Hettan, den pulserade, höjdes och sänkes om henne. Inom henne. Vred och vände sig tryckte pressade. Luften låg tung, som om någon lat den kvävande dimman bara för att jävlas med henne. Hennes huvud var i kaos. Det var som om något tryckte utåt inifrån. Som om en massa försökte expandera i det tillslutna utrymmet. Röster som ekade, skrattade, vred sig. Väste. Som om något slet och rev i hennes själva väsen. Den nu mindre främmande Rösten skrattade ekande åt skuggorna som skrek i hennes huvud, skrattade åt smärtan Hon skapade i kroppen.
Det var något hon inte komma undan. Något som grävt i henne sedan det där förbaskade skenet fyllt himlen efter den fördömda tystnaden. Rösten i huvudet, det eviga hånet. Någon hon inte ens kunde gömma sina för andra oförståeliga tankar för.
Någon som visste nästintill allt om en, och gärna använde det för att plåga henne.
Hon särade på frambenen och höjde morrande huvudet ifrån den sänkta ställning det haft. Hon var utanför reviret, ho hade ljudlöst tagit sig in i det för att lämna Valpen, som numer kunde ses som en tonåring, och sedan ta sig ut igen, utan att stöta på någon och utan att höras. Trots demonens ständiga trakasserier så kunde hon höra revirets skuggor klart, det var något som gladde henne i denna galenskap.
Det blev något lugnare i skallen, men hon fann inget ro då oljudet genast satte igång igen.
Hon ville avreagera sig på något, ville slita  den främmande närvarons skinn, men eftersom det var hennes eget fick hon väl hitta ett substitut.
För första gången gjorde Hon något som faktiskt kunde vara till Shadys användning och ett galet flin drog över läpparna innan det försvann, hon kunde helt enkelt inte ens hålla skadeglädjen uppe när hon hade detta kaos inom henne, med det skulle hon ändra på. Så hon satte av mot sitt mål, med Henne som ständigt drog upp den mörka hanens ärrade ansikte. Den röd manen stod ut på den svarta fällen. Ansiktet var ursinnigt, samtidigt som man kunde lösa hjälplösheten i hans ögon.
Det var ansiktet hon sett första gången hon träffat hanen, då hon tog hans älskade lilla flocks valp ifrån dem.
Återigen fladdrade leendet över läpparna på hennes anlete innan det försvann.
Klorna grävde i marken för att kunna kasta kroppen framåt i en högre hastighet.
Hon visste ännu inte vad hon skulle göra för att kalla till sig hanens uppmärksamhet, men hon hoppades på att hennes blotta närvaro på hans revir skulle utge en bra start, Men samtidigt ville hon inte ha flocken på sig, hon hade varit borta allt för länge för att ha fått en uppdatering så hon hade ingen aning om ifall flocken växt eller om den ens fanns kvar, men hon hoppades på det. Hoppades att han fann där och att han skulle möta henne ensam. Hoppades att han var den varg hon trodde.
Hon saktade upp, hans doft, hon kände igen den, trots tiden som gått. Mindes den så simpelt som om hon känt den igår, som om hon nyss kört sin nos genom hans päls. Hon bytte takt. Bytte det taktfasta trummandet av galopperande tassar mot den ljudlösa smygandet och ersatte in gestalt med de motsträviga skuggorna.
Hon hoppades att han ville stoppa henne innan hon kom för långt in på reviret. Om hon kom för nära hans älskade valpar. Hans familj.
Lätt justerade hon sin väg och vek av ifrån hans egna specifika doftspår och började ta sig mot hjärtat av reviret. Mot äldre spår av doften som ledde henne till liknande dofter. Släkt på något sätt, utan tvekan. Antagligen valpar. Ynglingar hon antog att han så gärna ville hålla säkra. Hennes kort till hans ilska.
Det började redan lätt i hennes kropp, en svalkande kyla som lade sig över tassarna, svansen och ryggen för att sakta dra sig längre in i kroppen och lindra smärtan. Hon antog att den främmande närvaron ville ha detta, ville ha blod, spänning.
Och om hon skulle vara ärlig ville hon ha hans ilska, ville ha hans vrede. Det lade en pirrande känsla i hennes kropp.
De eldiga ögonen lade blicken på den tomma lyan, och visste att den var tom, skuggorna väste i hennes huvud. Men hon antog att den gamla valp lyan, som hon antog nu var för liten för Blacks ynglingar, hade någon sorts sentimentalt värde. Bara för att någon patetisk livshändelse hänt. Men iallafall. Lite skadegörelse skulle säkert ge henne önskat resultat, och om inte fick hon väl gå på en bättre källa, som direkt hot mot något som faktiskt betydde något.
Elden lämnade henne, den svepte ut genom hennes päls och kröp över den fuktiga marken, sökte efter något den självständigt skulle kunna leva av.
Den gled över stenar och spred sig än längre in i hjärtat på reviret, utan att tillåtas ta riktigt fäste, hon var tvungen att komma ihåg att hon bara ville ha hanen, inte resten.
Därför drog hon åt sig elden igen lät den åter försvinna utan att ta fäste någonstans, och sedan väntade hon. Öppet, hon hade medan elden strömmade ur henne hade hon förflyttat sig längre ut, var hon för långt in kanske han ville ha hjälp ifrån någon annan medlem. Hon fnös. Kom då kissen. Hon var beredd, skuggorna och Elden låg inom räckhåll och hon hoppades att medicinen mot denna smärta var på väg mot henne just i denna stund.

Han vaknade mitt i natten utav en närvaro. De smaragdgröna ögonen lyste svagt i mörkret när han slog upp dem, reflekterade varenda liten ljustråle. Han kunde känna ett medvetande som gjorde intrång på deras innersta område. Ett mörkt medvetande. 

Tyst och smidigt reste han sig och smög ut, förbi de sovande högarna intill lyans väggar. När han kom ut såg han att det var en månskensnatt, som han brukade kalla det. Skenet skapade mörkblå mönster på marken under de tunga trädens kronor. Medvetandet pockade på hans uppmärksamhet utan diskretion, som om det ville att han skulle känna till att det var där. Han tassade ljudlöst genom skuggorna i snabb takt, medan stora gröna blad drogs mot hans kropp. Snart skymtade han ett ljussken, och en doft av varg trädde fram. Det doftade starkt av Occultos. Han saktade in och kom ut från de täta buskagen till vad som kunde kallas en glänta, där en gammal valplya låg. Han såg inkräktaren, som just lät ett band av magisk eld slockna. En eldmagiker. Han gick sakta mot denne i natten, och stannade en bit bort. Hans gröna blick svepte över främlingens gestalt. Han kände igen doften, som om han känt den förut fast relativt länge sedan. Han såg på honan, mötte hennes blick utan att röra en min. 

Sedan insåg han vem hon var. Hon var Shady, ledare av Occultos, och anledningen till hans hat för dem. Det var hon som kidnappat deras lilla Ophelia. Hans blick smalnade en aning. 
"Shady. Hur vågar du trampa in här?" ljöd hans röst i månskensnatten. Den var lugn och visade inga känslor.
"Om jag vore du skulle jag hålla mig långt borta."

Hon hann inte ens vänta, nej det mörka, och mycket äldre, hanen klev ut framför henne, först verkade han inte känna igen henne, utan stod där i tystnad och stirrade. Irritation steg i ådrorna och hon ville slita i honom än mer. Hur vågade han inte känna igen henne, hur vågade han glömma hennes skepnad.
Men en glimt av igenkännande gled över has blick och ett flin spred sig på de mörka läpparna. Klöv hennes anlete i en ondskans och galenskapens mask. Hennes blick talade om den vanmakt och galenskap som drabbat henne och den mörka sidan inom henne, som ändå låg dold. Demonen ruvade djupt i sinnet, gömd, och flinade på skådespelet framför henne. Delvis det som utspelade sig rent kroppsligt. Hur hanen kommit för att rädda sitt revir, eller minst köra bort inkräktaren, och del kaoset och blodshungern hon kunde se i Shady inne. Samt förvirringen som uppstod då hennes känslor slogs med varann.
Black talade och öronen på den mörka honans huvud vippade lätt till och den evigt flammande skuggmanen fladdrade till av rörelsen.
Flinet som dog ut. Han var för lugn. Varför attackerade han inte? Varför försvarade han inte det han förut kämpat för?
Men då nästa mening gled över läpparna tog det där flinet in plats i anletet igen.
Hon kunde höra det dolda hotet. Tänk om hon inte Ville gå då? Vad skulle han göra då?
"Låt oss anta att du inte är jag" hennes röst var väsande förrädisk, hånfullt sarkastisk samtidigt som den var frågande
"Vad skulle då hända om jag inte gick?" Flinet breddade ut sig i anletet då honom talat klart och huvudet hade lagt sig på sned då hon stirrade på honom med det evigt föränderliga ögonen.

"Låt oss anta att du inte är jag. Vad skulle då hända om jag inte gick?" flinade honan. 
"Åh, Shady." suckade han och skakade på huvudet. "Låt oss säga att du inte går, rent hypotetiskt. För tro mig, det kommer du att göra. Låt oss säga att du väljer att stanna. Det blir inte särskilt trevligt." 
Han gick mot henne, fortfarande till synes lugn och utan att höja rösten. Hotfullheten började synas i hans kroppsspråk då raggen restes, öronen slickades bak mot nacken och kattsvansen började piska i luften. Han sänkte huvudet till mankhöjd. Kom närmare henne.
"Du förstår, jag har en hel del ilska kvar sedan kidnappningen." 
Vid de sista orden stod han öga mot öga med sin fiende, så nära att deras nosar snuddade vid varandra. Han höll kvar hennes blick i några sekunder av spänd tystnad, innan han tvärt vände bort huvudet och gick runt i en snäv cirkel så att han fortfarande stod med sin familj bakom ryggen och ögonen på henne, men en bit bort. 
"Stick härifrån nu, medan du fortfarande kan."

Direkt efter att hon talat särade Black själv käftarna för att sara och flinnet breddades åter på. Det klöv hennes ansikte i galenskapens mask. Hon kände sig galen, virrig borta men oh så närvarande och levande. Trasig, förvirrad men stark.
Hon visste egentligen inte exakt vad hon ville skulle hända. Visste inte vad hon önskade ur den svarta hanen o närmade sig henne, som hon så innerligt avskydde. Men lika mycket som hon avskydde honom så älskade hon att se honom arg, älskade att hon kunde styra hans känslor så innerligt att hennes blotta närvaro fick honom att önska livet ur henne.
Han fortsatte förklara medan han närmade sig henne. Hon såg hur hela hans kroppspråk ändrades, från den lugna hanen som så gärna ville skydda familjen och godheten till en ilskans styrd varg. Till en vapen. Till en medlare av krig.
Han pratade om Ophelia, ynglingen Shady mycket riktigt kidnappat. Som sakta hade tynat bort. Ynglingen Shady låtit fly.
Det var en ömmare punkt än vad den avskyvärde någonsin kunnat drömma och flinet i hennes ansikte sopades bort. Förbyttes. Istället för det retsamma flinet så låg nu blottade tänder och ett dovt morrande steg upp ur hennes strupe.
Hanen hade ingen rätt. Ingen alls, att nämna Ophelia. Hade han ens på riktigt känt den unga honan eller hade han bara sörjt och känt ilska över henne för hennes familjs skull? Hon gissade på det senare. Patetiska hane. En hycklare. Sade att han ville slåss för familjen, kämpa för den goda individen, men handlade efter peronliga preferenser.
Ord steg ur hennes strupe, avbröt hanen i hans tal om att slita henne i stycken. Ty hon brydde sig inte om hans tomma ord och hot. Ilskan var tydlig, som om den gick och ta på i det korta avstådet mellan dem. Hon så betydigt mycket mindre än hanen.
"Black, ledare av IA. Du som kallar dig skyddare av din familj. Du om rasar över en valp som togs härifrån. Berätta för mig, Numooris avskum, exakt hur mycket du visste om den valp du så gärna påstår dig velat skydda" hennes huvud var höjt, svansen likaså. Hanen framför henen var ingen, ochhan hade gjort det hon trott var omöjligt. Sjunkit än mer i hennes tankar. Det rasande hat hon kände inför honom stängde ute allt annat.

Honan visade inga tecken på rädsla trots hans hotfulla ord. Kanske förstod hon inte att han mycket väl var kapabel till att göra dem till verklighet. Eller så trodde hon inte att han menade det han sa. För att ta reda på vad som försiggick inom henne sträckte han ut sin kraft för att utforska hennes inre. 
Honans galenskap och virriga inre gjorde det omöjligt att navigera i hennes huvud hur mycket han än försökte. Grumligt, svart. Tankarna fördes på ett främmande språk. Ett virrvarr av förrädiska falluckor och snår. Han drog tillbaka sitt medvetande från hennes som om han bränt sig. Han hade inte bara känt en närvaro där inne. Han hade känt två. Honan var besatt. 
'Det förklarar mycket', tänkte han. 

Honan talade, omedveten om hans upptäckt. 
"Black, ledare av IA. Du som kallar dig skyddare av din familj. Du om rasar över en valp som togs härifrån. Berätta för mig, Numooris avskum, exakt hur mycket du visste om den valp du så gärna påstår dig velat skydda."
Black skakade sakta på huvudet.
"Typiskt din sort att behöva ett personligt värde på någon för att skydda dem, som om inte enbart det faktum att personen är en levande varelse vore nog. Min relation till individen i fråga är inte relevant, Shady. Hennes mor är min närmaste vän - vet du ens hur det är att ha en sådan? - och att bevittna hennes lidande efter kidnappningen räckte mer än nog för att tända min avsky mot dig och din sort. Det var en ytterst onödig handling du utförde när du tog valpen. Hennes hem är här. Hennes familj är här. Åtminstone ett litet tag till."

Han vände ryggen mot henne och gick tillbaka mot lyorna, men stannade i buskaget och såg sig över axeln.
"Jag har ändrat mig, förresten. Jag är inte rasande på dig! Faktum är att jag inte ens är arg. Jag tycker synd om dig, Shady, för du är ingenting." 
Han försvann in i buskarna med piskande svans.

(Avslutat pga inaktivitet - men det har fortfarande inträffat. :) )