Hanen smög omkring bland träden, gräset var grönt och allt såg så ljust och... glatt ut. Solen lyste, gjorde både slätten och den lilla dungen av lövträd ljust. Marken var täckt av flera olika sorters blommor, i fler färger än hanen kunde räkna. Luften var varm, inte överdrivet varm, men i den temperaturen de flesta varelser och växter föredrog. Fåglarna sjöng glatt, pratade ivrigt med varandra. Hela området var fullt av liv och ljus.
Men runt hanen smög sig skuggorna runt, gjorde de tiotal närmsta meterna mörka och liknande en ljus natt. Där hans skugga låg, blev det genast svalare, inte så man skulle börja frysa, men fortfarande kallt.
De iskalla, lysande blåa ögonen uppmärksammade varenda lilla rörelse runt honom, koltrasten som tystnade när den såg honom, hur den fällde ut sina vingar och flög därifrån. Hur hararna på hans vänstra sida tryckte sig mot marken, försökte göra sig osynliga för honom. Men han såg dem. Skuggorna märkte dem, skickade över bilder av dem till hans huvud.
Han lät skuggorna glida närmare honom, sjunka närmare marken. Djuren som skuggan lämnade i fred hoppade snabbt upp och rusade därifrån.
Skuggorna var som egna varelser, men mörka och omöjliga att sätta en fast form på. De var egentligen som en hel individ, som kunde dela upp sig och sätta ihop sig. De skickade över sina tankar automatiskt till vargen som styrde dem, tankar som oftast bara innehöll vad de såg eller rörde.
Kage, som vargen hette, gick med lugna steg i takt hela tiden. Ett par svarta, fjäderklädda vingar låg tätt mot hans kropp, stora nog att lyfta en dubbelt så stor varg. Han såg ner på skuggorna, som följde honom troget och lyckliga över att ha en härskare, och skickade bara en tanke till dem. Undersök norrut. Det var allt han sa till dem, den största delen av skuggorna, eller skuggan som det egentligen var, lämnade honom, formade sig till något som såg ut som en stor, svart orm av någon främmande gas. Den flög iväg norrut, lämnade honom med endast en liten skugga dansandes runt hans fötter.
Han såg framåt, slätten närmade sig och han började springa. När träden tog slut lyfte han, såg ner på den gröna marken och gav till ett leende som han snabbt kvävde. Han var inte förtjust i att visa starka känslor, men de slank ofta ut ur honom om han inte tänkte på dem.
Mitt på slätten vandrade en rosa, fluffig varelse. Den verkade gå mot ett ensamt träd. Kage såg chockat på vargen nedanför honom. Han hade aldrig sett en varg som liknade den, han hade sett färgglada vargar innan men aldrig en stor rosa fluffig sak. Vanligtvis brukade färgglada vargar ha tecken i färg, resten av sig i mer vanliga färger. Men den här vargen var helt ljusrosa, med en massa, rosa päls som lockade sig lite. Ganska chockad landade han på marken nära henne, och gjorde något han inte brukade göra - han gick fram till en varg självvalt.
"Var hälsad, främling," sa han med en mörk, men mjuk röst.



[Jaaaaaaaa! Ge Nelly kaka :D Jag skrev lååååångt 8D]

Den svarta hanen höjde ett ögonbryn, hon började gå bort från honom och hotade honom om ifall han skulle hoppa på henne. Vad var med den här honan, hennes ögon var fyllda med skräck men ändå så såg hon så.. sårad ut. Kage följde efter henne, även om hon tydligt visade att hon inte ville. Vinden tilltog och det blev lite svalare, han uppskattade det.
Hon ökade takten och han följde efter, han visste inte riktigt varför. Honan kom en bit framför honom, han såg inte längre henne från profil. Han vingar låg hopvällda mot sidan av hans revben, men han fällde ut dem, lyfte och landade smidigt framför honan, spärrade av vägen hon verkade följa.
"Vad är det?" frågade han, förbryllad. Hon verkade inte rädd för honom för hans utseende, kylan eller skuggorna, mer som om hon bara var rädd för honom som hon var rädd för alla vargar.
Den rosa tiken verkade så känslig, rädd och osäker samtidigt som hon försökte inför andra gömma sig inom ett tufft skal.
Kage stod still framför henne, högrest och svart som natten. Han kunde vara en ganska skrämmande syn, en mycket stor hane, kolsvart med vingar på flera meter och skuggor glidande runt hans tassar. Men han försökte trycka undan det skrämmande över honom, smålog lite i mungiporna och hade huvudet lite grann på sned. Hans ögon var klara, lysande blå med en glans i dem, lugna och vänliga. När han inte var kylig var han inte lika skrämmande som han annars verkade, han var faktiskt en ganska charmig ung hane när han väl satte den sidan till.

[Skrev med Nellaahh först, raderade och kom på att jag glömt kopiera texten. Pappa snodde min data och jag kunde inte skriva ner det jag kom ihåg. Kort förklaring varför den här texten är så konstig xD Mindes inte vad jag skulle skriva så skrev bara nått ^^]

Kage såg lugnt på den skrämda tiken, hon darrade på rösten samtidigt som hon hotade honom. Nån sekund efter hennes sista ord sved det till i hans högra tass, inte ogenlomlidligt ont, men fortfarande ont nog att få honom att chockad hoppa ett steg bakåt och hålla tassen upp i luften, inte vilja stödja på den. Han såg chockat på marken, ingenting där som han kunde ha skadat sig på och på hans tass var inga märken. Han såg förvånat på den ljusrosa honan, klippte med öronen och rynkade pannan åt honan.
"Vad har jag gjort dig, hona? Jag har aldrig sett dig förr, så det måste vara nått jag gjorde nu, huh?" Han sade det lugnt, men ganska spänt då det var tydligt att det var vargen framför honom som orsakat smärtan.
I ögonvrån såg han skuggan sväva mot honom, han gav den bara en tanke och lydigt gled den in runt honom. Han lät den vara tunn och liten, inte dölja hela honom i skuggor, då han kunde göra nästan vad han ville utan att någon kunde uppfatta det. Många vargar tyckte det var obehagligt att inte se vargen framför dem, och han trodde inte den här skärrade honan skulle bli mycket lugnare om hon inte kunde se honom.

[ Det här rollet har stått still i en månad nu ewy D: Svara annars leker jag gud och avslutar :( OCH JAG VILL INTE DET<3 ]