Mörkret omfamnade den stilla liggande kroppen. Ögonen var stängda och en sista tår rullade ner från stäppvargens kind. Det sista andetaget susade fortfarande i stäppens hårda vindar, men allt förblev tyst. Mörkret hade tagit hennes kropp till stilla ro, den hade tagit hennes ljud och liv med sig


Nikita vandrade sårad över stäppen. Morgonen skulle precis gry och tankar snurrade vilt omkring i hennes annars så lugna sinne. Stegen var tunga och det låg en mörk skugga över hennes väsen. Kroppen var tilltufsad. Blodig. Att hon ens var vid livet var nog ett under. Det blixtrade till framför ögonen på henne och ljudet av ett mörkt mullrande som steg i takt med hennes steg fick henne att rysa till. Hon skulle aldrig bli av med minnena, skammen, misslyckandet.
- En Assassin's heder är det viktigaste du kommer äga. Utan den, är du som ett spöke i vinden.
Orden ekade i hennes inre. Hon mindes sina lektioner, hur länge sen det var de hade ägt rum. Hon var nästan gammal nu. Hon hade levt ett underbart liv, med Remikauri och med flocken såklart. Hon tassade vidare. Dagen fick djur att vakna till liv. Vildhästarna studerade henne och hingsten i flocken blåste upp sig och såg hot full ut, men mer energi la de inte ner på henne medan hon långsamt tassade förbi dem.


En ny dag, en ny glädje. Nikita vaknade vakande över de små liven. Ingen visste något. Kanske hade inte ens Kauri någon aning. Ett leende spred sig över läpparna. De började bli starka nu. Hon bad de stanna i grottan. Mat behövdes. Hon tassade ut ur den trånga grottan som befann sig i blodbergen. Alltid hade hon varit en aning skym undan. Hon var den där delen av flocken som ibland inte alltid tillhörde. Hon skulle skynda sig. Jakten var inte svår, hon hittade ganska snart en stor leguan emot någon bergskant. Smidigt och snabbt. Resan tillbaka var den som skulle ta längre tid. Även om hon försökte hålla sig till grottan.


Havet slog emot hennes tassar likt vinden emot hennes ansikte. Tårarna föll och saltvattnet sved i såren kring hennes ben. Blodet färgade havsvattnet i en konstig nyans men blicken var fäst på horisonten. Minnen spelades upp för henne, från valp åren, från ungvargs tiden, från alla hennes och Remi's möten och alla minnen från ögonen på de som hon tagit livet ifrån. Hon mumlade ord. Böner? Tydliga böner rakt ut i vinden. Tiden gick och dag blev till eftermiddag. Bönerna ekade ut i världen, men vad de innehöll kunde ännu ingen höra. Ljudet var för otydligt, långt och ekande efter henne. Hon hoppades kanske på att någon skulle höra henne, men inte höra vad hon sade. Hon rörde sig, knep ihop ögonen då smärtan ilade genom den stela kroppen. Sedan reste hon sig upp. Havet hade fått sin beskära del.


Något var fel. Paniken steg i den lilla, men smidiga kroppen. Hjärtat satt i halsgropen medan hon i högfart satte iväg över blodbergens alla klippor och stenar. Hon skar sig på tassarna, benen, men fann alltid balansen i rätt tid för att inte falla. Hon var väl utbildad, men i denna stund fanns inget som kunde kallas lugn. Vinden förde med sig doften av blod, björnar och ljud hon aldrig någonsin skulle glömma. Ett skri som skar genom märg och ben, rakt in i hjärtat. Hon hann fram till grottan i stridens hetta. Hon såg en skymf av en brjön som bar en av hennes söner ifrån platsen. Tårarna tornade upp sig i hennes ögon, men ännu ett skri fick henne att vakna. Hon for in i grottan och möttes av ett skri från en av valparna. De andra låg stilla. Mellan henne och dottern stod ännu en björn. Mörker föll över hennes själ och sinne. En våldsam strid tornade upp sig, blod, tjut, tänder som krossade ben, morrningar och mullringar.


Stegen förde henne emot den del av stäppen som var beklädd med buskar, små skott av träd och allt där emellan, medan solen sakta började gå ner över havet. Hon kände de värmande strålarna i ryggslutet och hon log en sista gång. Det hade varit skymning sist de sågs. Hon kunde inte för må sig själv att visa sig för honom med den skam hon bar på. Det han en gång älskat, det var bara skalet kvar. En Assassins heder är det viktigaste du kommer äga, utan den är du som ett spöke i vinden.Orden ekade genom evigheten. Ett misslyckande, ett liv, en förlust.


Nikita vaknade med gryningen. Såren värkte i hennes kropp, men det hindrade henne inte från att hektiskt fara upp. Vad hade hänt? Varför mindes hon inte? Lukten av blodet påminde henne ganska snart och paniken steg. Inget fanns kvar i grottan. Valparna låg utanför, halvt uppsprättade. Klädda i sitt egna blod. Hon fann dem, en efter en kring grottan. Sonen saknades. Ack hon hade inget hopp om att han var vid liv, men ändå for hon ut kring bergen för att söka efter honom. Där hon fann honom föll hon ihop. Utmattad och smärtan hann tillslut ikapp med henne. Sorgen var outhärdlig. Tårarna rann och hjärtat bultade. Gryningen tog sin form och Nikta började röra sig emot stäppen.


Ännu hängde lite ljus kvar över himlen, gav den en sådan där vacker skymmande färg. Stjärnorna lös nu klart i ena delen, medans solen's strålar skymtades längst ner vid horisonten. Som om halva Numoori hade natt och andra halvan hade solnedgång. Tårarna hade slutit rinna, de hade torkat fast i pälsen kring hennes kinder. De röd flammade ögonen lös vagt i takt med att mörkret föll. Tänderna rispade och tuggade på ett "träd" hon hade huggit av i rätt höjd. Det var tillräckligt fast för att stå kvar, men inte tillräckligt tjockt för att hon skulle kunna bita av det på mitten. Hon räfflade tänderna emot toppen, som nu inte var mer än en halvmeter ovanför marken. Kan du inte leva med skamen eller utan heder. Finns inget kvar att göra. Orden ekade tydligt i hennes inre. Tog över hela hennes sinne. Klart. Hon backade några steg.

- Windfari, Aurinko, Kaito, Moriko. Remikauri custodiam, et greges meos cum nequeo. Hoc mihi animam meam vitae meae. Fac vigilabo super eos in aeternum. Dimitte me impetro rid Chaibos cavernis. Sine Honor et indignor potest Sicarius non potest amplius vagari hic. Quaeso off promissionem et indulgentiae. Curam habe de eis.
Bönen ekade ut över fältet, upprepades med ekon i vinden. Den steg i höjd och sjönk i tempo. Den bar känsla med sig från tusen ljus i världen. Den skulle eka där i evigheten. Tills livets låga slocknat. Hon hade ljudets krafter och såg med ens till att alla i flocken hörde henne, var de en befann sig. Hon tvekade inte. Hon svalde en tår och viskade sedan med vinden - Te amo. Endast han skulle kunna höra henne. Sedan tog hon språnget. Spetsen hon format med tänderna skar genom kroppen. Hon visste exakt hur hon skulle göra gör att dö som fortast. Hon mindes klart och tydligt när hennes mästare gjort samma sak. Han hade valt att lära henne. Hon valde att inte lära någon. Hon hoppades vara den sista som inte kunde leva med skammen.

Hna hade hört vinden som viskat i hans öra, och hur vinden hade berört hans hjärta. Han hörde orden, men ville inte lyssna, och ville inte förstå.

Remikauri var rädd, och han hade börjat bli desperat. Länge nu hade han sökt eftersin älskade, men det var knappt ett spår av henne. Han hade följt avlägsna dofter, men framför allt så hade han behövt följa sitt hjärta. Han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv, och alla som kände honom visste att han inte visade känslor speciellt ofta. Inte så här. De skulle knappt ha känt igenom honom nu, denna desperata rädda varg som sökte efter kärleken i hans liv. Hon hade varit försvunnen länge, och han visste inte varför. Hon hade varit borta längre perioder tidigare, men då hade han vetat att hon skulle komma tillbaka till hans sida. Nu var det dock skillnad, för nu var det något i hans hjärta som sade att något var helt fel. Han vandrade över stäppen, deras nya hem för Treontha och ropade hennes namn, och smärtan över saknaden hördes i varje skrik. Han ylade för att finna henne, men han fick aldrig svar. Han hade nog aldrig sprungit så här fort och långt ens i sin ungdom.

Och då mitt i hans framfört så nådde en bekant doft honom igen. En bekant doft som blandades med något hemskt. Döden.

Han leddes till ett avstäppens färre buskage. Han andades högt och andfått, hjärtat dunkade hårt, och mjölksyran pumpade i kroppen och han kunde ha fallit ihop av utmattning, men inget kunde hindra honom. Han sprang likt endast en stäppvarg med vindens krafter kan göra. Han märkte inte ens blodsmaken i munnen.

Och där såg han henne. Den värsta av syner som han aldrig hade kunnat föreställa sig. Spetsad, hängde hon där, den vackraste av vargar som han någonsin mött. Den enda som kommit att älska hans bittra hjärta, och den enda som fått honom att älska. Hon var nu borta. Han kunde inte tro det. Inga böner i världen skulle komma att hjälpa nu. Hon hade tagit sitt liv, likt den assassin hon var. Hennes eget beslut, den fria viljan som Gudarna gett oss att göra vad vi vill med. Inga böner i världen hade kunnat förhindra detta. Och nu var hon borta, och Remikauri var lämnad med hjälplös obeskrivlig sorg bortom all förståelse.

Han skrek.
Han skrek ut sin hjärtesorg.
Han skrek, och struntade i allt annat.
För hans hjärta hade dött, och det fanns ingen tröst, för hon var borta.

Han gick fram och la nosen mot hennes. Den var kall.

Han grät tills inga tårar fanns kvar, bara tomheten. Då lyfte han ner henne, och bar henne till en vacker plats på stäppen. Omsorgsfullt begravde han henne under stenar han burit dit tills hans mun blödde. Han satt sen vid graven i tre dagar, och tre nätter för att sörja. Han tackade sedan gudarna för att han fått denna tid i ensamhet, och han bad för att de tog hand om hans älskade.

Sedan vandrade han tillbaka till flocken med tungt hjärta för att berätta vad som hänt med deras vackra Assassin.