Natten hade varit ren tortyr, likt många andra nätter. Mardrömmarna verkade bli starkare och starkare. Verkligare. I natt hade han drömt gång på gång om hur han fann hela sin familj sönderslitna. Hur deras sargade kroppar låg utspridda i den blodröda snön och hur hans käftar smakade metall. Hur hans bröstkorg klibbade av blod och hur hela scenen verkade omringas av den mörkaste dimma. 
     Han hade inte kunnat sova och hade därför gett sig ut i natten. Talat till stjärnorna. Talat till sin mor. Tillslut hade han kurat ihop sig under en tät gran och lyckats somna.
     Det var doften som väckte honom. Doften av blod. För en sekund trodde han att han var tillbaka bland den blodröda snön och bröstkorgen knep ihop sig av tillfällig panik. Men så slog han upp ögonen och insåg att han inte alls befann sig på berget. Nej, han var kvar i Norspiret. Solen låg fortfarande lågt över bergen och färgade himlen varmt röd. Doften av blod försvann inte. Han rynkade bekymrat ögonbrynen och reste sig sakta. Skakade av sig de barr som bekvämt lagt sig tillrätta i hans tjocka päls. 
     Han höjde nosen något och drog in den järnrika doften som var alltför bekant. Var någon skadad? Trian kände genast ett ansvar att ta reda på vart doften kom ifrån och började trava genom terrängen med huvudet lågt. Det här var inget bytesdjur som blödde. Nej, det luktade varg. 
     "Jag är på väg, var inte rädd" viskade han för sig själv.

[Svarar då rollusten plötsligt vaknade till liv!]

Shiva hade begett sig västerut, i hopp om att undslippa skrien från öster som jagade honom. Och det hade hjälpt, till viss del. Att springa i motsatt riktning var ingenting han vanligtvis gjorde, men han hade inte sett något annat alternativ. 
Han kunde inte återvända.
Inte ännu.
Fortfarande distraherade tankarna och längtan honom stundvis, men inte lika länge eller lika ofta som förut. Och det var befriande, att slippa känna den otroligt brännande känslan han burit inom sig under hela vintern. Att slippa stirra västerut hela tiden. Men det var klart, ibland kom denna längtan över honom kortare stunder. Och en kort stund var allt som behövdes. 

Shiva svor ilsket samtidigt som han reste sig från marken. Det enda som hade behövs var en liten sten att snubbla över, och en vass klippkant som rivit upp den pälslösa huden vid vänster framben. En djup reva syntes nu i det ärr eldtiken lämnat på hans kropp sedan deras strid, och blodet strömmade ner för frambenet. 
"Vid Moriko..." mumlade han, samtidigt som han böjde huvudet nedåt för att närmare undersöka såret. Snabbt kunde han konstatera att han varit med om värre, betydligt värre. Ändå var det lika bra att pausa vandringen, tvätta såret och låta blodflödet stanna av innan han fortsatte. 

Plötsligt noterade Shiva en främmande livsgnista som dök upp bland energierna som dansade omkring honom. I tystnad väntade han, följde vargen tills den var inom hörhåll. 
"Vem där?"
Rösten var bestämd, inte frågande.

Doften av blod blev starkare och starkare. Trians stora tassar travade lätt över marken. Målmedvetet. Doften av vargblod fick honom alltid att återvända till den där dagen. Dagen då han tvingats lämna sin familj. Sitt allt. Han kunde nästan känna smaken av metall i munnen, men ruskade av sig den obehagliga känslan. 
     Vem där? En bestämd stämma nådde Trians unga öron och han saktade ner. Trädde fram ur skuggorna och vilade blicken på en hane. Betraktade främlingen lika intensivt som han betraktade alla han mötte. Väldigt snart föll blicken på såret på hanens ben, orsaken till den doft som retat hans nos. 
     "Är du okej?" Trian tyckte det var viktigare än att presentera sig just nu. Prioriteringar. Trian tog några steg mot hanen, obrydd om hanen uppskattade hans närvaro eller inte. Det var en sådan sak som unge Trian aldrig riktigt tog hänsyn till. 

[Heja rollusten!]

En ung hane trädde in i hans synfält. Shivas blick hölls fäst vid den andre, som om han granskade utseendet, men egentligen granskade han den mörka härva av energier som följde hanen. Det påminde honom om vampyrerna, men inte helt. Dessa energier var fortfarande levande, dansande, om än mörka.
Ett kort flin drog över hans läppar samtidigt som hans blick sökte sig mot såret över benet. Frågan den andra ställde kändes nästan hånande. Såg det ut som att han var okej?
"Jag har varit med om värre." 
Blicken föll åter på den unga hanen. Han förstod att det var såret denne undrade över, och det var ingen större fara. Han hade varit med om mycket värre. Men mentalt... Nej. Ingenting var längre okej. 
"Namnet är Shiva," presenterade han sig kort och enkelt. "Och du?"

Trian granskade såret på hanens ben. Det såg faktiskt inte livshotande ut. Han slog sig därför lugnt ner och lät blicken återigen dansa över hanens kropp innan han fäste den i främlingens blick. 
     "Shiva" han smakade på namnet som om det var den sötaste av drycker, nickade svagt som om han bestämt sig för att gilla namnet. "Trian" presenterade han sig med ett snett, charmigt leende. 
     "Så, vad hände?" undrade han och nickade mot såret. "För mycket fruktvin?" flinade han svagt och höjde ena ögonbrynet.

Shiva himlade lätt med ögonen vid frågan. 
"Om det varit så... Nej, tyvärr måste jag mot min egen vilja erkänna att det var ren... klumpighet." Ett missnöjt uttryckt drog över hans ansikte. "Jag hade tankarna på annat håll, för upptagen med dem för att se var jag placerade tassarna. Det kan vara förödande i ett landskap som detta." 
Han kastade åter en blick mot såret. Blodflödet hade lugnat sig, säkerligen skulle det snart vara stilla. Blicken sökte sig åter mot Train.
"Vilket gör att man kan undra... Vad gör du här, Trian? Själv vandrar jag bara, tvungen att ta mig förbi detta ogästvänliga område." 
Det här var ingenting i jämförelse med Kaiwood. Shiva skulle aldrig välja ett bergområde ifall det fanns en skog att tillgå. Fast det var klart... Alla var väl olika, uppenbarligen.

Trian blev ju givetvis nyfiken på vad dessa tankar var, men hann inte fråga innan Shiva frågat honom vad han gjorde här. Han fuktade snabbt de mörka läpparna. 
     "Nja, tyckte det var ett härligt promenadstråk" sa han ironiskt med ett kort skratt. "Asså, jag trivs bland sten" han ryckte på axlarna och gjorde någon lite gest mot sin kropp som för att påpeka det faktum att han var bergsvarg. 
     "Känns lite som hemma du vet" sa han med en lätt knyck på nacken. Norspiret var ju hans hem nu. Cirkeln var hans hem. Men en del av hans hjärta skulle för alltid tillhöra de nordligaste bergen. 
     "Så, vart är du på väg då? Behöver du hjälp att hitta nånstans? Jag är rätt grym på området och folk har sagt att jag är en riktigt bra guide" rösten var självsäker, vänlig.

Ett kort leende drog över Shivas läppar medan han lyssnade till den andre som på intet vis dolde sitt gillande för bergen.
"Det är en trevlig känsla," konstaterade han. "Att ha ett hem... eller att känna sig hemma." De mörka ögonen svepte över det steniga området samtidigt som Shiva drog ett djupare andetag. "Tyvärr kan jag inte dela den känsla med dig i detta område." 
För ingenting gick att jämföra med Kaiwoods ståtliga stammar och den enorma livskraft som flödade genom skogen. Andarnas viskade och Morikos närvaro. Det skulle alltid vara Shivas hem.  
"Vars jag är på väg?" Blicken återvände till den gråe hanen och ett kort, glädjelöst skratt lämnade Shiva. "Om den exakta sanningen ska fram så har jag inte en aning. Och spelar det egentligen någon roll?" 
Han vandrade och vandrade, ständigt vilse sedan han tvingats lämna allt som varit hans. 
"Ditt erbjudande är vänligt, men att guida någon utan mål är ingenting som du borde ge dig in på, Trian."

Trian lade huvudet något på sned när han lyssnade till Shiva. Han klippte till med de stora, ludna öronen och rynkade betänksamt pannan. "Utan mål" upprepade han fundersamt. "Minns du varför du började gå?" 
     Trian mindes känslan av att vandra utan mål. Att inte känna sig vilsen, men samtidigt inte kunna vända om. Cirkeln hade gett honom en trygghet, ett någorlunda lugn i hans själ. Men om nätterna vandrade han fortfarande, i drömmarna. Genom mörkret. Genom blodet. Genom smärtan.
     "Kanske kan början få dig att få en hint om slutet?" föreslog han. "Eller så låter du mig försöka guida dig? Jag menar, har du inget mål så kan du ju inte bli besviken på vart jag leder dig eller hur?" flinade han snett.

"Varför jag började gå?" Frågan gav upphov till ett bittert leende i Shivas ansikte. "Det är en lång historia, för lång för att berätta nu. Men det började i Kaiwood," svarade Shiva. "Men dit kan jag inte återvända." 
Inte ännu.
Det var inte en fråga om, utan när, Shiva åter skulle vända hemåt. Han hade börjat sitt liv Kaiwood, och han skulle för evigt vara knuten till platsen, det kunde ingenting ändra på. För varje dag växte sig hans längtan allt starkare, det var bara en tidsfråga innan den skulle bli allt för stark. 
"Så du vill ta på dig ett slitsamma jobbet att guida någon utan mål?" Roat såg han på Trian. "Låt gå. Led mig." 

Trian betraktade Shiva, nickade lätt. "Jag har inte bråttom någonstans" log han smått och mötte hanens blick. "Berätta om Kaiwood, jag har aldrig varit där" bad han och tog några steg. Väntade in honom. 
     "Berätta medan vi går" föreslog han och började lugnt gå. Kanske kunde Shiva behöva se den utkiksplats som Trian funnit några dagar tidigare? Där stjärnhimlen var som vackrast. Kanske kunde stjärnorna leda Shiva rätt?

[Du får avgöra om vi ska avsluta med att de gick en sväng till Trians utkiksplats och Shiva berättade om Kaiwood, eller om vi ska fortsätta <3]