[Reserverad för Nemesis.]

Det var kyligt i luften. Varje andetag han släppte ut ur lungorna bildade ett rökmoln framför hans mun. Ett moln som steg uppåt, för att sedan upplösas mot den gråa himlen. På marken låg ett tunt snölager som molnen som passerat detta område under natten spottat ur sig. Vintern var här, det skulle endast bli kallare.
I Blodbergen som han nu vandrade genom var omgivningen tyst. Det verkade inte finnas något liv på denna plats. Det var öde, inte ett ljud hördes förutom det som uppstod då hans klor rispade mot sten.
Steg efter steg.
Blicken söktes upp mot skyn, en längtan om att flyga fritt i örnens form kom över honom. Men han sköt undan den, det fanns viktigare saker att tänka på. Att njuta av livet var inte en av dem, han hade saker och ting planerade. Hon hade hjälpt honom med detta, och han tänkte inte svika Henne. Örnen och himlen fanns kvar till den dag då han hade tid för dem. För tid fanns det inte gott om nu.
Det rispande lätet från klorna då de grävde sig inom snön till berget som utgjorde marken under honom fortsatte att ljuda.

Kaiito var fortfarande ung, fortfarande olärd och fortfarande aningen dumdristig. Eller, han skulle ha varit det om det inte vore för Ristaka som nu visade honom rätt väg. Då demonen kommit in i hans liv hade han blivit vettskrämd, försökt söka tröst och hjälp hos alla de han höll kära. Men det hade varit meningslöst, Hon hade fått honom att inse att han inte behövde dem. Han älskade dem inte, han gillade dem inte ens. Den enda han behövde var Henne, och ifall han gjorde som Hon bad skulle Hon aldrig lämna honom.
Och det var precis vad han hade gjort och tänkte fortsätta att göra - Allting som Hon bad honom om. För det var Hon värd. Dessutom önskade Hon endast hjälpa honom genom livet, för Hon älskade honom på samma besatta sätt som han älskade Henne.
Det hade Hon lovat.
Ett litet leende spred sig på de smala läpparna där han vandrade när tankarna nådde Henne. Och han kunde känna hur en varm känsla spred sig inom honom, då demonen noterade dessa tankar.
Hon var alltid med honom, precis som hon lovat.

Den pärlemorvita tiken hade för blott bara en stund sedan landat i blodsbergen. Hennes skepnad är perfekt. När hon vandrar på jorden som alla andra kan ingen misstänka vad hon egentligen är. Hon är en fulländad skönhet. Det är vad Han viskar i hennes öra. Han vet precis vad hon vill höra. Han vet allt om henne. Och hon älskar Honom över allt annat. Hon behöver ingen annan. Han är allt hon behöver. Den eldgula blicken söker sig över det snöklädda området. En plats hon smälter in på så bra. Men hon fryser inte. Inte på insidan i alla fall. Även om skinnet darrar lätt så gör inte kölden henne något. De tofsprydda öronen står spetsade framåt och tiken rör sig framåt. Hennes tassar placeras mjukt på snön och klorna får grepp om stenen inunder så att hon står stadigt. Det är den här vägen hon ska ta. Det har Han sagt. Och hon lyssnar.

Vinden viner över berget och drar vilt i den ljusa vargpälsen. Hon ryser till. Utan Honom skulle hon förmodligen känna sig som en vilsen liten valp just nu. Men Han är med henne. Alltid. Hon skulle inte ens kunna föreställa sig ett liv utan honom. Han har alltid varit med henne. Han är en del av henne lika mycket som hon är en del av Honom. Alltid tillsammans. Hon myser i tanken och Hans mörka stämma brummar nöjt i hennes huvud. Ja, Han är allt hon behöver. Hon fortsätter framåt. Vinden ger henne extra skjuts när den skjuter på bakifrån. Tiken vandrar målmedvetet framåt. Uppåt.

Vinden var igång, men inget annat kunde egentligen förväntas i dessa områden. Och med tanke på hur svag blåsten egentligen var fanns det ingenting att klaga över, snarare borde han vara tacksam som slapp de allra värsta ovädrena.
Men som sagt, det fanns inte tid att tänka över såna världsliga saker just nu. Det var annat som behövde ordnas.

Tassarna fortsatte att i en jämn takt röra sig framåt och den blåa blicken hölls stadigt på omgivningen som han passerade. Fortfarande sten och berg, fortfarande ett kragt landskap där livet verkade vara sällsynt. Men han kunde se hur skogen kom allt närmare, och det betydde också att han närmade sig. Det var bra, verkligen jätte bra. Han ville så komma närmare sitt mål, göra Henne nöjd.

En plötslig doft slog emot honom, doften av en främmande varg.
Kaiito stannade upp, såg sig omkring. Inga rörelser fanns att upptäcka, inte heller kunde ha se någon vargliknande siluett. Men han sinnen svek honom inte, det var någon annan i närheten, det var han helt övertygad om.
Ristaka väste svagt, han kunde höra hennes missnöje. Detta hade inte varit planerat, borde han bara försvinna från platsen? Ta formen av en örn och flyga därifrån. Tanken var lockande, men just som han tänkte utföra den hindrade Hon honom.
Ifall de skulle ta över en flock behövde de medlemmar. Och även om denna varg inte var medlemsmaterial, kanske det fanns information att hämta. Ja, Kaiito höll med. Några få minuter kunde han nog avvara för att tala med denna främling, se vad denne hade att ge. Och dessutom när Ristaka höll med om det... Det skulle bara var dumt att inte göra som demonen bad honom. Och även om Hon inte hade bett om detta hade det nog varit smartast.
Kaiito såg sig åter omkring.
Vars är nu den där främmande vargen som han så tydligt kunde känna doften av?

Taktfast vandrar hon framåt. Beslutsam i varje steg. Den eldgula blicken söker över berget. Vet inte om hon hoppas på att finna något intressant. Men vad som helst skulle kunna hända. Alltid vara på sin vakt. Men då vinden ligger henne i ryggen uppfattar hon bara dofter hon redan har lagt bakom sig. Hon borde ändra riktning. Försöka finna vägen från ett annat håll. Hennes doft skulle avslöja henne för främlingar som befinner sig framför henne. Öronen knycker till och hon stannar upp.

Den eldgula blicken har fästs på en mörk gestalt längre fram. Vargens färger gör att han syns över snön. Öronen ligger mot varginnans nacke igen och hon hukar sig lätt. Smyger närmare. Hennes pälsfärg borde ge henne ett bra kamouflage tills hon hunnit närmare. Men så är det ju doften som hon inte kan styra. Hon har som sagt vinden i ryggen. Främlingen har säkert med all säkerhet upptäckt henne reda. Så hon reser sig igen. Bär huvudet högt. Den eldgula blicken hålls fäst på främlingen. Studerar honom.
"Tar man sig varligt framåt har man mycket att vinna och främlingen inte ser upp". Hon lyssnar till rösten i sitt huvud. Ett mjukt leende placeras på varginnans läppar. Dags att anta en roll. Dags att slå på charmen. Hon är vacker. Det är hon mer än medveten om. Han hade inte valt henne om hon inte varit värdig. Inte bara för hennes skönhet. Utan även för hennes snille. Hennes kvalitéer.Hon sveper mjukt till med svansen. De toffsprydda öronen står spetsade på hennes huvud.
"Goddag främling". Hälsar hon med en vacker och mild stämma.

Då den klart blåa blicken fästes på den vita honan gled ett svagt leende upp på hans läppar. Så det var hon som hade avbrutit honom i hans vandring?
Det låg en skönhet över den kropp som smälte så bra in med det snötäckta området, det kunde han inte neka till. Och även om Ristaka inte gillade att han hade såna tankar då hon var minst lika avundsjuk som Echo varit, så verkade demonen inte bry sig denna gång. Och lite smått konfunderade över detta fortsatte Kaiito att granska främlingen som kom närmare honom.
Själv rörde han sig inte, stod endast lugnt och väntade på den andres ankomst.

- Passa dig för denna.
Rösten varnade i hans huvud, och blicken antog en misstänksam ton i samma ögonblick som den främmande honan uttalade orden. Hälsningen som var menad åt honom. Han mötte de brinnande gula ögonen utan att tveka, och leendet som korsade hans läppar var charmerande, även om ögonen talade om en grov falskhet.
- Goddag.
Rösten var samma som han hade haft tidigare, den unga hanens smått hesa röst. Den hade inte förändrats, inte heller hade hans utseende gjorde det. Han såg ut som samma varg, men han var inte det.
Det vara skillnaden.
- Mitt namn är Kaiito. Må jag fråga om ert, min sköna?
Inställsamt, nästan alldeles för sliskigt för att man skulle kunna tro på det. Han skulle aldrig ha betett sig på detta vis tidigare. Men saker och ting förändrades. Och han ville nu veta vad Ristaka hade varnat honom för.

Hanen ser stilig ut där han står. Ser ut som att han varit med om en hel del. Varginnan fuktar nosen med tungan. Inte för att hon skulle visa äkta intresse för någon annan är Honom ändå.
"Vakta tassarna. Det kan vara farlig mark du vandrar på denna gång". Hörs Hans stämma i hennes huvud. Hade hon inte varit så bra på att kontrollera sig själv hade hon nog sätt förvånad ut. För aldrig har han varnat henne förut. Alltid har det varit ord om hur andra borde vara rädda för henne. För Dem. Men aldrig en varning riktad direkt till henne.
Men hon spelar med. Hanen talar och leendet leker på varginnans läppar. En duktig skådespelare är hon. Leendet ser äkta ut och hon får även med ögonen. Kanske ska hon försöka spela på naiviteten hos en ung varginna denna gång? Hon måste ta reda på vad Han menat med sina ord.
"Väl mött, Kaiito. Mitt namn är Nemesis". Svarar hon honom och nickar lätt. En lätt sänkning och höjning av huvudet. Likt något av en gest av respekt inför en annan varg. En hane. Hon har stannat en bit ifrån hanen. Ett lagom avstånd för att de lätt ska kunna tala i vanlig samtalston. Men inte allt för nära för att anses besvärande eller kränkande eller så. Hon står lite snett vänt mot honom. Så man från hans håll kan få sig en skymt av hela hennes kropp. Och huvudet är vänt mot hans håll. Den eldgula blicken vilar mjukt på honom. Nyfiket studerar främlingen hon mött på.

[Alltså, har demon vetskap om varandra? Alltså, har de någon relation till varandra så att säga, kan varandras namn osv? xD Det vore ju mycket roligare ifall de hade det! :'D]

En kort nickning gavs som svar åt hennes ord. Luggen föll framför ögonen då huvudet var som längst ned i rörelsen, men de blåa ögonen hölls alltjämt fästa på den vita honan som nu stannat på behörigt avstånd. Och luggen blåste åter sidan då han höjde på huvudet. Leendet låg kvar på läpparna.
- Det är ett vackert namn ni bär.
Tyckte han verkligen det? Det spelade ingen roll. Sanningen var att han endast hade ögon för den som levde inom henne, för demonen som hade tagit honom med storm. Den han varit menad att älska hela livet. Så om något annat var vackert eller inte lade han inte längre märke till. Han hade allt han behövde, varför då ödsla tid meningslösa saker som ändå inte skulle hjälpa honom?
Han skrapade lätt med ena framtassen i marken, fortfarande fundersam över vad Ristaka hade menat med de varnande orden.
- Så, Nemesis... Vad har för dig till dessa ödsliga berg? Sanningen att säga finns inte mycket att se just här.
Återigen kom det överdrivna leendet över hans läppar, men det var med en ärlig glimt av intresse som han såg på henne. När demonen till och med varnade honom för en annan varg, då var det något som var värt att undersöka.

[Jag har ingen aning om ifall demonerna känner till varandra eller inte. Men det vore ju lite roligt om de gjorde det. :3]

Klart det är ett vackert namn hon bär. Allt med henne är vackert. Men komplimanger biter inte på henne. Endast om de kommer från Honom. För det är bara Honom hon lever för. Det är Honom hon älskar. Hon ler sött mot hanen när han talar till henne.
"Jag följde nosen". Svarar hon och fnissar lätt. Som ett oskyldigt litet skämt.
"Det var en fågel som viskade i mitt öra att det var hit jag skulle gå. Så det var hit jag gick". Säger hon. De toffsprydda öronen klipper mjukt till på huvudet innan de spetsas framåt igen.

[Kort. -.-]

Följde nosen, en fågel som viskade i örat... Det lät precis som hans egna resa. Och likheten fick honom att fnysa till med en road min i ansiktet. Huvudet ruskades för att få bort luggen från ögonen innan han åter föste blicken på henne. 
- Det låter precis som min egna väg. Det var någon som viskade i mitt öra också. Jag hittade inte hit på egen hand, så att säga.
Han flinade åt henne samtidigt som han kunde känna demonens vaksamma närvaro. Det var något som inte stämde, han kunde känna hur Hon sökte svaret på den fråga som han själv också undrade över. Vem var det han egentligen hade mött här?
- Jag har en flock att ta över, därför är jag här.
Det var väl lika bra att säga det, bara för att fastställa att han faktiskt hade lite makt. Fast egentligen mer, tack vare Ristaka. Men henne tänkte han inte nämna. 

Det låter precis som hans egna väg.
Demonen fnyser korthugget. Han vill finna svar lika mycket som hon. Och denne Kaiito ger dem lite svar. Han visar sig vara en hane med makt.
"Lockande ord om makt. Men var allert". Varnar Han. Nemesis gör sällan felsteg. Hon gör Honom sällan besviken.
"Så det är en ledare jag har mött bland dessa berg?". Frågar hon med sin vackra milda stämma och sänker huvudet i en gest av respekt. Hennes rörelser ser så äkta och naturliga ut. Hennes ord lika så. Som om denna varginna är som hon beter sig. Men allt är bara ett skådespel.
"Får man fråga, av ren nyfikenhet, vad det är för flock ni leder?" Naiv nyfikenhet i blick och ord. Leendet vilar mjukt på hennes ljusa läppar.

[Nu bestämmer jag att demonerna känner till varandra ^^]

Han nickade emot henne. För ett tag sedan hade det känts konstigt att säga orden som var på väg ut ur hans mun. Han hade aldrig önskat makt eller hög rang, endast ett hem och en familj. Men saker och ting förändrades, det var han ett levande bevis på.
- Javisst, det är jag som är deras ledare.
Han ruskade åter på huvudet då luggen än en gång fallit för ögonen, och fortsatte sedan tala. 
- Den kallas för... Revántos. Vi är av den ondare typen, så att säga.
Flinet låg kvar på läpparna samtidigt som han hörde hur demonen väste inom honom. Rustas verkade plötsligt både nöjd och missnöjd och han kunde inte förstå varför. 
Och så kände han plötsligt hur hon trängde fram, begärde kontrollen över hans kropp. Och känslan inom honom var skrämd, han kände en stickande rädsla och utan att säga emot kuvade han sig under Hennes vilja. Men han kunde fortfarande se allting som hände, kunde fortfarande känna. Men det var inte längre han som styrde kroppen. 
- Durano...
Han förstod ingenting, visste inte vad ordet ha sa betydde. Och han såg med en smått skrämd men ändå frågande blick mot den vita honan, för det fanns ingen annan att titta på. 

[Vet inte om Ristaka kan ta över en Kropp rent fysiskt, står inget om det. Men vafan.. Nu får hon lov att göra det xD halvt i alla fall..]

Deras ledare. Revántos. En ond flock. Det är många som säger att de är onda. Men har de egentligen vad som krävs? Och vad är det egentligen som klassar någon som ond? Nemesis hade knappt börjat leva innan hon togs över av Durano. Först hade det skrämt henne. Men Han hade sagt till henne att hon var speciell. Att han skulle göra henne lycklig. Så länge hon gjorde som han sade. Det hade inte tagit lång tid innan han vänt henne mot sin egen familj. Det tog inte lång stund innan hon dödat den varg som fött henne. Och den varg som skapat henne hade hon lämnat dödligt sårat utan ens en gnutta ånger eller sorg i blicken. Det enda man hade kunnat se i den unga varginnans ögon var njutning. Glädje. Till och med en bror som ställt sig i vägen för att stoppa henne hade hon dödat. Och den andra brodern hade hon skadat svårt. Kanske han fortfarande lever eller så dog även han av skadorna. Durano hade i alla fall övertalat henne att hon inte behövde någon annan än Honom. Och nu står de inför någon liten flocks ledare. Och Durano har ännu inte beordrat henne att ge sig in i en strid för att mäta styrka. För även om Nemesis är en tik och har ett väldigt feminint yttre. Vackra drag, mjuk päls och smäcker kroppsbyggnad så är hon inte liten och klen. Durano har härdat hennes kropp. Hela hennes liv har varit en kamp. Och Han är den strikta och stränga tränaren. Så tiken har byggt muskler. Inte som gör henne stor och tung på något sätt. Utan skänker flexibilitet, smidighet, kraft. Och så hennes intellekt som toppar det.

Hon märker en förändring hos den brune framför sig. Hennes blick blir misstänksam och hon iakttar vad som händer. Så yttrar hanen ett namn. Nej, det är hanens mun som uttalar namnet men det är inte hanen själv som styr. När Durano's namn yttras väser han till i hennes huvud. Nemesis tar ett steg tillbaka, men knappt hinner hon sätta ner alla tassarna på marken innan hon bestämt tar två steg framåt. Vinden river till i pälsen och hennes kroppshållning förändras. Hon reser sig mer, blir mer dominant i sitt framförande. Och hennes ögon som alltid glöder ser nu ut att brinna. Det är inte ofta Han har tagit över hennes kropp så här. Och denna gången känns det annorlunda. Men hon låter honom göra det. Hennes kropp är ändå bara Hans redskap.
"Det var inte igår, Ristaka". Den mörka stämman ljuder ut mellan den pärlemorvita varginnans läppar. Hon ser. Hon lyssnar.

[Försöker hålla demonkonversationen lite kort, för vet inte riktigt hur jag ska spela Ristaka ännu. Haha, hon är ganska tystlåten av sig egentligen, tror jag. Pratar nog mest med den som hon besitter ;D]

Han kröp ihop inom sig själv, kände hur överväldigande kraften från demonen var när hon hade tvingat honom till denna sortens underkastelse. Och även om han med nöje gjorde allt hon bad om kunde han inte låta bli att känna hur skräcken pulserade inom honom. Det var inte en behaglig känsla, det var en skrämmade och olustig känsla. Han ville ha tillbaka sin kropp, han ville ha kontrollen igen. Men skräcken höll honom på plats, fick honom att snällt tiga under hennes auktoritet.
Återigen öppnade han munnen och återigen talade han utan att han själv hade någon kontroll över vad han sade.
- Sannerligen. Jag ser att du har funnit en ny... Följeslagare. Så förträffligt. Men det är klart, ingen vill ju sitta i mörkret förevigt när även vi har möjlighet att ta del av... Det jordliga livet, så att säga.
Hans läppar vreds till ett skevt leende när Ristaka flinade inom honom och lät uttrycket återspeglas genom hans kropp. Och sedan, mitt i allt, blev hon åter allvarlig.
- Slå följe med oss, vi har en värld att ta över.
Och sedan ryckte han till, kände hur hon drog sig undan och knuffade fram honom till kontrollen igen. Han blinkade några gånger, ruskade lätt på huvudet. Lät sedan blicken åter fästas på den vita honan. Om det nu var så han kunde se henne, för uppenbarligen var han inte den enda som hade en gäst inom sig.
Gjorde detta dem till rivaler?

Hennes favoritplats är vid Hans tassar. Hon njuter av att låta Honom ha kontrollen. Hon har gett sitt liv till Honom. Och att ångra något sådant är något hon aldrig skulle kunna göra. Hon tillhör Honom helt och fullt. När han talar genom henne. Använder sig av hennes kropp och hans stämma ljuder över hennes läppar. Hon älskar det.
Durano studerar den brune och vad han tänker på går inte att utröna. Sen fnyser han till och fuktar nosen med tungan.
"Vi följer inte order". Svarar han och drar sig sedan tillbaka.
Nemesis ruskar lätt på huvudet när hon får tillbaka kontrollen över sin kropp och ser på den brune hanen framför sig. Ett mjukt leende leker på hennes läppar.
"Ett intressant erbjudande, minst sagt". Säger hon. Ta över världen. Visst är det ord som lockar. För dem båda. Men att lyda under någon annan är inte lika lockande.

Ett svagt morrande hördes i hans huvud då Ristakas irritation över orden som Durano hade sagt gjorde sig synlig. Och om Kaiito skulle vara ärlig visste han inte riktigt hur han skulle reagera på allt detta. Den vita hade alltså en demon inom sig som hette Durano, uppenbarligen någon som Ristaka kände till. Hur väl egentligen? En svag oro började gro inom honom då han tänkte på det, uppenbarligen hade den andra demonen en förmåga att locka fram rätt starka känslor hos hans älskade.
Hon kände av hans oro, lugnade honom med några tröstande ord. Och Kaiito kände sig säkrare då Hon påminde honom om att det alltid skulle vara de två. Han behövde Henne, och Hon visste om det. Hon skulle inte lämna honom.
Sedan blev röst i hvuudet plötsligt befallande igen, och det ryckte svagt i hans svans då han lyssnade samtidigt som blicken hölls fäst vid de klart gula (hoppas jag minns rätt xD) ögonen som studerade honom. Hon manade på honom, befallde honom att tala och fixa detta. Hon skulle vägleda honom till en viss del, men Hon kunde inte sköta allt.
Klorna skrapade lätt mot marken då han rörde ena framtassen.
- Det handlar inte om att följa order, det handlar om att samarbeta. Kanske det inte något som vi vill göra, men vem kan neka till att vi skulle bli mäktigare tillsammans?
Ett charmigt leende sökte sig fram på hans läppar och suddade ut den något förvirrade minen som hade dröjt sig kvar i ansiktet sedan Ristaka tagit över hans kropp. Han kunde inte stå där och se dum ut, han var tvungen att göra det som Hon ville att han skulle göra. Rekrytera vargar till flocken han nu var ledare över, tack vare Henne. Skapa en armé, en grupp som kunde följa honom in i döden och därmed också uppfylla hans drömmar eller krossas medan de försökte.

[ahahahaha, blir så fail... Svårt att rolla en ond Kaiito när jag är van vid honom som en mesig och psykiskt förstörd jävel xD]

(Nemesis har fått ett nytt utseende. (A) Kika in på hennes press för mer information. :3)

Hon sveper mjukt på svansen och flyttar ena framtassen en bit åt sidan. Som för att stå stadigare. Tungan smiter ut mellan de svarta läpparna och fuktar nosen. Ett mjukt leende leker på hennes läppar. Genuint. Hon tar något steg närmare den bruna hanen. Den vita blicken fixerar honom.
"Samarbete? Nog skulle det kunna bli ytterst intressant". Hon nickar lätt. Som för att lägga mer tyngd på sina ord.
"Frågan är om det skulle gynna oss mer att ansluta oss till er än om vi skulle fortsätta ensamma". Hon möter den udda blå blicken. Tar ännu ett steg närmare. Huvudet sänks något. Så hennes hjässa hålls lägre än hanens. Skulle det gynna dem att följa denne hane. Skulle det gynna dem att kalla denne för ledare? Är det värt att ta den här chansen när den spelas i tassarna på henne. HAM verkar inte ha något emot det. Hon gillar det.

- Är det värt risken?
Han talade med en självsäkerhet, även om han fortfarande kände ett smått obehag i kroppen från det att Ristaka tagit kontroll över den. Demonen skrattade smått åt honom, han kunde höra Henne. Och sannerligen, om det roade Henne kunde han inte neka Henne det. Han kunde inte neka Henne något som Hon fann underhållande eller njutningsfullt. Det var det han var till för, att utföra Hennes vilja. Så var det när man älskade något, man gjorde allt för denne. Detta var inget undantag.
- Ni kommer aldrig att få veta vad vi skulle kunna åstadkomma tillsammans ifall ni inte ger det hela en chans och följer oss.
Hon viskade åt honom, uppmuntrade honom. Precis så, det var precis så Hon ville att han skulle tala. Och Kaiito kände hur demonen var nöjd, vilket gjorde honom nöjd. Det var det han levde för, att behaga Henne.
Svansen svepte bakom honom, medan de pupillösa ögonen höll fästa på honan framför honom. Nemesis hade hon sagt sig heta, och hon hade en demon boende inom sig. Uppenbarligen en som Ristaka var bekant med. Kaiito kunde inte låta bli att undra mer, men demonen bad honom sluta grubbla över det. De hade viktigare saker för sig just nu, meningslösa frågor kunde de ägna sig åt då de inte längre hade så här fint sällskap.