Sommaren började härligt.
Jag fick äntligen mitt trådlösa internet som var tänkt som min 17-årspresent, och min födelsedag inträffade, liksom varje år, i April.
Så såklart var jag överväldigad! Och jag satte genast igång att försöka bli så aktiv som möjligt på Numoori. Jag hade lovat flocken så mycket. Lova alla mina vänner så mycket, att jag skulle bli aktiv. Att TDN skulle bli aktivt igen.
Och jag lyckades vara aktiv där ett tag. En vecka, lyckades jag så pass? Kanske till och med lite mer än en vecka.
Men så började jag se film. Mitt film-intresse har vuxit något så enormt nu under sommaren. Trots den fantastiska värme vi haft, men ta det lugnt; jag har njutit av den också.
Ja, film började ta lite mer tid än det kanske borde.. och sedan så började internet krångla.
Jag vet fortfarande inte om jag vill lite fullt på mitt nätverkskort, men den verkliga anledningen är nog faktiskt att routern vi fått tag på är en jävel. Den fungerar fint vissa dagar. Plötsligt bryts internetuppkopplingen, för att komma tillbaka tre sekunder senare. Och så fortsätter den att sedan att bryta med jämna mellanrum. I början klarade jag faktiskt av att sitta kvar vid datorn och härda ut tills jag fick behålla uppkopplingen så pass att jag kunde chatta med vänner och familj på msn, till och med svara roll.
Men så blev det värre. Och jag orkade helt enkelt inte med skiten. Fan. Det är bara internet, javisst, men det är också min enda koppling till vänner som bor utanför detta landets gränser. Enda kopplingen till många andra människor som bor på utspridda ställen i detta avlånga land.
Ja, fan vad trött jag blev på det.
Så det blev väl en liten paus, och medan den pausen varade beslöt jag och en vän till mig att vi skulle skapa en web-comic tillsammans. Jag hade inte internet, men till det behövde jag inte internet, hon och jag snackade ju via sms. Så jag engagerade mig i det. Och det blev vad jag höll på med, endast det, ett bra tag.
Sedan började jag försöka se om inte internet mjuknat lite, och när det inte hade det, då gick jag lös på routern. Vi ska nog inte nämna allt jag utsatte den för, men det inkluderade flera omstartningar, och aaalldeles för många tillfällen då jag ryckte ut alla sladdar ur den och lät den vara tio-tjugo minuter innan jag kopplade in den igen. Och det fick den att fungera bättre.
Men nu hade jag inte en tanke på Numoori, rollen kunde vänta ett tag tyckte jag, jag arbetade ju på någonting som kanske skulle bli den första serie som andra människor skulle kunna läsa. Och jag skulle göra den med en kompis som är så otroligt duktig på att teckna och att göra research om sådant som vi behövde veta för att kunna bygga upp storyn.
Min tid till datorn gick till musik, att leta inspiration till nya karaktärer och sådant som skulle hjälpa mig förbättra storyn.
Sedan halkade jag in på det här med filmer igen.
Och efter det, halkade jag med moppen.
Helgen innan jag skulle börja mitt tre veckor långa sommarjobb.
Helt ärligt; jag har fan aldrig haft så ont i hela mitt liv.
Inte ens smärtan från då jag föll av hästen en februaridag och landade på ansiktet på den frusna ridbanan kunde mäta sig med hur jävligt ont det gjorde.
Jag sladdade på grusväg. Underbart.
Landade på vänster sida, som tur var då mitt jävla avgasrör som bränt mig flertalet gånger tidigare sitter på höger sida, och skrapade upp hela vänstra sidan då. Såklart hade jag bara trekvarts-brallor och t-shirt, i 30 grader plus drar man knappast på sig en massa kläder bara för att man ska köra till byn och köpa skavsårsplåster. (oh, ironin.)
Hur som, jag skrapade upp hela främre delen av vänstra benet, en vacker brännskada blev det (jag gled ju en bra bit efter att jag sladdat omkull, vilket resulterade i brännskadorna), slog låret gult och blått(och det var det i tre veckor framöver kan jag lova) plus att brännskadan jag fick på benet matchades av en liknande skada på underarmen.
300 meter ifrån där jag bor. Så jag haltade hem. Och jag fattar nu i efterhand inte hur jag klarade det.
Men när jag kom hem tvingades jag in i duschen, för att försöka rengöra såren som var fulla i grus. Jävligt ont gjorde det kan jag garantera. Men såklart fick vi inte rent. Enda som skulle hjälpa var om vi tvättade med vatten och såpa, och en trasa.
Nu vet jag inte hur många som smörjt bedövningssalva på brännskador förut, men för er som aldrig gjort det kan jag säga att det är en smärta som jag aldrig.mer.i.hela.mitt.liv.vill.veta.av.igen.
Jag grinar inte bara för att jag har ont nånstans. Jag fällde inte en tår då hästen försökt sig på att rätta till misstaget den tyckte mitt fejs var, men den där jävla salvan fick mig att grina nåt så otroligt.
Helvetet på jorden.
Vurpade gjorde jag på en fredag. Och fredagseftermiddagen + lördagen så gick jag inte. När man är stilla några minuter och såret får torka ihop en aning, för att man sedan ska börja röra på sig och sträcka ut skinnet och geggan som torkat ihop över såret, det är inte trevligt. Så jag haltade hela söndagen, envisades med att försöka gå så bra som möjligt då jag skulle börja jobba måndagen.
Mornarna var värst. Morsan var så himla schyst att hon steg upp varje morgon och lade om de äckliga öppna, variga, blödande såren benet och armen, innan jag gick till bussen. Jag vet inte hur långt det är från busstationen till sjukhuset(också lite ironiskt, då det var där jag skulle jobba), men den sträckan gick jag iaf varje dag. Första veckan haltade jag nog mer än jag gick.
Men andra veckan gick det bättre. Jag har faktiskt otroligt bra läkekött, så såren blev stadigt mindre och jag kunde gå normalt utan att det gjorde alltför ont i benet andra veckan. Men så sparkade jag ju in i diskvagnen någon gång i slutet på andra veckan. Rakt över såret slog vagnjäveln i, och om jag inte satt mig ner skulle jag fan ha svimmat. Men det gjorde jag inte. Det gick fint. Och det gjorde resten av jobb-perioden också.
Under de här tre veckorna förstår ni nog att jag inte hade tid/ork att sitta vid datorn. Steg jag upp halv sex så jobbade jag till tre, för att nästa dag börja jobbet elva men arbeta till sex. Jag jämförde mig själv med en zombie.

Jobbet slutade jag vecka 32. Så 33 har jag varit ledig.
Men då har jag riktat min uppmärksamhet till Dimension. Om än jag mest sett på film. Fortfarande jävlas internet då och då. Men jag måste erkänna att jag mestadels sovit och tagit det jävligt lugnt denna veckan. Jag har behövt det.
Och så börjar skolan på tisdag.
Andra året i gymnasiet, och jag ser faktiskt fram emot det.

Men.
Anledningen till att jag skrev det här är för att ni ska förstå varför jag varit oaktiv.
Javisst, det är kul att reta mig lite för att jag i början av sommaren var så pepp på att vara aktiv, att dra igång på riktigt. Jag tar inte illa vid mig.
Till och med en serie har jag fått.
Nej. Jag tar inte illa vid mig. Det är ju lite kul.
Men om nu någon orkat läsa allt det här, så vet ni VARFÖR jag inte varit aktiv.
Största anledningen är nog just det att internet varit så jävla besvärligt.
Men mycket kom ju med det.

Och det enda jag kan göra nu, för att gottgöra för alla som jag rollar med och tvingat ha inaktiva roll, är att försöka bli aktiv.
Men jag vet ärligt inte hur det blir med det.
Jag vet inte hur mitt schema kommer se ut. Hur det blir med hästarna som jag brukar vara med på fritiden. Om jag ska byta ut mina datortimmar till att gå på gymmet med min kompis istället för att försöka få någon ordning på den vanställda rygg jag har.
Jag vet inte.
Men nu vet ni i alla fall.
Och det hoppas jag ska räcka för att jag ska få fortsätta vara inaktiv, bara ett tag till.
För jag har inte mått bra de senaste veckorna. Om det beror på att jag haft så ont, eller någonting helt annat, det vet jag inte. Men psykiskt är jag nog inte så stark just nu.
Så, jag ber om ursäkt.
Verkligen. Jag ber uppriktigt om ursäkt.

Men tillbaka hoppas jag att jag ska ta mig.
Key och The Dark Nation betyder för mycket för mig för att jag ska tillåta Numoori falla in i glömskan.

Numooris egen Djävulsvarg// Key

Vilken oturstid du haft, stackars Lullu! ='o
..men min Serie blev omnämn, jipiie! xD
Sorry för den, men du verkar fatta skämtet i det... Bra det.
Visste inte att din oaktivitet varit p.g.a ALTT DETTA. O.o
// Gagga

Ajajaj vilken otur du har haft i sommar D: <3

Och jag kan bara säga att vi alla har våra oaktiva perioder. Jag har fler såna än aktiva tror jag.. doh o.o

Meen, anyway, jag har precis kämpat mig igenom gymnasieperioden och det ända jag kan säga är att satsa på den! Prioritera läxor och prov före numoori. Det är tråkigare, visst, men sjukt mycket viktigare.

Besides, att tvinga sig att skriva inlägg bara för att man känner att man måste - de blir oärligt, och oftast inte alls bra. Bättre att varna dom du rollar med, att du kan bli lite oaktiv/seg på att svara. Dom kommer förstå :3

Take care!

jag känner mig inte alls skyldig här. D: inte alls.

inte alls för att jag håller dig ifrån numori med min jävla obsession med dimension. inte heller för att jag ständigt lallar på om de mest tröttsamma saker på msn utan att tänka på om det är något speciellt med dig, om du verkar trött, eller nere.

inte alls då.
märks min ironi?
du har haft en jävlig sommar, som jag följt med. men jag vill att du skall veta hur viktig du är för mig ändå, och hur jag uppskattar din kamp, för det lyser upp min dag .. kväll .. natt? something .. varje gång jag får tala med dig. för att du ens orkar tala med mig även om du förmodligen skulle behöva sova många av de timmarna. min sommar har varit en av de bästa på länge, och en av orsakerna är du, även om vi aldrig har träffats ... och detta börjar låta lite kliche/såpaktigt/äckligt så jag tror jag skall sluta nu.

.. den här lilla saken som kallas liv är ju i grund och botten ganska viktig ändå.

Men honey <3
Och jag som har suttit och beklagat mig för dig, nu får jag riktigt dåligt samvete.
Alla kan vara inaktiva ibland (minns du inte min period förra vintern, jag var borta i närmare tre månader), du skall veta att även om nissarna ibland förlorar tålamodet och/eller tjatar så finns vi alltid här för dig, med stor förståelse.
Fast det vet du ju redan, ur-medlem i familjen och allt (L)

Men du skall alltid veta att jag älskar dig min honeyponey ickefreu <3
Du verkar ha haft en ganska kass sommar, eller iallafall ett kasst avslut på den, hoppas allt bli bättre.
Vi finns alltid här för dig, och väntar, och längtar.