligen aldrig kunna förstå det.

Damon sade inte ett ord. Många andra i hans situation skulle bryta ut i panik och försöka tala till den som låg ner, men inte han. Han var inte som andra.
Blicken gled återigen åt sidan, in i mörkret där han kunde skymta lysande ögon. Mindre rovdjur som väntade på ett lovligt byte. Trots den mörka natten kunde han höra fåglarna kraxa, och det lät nästan som en dödssång. Väntade hela skogen på att tiken skulle ta sitt sista andetag, och gjorde även han det omedvetet?
Det var inte först nu som han kunde se henne röra på sig, och det såg nästan ut som om hon tog ut sina sista krafter på att slå tillbaka mot Chaibos. Hon höll envist kvar vid livet, hon vägrade släppa taget och ge upp. Om hon var så stark, varför skulle han själv då vara så svag och vika undan från mörkret?

Den mörka vargen verkade nästan oberörd då han klev fram det sista stegen, men innerst inne hade han panik. Vad kunde han göra, förutom att bara finnas där för henne? Återigen stannade han och blicken gled ner på den ljusa tiken. Hon kunde inte se honom längre, det visste han. Hon var lika borta, som han själv vissa stunder.
Skulle han göra slut på hennes lidande, få henne att våga släppa taget? Hans krafter kunde räcka till för att frysa henne, få hennes hjärta att stanna. Eller skulle han bara vara sig själv och göra det han var bäst på; försvinna?
"Vi alla vet att du är skapad för att mörda." Ögonen slöts och han drog ett djupt andetag för att sen andas ut en iskall luft som tycktes ryka. Den kalla luften var tung och sjönk mot Leales kropp och fick hennes päls att först likna en vacker frost, innan det verkade bli till is.
Ögonen öppnades, den här gången med tårar. Grät han verkligen?
- Jag är här nu..
Viskade han för att dölja den svaga stämman. Han lade sig ner, vid hennes sida. Där det var menat att han alltid skulle vara. Den svarta nosryggen strök han mot hennes smutsiga päls och stanken tycktes svida då han drog in hennes doft. Men det spelade ingen roll, han skulle alltid älska henne i alla lägen. Ännu mer då hon låg här så svag. Han blickade ner mot hennes bakben, dom han hade förfryst för att hejda skadan, han hade inte fryst hela henne.
Inte ens hans mörkaste tankar var starka nog för att bryta ner känslorna och trotsa hans hjärta. Det hade ju alltid bara vart Leale, det hade han vetat från första stunden han såg henne, men inte vågat erkänna.
Hakan placerade han över hennes nacke och öronen ströks bakåt. Vad mer kunde han göra i en sån här situation?
- Jag kommer alltid finnas här.

Trots att pälsen var blodig. Trots att hon andades med rossliga andetag. Så levde hon, än så länge. Kroppen skakade kraftigt till och under ögonlocken rörde sig ögonen vilt. I drömmen försökte hon motstå kraften som duvan besatt genom att försöka locka henne in i ljuset. Hon tänkte stillsamt för sig själv.. What do I have to live for anyway? When the person I ever loved with all of my heart doesn't walk with me anymore? Hon var precis på väg att ta det sista steget. Något som skulle låta henne få veta vad som kommer i livet efter detta.
Fanns det oändligt gröna ängar? Floder som aldrig torkar ut? Bara godhet? Inga depressioner? Inga sorgsna hjärtan? En lätt nyfikenhet började gro inom henne. Hon kanske ville veta ändå.

En stor varm kropp låg plötsligt tätt intill henne. Hon kände hur värmen fyllde henne, och utan att behöva öppna ögonen, vädra med nosen eller lyssna med sina öron visste hon vem som hade kommit för att stötta henne under hennes sista minuter. Damon. Hon försökte öppna munnen för att säga hur mycket hon älskade honom, hur mycket hon alltid skulle älska honom. Men det enda som lämnade hennes läppar var ett mycket hest,
"Damon..."
Nu rullade stora blodfyllda tårar ner för hennes stängda ögon. Tårar som berättade just allt det som hon ville säga. Det var svårt, men hon skulle försöka klara det här, för honom. Hon kämpade med att öppna ögonen, bara lite. I glipan såg hon att han var skadad. Hon letade efter hans ögon, hittade dem för en kort stund. Det kanske verkade svårt, men med hans hjälp kanske de kunde hitta någon som kunde ge sig på hennes sår..
Vem försökte hon lura? Inte en chans att hon skulle överleva det här, inte ens en chans på en miljon.

Den lilla glipan som fanns mellan hennes ögonlock försvann. Hon andades tyngre och tyngre. Rossliga andetag. En tafatt dröm greppade tag om hennes sinne, den visade henne allt som de varit med om tillsammans. Hur de första gången träffades, när de tittade på solnedgången tillsammans, hur hon hela tiden försökt bevisa för honom precis hur underbar han är, när hon visade honom precis vad kärlek mellan två parter innebär. Hur de uttalade de tre små, men ändå så betydelsefulla, orden till varandra. Hon såg hur deras två kullar kom till världen, hur lyckliga de båda föräldrarna var. Nog för att deras relation varken varit en dans på rosor, en solskens historia eller en räkmacka, men där fanns äkta kärlek. Sådan kärlek som brinner starkare än solen, sådan kärlek som kan övervinna allt. Det gav henne styrkan att öppna ögonen igen, att se på honom och faktiskt tala,
"You have my heart. You always have and you always will.."

Hennes röst hade nått in, han kunde höra henne. Det var faktiskt inget han hade räknat med, utan han var beredd på att vara med då hon tog sitt sista andetag. Men inte ensam, aldrig ensam. Men inte längre behövde han tänkte så, för även hon var där för honom, inte bara han för henne.
Huvudet lyftes så att han skulle kunna placera det närmre hennes egna, bemöta det röda ögonen med en sorg han aldrig förr hade känt. Under kriget hade känslan inte vart lika stark, bara främmande. Men nu visste han vad det betydde, och det var just det som gjorde ont. Så förbannat ont.
Hon försvann igen, i alla fall hennes blick, och det fick honom att se tillbaka in mot skogen igen. Istället för värme kunde han bara möta hungrande blickar och lysande ögon igen. Han såg sig om. Dom var helt klart omringade, men dessa varelser var inget hot. Dom skulle endast närma sig då det fanns en stendöd kropp kvar.
Hon talade återigen. Han vart besviken. Besviken utav hennes goda tro och hopp om honom.
Detta var en utav många orsaker som fick honom att hålla fast vid henne. Trots hans mörka tider och sjuka sinnen vägrade hon ge upp, hon var den som sade att han var bättre. Hon ville så gärna ta fram hans bästa sidor.
Men det var också något som kunde göra honom arg, för hon ville låtsas att dom hade det perfekt och att dom hade en älskad familj. Det var inte sant. Bara en falsk fasad hon verkade bygga upp för att inte förlora det sista hopp hon hade.
Damon var hatad utav många, även hans egna barn hatade honom. Dom hade aldrig vart lyckliga tillsammans med honom. Han ville skrika ut det, berätta den hemska sanningen och få henne att förstå den. Men det skulle vara lika iskallt som att berätta att dom var omringade utav varelser som väntade in hennes död.
Det var dessa tankar som hade fått honom att tveka en gång i tiden. Kanske var det dags att försöka se det så som hon så envist gjorde? Det fanns trots allt en liten glöd som levde kvar, något han långsamt kunde få till en stark brasa.
- Jag vet.
Svarade han bara tyst, ännu med blicken åt ett annat håll.
Gång på gång hade hon bevisat sin sanna kärlek. Gång på gång hade han skjutit den undan. Hade han någonsin bevisat nått för henne, egentligen?
- Vad är det som händer med dig?
Det kanske lät helt hjärtlöst, men så var det inte. Han visste ärligt talat inte vad som hade hänt, vad det var för en bisarr sjukdom som hade fått henne så insjunken. Hur skulle han kunna hjälpa, om han inte visste?
Den mörka hemska rösten väste återigen åt honom. Rösten hade så många gånger lovat Damon att lämna honom, bara han dödade henne.
Den mörka blicken föll över tiken igen. Han studerade henne noggrant under sina tysta minuter. Det hade gått en sådan lång tid nu, dom hade varken setts eller talats vid. Leale kanske trodde att han hade glömt henne.
Även det var fel. Det enda han nu levde för var att finna hennes forna mördare och gemensamma fiende för att skicka henne till graven. Denna natt var menad till att möta henne, Blossom. För Leales ära skulle han dräpa monstret. Men inte ens det skulle han berätta.

Det hög till i bröstet. Hon skälvde till, och ut ur hennes mungipor droppade galla blandat med saliv. Åtminstone hade blodet slutat rinna. Hon hörde honom tala. Kände hans frånvaro i orden. Han visste lik väl som henne att hon bara såg förbi Iwas död, som annars tagit så hårt på hennes psyke. Men i dessa sista minuter, hur kunde hon vara arg på honom? Hur skulle hon någonsin kunna förlåta sig själv över att ha lämnat honom i tron om att han inte var älskad? Rösten tog ton, bubblade upp och blev tydligare. Fortfarande med en otroligt hes skepnad.
"Iwas' death was a tragic moment for us all, but stop bleaming yourself for.." en kraftig hostattack avbröt henne tvärt. Varje hostning kändes som om den vände ut och in på hela magsäcken. Hon harklade sig kraftigt och lyckades få grepp om hostandet.
"You're as loveable as anyone else. You make my life worth living, and the proof is lying right in front of you.... And you know it's true." sade hon, med vissa svårigheter. Att hon överhuvudtaget kunnat säga så här mycket till honom talade bara om hur mycket starkare hon blev i hans närvaro. Att ens kunna utmana och se förbi den ilande smärtan i benet som sträckte sig enda upp i buken, var ett under i sig. På den vägen hjälpte han henne, mer än vad han någonsin skulle kunna förstå. Tack vare kärleken till honom så tvingade hon sig själv att återvända från Chaibos, efter att ha blivit mördad av Bloodblossom i kriget. De hade båda hjälpt varandra mer än de själva kunde ana.
"I'm being eaten by.. something.. from the inside. These guises.. are hunting me. They. They want to kill me. Please, help me!" skrek hon, precis lagom för att känna en ytterligare smärta i magen. Hon korvade ihop sig till en boll, svettades av smärtorna, blodsprängda ögon, blod ur munnen. Blodbristen i hennes hjärna skapade kraftiga hallucinationer och förkroppsligade smärtan till något levande som jagade henne dag och natt. Sanningen var att ett gift hade tagit sig in i hennes infekterade bakben och sedan tagit sig ner i nervsystemet där den långsamt arbetade sig förbi organ efter organ i sin väg emot hjärtat. Detta hade följderna av kraftiga smärtor, underliga kroppsrörelser, kraftlöshet, blodsprängda ögon, kräkningar och tillslut.. döden. Det var under det andra kriget som hon varit med i, där Nisha hade träffat henne med en av sina giftbollar på hennes ben som infektionen hade utbrutit. Men det var inte Nishas gift som var det som togs sig runt i hennes system, utan giftet som spottades ut ur marken när Numoori skälvades utav en gigantisk jordbävning. Det var även då hon förlorat sina djurkrafter och den bruna pälsen som plötsligt blev guldgul. Hennes glödande märken under ögonen slocknade för alltid, men ärren efter den fanns kvar under de tjocka lagret päls. Men giftet hade även gett henne andra krafter som hon själv inte kunde kontrollera. Vargar eller andra magiska varelser som klev närmare än tio meter förlorade tvärt sina krafter tillfälligt.

Men som det såg ut just nu var dessa krafter inte mycket att ha. De försvann mer och mer för varje andetag hon tog. Hon kunde känna det själv. Trots att hon höll fast om livet så hjälplös, så sipprade det ur händerna på henne, som sand. Hennes huvud som hon ändå kunnat hålla några centimeter över marken, gjorde en kraftig duns. Hon var helt säker på att detta var det sista, men innan dess ville hon att han skulle lova henne en sak. Hon flyttade vänster framtass närmare hans högra och krafsade lite lätt på honom med klorna, som för att få hans uppmärksamhet.
"..Before I go.. You've got to promise me something."


OFF: Gick lite halvknackigt med historian, och det finns säkert massor av fel i den. Men what ever! :'D

Såklart att hon skulle dra upp det, för hon såg igenom honom. Även när hon blundade. Det var skrämmande då han vart den som lärt sig stänga av allt det där, blockera alla från att komma åt honom. Men i hennes närvaro.. gick det inte.
Ögonbryna rynkades och han stirrade ut i mörkret. Orden som hon sa var han snabb med att begrava djupt, så djupt att inte ens en gnutta ljus skulle kunna nå dom. Blicken gled ner på den hjälplösa varelsen vid hans sida. Var det så här hans mor hade sett på honom en gång i tiden? Då hon dolde den bisarra sanningen med vackra lögner, för att hålla hans hopp vid liv? Hade hon gjort det av kärlek trots allt?
- Jag är ett monster Leale, och det vet du.
Han sade det med en stel stämma och försökte dölja den sorg han kände över orden han nyss hade sagt.
- Det gör ont när du förnekar det, det känns som om jag sviker din tro. Jag har krossat dina drömmar gång på gång.. Jag behöver inte dela din vackra lögn för att må bra, men att få dig att erkänna sanningen samtidigt som du besluta att stanna hos mig... Det skulle vara äkta, på riktigt.
Det var hans sanning. Han kunde faktiskt få fram den utan att låta brutal, men kanske skulle det krossa henne ändå? Han visste inte, men heller ville han inte riskera att hon dog med en lögn. Sanningen var vacker trots allt, bortom det som hade skett.

Hennes höga stämma fick honom att rycka till. Gestalter. Såg hon dem också? Delade hon nu samma hemska värld som han hade fått leva med hela livet?
Han höjde ena frambenet och la den över hennes nacke samtidigt som han halvt reste sig upp. Han hade suttit i samma ställe som henne flera gånger, han visste hur verkliga dessa gestalter kunde vara, hur dom sakta åt en levande inifrån och vrålade saker. Det var gestalter som jagade vilsna själar som inte hade någon som helst att beskydda sig.
- Stå emot, dom kan inte komma åt dig. Inte så länge du inte tillåter dom.
Det skulle vara lönlöst att berätta för henne att dom inte var verkliga. Ingen utomstående kunde förstå till fullo vad det verkligen handlade om, det va bara den drabbade som kunde leva den fasansfulla tiden ensam med mörka skuggor. För den drabbade var det verklighet.
Men nu då? Hon hade skrikit om hjälp, liksom han själv en gång i tiden. Men han var värdelös, det fanns inget att göra. Det var för sent.

Blicken slogs upp igen, ännu en gång fyllda med tårar då ännu en hemsk sanning hade hunnit i fatt honom. Men han ville inte att hon skulle höra, eller se att hans ögon just nu var dränkta och att den enda känslan som fanns hos honom va sorg. Han skulle ju föreställa hennes beskyddare. Han fick inte visa sig sårbar.
- Det beror på vad du ber mig om... Jag vill inte lova för mycket i förväg.
Han svalde gråten och blicken slets ut mot skogen igen. Rovdjuren hade kommit närmre, och det var nu han kunde skymta deras sanna ansikten. Kattdjur, stora sådana. Vad exakt det var för art kunde han inte lista ut för stunden, men det var oviktigt.
Hakan lyftes även det mot himlen och hans vackra varg sång ekade genom hela skogen. Han kallade efter någon. Någon som kunde hjälpa honom, för han kunde inte klara det här själv.
Damon sänkte huvudet igen och blottade tänderna i samma sekund som han dovt morrade varnande åt rovdjuren som närmade sig, och som tur va hade dom redan börjat backa då han tillkallat hjälp.
- Eller jag kan lova, bara du håller ut tills det kommer hjälp. Jag låter dig inte gå igen, det gör jag bara inte.