Han lade inte märke till att Loke satt tänderna i honom förrän han tappade fotfästet. Zayev brummade ilsket och försökte klumpigt få fatt i den vite, utan att lyckas. När han sedan slog i marken med en ljudlig smäll blev allting för ett kort ögonblick svart. Omtumlad sprattlade han upp på tassarna igen. Han kunde inte ligga där. Han var tvungen att hämnas Naira. Han var tvungen att döda vampyren! Ostadigt försökte han röra sig framåt, men allting snurrade så mycket att det inte tillät honom att komma längre än ett fåtal steg i sidled innan han återigen ramlade. Någon ropade hans namn. Den björnlike hannen skakade på huvudet och blinkade dumt ett antal gånger. Starka färger dansade framför hans ögon. Han mådde plötsligt illa och behövde sova. Med en duns slog hans huvud i marken. Hans blick sökte efter flockbrodern. Suddiga bilder av en strid längre bort uppenbarade sig. Det var där han behövde vara. Där borta. Vita ben blockerade hans vy.
    "Jag svär..." sade han dovt. "...om du kommer i vägen igen... jag är inte rädd om ditt liv."
Innan hans ögon rullade upp i hans huvud mötte hans Lokes med ett vansinne som aldrig skinit i dem förut. Sedan blev allting svart.

"Förlåt mig..."
Loke såg på den blå björnen som nu låg vid hans tassar. Utslagen. Självklart hade han önskat att det funnits ett annat sätt, ett mindre våldsamt sätt för honom att lugna Zayevs vansinne. Men han hade inte funnit någon då, och han kunde fortfarande inte tänka på något som han kunde ha gjort annorlunda för att hindra honom.
Blodet rann stadigt från hans panna och han blinkade frenetiskt för att det inte skulle komma mer i hans synfält än vad det redan gjort. Tröttheten smög sig sakta inpå honom och huvudet bultade hårt. Gjorde det svårt att fokusera tankarna.
Han sänkte huvudet till ovan marken och blev stilla stående för en kort stund. Musklerna vibrerade av ansträngning. Han tog några djup, fokuserade andetag och höjde huvudet på nytt. Dimitrij. Vampyren. Den gula blicken sökte sig till det udda paret. Nu när mycket av ljuden som legat över området, lagt sig, så kunde han uppfatta ledarens stämma och hur hon mässade på verser han inte hört tidigare. Verser som tillhörde ett språk han ej kunde tyda.
"Gudar, jag ber att Ni kämpar mot mörkrets makter." Loke tog själv till ton, om än lågt till en början. "Jag bjuder Er att agera med Eran styrka. Förvirra fiendens styrkor och vilseled deras steg." Loke stod kvar vid sin fallne broders sida, under sitt egna mässande, för att kunna skydda honom när han inte kunde skydda sig själv i fall att vampyren valde att gå efter dom båda istället. Då det fanns en stor risk att den såg dem båda som ett mindre hot än deras ledare. Ett lättare byte. "Jag ber att de inte får nära sitt mörker och sin kamp mot Er och Erat ljus."
Loke svalde hårt och slöt sitt vänstra öga. Med ett fokuserat och härjat uttryck i sitt anlete lät han sin kropp illumineras. Likt ett ljus i mörkret. Han var inte säker på hur länge han skulle lyckas hålla kraften aktiv i sitt tillstånd men ju längre han höll den desto mer tid skulle det förmodligen ge resten att flocken att fly. Och om så var fallet, då skulle han stå där tills dess att han stupade av blodförlusten.

Dimitrij kunde bara be för att striden mellan de båda kraftiga hanarna bakom henne skulle sluta väl. Hon försökte att inte lyssna till deras röster, de våldsamma smällarna och de ljudliga braken från växterna som bröts under tunga kroppar. Hon behövde fokus. Hon var fokus. Oavbrutet mässande på den långa ramsan, börjande på nytt på första versen igen så snart som den sista tog slut, stod hon kvar mellan flockmedlemmarna och vampyren. Hon stod som en vägg av eld, av målmedveten beslutsamhet. Framför henne ryckte den odöda än en gång med huvudet och drog med ena framtassen över sina öron som i ett försök att tysta något. I ett försök att tysta ringandet, tysta hennes sång och allt han inte varit beredd på. Han hade inte varit redo. Inte den här gången.
     Vampyren gjorde flera utfall mot Dimitrij medan hon mässade. Hon ryggade och undvek gång på gång, men gav inte varelsen någon ny mark. Gång på gång tog hon egna steg framåt, flammande, lämnande lågor i sina spår. Trots att hon fick flera bett lyckades hon hålla sig undan från allt för allvarliga skador. Blodet rann ändå över hennes ben, fläckade hennes ansikte och skuldror. Hon kunde inte tacka gudarna nog för att vampyren var för överväldigad för att tänka klarare. För att den var för osäker för att vara farligare när det visade sig att dess tilltänkta offer kunde kämpa emot. Om den hade varit förberedd kunde det här ha slutat mycket tidigare.
     Zayev och Lokes våldsamma strid tystnade bakom henne, och snart ljöd även den vite hanens stämma i bön. Vampyrens ilskna morrningar steg i styrka, och han kastade jäktade blickar över Dimitrijs delvis utfällda vingar, mot Loke. Dimitrij kände nästan lika tydligt som hon såg ljuset i ögonvrån, hur träden runtom kläddes i ett klart sken och hur skuggorna i skogen mörknade. Hon fällde snabbt in vingarna mot kroppen igen för att inte skugga skenet. Hon slöt motvilligt ena ögat för att inte bländas, och såg hur vampyrens ansikte förvreds i pur vrede. Med ett bitande tjut vände varelsen och sprang. Dimitrij rusade efter den utan en sekunds tvekan. Hon hade ingen chans att hinna ikapp, men höll hårt om dess tomma sinne med sina mentala trådar. Kände dess närvaro försvinna längre bort.
     Dimitrij återvände till Loke efter att ha följt vampyren i inte mer än ett par hundra språng. Hon hade inte råd att följa den ensam, inte nu, men hon behövde vara säker på att den inte kom tillbaka. Hon behövde försäkra sig om att den inte vände och satte efter de medlemmar som efter mycket om och men hade flytt. Dess närvaro var för stunden försvunnen, för långt bort för att hon skulle känna dess sinne, men hon förblev vaksam. Hon höll ännu hårt om tomrummet, sitt konstruerade lugn. Även om vampyren lämnat platsen hade hon inte råd att tappa sitt fokus än. Vreden dansade fortfarande bortom hennes tomrum. Vreden och tröttheten.
     Så snart som hon kom tillbaks till Loke fäste hon blicken vid hans blödande anlete. Med en snabb, skarp blick bedömde hon att hans skador inte var för allvarliga, trots blodet som rann över och fläckade hans vita fäll. Lika snabbt passerade hon Loke för att se på Zayev, vilken fortfarande låg utslagen på marken. Elden som slickat marken och de fuktiga växterna slocknade långsamt runtom dem.
     ”Vi måste till de andra”, sade hon med låg stämma. Trots det tycktes hennes röst nästan högljudd jämfört med den tystnad som lagt sig efter striden. ”Klarar du av att bära honom?” Hon såg på Loke igen. De kunde inte lämna Zayev här, och absolut inte i det tillstånd han var i, men Dimitrij skulle inte ha en chans att flytta honom.
     Med Zayev efter mycket möda hängande över Lokes rygg begav sig Dimitrij och de båda kraftiga hanarna efter gruppen av flockmedlemmar. Hon kunde känna dem, även om de tack och lov hade hunnit längre bort från platsen. De flesta hade rört sig med gruppen, men några sinnen fanns kvar vid sovplatsen. Dimitrij kände med sina trådar efter Beatas sinne, och fann den skadade novisen vilande tillsammans med valparna i lyans trygghet. Hos henne fanns Niaras sinne. Dimitrij vidrörde silvervargens tankar och meddelade att vampyren lämnat området, men att det fortfarande inte var säkert. Hon ville att de båda skulle vakta valparna och stanna i lyan tills hon kunde komma och hämta dem igen. Vad som än hände så fick valparna inte lämna lyan förrän de kunde vara säkra på att vampyren inte tänkte återvända. Så snart som hon fått en bekräftelse från vännen släppte Dimitrij hennes sinne och fortsatte att bevaka området så långt hon kunde nå runtom dem.
     Utan att stanna vid lyorna fortsatte Dimitrij framåt med Loke i följe. Deras takt var betydligt långsammare än vad ledaren hade önskat, men hon förstod att Loke, sliten, sårad och bärande på Zayevs medvetslösa kropp, inte kunde röra sig snabbare. Gruppen framför dem hade stannat igen, men det dröjde ändå större delen av en timme innan de kom ikapp resten av flocken. Dimitrij mötte de andra medlemmarnas skräckslagna, förvirrade och sorgfyllda blickar med ögon som kunde ha frusit eld. Trots det yttre lugnet kunde hon inte längre hålla tillbaks ursinnet som speglade i ögonens skärpa. Hon tog snabbt in att alla hade samlats, såg på de skadade, på Krita och Niyaha som försökte hjälpa de som blödde mest – vilket troligtvis var anledningen till att gruppen tvingats stanna – och på Orkidé som fortfarande bar Nairas långsamt stelnande kropp. Ingen sade något. Om de hade tänkt säga något så svalde alla orden när de mötte ledarens blick.
     ”Kom”, beordrade Dimitrij med samma låga stämma som förut, men lugnet i rösten kläddes av is. Det var en klar befallning, och hon tänkte inte ta några dumheter från någon. ”Var redo.” Hon tänkte inte låta någon tro att de var säkra ännu. De hade inte råd att tro att det var över förrän solen värmde deras ryggar, och hon tänkte inte låta någon dra några fler förhastade beslut för att de inte var redo. Dimitrij väntade tillräckligt länge för att försäkra sig om att de skadade och de som bar andra medlemmar skulle hinna med, innan hon rörde sig åt sydöst. Hade de tur kunde de nå skogsgränsen till gryningen i den takt flocken nu klarade av att hålla.

[Om någon mer vill svara igen och tillägga något så är det lugnt, annars ser vi rollet som avslutat här :) ]

Tystnaden hade legat över reviret ett bra tag och de flesta hade börjat samlas vi sovplatserna. Valparna och deras mödrar befann sig i lyorna och de andra medlemmarna var i närheten. Hon själv hade tagit ena rund för att ha något att göra,hennes kropp hade blivit rastlös tidigare på dagen men hon orkade inte göra nått ansträngande, dagarna innan hade gått till att träna,lära sig sagor,visor och m.m. Hjärnan och kroppen var slut på energi men tydligen var där något som ville ha något att göra i henne.
Rundan hade inte varit lång och hon såg hela tiden till att hon var i närheten så att hon kunde höra dem andra och så att Dimitrij kunde nå henne mentalt.

Benen rörde sig fort som de kunde bära henne och grenar,gräs snår slog upp mot hennes kropp och ansikte,men hon brydde sig inte hon var tvungen att komma ditt där snabbare. 
Synen var fokuserad framåt och hon lyckades undkomma att snubbla i den höga hastigheten, hon bara sprang,hon kände inte sina ben längre och hjärtslagen slog mot henne som trummor. 
Blod slog mot henne som en väg och paniken fick henne nästan att tappa andan. 
Främling,en främling var på deras revir, doften av den fanns i luften blandat med blodet. 

Hon var där,allt var kaos, blod i luften och ljud överallt. Öronen kunde inte ta in mer ljud,det kändes som om huvudet skulle explodera. 
Hon gick med stela steg fram,hela hon var stel och kunde knappt tro det som fanns framför hennes ögon.Blicken kunde inte fästa sig på något,där var förryckte att fånga upp med synen så att det nästan började göra ont. 
De andra var överallt,vissa spang tillbaka till lyorna för att beskydda valparna,vissa för att gömma sig, sen var de som gick tillbaka utan att tänka sig efter.De ville nog bara se att de andra kom helskinnade tillbaka. Hon drog sig till där blodet var allera starkas, och det hon fick se var skräckinjagande. 
Naira låg bara några meter från henne,varför rörde honan inte på sig? Varför sprang hon inte iväg som de andra,vad höll hon på med? 
Hon visste inte vad hon skulle tro tills hon insåg att hon inte hörde något hjärt slag, det kunde inte stämma,hon inbillade sig. Hon gick närmare och lite till, lyssnade så noggrant hon kunde efter hjärtslag i den livlösa kroppen, inget ingeting helt tyst. Hon bakade flera steg och sänkte huvudet,detta fick inte hända,vad kan har gjort detta? 
Ljud en bit bort fick henne att lufta huvudet igen för att sedan börja gå långsamt ditt. Men ångrade sig sedan,det var bättre om hon gick till lyorna, hon tittade bakom sig där Nairas kropp låg och såg att Orkidé bar bort kroppen. 
"Andas Caer andas,behåll lugnet och gå till dem andra" Hon sa detta ett antal gånger tyst till sig själv med darrig röst. Hon måste fokusera och inte tappa fattningen. 

Dimitrij kom gående med Loke som bar Zayev på ryggen,hanen var helt borta. De alla tre hade sår som blöda och färgade deras pälsar till mörkrött. 
Vilket monster hade kunnat göra något sånt här? Hon tittar sig omkring och ser flera stycken skadade,livrädda och chockade. Det tog ett tag men hon insåg tillslut att det hade inte varit vilket monster som helst, det hade varit den bästa sorten någonsin,den som de tränade till att möta. VAMPYREN


(Sent och mycket dåligt svar men har inte haft tid till att skriva nått på länge, men kände att det här rollat var väldigt viktigt. Hoppas att inlägget blev bra och är där något fel så är det bara att säga till)