Den lilla svarta valptiken gick med osäkra steg i den stora lövskogen. Trädens löv var fortfarande gröna och praktfulla och solen stod högt på den blåa himlen och kastade sitt ljus över den stora skogen. En lätt bris fick löven att vika sig för brisen och den sval och ljummen, en härlig dag som sagt.

Den lilla tikens svarta päls är svart som natten och skimrade ibland i blåsvart nyanser, en lång grön lugg och man hängde ner över hennes hennes hals och ögon, vars smaragdgröna till färgen. En vacker tatuering ramade in hennes ena öga och redan nu var hon en söt liten tik.

Den lilla tiken såg sig omkring och slickade nervöst på nosen med sin skära tunga, Hon hade kommit bort från från sin mamma och resten av syskonen och nu letade hon efter dem, hon känenr sig osäker och rädd i den stora skogen. Trots att hon hade varit här länge nu så kände hon sig fortfarande att hon var vilse eftersom hon är liten och dels att skogen är ju stor.

Hon hoppades att hon inte hade gått in på någons revir, men hon vågade yla eller ge ifrån sig några ljud alls, rädd att någon annan skulle höra henne, någon som kanske är hotfull och vill henne något ont?.

Men trots att hon är rädd och ensam så har skogens lugna energi en djup inverkan på henne och hon ler lite för sig själv. - Mamma! Syskon? är ni här någonstans viskar hon tyst i vinden.

(Paxat till Phol)

Visslande vindar och fallande löv.
Alla fåglar flyttade söderut.
Höstens brinnande färger överallt.
Fukten i gräset och solen i skyn.

En klarblå himmel. En vacker höstdag.

Han låg invid trädets ljusa stam med slutna ögon. Hakan vilade över framtassarna och bakbenen sträcktes ut åt sidan. Öronen ryckte lätt för ljudet av fallande löv - ett ljud som lätt togs för en främlings steg. Men han visste bättre. Det ryckte lätt i mungiporna på den kraftiga lawaren. Tankar och bilder passerade innanför ögonlocket. Funderingar och minnen. Han njöt av ensamheten. Idioten hade fått ströva iväg på eget håll för några timmar. Den långbente verkade så glad var gång han fick röra sig fritt. Phol var... stolt över honom. Kanske var stolt inte rätt ord, men det var det närmaste den känslan han kunde komma. Vrenen lärde sig, om än långsamt. Leendet tilläts hänga kvar ett längre slag. Han var en bra lärare.

En suck lämnade den leverfärgade nosen och han sträckte ut frambenen framför sig med en tydlig gäspning. Ögonen öppnades och den gröna blicken vilade som hastigast vid den åldrade björken som stod framför honom. Blicken följde stammen, till kronan och vidare mot skyn. Solen stod högt där ovan och kastade sitt bleka höstsken över landet. Han slöt ögonen på nytt. Andades ut.

Ett litet ljud fångade den brunes uppmärksamhet. Ett ljud som tydligare kunde beskrivas som steg än det av fallande löv. Phol sänkte nosen för att se sig om, men fann ingen att fästa blicken vid. Inte än. Han låg stilla, uppenbart ointresserad. Stegen tycktes tillhöra en ung, eller liten, varelse. En med osäkra steg. En valp? Huvudet tilläts åter att vila över tassarna och han drog en djup suck.

Oviktigt.

Hon klipper osäkert med öronen och ser sig omkring igen, hon hoppades att hennes mor och syskon skulle dyka upp, men samtidigt är hon orolig för att de inte vet om att hon är borta.

Tanken får henne att bli rädd och hon skyndar på stegen, nästan småspringer gör hon. Hon kastar några blickar omkring sig, men hennes känsliga nos uppfattar en doft av en varg i närheten, men hon kunde inte placera vargens doft till något.

men ändå styr hons tegen mot vargens doft, vargen kanske kunde hjälpa henne att hitta hennes mor och syskon. Hon får snart syn på en brunfärgad varg liggandes intill ett träd och hon ser en smula förvirrat ut, för vargen hade grön man och lugg som hon själv har.

hennes smaragdgröna ögon granskar den stora vargen försiktigt, hon tar några osäkra steg mot honom. - Hej säger hon med sin ljusa valpiga röst.

Han hade försökt ignorera faktumet att de små stegen kom närmare, men när en liten, ung röst gjorde sig hörd gick det inte längre. Det ryckte till i det ena örat. Mer än så tänkte han inte ge den unga. Vad kunde han finna för intresse i en valp...

Kunde det finnas vuxna med valpen? Var befann de sig? Fanns de i närheten?

Om han fortsatte ignorera valpen så skulle den kanske gå sin väg. Om det fanns äldre individer i närheten så skulle ingen kunna säga något om han låg still och inte brydde sig. Ärligt talat fanns där inget att bry sig om. Förutom den lätt värmande höstsolen.



[Han är så dryg. Så. Dryg.
Uräktar ^^; ]

Hon ser på den bruna vargen framför sig och såg hur det ryckte i hans ena öra, men mer än ås gjorde han inte. Hon skakar smått på huvudet " vilket oförskämd typ" tänker hon för sig själv.

Men dock så gjorde han henne nyfiken och dessutom finns det ju inga andra äldre vargar i närheten som kunde hjälpa henne att finna sin familj.

Om hon så måste stå här och stirra på honom tills han sa något så skulle hon göra det. Men hon öppnar munnen och säger med sin ljusa valpiga röst; - du är inte den pratsamma personen? Det fanns inget kaxig eller elakt i frågan, utan helt enkelt neutral.

Han himlade med ögonen bakom slutna ögonlock. Kunde inte valpen bara låta honom vara i fred? Han hade inte något intresse i den lilla varelsen, och såg ingen anledning att lägga någon av sin tid på den andra. Varför kunde den inte bara låta honom vara? Det ryckte lätt i det ena örat.


[Åh, dryg-Phol D: Förlåt alltså, han är sådan... Men det är lugnt, han får väl ge sig långsamt ^^; ]

Hon lägger huvudet på sned, fortsätter att titta på honom. Hon vägrade ge sig förrän han hade sagt något. Hon slickar sig om nosen och klipper smått med öronen. Hon tar ett steg närmare honom. hon drogs till honom, varför visste hon inte, som om de hörde ihop på något sätt. Hon sveper med den svarta lilla svansen och de smaragdgröna ögonen ser hur det åter rycker i hans ena öra.

( hehe och Cerri är väldigt envis utav sig :P )

Han kunde höra den lilla närma sig. Han himlade åter bakom slutna ögonlock. "Gå." Rösten var lugn och monoton. Han rörde sig inte, såg inte efter den lilla.

Hon spetsar öronen igen när hon hörde honom säga ett ord "gå". nej hon ville inte gå. hon ler snett - så du kan tala ändå. Rösten är inte elak utan snarare retsamt på ett valpigt lekfullt sätt. hon tar några steg ännu närmare honom.
hon slickar sig om nosen och klipper lite med de svarta små öronen - så vad gör du här i skogen själv?

Det hjälpte inte. Envisa, förbannade...

Phol suckade och drog in frambenen under sig. Han höjde nacken och huvudet från marken, men lät bakbenen ligga kvar, utsträckta åt sidan. Blicken vändes åt valpen. Det var en ung tik, ännu med en kropp som var något tjock av valpfett och ett runt ansikte och med en grön mankam som låg över nacken. Där fanns något skrämmande bekant över den lilla varelsen som till en början störde Phol. Han blinkade, men valde att skjuta undan tanken. Det var ett allt för stort sammanträffande. Minnena av den mörka natten, av den ljuva sången som kallat honom fick vänta. Ett litet, smått roat leende lade sig över de leverfärgade läpparna, men nådde inte till ögonen. Det var sällan han log med ögonen.

"Kanske borde jag fråga dig det." Eller inte. Han var inte intresserad. Men att fråga en vuxen varg vad han gjorde ensam var kanske inte riktigt rätt sak att undra för en ensam valp. "Gå och lek någonstans." Leendet falnade, ersattes av en allvarligare, uttråkad min då han åter lade sig ner med ansiktet vänt bort från valpen. Det kunde inte vara så. Det var ett allt för stort sammanträffande. Han hade inte hört mer av någon ljuv sång ännu.

Hon möter vargens gröna blick, hans blick påminde om hennes egna ögonfärg, hon ruskade lite på huvudet och kände en olustig känsla inom sig. Hennes instinkt sa att hon borde göra som han säger, men hennes nyfikenhet är större, hon ville veta varför hon kände en sån samhörighet med den här vargen, varför hon inte ville lämna honom.

Hon ruskar lite på huvudet så den gröna luggen dansar och avslöjar de smaragdgröna ögonen igen. Hon ser hur den bruna vargen ler men hans leende når inte till ögonen. kanske gillar han inte valpar ?
När han ställer frågan tillbaka till henne och rycker hon lite på axlarna. - jag letar efter min familj.

Hon fnyser åt hans andra kommentar, - leka kan jag göra med mina syskon och mamma. hon sätter sig ner och vägrar att gå därifrån. Han kanske hade svaret på varför hon kände den här konstiga känslan.

(hehe sorry men hon är envis av sig :P)

"Leta upp dem då, och lämna mig i fred." Phol låg stilla, men irritationen var tydlig i hans röst. Raspande, på gränsen till en morrning.

[Och Phol är en lättretad gubbe ^^; ]

Hon fnyser åt honom och skakar smått på huvudet. - Nej. det är något med dig som får mig att vilja stanna och jag vill veta vad det är. Hon hade en bestämd ton i sin röst trots sin unga ålder. Hon sätter sig ner och betraktar den stora varghanen framför honom. Han må vara sur och grinig men hon är envis och den här konstiga känslan att de hörde ihop på något sätt vägrade ge med sig

Utan förvarning rullade den kraftiga hanen över på andra sidan och kom på fötter. Med nosen rynkad i en morrning och tungan som på ett aggressivt vis sökte sig ut mellan tänderna fäste han blicken på valpen. En hes morrning steg i hanens strupe och den korta svansen höjde sig bakom kroppen. Han ville att valpen skulle gå. Nu. Och han var ingen som tänkte dra sig för att sätta den lilla skiten på plats om hon inte förstod.

Hon ryggar undan och spärrar upp sina gröna ögon när han helt plötsligt reser sig upp på sina ben och morrar hotfullt mot henne. Insikten sa att hon borde gå men hon visste inte varför hon inte lyssnade på den. Hon klipper lite osäkert med sina svarta öron och tar ett steg bakåt igen men hon släpper inte honom med blicken.

kortis ^^

Det var en dum valp. En väldigt dum valp. Morrningen steg kraftigare ur hanens strupe. Nosen rynkades och utan mer varning än så högg han efter den lilla. Var hon dum fick hon skylla sig själv. Idioter fick skylla sig själva.

[Men Phol, vad gör du? Så behandlar man inte valpar! D:<]

Hon gnyr till och backar undan några steg, men en trotsig glimt kommer fram i hennes gröna ögon. Ett litet valplikande morrande lämnar hennes hals. Hon ruskar smått på huvudet. Vad är det med honom. han verkar inte vara den vänligaste typen. Hon fnyser kort till och möter hans blick. - Du borde umgås med fler vargar.. säger hon med en trotsig ton i sin röst.

( Cerri.. inte mopsa upp dig mot pappsen :P)

[Tänkte fråga om det är okej med PP här, då Phol garanterat får för sig att använda telekinesi i en sådan här situation. Är det inte okej, säg till så får jag försöka hitta en annan lösning ^^;]

Han hörde valpen tala, men brydde sig föga om vad som sades. Snabbt samlade han kraften, högg tag i valpens tassar med den och vände henne på rygg. Tvingade henne i underläge, med buk och hals blottad. Han ställde sig över henne, med tänderna blottade i en hes morrning. "Du bör lära dig att veta hut och inte provocera mig!" Åter med kraftens hjälp pressade han henne först mot marken, hårt för att poängtera det han sagt, och lät henne sedan glida ett bra stycke i sidled, bort från honom, men utan att krocka i något. När hon befann sig några meter ifrån honom släppte han kraften. "Ge dig av, spring hem till dina vänner och lämna mig i fred." Tonen han använde talade tydligt för att han inte tänkte diskutera saken.

[Lät honom vara lite "snäll". Han behöver ju inte bita en valp blodig för att den inte förstår bättre ^^;]

Hon är inte förberedd på den all den kraft som kom emot henne, helt plötsligt så låg hon på rygg och det kändes som det var något tungt som pressade henne ner mot marken, men det är ju ingen på henne och hon stirrar på Phol med förvåning i sina gröna ögon. sedan är han över henne, och hon slokar med öronen då hon är helt i underläge.

Sedan så kanade hon i sidled men utan att hon åkte in i något och sedan känner hon hur tyngden försvinner från kroppen. Hon reser sig upp på darrande ben och ser förvirrat på honom. hem? vilket hem? vilka vänner? hon tillhörde ingen flock och vänner hade hon inga ännu.

Hon tvekar, hon klipper lite med osäkert med öronen och riktar blicken mot Phol igen. men hon säger inget.

Han rätade på sig och lät den sträva raggen lägga sig när valpen på ostadiga ben reste sig och såg på honom. Den förvirrade och underlägsna varelsen var inte längre värd hans uppmärksamhet, även om dess doft kittlade något i hans minne. Tyst vände han ryggen mot henne för att gå. Kanske vore det dags att söka upp vrenidioten igen.


[Phol är en så dålig förälder D: Om han bara kunde förstå att valpen var hans egen!]

Hon rörde inte på sig, det var något som gjorde att hon ville vara med den där vargen. trots att hennes andra sinnen sa att det var bäst att låta honom vara. Hon slickade sig om nosen och klipper smått med öronen. Hon tar några steg efter honom men är på behörigt avstånd från honom. Hon försöker gå så tyst hon kan, rädd att väcka hans ilska igen och hon ville absolut inte känna den där obehagliga kraften igen. så det är nog säkrast att hon är tyst.

(hehe, i sinom tid kommer han nog på det ;), cerri har nog fått sin envishet från sin far? :P )

Han drog en djup suck och stannade. "Jag sade åt dig att lämna mig i fred." Rösten var låg men hård. Han stod ännu med ryggen mot valpen. Varför vägrade den lämna honom? Kunde den inte förstå hans tillsägelser? Skulle han behöva bita vett i valpen? Han grymtade irriterat för sig själv.

Hon stannar igen, tvekade. kanske borde hon göra som han sa, man visste ju aldrig vad en vuxen varg kunde göra mot en ensam valp. Hon klipper lite med öronen och backar bakåt några steg innan hon vänder sig om för att gå vidare för att leta reda på sin familj. De borde ju vara här någonstans, hon önskade att hon kunde växa fortfarande så var det lättare att se över alla buskar.

Han kastade en blick över axeln. Valpen lämnade honom. Skönt. Han fortsatte framåt, utan att se mer efter den lille. En tanke ekade långt bak i hans huvud. Det hade legat något bekant över valpens doft. Tanken var för långt bak för att han skulle lägga vikt vid den. Den avfärdades omedelbart. Han ökade till trav och försvann in bland de höstklädda träden. Dags att leta upp idioten.

[Avslutat]