“Jag tror inte hon kommer dyka upp här.” 
Uriko lyfte på huvudet och såg mot Leviathan, som hade placerat sig högst upp på ett av trädens rotsystem.
“Inte jag heller”, erkände Uriko. “Vi har varit här ett tag nu, och fortfarande inte en skymt av henne. Det kanske är dags att vi beger oss av.”
Leviathan vände på huvudet och såg på Uriko. “Du har nog rätt”, erkände han med en suck. “Det börjar skymma nu. Vad säger du, ska vi bege oss iväg imorgon istället? Jag misstycker inte till att spendera åtminstone en natt till här”, log Leviathan. 
Uriko nickade bara till svar och Leviathan vände bort blicken. Istället såg han ner över skogen. Trädens stora rötter gav upphov till utmärkta utkiksplatser och han trodde nog att han kunnat bosätta sig i denna skogen, om det inte vore för resan som han och Uriko gjorde. De hade varit på resande tass så länge nu att Leviathan knappt kunde komma ihåg hur det kändes att ha ett hem och en flock. Inte för att han hade något emot deras resa, speciellt då han knappt hade någon familj kvar. Både hans mor och far var döda, och var Elphaba höll hus visste han inte längre. Och Ira… Ira hade varit ganska tydlig med att hon hade fått en ny familj. Leviathan betraktade numera Uriko och Frihet som hans familj. 
“Men det är väl inte så illa?” sade han och kollade på den snövita illern som satt bredvid honom. Frihet tittade tillbaka på honom och lade huvudet på sned. Sedan ilade hon in mellan hans framben och lade sig ner med magen i vädret. Leviathan kunde inte låta bli att skratta varmt åt hennes barnslighet. Även om han själv växte upp, blev äldre och mognare, så tycktes aldrig Frihet göra det. Hon behöll den barnslighet som hon hade haft enda sedan Leviathan mötte henne. Han älskade henne för hennes barnslighet, och hon tycktes alltid kunna göra honom på bättre humör.
Han lade sig ner och placerade huvudet på tassarna. Imorgon skulle de bege sig iväg igen, vart visste han dock inte. Om hans mormor inte fanns här, då visste han inte var hon kunde befinna sig. Det började minst sagt att bli tröttsamt att leta i blindo. Han hoppades bara att de kunde få någon hjälp på vägen, någon varg som kunde leda dem i rätt riktning...

[Yina]

I kvällningens dunkel blev månblommornas bleka sken allt mer påtagligt. Deras närvaro hade blivit en slags bitterljuv nostalgi. Vissa nätter tycktes de gödas ur hennes saknad, längtan och sörjande, men andra fyllde det henne med värme, kärlek och tröst. Att ta en dag i sänder hade blivit ett mantra hon präntat in i sitt huvud, något som snarare handlade om överlevnad än något annat. Hon försökte vara tacksam, finna sig i den stormvåg som var livet. Ibland var det enkelt, ibland var det svårt. Just denna kväll stämde det sistnämnda in.
     Doften som kom svävande genom den förvuxna skogen blev en chans till distraktion. Ensamheten som blivit allt mer påtagligt med det falnande ljuset eggade henne att följa den. Visst fanns det en viss tvekan i hennes tankar, en oro för vem eller vilka hon skulle tänkas stöta på. Det var en ängslan som hon lärt sig leva med, och antog att den alltid skulle finnas där. Den var nog inte mer än nyttig, speciellt för en ensam varg, men för henne kändes den ännu främmande. Uppfostran av gemenskap, öppenhet och vänlighet i Måntemplet hade aldrig krävt något annat än just det av henne.
     Spårandet av de två hanarna ledde henne vidare på en igenvuxen stig. De blomstrande blommorna kantade den med sin vita glöd. Högt upp, bakom de tjocka trädkronorna hade månen börjat ta sin form. Även om hon inte såg den så var hennes eget måntecken avslöjande nog. Det var svagt, om än uppenbart i nattens djupnande skuggor. Yina spanade mellan träden och dess förvridna, knotiga rötter när hon lade märke till en vit gestalt vilandes på en av de höjda rötterna. Hon stannade i sitt steg. Nyfiken till uttrycket. Från det här avståndet var hon osäker på om främlingen sov eller inte. Doften av en annan låg tätt intill men hon kunde inte se någon annan härifrån.
      “Hallå där,” hälsade hon med en lättsam ton. “Jag hoppas inte jag stör. Och om jag gör det, så får jag väl ursäkta mig, men du har inte lagt dig på en vidare diskret plats.” Hon höjde ögonbrynen roat och log ett vänligt leende. “Det är nästan som att du vill bli hittad, faktiskt.”

Frihet var den första som lade märke till att de fick sällskap. Hon lyfte på huvudet och buffade sedan till Leviathan i sidan. Han lyfte på huvudet, lagom till att se en främmande tik närma sig. Främlingen hälsade och Leviathan satte sig upp.
“Hej”, svarade han och skakade sedan på huvudet. “Nej, du stör inte”, svarade han artigt. Han reste på sig och ställde sig vid kanten på grenen. “Hittad och hittad…”, svarade han fundersamt samtidigt som han satte sig ner och kanade ner längs roten, tills dess han landade på marken med en osmidig duns. Han ruskade på sig och kollade mot främlingen. Hennes bakdel lyste och Leviathan betraktade henne med stora ögon.
“Wow…”, sade han häpet. “Är det en måntatuering?” frågade han sedan. Han hade aldrig sett en sådan stor måntatuering förut och blev med ens helt betagen av den.

Yina följde hans blick mot hennes bakdel.
     “Jo, visst är det det,” sade hon lite obrytt. När hon vände blicken mot honom glittrade den roat. “Visst är den fin? Jag växte den själv.” Hon skrattade till och skakade lite avfärdande på huvudet. Yina hade aldrig reflekterat över att det kunde vara en sådan sällsynt grej. I hennes tankar hade de aldrig varit ett ovanlig förteelse, dessutom inte i Ötamon. Men den här vita främlingen hade reagerat på ett liknande sätt som en annan, och det fick henne att fundera över saken lite närmare.
      “Jag har aldrig fattat att måntatueringar var en sådan… grej,” sade hon ärligt och såg lite frågvist på honom, “eller håller det någon mening för dig? Inte för att snoka eller så men… du befinner dig ju liksom i Månvargarnas skog, så det borde väl inte vara allt för oväntat,” funderade hon högt. Typiskt henne att inte tänka sig för innan hon pratade. Hon log lite ursäktande och hoppades att hon inte uppfattats som oartig.

Leviathan fortsatte att betrakta måntatueringen medan hon besvarade hans fråga. 
"Njae, inte direkt någon mening så..." började han fundersamt. "Men mor var halvt månvarg, men hon hade ingen tatuering. Jag har inte sett så många måntatueringar. Min resekamrat, som är någonstans där borta", han nickade med huvudet bakåt, mot där Uriko antagligen låg. "har en tatuering, men han är inte månvarg." Leviathan kom på sig själv med att bara prata på utan att andas. Han tog ett djupt andetag för att hämta sig, och fortsatte sedan: 
"Vi letar efter min mormor, hon är månvarg, och vi tänkte att hon kanske skulle vara i denna skogen. Du kanske vet vem det är", insåg Leviathan plötsligt och sken upp. "Hon heter Mivria."

Kanske kunde man förvänta sig att hon skulle sluta förvånas varje gång en främling nämnde hennes mors namn, men det gjorde hon inte. Kanske för att smärtan fortfarande låg där så nära ytan, hur gärna hon än önskade att den inte gjorde det. Den tidigare lätta, varma utstrålningen som hon delgav tappade genast sin glöd. Istället kände hon den där obehagliga tomheten fylla henne istället. För det var inte bara Mivrias död som gjorde sig påmind, utan även alla hon förlorat efter det. Hennes pappa, morbror, livslånga vänner. Ändå förmådde hon sig att skratta ett torrt, glädjelöst skratt.
     “Wow,” klämde hon matt ur sig. “Mivria, huh?” Yina svalde och lyfte blicken som hon tappat i marken utan att hon varit medveten om det. Hon såg på honom ett ögonblick medans hon försökte koppla ihop alla pusselbitar.
      “Mivria är död,” fick hon ur sig. Strupen kändes trång trots att orden var tydliga. “Jag är en av hennes yngsta döttrar. Yina.” Hon var rädd för att se reaktionen i hans väldigt vänliga anlete, men tvingade sig att se på ändå.
      “Jag beklagar.” Hon sänkte huvudet och öronen i en mjuk bugande gest.