Den varma vårsolen värmde hannens rygg när han flög lågt över den vackra plats som kallades för numoorislätten .
Han suckade nöjt och gled fram över det långa, gröna vårgräset som sakta vaggade från sida till sida av vinddraget från hans vingar. han sträckte slött ner sitt högra framben och lät det dras bland de mjuka grässtråna som vek undan från hans tass.
Vargen drog upp tassen under magen igen och följde några lekande kråkor med blicken och log. Han steg högre upp i himlen och fällde in ena vingen till sidan för att falla i en spiral mot marken. Han lät höra ett glädjetjut inna han åter fällde ut vingen igen för att vinna höjd innan han slog i marken med en duns som helt säkert skulle vara dödlig.
När han kommit upp på lagom höjd igen log han för sig själv och kastade huvudet och hela framdelen bakåt samtidigt som han fällde in vingarna och snurrade baklänges ner mot marken långt där nere.
Vinden kittlade i hans päls och och han sträckte ut sig igen för att åter kunna vinna höjd åt sina vildsinta luftlekar. Han slog kraftfullt med vingarna och flög upp bland de tunna molnen som sakta svävade fram över den ljusblåa himlen.

När han kommit ut från molnet igen glänste hans svartgröna päls av små små vattendroppar och han skakade fort av dom, det var kallare här uppe än vad han var van vid. Han ryste smått och sjönk ner mot den varmare slätten.
Men en bit ner mot marken hejdade han sig, en liten vit och brun varelse skymtade mellan de höga grässtråna nere på slätten.

(Here i am! :'D )

Gräset kittlade i nosen, så högt var det.
Hon kom naturligtvis inte på tanken att det kanske var hon som var liten.
Där hon vadade fram, fick hon lyfta hakan högt.
Hon smög sig fram genom växtligheten på marken, och snart kunde hon se att det 'höga' gräset ebbade ut i ett område med endast kort gräs.
Hon skuttade sista biten, glatt lekande i solen.

Snart kom hon ut ur det höga, och ruskade på hela kroppen.
Den mörkt bruna blicken såg sig snabbt omkring.
Blå himmel som omgav allt gräs.
Solsken, klar luft.
Piggt hoppade hon upp på en stenhög som bara fanns där.
Hon nös högt av dammet som slog upp i hennes ansikte när tassarna rörde upp det lager som funnits på de solvarma blocken.

En konstig varelse lutade sig över stenarna.
Dess hud var brunaktig och hård och torr.
varelsen sträckte sig uppåt mot solen så att det knakade i armarna, som var fulla av knoppar.
Hon hade sett många sådana i skogen.
Vad hette det?
Hon visste inte.

Stansie lade sig ner på den största, mest bekväma av stenarna och lät blicken svepa över slätten.
Ingen kom gående.
Men en fågel flög lustigt lekande över skyn, och valpen tyckte om att se denne leka.
Men... det var ingen fågel. Det var en varg..!
Häpet såg hon på hur främlingen sjönk, kom närmare.

Hon for upp, skuttade ner från stenen och gick ett par steg, sedan stannade hon och lyfte huvudet bakåt för att kunna följa den främmande fågel-vargen-fågeln med blicken.
Ögonen glittrade av fascination.


(Hehe C: )

Varghannen betraktade den lilla valpen en stund på avstånd innan han sakta sjönk lägre och lägre mot marken för att hälsa på det lilla livet nere på slätten.
Han höll vingarna stilla utfällda och cirklade i en långsam spiral ner mot marken för att få lite mer tid till att studera den brunvita valpen som såg fascinerat på honom.
Han log vänligt och tog nägra springande steg då han fick fast mark under tassarna. Det långa gräset kittlade under han tassar och han fnös irriterat åt den lustiga känslan.

Han tog några försiktiga steg frammåt mot valpen för att inte skrämma den och såg vänligt på den lilla valpen som tittade på honom.
- Hejsan lilla valp, vad kan en så söt sak som du heta? undrade han vänligt log smått åt den lilla, lilla valpen.

Valpen nästan hoppade av iver när fågel-varg-fågeln landade.
När han kom mot henne tog hennes tålamod slut, så hon sprang honom till mötes.
Svansen viftade så fort att den blev suddig.
"Hej på dig! Jag heter Constan... Constn.." där avbröts hon med en besviken min.
Hon kunde inte riktigt uttala namnet.
"..Constan.. Äh, kalla mig Stansie."
Raderna av vita små tänder blottades i ett brett leende.

Hon skuttade runt främlingen och såg på honom från alla håll på så kort tid som möjligt.
Hela hon sprudlade av energi.
"Vad heter du? Varför har du vingar? Är du en fågel-varg-fågel? Äter du.."
Hon drog efter andan och tvärnitade rakt framför nosen på hanen.
Ögonen spärrades upp.
"...äter du frön?! Fy vad äckligt. Jag skulle aldrig kunna göra det! Men det är väl din sak."
Hon viftade till med ena framtassen i luften, för att illustrera hur nonchalant hon tog den 'nyheten'.

Sedan tystnade hon äntligen, stod bara och väntade framför honom med glad uppsyn och svansen som en propeller bakom sig.

Varghannen följde förvirrat den lilla valpen med blicken, han han knappt med att se på henne när hon rusade runt honom med en överlycklig uppsyn och viftande svans.
Han log när hon kämpade för att uttala sitt namn och kunde inte låta blli att skratta till när hon inte klarade det, och bad honom att kalla henne för Stansie.
Men när den unga tiken började ställa en massa snabba frågor på rad blev han lite förvirrad och skakade smått på huvudet åt den hyperaktiva lilla valpen.
- Ta det lugnt, lilla Stansie! Mitt namn är Terock och ja, man kan väl säga att jag är en fågel- varg, jag är rasen Fakarg, och därför har jag vingar. sade han lugnt och log stort åt den charmerande lilla valpen som strålande såg på honom.

Han skrattade till när hon frågade om fröna och skakade skrattande på huvudet åt hennes roliga frågor och kommentarer.
- Hah... Nej jag äter kött, precis som du. Frön är inte riktigt min smak...Gillar du det? skojjade han med valpen och hoppades att hon skulle tycka att hans tråkiga skämt kanske var iallafall lite lite roligt.

"Fa-karg." mumlade hon och lade ordet på minnet.
Hon brukade ofta göra så, nästan utan att tänka på det.
Nya ord härmas av hennes lilla mun, läggs på minnet och ökar sakta hennes ordförråd.

Constance tyckte om hanen.
Terock.
Det var inte ofta hon gillade främlingar som såg så farliga ut.

Han var väldigt svart, fjädrig, stor och... svart.
Hon nosade på fjädrarna och lyfte tassen för att känna på dem.
"Men varför är du en fågel-varg-fågel?" undrade hon och såg nyfiket upp på honom under luggen.
De bruna ögonen gnistrade.


(Haha, lilla stansie xD <3 Men bara så du vet: Nu har jag fått datorförbud efter 20.00 på kvällen. Så just nu bryter jag mot lagen, men du är inte inne. Suck. Men mig hittar du alltså på numoori INNAN åtta. ♥)

Han såg roat på den unga valpen och log smått då hon mumlade namnet för sig själv.
Och när hon kände på hans ena vinge kunde han inte låta bli att le stort och sträcka ner den närmare marken och lilla Stansie.
- Min pappa var en fakarg, så det är därför jag också är det. försökte han förklara och satte sig ner för att komma närmare den unga unga tilen som fullkomligt sprudlade av energi.

Plötsligt kom han att tänka på en viktig sak och såg sig omkring.
- Stansie, var har du dina föräldrar? undrade han oroligt och såg undrande på den brunvita valpen.

"De är änglar uppe i himlen nu." mumlade hon tankspritt, helt obekymrat, medan hon undersökte undersidan av fjädrarna, med den bruna blicken som klistrad vid dem.
Sedan släppte hon honom, kröp under honom så att hon låg på rygg under hans mage och lekte med hans päls.
Valpen skrattade och virade en svart slinga runt en klo.
"Var har du dina egna, Te-rock?" kvittrade hon och bollade över frågan till honom.



(Kort.)

Han log sorgset och ryckte till när det kittlades under hans mage.
Stansie hade krupit under honom och lekte med hans päls. Han log mot henne och böjde på benen för att skrämma den unga lilla valpen.
- Himlen... Mina föräldrar också. sade han eftertänksamt och log smått åt den unga valpens gulliga tankesätt. Det var länge sedan han tänkt på var man hamnar när man dör.

(kortare än kortast)

Hon reste sig upp, men tänkte sig inte riktigt för.
Huvudet stötte i hans buk underifrån.
Hon gav ifrån sig en kvävd fnittring och slingrade sig ut så att hon till sist stod bredvid honom.

De fläckiga öronen klippte till.
"Då kanske de träffas där. De kanske jagar himmelshjort! Har du någonsin sett en sån? Det har jag." fnissade hon och stötte honom i sidan med den lilla höften.


(Kortare än kortaste kortaste kortkort!)

Han pustade till då Stansie slog upp huvudet i hans Buk. Men när hon sedan fnittrade kunde han inte låta bli att le, hon var ju så otroligt charmerande och söt!
Men när hon ställde frågan om deras föräldrar mattades hans leende av och han fick en sorgsen min över ansiktet innan han kom på sig själv och tvingade sig att le igen.
- Det är jag säker på att dom gör! Men nej jag har i te sett en himmelshjort, hur ser dom ut? han puttade busig till henne Med nosen och log lekfullt.

Hon skrattade så mycket att hon oberett vacklade till av hans lekfulla putt.
Förvånat snubblade hon till och dunsade ner marken, med komiskt häpen uppsyn.
Skratt igen.

Hon for upp igen och ruskade av pälsen så att luggen sedan blev alldeles rufsig.
Ögonen gnistrade när hon åter kikade upp på honom.
"Jag tycker om dig, Te-rock. Jag vill också vara en fågel-varg-fågel!"
Med de orden tog hon sats för att hoppa upp på hans rygg.

Han skrattade smått och hukade sig då Stansie skulle hoppa upp på hans rygg. Hon landade mjukt mellan hans utfällda vingar och han reste på sig till sin fulla höjd.
Nu skulle dom ha lite roligt!
- Håll i dig, tjejen! Det kan bli blåsigt! han skrattade och sköt ifrån men bakbenen samtidigt som han flaxade för att vinna höjd.

Han höll sig på runt fyra meter ovanför marken, för Stansies säkerhet.
De flög fort fram över slätten och vinden rufsade om deras päls.

Ögonen spärrades upp och hon tjöt av glädje.
"Vi är uppe bland molnen!" ropade hon och klängde sig fast på Terocks rygg.

När överraskningen ebbat ut satt hon sig upp, sträckte på halsen och njöt med slutna ögon.
Fartvinden rufsade om hennes päls och lyfte bort luggen från ansiktet.

(Hehe...ja xD)

Terock kastade en leende blick bakåt och skrattade till åt den söta valpen.
- Har du roligt Stansie? han skrattade och ökade farten ytterligare.
Fartvinden blev starkare och Terocks vingar prasslade mjukt då han slog med dom.

Hon skrattade.
"Ja! Mera, mera!"
Just då tappade hon balansen, slant till.
Och ramlade av.
Med ett panikfyllt barnskrik föll hon.
Luften for förbi henne, kallt och isande.
Chocken hade fått henne att bli stel, munnen vidöppen i ett skrik.
Ögonen uppspärrade av fasa.
Marken närmade sig.
Sedan blev det svart.

Den lilla valpen låg i gräset, medan vinden tyst smekte hennes päls.
Hon låg på sidan, med ena kinden mot marken.
Ögonen var slutna.
Den lilla munnen var slappt halvöppen.
Benen låg i en onaturlig vinkel, och mörkrött blod färgade den gräddvita och bruna pälsen.
Ett jack i pannan fick blod att rinna ner över den lilla nosen.

(GAH D:)

Det blev plötsligt tomt på hans rygg och han hörde ett skrik.
Terock spärrade förskräckt upp ögonen och tvärvände tillbaka, tillbaka till Stansie som fallit av.
Han landade bredvid den blodfläckade lilla valpen och drog efter andan, hon kunde inte ha långt kvar att leva.
- Åh nej! Var har jag gjort?! Stansie Stansie! Åh nej, åh nej åh nej åh nej! han gick panikslaget i cirklar, vad hade han gjort?!
En valp var snart död på grund av hans oförsiktighet!

Men så plötsligt fick han en ide, Voice! Hade inte Voice helande krafter? Tiken han mött när han bara var valp.
Terock kastade en snabb ursäktande blick på den medvetslösa valpen innan han flög iväg, iväg i riktning mot träsket.
Om han inte mindes helt fel så brukade hon väl hålla till där?

Efter en stund - som kändes som flera timmar - ylade han högt, i hopp om att tiken skulle höra.

Ljuset var för starkt.
Hon skulle aldrig klara det.
Tvekande stod hon innanför de sista träden av lövskogen, som hon i rädsla sprungit rakt igenom.
Bort från träsket, hennes hem.
Så många år hade hon varit där, utan sällskap.
Nu bredde slättens vidder ut sig framför hennes ögon.
Hon drog efter andan och kisade mot den så öppna platsen.
Ett prövande steg ut i det fria.

Snart vandrade hon planlöst över de mjukt gräsbevuxna kullarna.
Solen sken, vilket hon inte uppskattade efter åratal i fuktigt mörker.
Hon saknade dimman.

Hon hade precis tänkt sätta tänderna i en hare, när ett desperat yl nådde hennes stora, känsliga öron.
Hon stannade mitt i rörelsen och lyfte huvudet.
Haren sprang iväg, haltande.

Voice reste sig upp och drog in andan.
Sedan släppte hon ut ett hest svarande, undrande yl i tomma luften.

Ett leende sprack upp i Terocks ansikte och han ökade farten ytterligare, hon hade hört honom!
Än en gång ylade han.
Terock flög så fort han kunde och tillslut unde han skymta den mörka vargen bland några buskar.
Han tjöt till, fylld av hopp för Stansie då han såg den bevingade vargen.

Terock fällde ihop vingarna och lutade sig frammåt, dök ner mot Voice och fällde ut vingarna i sista stund för att landa mjukt, precis framför tiken.
- Voice! Åh Voice! Kommer du ihåg mig? Jag behöver din hjälp! Snälla kom fort! Vi flyger! han pratade fort och gjorde sig åter redo att lyfta, men vänta denna gången in en annan varg- Voice, hans barndomskompis med helande krafter.

Ännu ett yl.
Voice spanade uppåt och såg en figur i snabb fart komma mot henne.
Hon spärrade upp ögonen och backade.
Vargen landade tvärt framför henne medan en ström av ord lämnade honom.
Det var han, den grönsvarta valpen med det smittande skrattet.
Men han hade vuxit.

Förvirrat såg hon på honom och närmade sig försiktigt.
"What?"
Hennes röst var hes.

Terock vände sig om, han hade glömt bort att de inte talade samma språk.
Det hade inte gjort någonting när de var små, de hade förstått varandra ändå. Han kunde inte hennes språk så jättebra, men försökte sig ändå på att förklara.
- Voice? I'm Terock, do you remember me? I need your help, a Young puppy, Stansie is... han rykande på pannan, kunde inte komma på ordet. Han bestämde sig för att försöka i allafall.
- hurt...? She has been out for an accident...? Please, help me! Follow me. han hoppades innerligt på att hon förstod hans dåliga uttal.
Än en gång förberedde han sig för att flyga.

Hon sprang ett par steg, sparkade ifrån med bakbenen och for upp i luften, medan vingarna slog.
Vingarna - det enda som är riktigt starkt på Voice's kropp.
De långsmala benen vek hon ihop under kroppen, medan blicken spanade över gräset.
Hon visste att hanen var bakom henne.

Blicken fastnade vid något ljust på marken.
Hon sjönk, kände luften rusa genom pälsen.
Vingarna kupades om luften och hon landade mjukt.
De vita, läderartade vingarna fälldes smidigt in mot kroppen.

Hon tassade fram till den lilla valpen, de mörkt bruna ögonen svepte över såren och hon gav ifrån sig ett kvävt läte.
Sedan satte hon sig lugnt ner, lade en försiktig tass på valpen och slöt ögonen.

Terock kastade sig upp i luften bara någon sekund efter Voice och han nästan flyga ikapp henne innan hon han landa bredvid Stansie.

Efter några springande steg efter landningen kom han fram till de båda tikarna. Han rös då han såg den hjälplösa lilla valpen ligga skadad på marken i en pöl av sitt eget blod.
Så mycket blod!
Hon borde inte ha kunnat överleva efter ett sådant fall.

Terock såg koncentrerat på när Voice lade tassen på Stansie och slöt ögonen.
Han satte sig ner, lade vingarna tillrätta på ryggen och väntade.