Solen stod relativt lågt på himlen, och hade för några timmar sedan påbörjat sin vandring nedåt. Kvällen annalkades och skuggorna från de låga buskarna blev allt längre. Hennes olikfärgade tassar trummade mot den hårda marken som doldes under de höga gräset. Hon kunde knappt fatta att hon var på väg, att hon närmade sig, bit för bit. Hon var tvungen att se om han var på riktigt, om han inte bara var en dröm. Det hade inte varit så konstigt då hon fler gånger under de år som passerat drömt så verkliga drömmar, och Kenai verkade bara för bra för att vara sann, hon var helt enkelt tvungen att komma dit i tid. Hon hade redan hunnit litet efter schemat då hon valt att stanna med Dimitrij och Aldo, och sedan lyckats virra bort sig, om hon skulle vars ärlig var hon helt efter i schemat och nu hoppades hon bara på att Kenai skulle vänta på henne.

Men en plötslig oros känsla grep tag om henne och som av instinkt stannade hon till, så kraftigt att hon nästan ramlade till marken, och kastade en blick bakåt. Det som mötte henne  var förödande. Det hon såg grep tag om hennes själ i ett järngrepp, chocken var det första som slog henne. Vart kom denna skarpt färgade brand ifrån? Varför åt den upp lövskogen som om det inte var mer än en flugskit? Varför? Sedan kom en gripande rädsla som skakade om hela hennes väsen. Dimitrij, Aldo och deras valpar, var de kvar där inne? Sedan kom smärtan, då hon insåg att de antagligen var det, valparna skulle inte kunna förflytta sig fort nog. Hon hade frusit fast på stället, stirrade på den mörka röken som steg på himlen, dolde solen och kastade en enorm skugga över Numoorislätten. Hennes ben skakade okontrollerat, musklerna drogs i spasmer och hon kände en känsla som var både främmande och bekant. En glöd, en sorg. Den lade sig snabbt tillrätta i bröstet, som om den redan skavt ut ett perfekt hål.

Hon lyckades tillslut få musklerna att lyda henne och snabbt var hon vänd mot lövskogen igen. Utan att tveka flög hon i stora språng över marken, den försvann snabbt under hennes tassar, hon skulle fram. Nu. Alla tankar på Kenai hade försvunnit ur hennes sinne. Hon måste bara till Dimitrij, måste hjälpa henne. Hon kunde nästan höra elden när den morrande och ilsket slukade allt i dess väg. Men det kanske hon bara inbillade sig då branden var långt ifrån henne. Men hon kunde ändå känna värmen. Känna hettan från dess lågor. Kände Dimitrij lågornas hetta? Kunde Dimitrij känna smärtan av eld som förtärde hennes kött? Tankebanorna fick henne att öka den redan vansinnigt snabba takten. Hon måste hinna.

[Detta är ett ensamt roll och jag vill därför inte att någon ska svara på det]