Planlöst virrade han sig längre in i den tunga dimman, som låg likt ett täcke över den öde platsen. Stora moln, gråa utan att hota med regn, täckte himlen, som om de inte ville att solen skulle kunna förgylla platsen med sina strålar. Som om gudarna glömt av dess existens, eller valt att förbjuda den livets värme.
Det grå bli huvudet var sänkt, hängde nästan lealöst nära marken och öronen låg bakåt, mot nacken. Den lila blicken såg ut framför sig utan att egentligen registrera vart han satte tassarna. Han visste inte var han var på väg eller hur han ska gå men allt var borta. Bergen. Färgen. Himlen. Han hade vaknat upp här, stående, och han gissade att gudarna tröttnat på hans skrik. Att de fått nog av hans bitande sorg som gnagde upp allt som var han. Han drog ett skälvande andetag och ögonen brände, sedan länge torra då han gråtit slut på sina tårar. Det var väl lika bra det, de hjälpte ändå inte. Inget hjälpte. Livet var ett svart hål i marken. Ett hål vars botten var så långt ner att han tumlade i luften i evigheter. Men när han väl hade slagit i så var smärtan värre än allt annat. Den åt, rev och slet. Förtärde och bröt ner det som var hans inre. Ett gapande hål i hans själ som slukade honom. Han hade lyckats hålla sig någorlunda samlad i bergen, där han hade lättare att koppla till de goda minnena, de han refererade till sina böner. Men nu, speciellt här, kunde han inte se något annat än blodet, kunde inte känna luften omkring sig utan att lukta på döden. Han kunde inte gå utan att minnas känslan av blod, deras blod, i hans päls. Kunde inte vila utan att känna avgrunden, evigheten. Kunde inte blunda utan att se deras döda kroppar. Det var bara att inse, gudarna hade förkastat honom, till den plats där han inte kunde göra annat än att plågas. 
Benen vek sig mitt i ett steg, och utan att ens försöka räta upp sig igen landade kroppen med en duns på marken. Huvudet låg så det hamnat, över ena frambenen som låg halvt under honom. Det andra frambenen låg rakt ut framför honom medan båda bakbenen låg under hans bakparti. Svansen låg slappt vid hans sida. Blicken doldes bakom hans gråblå ögonlock och det brände. Stack i dem när tårarna som de väntade på aldrig kom.
Hans kropp sade ifrån. Orkade inte ta honom längre. Revbenen var farligt synliga och ansiktet kantigt. Kindbenen stack ut över de synliga groparna som annars skulle varit kinder. Höft benet stod ut på hans sidor, det såg nästan ut som om det ville spräcka skinnet, och det skavde. Men han brydde sig inte om den fysiska smärtan, kände den knappt när allt annat begravde honom. Han kunde lika gärna varit död.

Den pirrande, upprymda känslan genomsyrade valptiken när tassarna fick hennes resa att ledas in på grannområdet till Ötamon - Azhekaslätten. Asami hade aldrig förut varit här, vilket bidrog till spänningen. Hon var sugen på äventyr och längtade efter att få ta del av vad för slags utmaningar den här slätten kunde bjuda på.
Än var hon ung, och när hennes tankar drogs till alternativ till möjliga stordåd hon kanske skulle behöva utföra så fanns bland annat besegra en ond varg, spionera på en annan flocks superhemliga möte eller något annat superhäftigt. [ja, det stod blablabla först, glömde ändra xd]

När den ljust röda blicken, som skulle kunna kallas rosa, svepte över den dimmtäckta ödemarken så uppfattade Asami en liggande siluett en bit framför. Hon skyndade sig, så snabbt hon kunde, fram för att se efter vad det var.
På närmare håll så hon att det var en valp, förmodligen i hennes ålder. Han var grå, precis som hon, och det myste Asami särskilt åt. De kunde bli lekkamrater! Valpen gladde sig åt tanken.
Men valpen såg inte ut att vara särskilt glad alls, eller leksugen. Hjärtat blev kallt när hon kom på sig själv med att likna hans orörliga gestalt med ett av de döda bytena mor släpat hem.
"Lever du?", utbrast hon skräckslaget, med en valpigt orolig röst. Asami petade lätt på honom med den turkosa tassen.

Medan han låg där, när sekunder blev minuter och minuter blev timmar, så lät han mörkret ta honom. Han flöt bort i evigheten. En ändlös rymd utan något annat än mörkret. Ingen mark som kunde stödja honom, ingen himmel som kunde lugna honom. ingen luft han kunde andas. Inget. Tomhet var det som fyllde honom, omgav honom. Tomheten gav utrymme för minnena. Goda som hemska.
Det första som slog honom var en lek, en av de dagar då han fått för sig att leka, med sin syster. Ethie. Han var i full färd med att dra i ett av hennes öron medan hon stod över honom i deras brottningslek. Sedan kunde han höra moderns röst som mjukt ropade dem till sig, för fadern hade kommit med mat. Vid minnet av föräldrarna, och systern, kastade sinnet ut nästa minne. Det var en väldigt stor kontrast mellan de båda. Det först var fyllt med värme, busighet. Kärlek. Det andra var kyligt. Smärtsamt.
Han hörde systerns skrik. Såg de döda föräldrarnas kroppar. Kände deras blod beblandas med jord i hans päls. Kände den urholkande smärtan som brände hans inre.
Han märkte inte närvaron som kom emot honom. Hörde inte hennes steg. Såg inte hennes gestalt. I tomheten fanns inte ljuden. Inget utom det allt för klara minnet av den enda dagen som förstört hans liv. Den dag som slitit honom i bitar. 
En röst drog upp honom. Slet undan mörkret med ett smärtsamt ryck. Ögonen kunde plötsligt se men de gjorde inte annat än att stirra ut framför honom. Han hade fortfarande inte rört sig och han kämpade med att försöka koppla orden som rösten sagt. Han kunde höra den röra sig vid honom. Oroligt? Han brydde sig inte. Den lila blicken försökte få syn på främlingen men lyckades inte fånga denna i sitt synfält.
Huvudet bultade medan han förgäves försökte komma ihåg vad den sagt. 
"Vem där?" Rösten var lika död så som han såg ut att vara, trots den raspiga och hesa tonen som orsakades av torrheten, då han inte druckit på ett tag. Blicken hade åter förflyttat sig till en punkt framför honom. Den var matt, död. Det han sa kunde lika gärna uppfattas som en illusion då han fortfarande inte rört mer än blicken. Andetagen var ytliga och bröstkorgen rörde sig knappt, mest för han inte orkade, och inte brydde sig tillräckligt, för att dra djupare andetag.

Främlingens lila ögon svepte över henne och omgivningen utan att finna något att fokusera blicken på. Tikvalpen rös av obehag och såg bort. Det var som att den unga framför henne inte riktigt var helt levande.
En spröd, raspig röst, lika torr och död som han såg ut undrade vem som stod framför honom. Asami sänkte blicken till hans ansikte, till de lila ögonen som tomt stirrade ut.
"Asami", skyndade hon sig att säga. "Mitt namn är Asami. Vem är du?" Redan innan orden lämnat hennes käft hade hon börjat fundera på hur hon skulle kunna hjälpa till. Jaga åt honom? Nah. Asami var inte speciellt duktig på att jaga, inte ens i Ötamon. Hon hade problem med att ta allt som sprang fortare än en hare, var större än en hare men även det som var mindre än en hare. Asami skämdes lite över sina begränsade jaktkunskaper. Här var de till lika lite hjälp som en sten. Eftersom hon inte såg till någon hare kände hon sig tvungen att stryka jaga från listan över saker hon kunde hjälpa till med.
Hon suckade uppgivet när hon insåg hur lite hon egentligen var till hjälp.
"Jag är värdelös", muttrade hon för sig själv.

Hon talade och han registrerade orden, utan att röra på något, inte ens svag vick på öronen avslöjade att orden nått honom. Asami.
Namnet var vackert. Hade hennes mor tänkt lika länge som hans föräldrar för att komma på det? Hade hennes far haft något att säga om namnen som valparna fick? Minnet av föräldrarna, som han drog paralleller ifrån, fick honom, för första gången sedan honan närmat sig, att påvisa någon känsla. Inte för att den var något bättre än den tomhet som nyss existerat. Nu grep smärtan honom. Så innerligt att han nästan önskade sig till döden. Vad som helst var nog bättre än detta. De döda ögonen brann. Brann av smärtan som åter förtärde honom. Han kved, ett ljud som knappt var varglikt. Det var förvridet, som om en kråkas kraxande drog ut och förlängdes. Han vred sig under plågan, som om det var något som tvingade honom att förflytta sig. Som om en eld brände honom levande. Tillslut kunde han inte hålla det inne längre och ett plåga tjut flöt över de mörka läpparna medan han slingrade sig i onödiga försök att undfly smärtan. Ännu ett tjut, ett skri, for över läpparna.
"Snälla" kved han mellan skrina. "Snälla" snyftade han och de skrina dog plötsligt ut. Slappt låg han på marken, oförmögen att röra sig. Men istället för att verka död, så som han så många gånger gjort förut, snyftade han. Hejdlöst for de okontrollerade snyftningarna över honom. Det var nästan så att han skakade. Han glömde bort den jämngamla tikvalpen. Hon försvann i den förtvivlande gråten, i tårarna som inte fanns. I tomheten som vägrade hjälpa honom ur smärtan.

Den andra valpen började vrida sig i plågor och led så tydligt av stark smärta att Asami fick ont i hjärtat. Det visade sig snart att hon hade rätt när han började skrika av smärtan som brände honom levande.
Han snyftade fram något. Ett rop på hjälp. Vad kunde hon hjälpa till med?
"Vad kan jag göra? Vad kan jag göra?" Rösten blev högre och gällare när den steg tillsammans med hennes panik. Valpen verkade inte höra henne, utan började bara snyfta, ett hjärtskärande ljud som fick Asami att lida. Den lilla tiken velade mellan att gå, lämna honom ifred mot att slänga sig ner vid hans sida.
Det blev det senare. Hon la sig ner på marken, tätt intill honom.
"Såja.. jag är här", mumlade hon och hoppades att närkontakten skulle göra honom lugn. "Vill du att jag ska gå?" Asami ville vara säker.

Han flöt runt i tomheten, evigheten. Kände känslor slita och riva, kände hur de delar han lyckats hålla kvar av sig själv ville luckras upp och flyta iväg med evigheten. Mörkret försvann inte, trots att en eld började brinna inom honom. Med bländande ljus brann den, utan att jaga undan mörkret. Förtärde honom. Han kände den brinna i ådrorna, kände den bränna bort allt som betydde något, det lilla han om och om igen lyckades återställa. 
 Sedan förändrades värmen, den kom inte längre ifrån elden, och den brände inte, den värmde honom på ett mer behagligt sätt. Värmen av närhet. Istället för att vara förblindad av mörkret, och eldens obehagliga sken, så gav denna värme av sig ett vagt, men behagligt ljus som skulle kunna hjälpa honom att ta sig ut mörkret, om han bara orkade. 
 Han hörde hennes röst igen. Hon måste vara en ängel. en räddare i nöden. Sänd för att hjälpa honom. Varför annars fanns hon kvar? Varför hade hon inte bara lämnat honom efter att ha sätt hur patetisk han var? Hade någon hört hans böner? 
 Han njöt bara av den plötsliga tystnaden, han hörde inte längre deras röster, syskonens skrik, faderns svaga röst då han bad dem att se efter varann. Såg inte längre anklagande miner. Minnena som jagade honom hade blåst bort, om än så bara för stunden. 
 Men sedan frågade om hon om hon skulle gå och paniken grep honom. Klämde om hans väsen och lämnade honom kall, som om ängelns värme redan försvunnit och hon lämnat honom där. 
 Han slängdes ut ur det kvarvarande mörkret och han spärrade panikartat upp de lila ögonen och sökte med flackande blick efter henne.
"Nej, Nej" Rösten var lätt färgad av paniken "Snälla gå inte, lämna mig inte" Han fann henne äntligen med blicken, den var sorgsen bakom paniken. Så enkelt var det? Hade ängeln insett att han inte var någon att lägga tid på, att han var ingenting? Hade hon sett att allt han sökte redan var borta? Huvudet föll åter till marken under honom, enbart av anledningen att han var för trött i musklerna, som förtvinat något i bristen på näring, för att hålla det uppe. Patetisk, svag. En som ingen ville ha, som självaste livet spottade på. Värdelös.

"Scccch" Hennes röst var mjuk, lika mjuk som en moder till sitt barn, trots att de var i samma ålder. "Jag stannar." Hon lutade sig lite närmare hanvalpen, buffade mjukt på honom med den mörka nosen.
Lättad över att hans lidande verkade ha lättat log hon svagt. Tystnaden mellan dem var tjock efter att den andras plågade snyftningar tystnat. Asami la en tass på hans, och blev lite förfärad är hon såg hur snabbt och ytligt bröstkorgen rörde sig.
"Du kan andas nu. Du behöver inte vara ensam så länge som jag är här.", mumlade hon. Hon förstod inte varför han var ensam. Var var hans mamma eller pappa? Syskon? Varför tröstade de inte honom? Det slog henne att han kanske inte hade några. var han familjelös? Medlidandet för valpen växte, trots att hon inte visste säkert. Kanske kunde hon ta med honom hem, till Ötamon?

Den obeskrivliga känslan av lugn nådde honom, för första gången sedan han sett den hemska scenen. Elden försvann helt och mörkret försökte inte ens nå honom. Det var borta, lugnt. Ängeln skulle stanna. Hennes mjuka röst förkunniga det för honom. Hans räddare. En skugga av ett leende, knappt ens märkbar, drog över hans läppar då han kände hennes värme än närmare sig. Som om värmen kom nån stans precis innanför hans hud, trots att den inte var hans.
Aldrig vara ensam igen. Orden gav ett löfte han inte vågade hoppas på, ett löfta han instinktivt ryggade ifrån, trots att han ville att orden skulle vara sanna. Han ville så innerligt att hon skulle mena orden, men vem ville tillbringa mer tid med honom än nödvändigt? Vem ville känna av den ständigt växande smärtan? Vem kunde förstå det han själv inte ens visste något om?
Men trots att han kände så, att alla frågot stack i hans huvud, märkte han att han redan tagit sig till orden, som en trygghet, en flytväst. Det skulle inte vara bra när hon val bestämde sig för att han inte var värd all tid, men just nu var det som höll mörkret borta, så han omfamnade det.
Han var ganska säker på att hon sagt sitt namn men han kunde inte minnas det, kunde inte förmå sig att komma ihåg. Men han ville minnas, ville veta vem ängeln var. Så i risk att se dum ut blickade han på henne igen, med ögon som var trötta nu när paniken försvunnit, och andetagen lugnat sig. Även om de inte var så djupa och lugna så som de borde vara så var det bättre.
"Vad heter du? Även en ängel borde ha namn" Hans mening började tydligt men allt eftersom började den bli ett mumlande.
"Jag heter Ethan" Han visste inte varför han klippte av namnet, kanske var det för att han ville markera ängeln som en milstolpe, en vändning, eller så var han bara trött, så trött att han itne ens orkade uttala sitt fulla namn. Eller var det så att han, i bristen på att behöva nämna det till någon, glömt det? Vilken anledningen än var så var det inget han tänkte på.

Hanvalpen lugnade sig igen. Det föll sig naturligt för Asami att tänka på honom som en valp. Han en som någon behövde ta hand om, och när hon gjorde det var det svårt att föreställa sig dem som jämngamla.
Han frågade efter hennes namn och fick blodet att hetta till i hennes kinder från förtjusning och genans över att åter bli kallad ängel. Hon hade redan sagt det, men som han skrikit och vridit sig i smärta var det inte konstigt att han inte mindes. Han presenterade sig som Ethan. Ethan. Ett namn som passade honom väl, kunde hon nöjt konstatera efter att ha sett på honom igen.

"Mitt namn är Asami.", presenterade hon sig och lät den ljust röda, nästan rosa blicken vila i hans lila med en tydlig mildhet synlig. Hon kände en sorts instinktiv lust att skydda den som led, vilket ledde till att hon hemskt gärna ville att han skulle följa med henne tillbaka hem, till Ötamon. För Asami visste att hon inte kunde stanna här för alltid, men samtidigt skämdes hon vid tanken på att lämna Ethan. Det vore lågt.
"Ethan?" Hon drog ut på namnet, uttalade det långsamt och kände tungan forma ordet. Det hade gått en liten stund av tystnad, behaglig tystnad, men nu bröt hon den. "Vill du följa med mig till Ötamon? Det är mitt hem, men jag.." Hon tystnade för ett ögonblick och sökte efter ordet hon för tillfället tappat. "Jag skulle nog vilja att det blev ditt hem också." För om han bodde med henne och flocken i Ötamon skulle hon kunna ta hand om honom, och han skulle kunna vara lycklig. Ängsligt såg hon på honom, otroligt rädd för ett avvisande.

Ängeln låg kvar med honom, hon fanns där. Han kunde fortfarande känna hennes värme, känna hennes päls flätas samman med hans. Åter igen talade den ljuva rösten och han slöt ögonen, ville inte att något annat sinnesintryck skulle förvilla honom ifrån den. Han ville kunna minnas den när hon inte längre fann det nödvändigt att hjälpa honom.
Asami. Namnet var vackert, klingade i hans öron. Han suckade, lyckades lugna ner andetagen ännu mer. Den tid som passerade, med en tung tystnad, var behaglig, inte fylld med den sedvanliga paniken.
Tyngden av tystnaden var inte pressande utan mer som om den mjukt vilade över honom, som ett täcke.
Trots att ängeln bröt tystnaden så spräckte den mjuka rösten inte stämningen. Den förstärkte den, gjorde hans tillvaro mycket lättare att finna sig i, gjorde den helt acceptabel. Känslan var ny och främmande, en annorlunda glädje ifrån den som han brukat känna med familjen. Inte lika stark men ändå närvarande.
Ordens innebörd sjönk tillslut igenom dem rosa skimrande dimman av lycka och han spärrade upp de lila ögonen, som varit slutna. Vad bad hon honom om? Följa med ängeln hem, det var en absurd, otrolig, galen, underbar tanke. Hon bad honom följa med och dela hennes hem med henne.
Han hade inte märkt att han slutat andas, så nu när han gjort det släppte han ut luften som värkte i lungorna. Han visste inte vad han skulle säga, skulle han ens svara? Kunde han svara? Han hade varit så säker på att hon skulle lämna honom där, när han somnat, eller liknande. Så denna nya tanke slog honom till häpnad. Darrande försökte han ta sig upp på benen, Musklerna protesterade vilt i sammandragningar. Han behövde verkligen äta något. Tillslut stod han ändå på ostadiga ben med huvudet hängande och blicken i den grå-bruna marken under honom. 
"Du Ber mig följa med?" Rösten var osäker, ifrågasättande. Som om han ifrågasatte hennes beslut. Det var det mest ologiska han hört. Vem ville ha honom i närheten? Han förstörde ju bara allt, så vad såg då ängeln i honom? Nej han förstod inte.

Vid hennes fråga andades Ethan ut luften han hade i lungorna och reste sig upp. Ånej. Asami missade helt hans tonfall vid hans fråga, och koncentrerade sig på orden. De gjorde henne lite rädd.
"Ja", svarade Asami osäkert och såg upp på honom där han stod över henne. Hans blick har fäst i marken, trots hennes små, tafatta försök att fånga den. "Men bara om du vill!", la hon till med något häftigare tonfall. Hon ville verkligen inte tvinga honom att följa med. Nej nej, men samtidigt kände Asami en trygghet i Ethan. Alla de andra syskonen hade blivit bra vänner med de andra jämngamla i flocken. Hon, däremot hade inte tagit så mycket kontakt med någon alls. Hon hade hållit sig på sin kant, och drömt sig bort till vidsträckta slätter, stormade vatten och andra skogar än Ötamon. Asami var en drömmare, men när hon blivit äldre hade hon allt mer och mer börjat sakna andra vargars sällskap. Trots det kändes det för sent att börja ta kontakt nu. Men om Ethan blev en del i flocken, hennes familj, så skulle han vara hennes kompis.
Tankarna som rusat genom det ljusgrått huvudet hade tagit henne ett knappt märkbart ögonblick att fundera på. Nu tog Asami vid.
"Fast det är bra där! Vi har massor med med mat, och en sjö, så man kan bada - gillar du att bada?" Orden lämnade henne i en ängslig, strid ström.

Det kändes som om den korta stunden mellan hans fråga och hennes svar var en evighet. Alla de ängsliga panik känslorna kom tillbaka medan han väntade i evigheten, väntade på ett nej, ett svar där hon förklarade att hon inte menat vad hon sa. Evigheten tog slut efter blot en minut då hon svarade, osäkert? Hade hon börjat ångra sig men inte riktigt bestämt sig om det var värt det? Att Han inte var värt det? Snabbt lade hon till ett stressat svar. Stressat för hon ville att han skulle säga nej? Han koncentrerade sig på andetagen, drog överdrivet djupa. Försökte lugna sig med hjälp av dem. Om han ville. Det fanns bara en sak han hellre ville i världen, men att följa med henne. Var det möjligt? Kunde han lägga sina besvär på henne, bara för att han själv fann hennes sällskap lugnande. Han visste bara att han ville, och det var hon som frågat eller hur? Han lyfte huvudet och fäste blicken på henne. Hon hade börjat tala igen, som om hon ens behövde övertala honom. Ett vagt leende lade sig ovant på hans läppar.
Hennes tvekande var nästan ännu en anledning att följa med henne. Han Nickade försiktigt.
"Ja, Jag vill följa med" Han tog försiktigt ett steg emot henne, för att inte ramla omkull igen. "Och jag badar gärna med dig" Tillade han försiktigt. Han måste verkligen stinka. Han hade inte tvättat sig sen.... Han undvek att tänk på det. Nej han måste vara skitig, och han var i desperat behov av mat. Han sneglade ner på de seniga tassarna och tunna benen och tittade snabbt bort igen.

"Underbart!", lyste Asami upp och buffade tillgivet på honom med nosen. "Då går vi hem!" Hon skuttade framåt några steg, men stannade upp, med ena tassen höjd för att se så han hängde med. Livet sken ur hennes rosa ögon när hon åter vände blicken framåt och tog några skuttande steg framåt.
När hennes blick föll på hans gestalt igen slog det henne hur smal han var. Bara ben och päls. "Vi kan jaga också, om du vill!" Det glada tonfallet avslöjade att hon mer ville att han skulle se hur duktig hon var på att jaga kaniner, men Asami försökte dölja det så mycket som möjligt.
"Du kommer säkert trivas fintfint! Alla i flocken är jättemysiga! Aiko och Akihiro, mina syskon, är helt okej. Aosora och Akira är inte jättesnälla, men de är mina syskon, och jag tycker om dem ändå." Hon lät munnen löpa medan hon travade på i god takt, ständigt stannande för att kontrollera att han var där.

[Spolar lite, hih]

De hade inte gått alltför långt, men Asami hade redan lagt pannan i djupa veck. Ethan var undernärd, och hon insåg att han behövde mat. Trots det kände hon inte lukten av något byte förrän en halvtimme senare. Doften av hare var stark och hängde tungt i luften. Hon vädrade i luften, och bestämde sig för att den var i närheten.
"Kom, vi jagar ner den!", viskade hon och smög framåt. Med gnistor sprakandes i pälsen inledde hon en jakt. Kaninen sprang fortfort, och i vanliga fall skulle hon gett upp, men inte nu. Nu handlade det om mat till Ethan! Tillslut gjorde hon en kraftansträngning och tog ett långt språng för att fälla haren. De drogs in i en hopslingrad hög, men Asami som lyckades samla sina krafter något, gav den en stöt så att djuret föll ihop.
"Ethan! Titta!", ropade hon med djurets päls i munnen och vände sig upprymt om. "Den är död!"

[haha va, derp]

Hon sken upp igen och det värmde honom. Han skulle göra vad som helst för att få se henne le. Vad som helst för att hon skulle hålla smärtan borta. Bara hon inte lämnade honom, inte nu. Aldrig? 
Hem. Då hon sa ordet kastade han blicken åt de håll blodbergen låg och han hjärta slets itu. Han ville följa med henne, men hem? Kunde han verkligen gå med henne bara för att glömma. Var inte det själviskt av honom? Ephestherian. Eirocalyphtica. Ethiezhte. Han svalde hårt men klumpen som fastnat i hans strupe förflyttade sig bara och blev en knut i bröstet. Han svalde igen och andades tungt. Mor... Far. Bara tanken slet i honom. Skulle han lämna alla minnena för att.. att han inte klarade av dem? Han vände blicken mot ängeln, livlinan. Hennes röda, nästan rosa, ögon var fulla av liv, lycka. Kunde han dela den? Eller var han enbart dömd till att dra ner den. Kunde han riskera det? Hennes lycka för att han skulle må bättre?
Frågorna gjorde knuten större, som om de knöt på extra band, som för att göra den svårare att bryta.
Asami hade redan börjat gått men ändå stod han kvar. Osäker igen. Hade han inte redan sagt ja?
Tassen förflyttades i ett prövande steg. Det smärtsammaste steget i hans liv. Värre än alla de steg han tagit sen deras död. Värre än de steg han tagit efter att han stukat benet den gången när han jagade löv på hösten. Smärtan som strålade i honom när han tog det enda steget var smärtan som uppstod nä han delade på sig. Då han skar av en del av sig själv. Skar av sitt liv.
Nästa hade han trott skulle vara enklare, men det var nästintill värre. En bekräftelse på att han gjort sitt val. För var steg han tog stegrade först smärtan, som om tusen bin stack i honom. Som om han skulle dö på plats om han inte slutade vandra. Men han hade insett att han inte kunde lämna ängeln. Han skulle gå genom eld för att nå henne och den smärtstillande förmåga hon hade på honom. Sen, när han åter började befinna sig i hennes närvaro dämpades den.
Ängeln talade igen, hon pratade om jakt och han såg åter ner på sina tassar. De var så seniga, tunna. Men ändå triggade inte löftet om mat någon hunger i honom, det hade gått så lång tid att han nästan glömt bort hur man kände sig hungrig. Han var osäker på han ens överlevt.
Igen kom det ord ur ängelns käftar, ord som för att uppmuntra honom. Bevisa att han kunde få det bra hos henne, i hennes hem. Hon stannade då och då, för att se att han fortfarande följde med. Men oroade hon sig för att han ångrat sig eller för att hon inte trodde att han kulle klara det?

Tiden gick, och för varje steg han tog strålade tröttheten i hans ben, det var av ren viljestyrka, och behov, som han fortfarande hängde på. Om än mycket längre bak än vart han börjat. Han klandrade inte den andra valpen, hon hade försökt hålla sig till hans takt, men det var inte så lätt när hans takt förändrades hela tiden.
Hon stannade snart upp något, vilket han använde tiden för att halvera avståndet mellan dem. Doften av hare kittlade hans sinne men han ignorerade den. Inte ens när han varit frisk hade han orkat hålla ikapp med en. Fast ioförsig hann de inte testa innan... Han bet ihop. Innan de blev avbrutna.. av händelsen. Han andades ut luften han hållit kvar i lungorna. Det var svårt att tänkta på minnet nu, när han nyss bestämt sig för att lämna dem.
Jaga den? Han skulle aldrig orka. Men när hon satte av försökte han tafatt hålla en tillräckligt hög fart för att hon inte skulle tappa bort honom, men hon försvann snart ur sikte. Han suckade tungt och saktade ner igen. Hon fortsatte att vara försvunnen och han undrade stilla om det var så här det skulle sluta. Om det var nu han skulle bli ensam igen. Precis när han beslutat att ha hopp, att leva. Det var typiskt. Han stannade till och drog ner luften med hackiga andetag, så ytliga att han nästan inte fick tag på något syre. Hur länge han stod så, med frambenen särade, huvudet hängandes, medan han kippande efter luft, visste han inte. Men tiden tickade stadigt förbi medan han åter föll i paniken.

När Asami vänt sig om och kunnat konstatera att Ethan inte var där rynkade hon först förbryllat på pannan. Hade han bestämt sig för att hon inte var värd att följa med hem? Hade han dumpat henne här, utan så mycket som ett hejdå?
Sedan mindes hon att han var undernärd. Hon, frisk och spänstig hade inte haft något problem med att springa fritt, men han hade säkert inte kunnat hänga med i hennes takt. Hon skakade på huvudet åt sina tankar och ökade takten åt det håller hon kommit ifrån.
När hon åter fick syn på Ethan snördes hennes strupe ihop av skuldkänslor. Hon släppte haren och skyndade sig fram. Försiktigt nuddade hon vid hans panna.
"Ethan?", sa hon mjukt. "Andas. Jag är här nu." Hon hade lovat att inte lämna honom. Sakta backade hon ett steg, plockade upp den döda haren hon fällt och slöt åter upp avståndet emellan dem.
"Här, titta!" Hennes mjuka röst blev mer upprymd. "Jag fällde en hare till oss!" Svansen vevade glatt fram och tillbaka av stolthet. En hare kanske inte var ett så imponerade byte, men hon var ändå glad över att kunna vara till nytta.