En kall vind svepte över lövskogen och trädens löv pryda grenar rasslade. det var ovanligt kallt för årstiden och det märkets på skogen att något inte stod rätt till. Ovanför skogen hängde tunga svarta moln och det föll ovanligt mycket regn. Det var så uppenbart denna dag att ovädret var på väg in igen över lövskogen ännu en gång. Oväder på oväder drog in över lövskogen. De ena värre än de andra.

Alla kunde känna av skogens sorg över chaoset som råder i landet men för den vita hanen verkade skogen ha blivit tyst och död. Han hade förlorat något. Förlorat en del av sig och detta hade gjort att han dragit sig undan mer och mer. Han var tvungen att få kämpa med denna förlust ensam. Ville inte att alla skulle veta vad som hänt honom. Just nu befann han sig i en liten glänta i skogen. Han satte med slutna ögon, försökte finna den gnista han känt förut men det var tomt. Träden viskade inte till honom, blommorna ville inte gro för honom som de en gång gjort. En djup suck lämnade honom och han öppnade de isande blå ögonen. Han hatade vad som hade hänt. Hatade att känna sig så tom och hjälplös. de isande blå ögonen föll på de mörka olycksbådande molnen på himlen. Ännu ett oväder, något som passade hans dämpade sinnelag.

Hon hade tränat på dom olika flygövningarna som hennes pappa lärt henne, när det började regna smått.
Lyan låg för långt bort, hon skulle bli genomblöt innan hon kom fram. Så istället sprang hon in i skogen för att leta efter någon typ av skydd, en sten eller ett vält träd kanske?
Regnet föll mer och mer då den unga tikvalpen sprang genom skogen efter ett skydd. Fåglarna var tysta, och det enda som hördes var det snabba droppande från träden då dropparna rann av bladen.
En bit till kunde hon flyga, innan vingarna blev för tunga av vattnet som fastnade i dom få dunen hon hade kvar där de riktiga fjädrarna inte vuxit ut än.

Fast Snart tvingades hon att springa istället för att flyga mellan träden då regnet börjat ösa ner.
Med huvudet nära marken och vingarna tätt ihopfällda mot sin kropp sprang hon sakta genom skogen på jakt efter skydd mot det häftiga skyfallet.

Det skydd hon tillslut hittade var en liten klippa med en lagom stor grop under där stenen spruckit och bildat en hålighet intill marken under Klippan.
Valpen skakade av sig det mesta av vattnet ur pälsen och från vingarna innan hon kröp ner och lade sig till rätta för att vänta ut regnet.

Regnet började sakta falla över den vita unga hanen då han gick fram mellan träden och snart vräkte regnet ned och den vita pälsen blev allt blötare. Lade sig tätt mot hans ännu unga gängliga kropp. De tofsprydda öronen låg vikt mot hans nacke för att de inte skulle stänka in vatten i dom och de isande blå ögonen såg ner i den allt lerigare marken.

Han hade inte en tanke på att leta efter skydd. Varför bry sig? Han var redan blöt och regnet svalkade ändå rätt skönt. Hans dystra sinnelag passade de dystra vädret och han gick och funderade medan han gick mellan träden. Grubblade som så många gånger om varför gudarna valde att straffa honom så?

Chica låg under stenen och såg trött ut på regnet. Det verkade aldrig ta slut, utan bara fortsatte och fortsatte att forsa ner från himlen och blöta ner allt i sin väg.
Efter en liten stund vände hon blicken mot träden och rynkade på pannan. En vit skepnad rörde sig Långsamt mellan träden.
Chica följde den med blicken en stund innan nyfikenheten tog över och hon kröp ut ur den lilla "grottan" för att utforska saken närmare.

Regnet dolde alla dofter som kunde avslöja vad det var för något som vandrade genom skogen och Chica smög tyst närmare.
Det kunde inte vara en älg eller hjort, den hade inga horn.
Och ingen Björn heller, men kanske en varg?
Fast besluten att ta reda på vad eller vem det var smög hon ännu närmare, men backade några steg när hon såg vad det var, en vit varg.
Hon bestämde sig för att följa efter den en bit för att se vad den skulle göra i flockens revir. Det kanske var en inkräktare?

Hon var så upptagen med att funder och titta på fråmlingen att hon inte såg var hon satte tassarna, och råkade trampa på en pinne som bröts med ett ljudligt knakande.
Chica lade öronen bakåt mot nacken, osäker på vad hon skulle göra innan hon rog mod till sig och gick fram till främlingen med en stolt och självsäker hålling för att dölja sin rädsla för den andra vargen.

*pet pet*

AVSLUTAT! skicka pm till mig om du vill fortsätta.