[Reserverat till Eqii, hoppas området funkar för dig? Valparna kommer nog få stanna här ett tag tills de är lite äldre, om det går bra? Tänkte att vi tar ett kort roll, typ bara ett svar från Eqii och så ett sista från Kage när hon gått bort<3]

Han hade hittat henne för några dagar sen, medveten om att det snart skulle vara dags för den dagen de de senaste veckorna väntat på, dagen han ärligt talat fruktat för hennes skull. Hennes graviditet hade inte gått normalt till, det visste han, och av erfarenhet visste han att när någonting börjat luta åt fel håll brukade det bara bli värre och värre ju längre det pågick. Han visste ingenting om graviditeter, men han anade att det var samma sak där. Så ärligt talat, var han rädd.
Han hade fört henne till Byomifallet, medveten om att ingen flock kunde kasta ut dem därifrån när de uppfostrade sina valpar. Området var revirlöst, och som gjort för att uppfostra valpar på. Lite för varmt för hans smak, men ingen valp skulle kunna överleva den iskalla kyla han föredrog. Temperaturen här passade bättre för valparna som de första månaderna endast skulle ha korta, men täta, hårstrån på sin unga kropp. Dessutom visste han att hans älskade föredrog ljumna klimat som detta.
Att ta sig dit hade tagit ett tag, växlandes mellan att vandra korta sträckor och låta henne flyga med honom på hans rygg. Det hade varit ganska utmattande i det långa loppet, men det var värt det. En trygg plats för valparna att växa upp på var värt vad som helst.

De vilade för stunden i en liten grotta bakom fallet [Samma grotta som Nellaahh dödades av björnen i, där Flor dödade björnen/mötte Taranis]. Morgonen skulle snart gry, och hans skuggor cirkulerade runt ingången för att hålla utkik efter eventuella inkräktare. Solen höll på att vandra över horisonten, och den följande dagen verkade ha stora chanser att bli en vacker en. Men trots det vackra vädret, den fantastiska synen av vattenfallets vattenvägg vid ingången, så var han inte på sitt bästa humör. Han var orolig, mer än någonsin nu. Han visste att ögonblicket snart skulle vara där, och han var orolig över att inte veta vad som skulle hända. Skulle hon klara sig? Skulle hon få ont? Han visste inte. Och det drev honom galen av oro.
Grottan doftade skarpt av björn längre in, men samtidigt märktes det att det inte befunnit sig någon björn där på länge. Han hade lagt märke till ett björnskelett längre in, men valt att inte undersöka det närmare. Den var död, så det fanns ingen anledning att störa de döda.
Vid ingången hade han lagt märke till en intorkad, röd fläck i stengolvet. Blod. Vad hade utspelat sig här? Död.

Han såg ner på henne. Trots att de båda låg ner, sida vid sida, så var han högre än henne. Det skilde trots allt nästan en meter emellan dem, och det var en sak som vid vissa tillfällen kunde göra deras förhållande... svagt dysfunktionellt. Saker och ting blev mer komplicerade när den ena bara var en tredjedel så stor.
Men deras storleksskillnader var ingenting han kunde lägga en tanke på för tillfället. Han var allt för orolig för hennes skull.

[Antar att födslen får komma efter detta då? Eller ska vi låta dem tala lite innan?]

[ Allt funkar, allt är perfekt! <3 Jag tycker vi går rakt på sak. :'c Det är lite svårt att få ihop ett svar då du beskrev allt så bra, men jaja. Detta är trots allt det sista rollet med henne. ]

Smärtan under dom senaste dagarna var outhärdlig, men hon kunde inte längre skrika av sig smärtan, hennes röst hade börjat domna bort mer och mer, hon hade fått börja viska igen, likt förr. Solen sken genom vattenfallets vägg, den lös ner på hennes iskalla kropp, hon hade börjat domna bort mer och mer för varje dag, blivit kallare och kallare. Hon hade inga tankar att styra över, det var tomt och bäcksvart, hon hade legat där en lång tid, helt avsvimmad. Hennes turkosa ögonlock särade på sig, dom blåa ögonen hade blivit gråa och hennes turkosa päls hade börjat förlora sin färg, men inte för ens nu kunde hon titta upp mot Shikage. Hon log varmt men stelt mot honom, hon var glad och hon hoppades att han förstod, men hon visste vad som skulle hända. Precis då hon särade på sina läppar för att tala, högg det till en fruktansvärd smärta i hela magen, smärtan spreds och det gnistrade av el runt omkring henne, vart kom denna el ifrån? Hennes ögon var stängda och ihop pressade, hela hennes rygg var krökt i en båge för att det skulle sluta göra ont, hon skrek i en viskning. Eqii visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon la sitt huvud mot den varma och steniga grott-marken, försökte att få kontroll över smärtan. Men det gick inte. Någon timme senare blev smärtan starkare och nu gallskrek hon av både smärta om skräck. Hon grät, hennes tårar hade blivit till en pöl på marken. Hon lugnade sig och tittade bort mot sin mage. Nu ville valparna ut.

[ https://www.youtube.com/watch?v=1wJxAuduE_E&ob=av2n Okej, den låten kanske är lite glad, men den handlar i alla fall om hennes död. Liksom .. SHARK! D': ]

Några minuter senare låg valparna vid hennes mage, den ena var sandvit och den andra var brun. Dom låg där och drack den viktigaste mjölken, men det var den sista gången dom skulle få göra det. Eqii var för svag och hennes ögonfärg hade blivit limegrön, likt den sandvita valpens tecken. Hela hennes päls var inte längre turkos, den var vit.
- Shikage .. jag klarar inte det här mer .. men du ska veta att när någon dör lever kärleken vidare .. var inte ledsen .. Kage .. du har två andra liv med dig .. jag älskar dig .. glöm aldrig det ..
Det var det sista Eqii sa innan hon stängde sina ögonlock förgott och slutade att andas. Hon skulle övervaka dom alla från Chaibos, för alltid.

[ Åh gud .. nu finns hon inte mer! *gråter* D': ]

Att höra henne plågas så, var en ren mardröm. Det skulle inte gå till så. Hon skulle inte plågas på detta vis, till och med han visste det. Hennes skrik, gällare än någonting annat, och paniken i hennes röst. Det skrämde honom.
Det värsta med allt som hände, var att det fanns inget han kunde göra, än vänta och finnas där, som ett sista stöd. Det tog inte lång tid innan det uppenbara gick upp för honom. Det fanns inte en chans att hon kunde överleva det. Det smärtade, som om någon huggit honom i hjärtat, men han var tvungen att inse det. Han makade sig närmare, försökte finnas där för henne i hennes sista minuter.

Skrikandet avbröts, och hon talade. Det förvånade honom att hon fortfarande kunde prata, men han lyssnade noga på vad hon sa. Hon gav upp, lämnade honom ensam här med två, nyfödda och moderlösa valpar. Men han visste det också. Det var slutet, och det fanns inget att göra åt det.
"Jag älskar dig också. Kommer alltid göra."
Det var det enda som hann lämna hans mun, innan hon tog sitt sista, tunga andetag.
Och det kändes som om någon slet ut hans hjärta ur bröstkorgen.


Hon var död. Tanken cirklade runt i hans huvud, upprepade sig om och om igen. Det värkte i hela honom av sorg, och ögonen sved när tårar som inte kunde falla pressades mot hans ögon. Hans vargögon hade ingen funktion att gråta, även om hans hjärta skrek efter att behöva göra det.
Med ett hjärtskärade vrål kastade han sig ner på marken, rev på sitt överhuvud i försök att dra i de korta håren. Ett kluckande vrål lämnade hans strupe, som en vargs försök att gråta, och han kastade sig upp på fötter igen och ylande förtvivlat ut sin sorg till alla i området. Det kändes som om han höll på att slitas i tu, den ena delen av honom ville följa efter henne in i döden, samtidigt som det inte gick väl med hans instinkter. Det var bara att stå ut med smärtan av att halva ens själ försvunnit. Lämnat honom utan möjlighet att bli hel igen.
Ännu ett vansinnigt vrål, sorgen ekandes i grottan.


Ett gnyende. Ljudet avbröt hans sorgsskrik, fick honom att snabbt vända sig om. Två valpar, en ljus och en mörk. Den ljusa med ett par fjäderlösa, skära vingar, den andre helt vinglös. Fortfarande smutsiga efter födslen, hade inte hunnit bli omhändertagna av sin mor. Skulle aldrig bli. De var moderslösa, och det var endast honom kvar att ta hand om dem.
Trots den hjärtskikande smärtan inom honom, lade han sig runt dem, bredvid den döda modern, och slickade av dem. Han var allt de hade, och han var tvungen att ta hand om dem. Tvungen att ignorera smärtan som slet honom isär.

[AVSLUTAT, och nu är de officiellt födda. Börja vid sexårsåldern? Det är fritt fram att rolla med dem nu förresten Alice<3]