| Rollet utspelar sig ganska direkt efter det här rollet |

Sedan dess att flockmedlemmarna flyttat Vasilisa in i fästningen för vidare vård så hade han blivit liggandes kvar ensam i den enorma pölen av blod, och hans blick som envetet varit fäst vid henne hade istället sökt sin tillflykt vid sina blodiga tassar. Hennes blod. Överallt.
Stressen var fortfarande påtaglig inom honom, likt utmattningen, efter allt som hänt. Tankarna upproriska och ältande. Känslorna och kroppen omöjliga att kontrollera.
Han hade använt nästan all sin energi för att försöka rädda henne, men var det nog? Kunde hon överleva utan allt det blodet, oavsett vad han läkt? Hur mycket av skadorna skulle hon få dras med för resten av livet på grund av hans oerfarenhet?
Det var fel. Hon förtjänade bättre. Hon om någon borde inte ha fått skadas till att börja med, men vad skulle hon tycka om honom nu? När hans slarviga jobb lämnade henne ärrad och skadad. Skulle hon hata honom?

| Achak |

Lev hade kommit till sans, eller tillräckligt för att inte behöva Achak som höll ned honom längre. Bortom fara. Brann hade tagit över att vakta honom och ta honom till ett separat rum i fästningen. Stämningen var fortfarande spänd hos de flesta. En stressad rädsla som bodde i allas deras bröst. De hade gjort vad de kunde, och ännu arbetade de på Vasilisa i fästningen, hur allt skulles luta var ännu något de inte visste.
 Försiktigt närmade sig Achak den bruna ynglingen. Han hade gjort det bästa han kunde, mer än någon annan i flocken kunnat. Timos blick var fäst någonstans, och han verkade helt omedveten om sin omgivning. Utmattad.
 "Timo?" Achak var nära nog, och sträckte försiktigt ut en tass för att mjukt lägga den över honom.
 "Är du okej?" Dum fråga, uppenbarligen var ingen av dem okej men han behövde fråga, ifall Timo behövde prata. Ifall han behövde hjälp. Ahcak visste inte riktigt vad han kunde göra egentligen, de kände varandra inte för väl. Åldersskillnaden hade visat sig vara ett hinder i att lära känna honom på det viset, men han kände honom väl nog för att veta att tystnaden inte var lik honom. Även det var förståeligt i situationen de befann sig i.
 "Behöver du något?"

Om hon dog, skulle alla bli besvikna på honom för att han inte gjort mer? För att han inte hade räddat deras ledare och vän.
Tyngden av allt höll på att praktiskt taget äta upp ynglingen inifrån, tills känslan av en tass på hans rygg drog honom tillbaka till verkligheten med ett ryck.
Blicken vändes hastigt till den äldre hanen, uppenbart överraskad av hans närvaro. Han hade inte ens hört honom närma sig. Allt kändes så konstigt, som att världen runt om honom snurrade. 
''Jag...''. Rösten svag när orden väl kom fram. ''Nej''. Nej, han var inte okej. Inte på långa vägar.
Kanske var det konstigt att det påverkade honom så mycket, det var ju inte som att det var han som var skadad, eller som hade skadat henne, men det kändes som att han hade hennes liv i sina tassar fortfarande. Att alla fel han gjort skulle komma tillbaka och bita honom.
Achak ställde ytterligare en fråga. Frågade om han behövde något. Mer kunskap? Mindre press? Någon som kunde vägleda honom så han inte gjorde samma misstag igen? Kunde han ge honom det?
''Att inte vara så värdelös på att hela''. Stämman var något bitter när han mumlade fram svaret.
Han hade en kraft, en kraft att kunna hjälpa andra, en kraft som bokstavligen handlade om liv eller död. Det var inte kraften han önskat sig, men det var kraften han hade, och han behövde bli bättre, för flockens skull.
''Lever hon?'' frågade han efter en kort stund, nu med en mer vanlig stämma.

"Du har gjort mer än vad vi andra kunnat" han lyfte upp Timos haka för att möta hans blick. Höll den med den egna gula.
"Du är inte värdelös. Hon har en chans nu, en chans hon inte kunnat få utan dig" Achak var inte direkt läkekunnig, men han visste så mycket. Vassya var vid liv, och hon hade en chans att klara sig, till största del tack vare Timo.
"Än så länge" svarade han bekräftande. Han ville ge bättre nyheter. Ett rakt svar på att hon skulle klara sig. Att allt skulle bli bra. Men det kunde han inte, vägrade lova något han inte kunde hålla.
 "Din mor or Lune har koll på det, mer kan varken du eller jag göra" han öppnade famnen, en inbjudan om Timo ville ta den. Han hade skopat upp honom och hållit honom hårt, men var inte säker på om Timo hade uppskattat det, det var bättre att ge honom chansen att antingen godta eller neka omfamningen.

Blicken mötte Achaks då denne vred upp hans haka och försäkrade honom om att han gjort ett bra jobb. Det var ord han verkligen behövde höra. Ord som han verkligen försökte ta till sig även om det var lite svårt för tillfället.
Han suckade ut då han hörde att Vasilisa fortfarande var vid liv. Måtte det fortsätta gå framåt, han visste inte hur han skulle kunna leva med sig själv annars.
Då Achak öppnade upp sin famn så tvekade han inte att krypa in under hans framben och luta huvudet mot hans hals. Blodet som var indränkt i hans päls färgade även Achak röd där de satt tillsammans. 
Två bröder som fann lugnet efter stormen.
''Tack''.

Achak slöt famnen om den yngre flockbrodern. Höll honom tätt intill sig, varken tänkte på, eller brydde sig om, blodet som smetades av på han själv. Det spelade ingen roll i stunden, han kunde alltid tvätta sig senare. Sen hade han ändå fått blod på sig när han höll nere Lev.
 Timo tänkte kanske inte högt på hans insats, men flocken visste vad det betytt, och Achak var stolt över honom. Tvekade på att han skulle ha varit lika snabb på plats och hjälpt i hans ålder.
 I tystnad satt han där och bara höll om honom, så länge som han behövde.

Avslutat