Hon låg bland träden, i tystnad i skuggorna. Lyorna var inte långt ifrån henne, fem meter. Hon kunde känna varje rörelse, kunde se varje tår. Hon kunde känna stegen av Blair om närmade sig. Ja hon visste allt. Inget undgick hennes syn. Speciellt inte här speciellt inte vid hjärtat av det Revir hon valt. Grenen under henne var skrovlig mot hennes mage, skuggorna runt om henne dolde henne så väl att hon iland tvivlade på att ens Mid kunde se henne, men trots detta så var Midnights skuggor lydigare än vad hon sett någon skugga någonsin vara, men det kanske var för att hon enbart hade henne, Mid och Ria att gå efter. Den flytande blicken lades ner på Blairs gestalt som tog sig emot lyorna. Vartenda steg han tog registrerades hos henne bättre än vad valpen någonsin skulle ana. Varje millimeter av hans steg fanns i hennes sinne nu. Varje blick han kastade om sig. Varje rörelse av svansen, öronen eller nosen. All den informationen var hennes nu. Att han attackerat ett träd innan han kommit tillbaka hit var också något hon lagt märke till. Men det var inte honom hon bevakade. Inte honom det var hon ville åt. Nej. Hennes lilla skatt, hennes ägg att ruva, låg i lyorna. Visst tiken var vek, inte ett ord hade yttrats ifrån henne käkar sedan hon ljugit Shady rakt upp i ansiktet, visst var det tårar som runnit ner ifrån hennes ansikte, skapat ljusa rännilar emot smutsen som tagit över. Blair stannade utanför lyan, talade till den Shady bringat dit. bra då kanske Shady kunde f veta mer om henne. Kanske kunde Blair, som var i ungefär samma ålder, ge Shady något att gå efter? Men inget lämnade den unga tikens käftar, inget. irriterat rynkade shady pannan men fortsatte tyst att lyssna, känna, efter ord, ord som inte kom. Blair talade igen, och möttes åter av tystnad, innan Shady upptäckte något. Något vaknade i den lilla kroppen och direkt registrerades den ungas ord då de slungades ut emot dem. 'INGET kommer att bli bra, ni förstörde just ALLT! NI tog ifrån MIG det ENDA jag höll KÄR-..' Orden slog henne, som en murbräcka emot det inre hon så innerligt skyddade. Som en bomb sprängde den alla murar som någonsin byggts upp runt de murar hon stängt in sina minnen bakom. Som vatten ur en trasig damm forsade de över henne. Det började med dagen då de alla lämnat varandra, den dagen de tagit beslutet att vandra åt olika håll. "Vi särar på oss här, ni vet undersöker lite själva!" rösten tillhörde henne och var ivrig, glad men något nervös. Vad spännande! hon kunde se framför hur syskonen skulle mötas senare i livet. Hur hon stolt skulle kunna visa upp allt vad hon lärt sig! Efter mycket tvekan och övertalan så gick bröderna med på hennes förslag, och hon kände nervositeten stiga med spänningen. Nu gällde det, nu gällde det verkligen! De tre gick åt olika håll, olika riktningar. Hon hade varit omedveten om den tid det skulle ta innan alla träffades igen, glad för stunden. Men det dröjde inte länge innan hon djupt ångrade sig, det var en rädsla som grep henne och till kvällen var hon tillbaka vid den plats där de lämnat varandra. I hopp om att bröderna skulle ångra sig dem med. Mörkret kröp in på och rädslan växte för varje andetag, raceade med kylan. Hon kunde föreställa sig varelser i mörkret. döden i kylan. hon kunde se moderns brinnande ögon i varje vrå och faderns dömande blick. hon hade inte träffat någon av dem, men hon visste att de skämdes över henne. Varför annars hade de lämnat dem? Natten fortsatte och hon låg ihop krypen intill en gran, förstelnad av skräck, Lidande. Men hon stannade kvar, litade innerligt på att hennes älskade bröder skulle komma tillbaka. dagarna och nätterna växte till veckor och det var med stor förtvivlan och hjärtbrytande sorg hon insåg att de aldrig skulle komma. De hade lämnat henne för att inte se tillbaka. De hade lyssnat på henne, för hon hade alltid varit den starka, men vad var hon nu? Inget, hon som alltid försökt bevisa att hon inte var så värdelös som henne föräldrar måste trott var nu exakt det. Värdelös och patetisk. En tik utan familj. Hennes forsna styrka hade förtvinat i musklerna som inte fått sin dagliga träning, hennes kropp hade även den magrat. Käkbenen såg ut att kunna sticka hål på skinnet i ansiktet och lika så höftbenen. Vart enda ben i hennes kropp kunde skymtas för vem som än tittade. På svaga darrande ben reste hon sig med ett vagt gnyende och stapplade iväg, hon måste äta något. Måste äta. Hon mindes inte vad som hänt senare, men sen hade hon plötsligt varit på en slätt, det hade varit stekande hett och några konstiga randiga djur betade där, tillsammans med fläckiga som åt av träden, med de mest underliga långa halsarna. Den obarmhärtiga solen hade bränt hennes hud, torkat hennes strupe, och okunnig som hon egentligen varit hamnade hon snart i klorna på en lejon honas två ungar. Hon hade blivit deras leksak. Deras byte medan modern själv jagade. En av dem fick tag om hennes rygg och det sista hon mindes ifrån den dagen var den brinnande smärtan över ryggen och att hon flög genom luften, och en glimt av något vitt och svart. Som dock var borta då hon vaknat igen. Hon mindes varje ögonblick av rädsla, varje ögonblick av känslan att inte höra hemma. Varje ögonblick av smärtan. Den långa färden som blev hennes trygghet. Det hem hon fann i Nordan då hon åter valt att vänta på sina syskon. Hon mindes allt. Smärtan som uppstod i hennes bröstkorg hettade och hon ville kvida, men höll sig tyst. Utåt syntes inte ett tecken på allt hon nyss genomlevt igen. Skuggorna klagade tyst i hennes huvud, tröstade likt så många gånger förut. Det som fick henne tillbaka i verkligheten var åter den unga tikens röst. Ophelia. Den stunden lovade hon innerligt att Ophelia skulle få känna sig hemma. Ophelia var nu under hennes beskydd, och den som skadade ens minsta lilla hårstrå på hennes kropp skulle få känna vrede. De skulle känna smärta. Då skulle blod flyta. För nu, nu såg hon sig själv i den unga. hon såg sin smärta. Tyst tog hon sig ner ifrån trädet, obemärkt rörde hon sig bortåt. Det var skam som viskade i bröstet på henne. Shady hade orsakat samma smärta till en valp som hon själv fått utså, men valpen kunde inte släppas fri. hon hade sett hennes ansikte, hon hade hört hennes namn, det fanns ingen återvändo. Den flytande blicken kastades åter bakom henne. Det fanns potential i valpen, potential för henne att utvecklats till det starkare, lik som Shady.

[Utspelar sig innan flockrollet och innan Kriget, samtidigt som The first meeting Svara inte då detta är ett ensam inlägg med Shady]