En ung varginna trevade lugnt över den färgsprakade ängen av växter med ett mjukt leende på dom mörka läpparna. En varm känsla fanns inom henne och minnena av förra mötet, förra gången hon var här började att målas upp framför henne. Bilderna av den stora mystiska varelsen fanns fortfarande tydligt kvar i hennes minne. Även om det var länge sedan och redan då hade hon förlorat sitt seende, så minns hon väl detaljerat hur han såg ut. Den långa kroppen och dom präktiga hornen. En mix av en ödla och varg. En stor sådan. Ayira log ännu mer då hon tänkte på honom, Razios den vänliga jätten. 

Hon nådde en liten kulle där växtligheten vad lite mindre och stannade, såg sig omkring innan hon slog sig ned till ro. Slöt dom ljusa ögonen och drog ett djupt andetag. Det dröjde inte länge fören den silvriga tiken hade hamnat i en djup meditation, andetagen var tunga och ansiktet avslappnat. Hon såg nästan ut som en staty där hon satt. 
Det var längesedan Ayira hade tagit sig tid att meditera men tomheten inom henne började bli allt för stor. Saknaden efter henne far, syskon och mor började gräva allt djupare inom henne. Hon kände sig redo, hon var redo att få se dom igen. Se hennes snövita älskade far, hennes bröder och syster. 

Försiktigt öppnade Ayira ögonen och blicken var fylld av besvikelse. Ingen av deras sinnen gick att nås och en mörk och kall känsla började att sakta bita inom henne. Hon ville inte fasa det värsta men hon visste att ingenting var omöjligt. Den långa svansen la sig tätt intill henne och la sig över dom nätta tassarna och hon drog ett djupt andetag.

Nardol trippade fram genom blomstret med sina breda tassar, njöt av det varma solskenet och funderade på vart hennes tassar skulle få föra henne härnäst. Skulle hon ta sig upp över bergen eller igenom den tillsynes brinnande höstskogen. Eller skulle hon följa kusten och ta sig in i den fuktiga kawazatriskogen? Oavsett vad var en sak säker, hon hade bestämt sig för att ge sig av härifrån. Hur mycket hon än älskade blommorna o den eviga sommarsolen så var det dags för något nytt. Även om hon en dag skulle återvända hit. Det hade hon bestämt sig för innan hon ens hunnit bestämma sig för att ge sig av.
Så såg hon något en bit bort. Gestalten av en varg som satt blick stilla. Nardols huvud vickades på sned och hon studerade vargen med intresserade blå ögon. Vad höll den på med? Nyfiket travade hon närmre. Stannade sedan upp på behörigt avstånd och fortsatte att oförskämt betrakta främlingen. Hon verkade fridfull, Nardol önskade också att hon hade lugnet att sitta så stilla och fridfullt. Kanske skulle hon främlingen som ett tecken, att det var dags för henne att varva ner. Att hon på den kommande resan skulle ta sig tid till att bara vara. Så öppnade främlingen sina ögon med ett lätt bekymrat uttryck över ansiktet. Nardols svans slog några slag bakom henne.
”Hejsan”
Ropade hon glatt och tog ytterligare några steg emot främlingen.
”Mitt namn är Nardol”

- Hejsan
Det ryckte till i dom ljusa öronen och mycket riktigt. Någon befann sig i närheten, närmare än vad Ayira hade anat. Bara några fåtal meter ifrån henne befann sig en annan varg, hade hon varit så djup i sin meditation att hon hade missat denna varelse som nästan stod bredvid henne. En isande känsla for igenom henne men försvann lika fort. Hon kunde inte känna eller höra nå ont hos denna varginna. 
- Mitt namn är Nardol.
Lugnt vände hon den tomma ljusa blicken emot Nardol och ett litet leende växte fram. Hur den främmande tiken såg ut hade hon inte en aning om men trotts det så kunde Ayira se alla detaljer det fanns att se hos Nardol, alla detaljer som ingen annan lägger märke till. Hon hade en ung kropp så Ria gissade att dom både var i ungefär samma ålder även om den andre var något större.

"Hejsan Nardol" rösten var lugn och vänlig hos den silvriga ungvargen. 
"Mitt namn är Ayira"

Nardol insåg att hon skrämt den andre, hon undrade varför. Hade honan inte sett henne? Kanske kunde hon inte se, slgo det henne då hon såg de tomma ögonen. Nardol undrade hur det var, blindheten. Honan verkade iallafall inte fumla i mörker, snart vände hon sig emot henne och började tala. Nardol log utan att tänka på att främlingen antagligen inte skulle märka det. Ayira. Det var ett vacker namn. Hon lätt blicken löpa över honans kropp. Hon var silvrig till färgen och verkade ha ärrvävnad runt ögonen. Så det stämde alltså, honan kunde inget se. Nardol undrade om detta var en annan kreschimvarg, eller kanske en silvervarg. Honan såg onekligen ut som en sådan. Men att fråga det rakt ut kändes oförskämt. Och lite hyfs hade Nardol ändå, även fast hon ofta var väldigt rakt fram och på.

”Vad var det du gjorde, när du satt helt stilla?”
Frågade hon istället nyfiket.

Tikens fråga förvånade henne lite grann, kanske visste hon inte vad meditering var. När Ayira tänkte efter så var det nog inte så många som visste om det eller utförde det som hennes släkte gör. Ria log och svepte till med den långa svansen och reste sig upp för att ge Nardol uppe på den lilla upphöjningen hon befann sig på. Om hon var villig att prova så skulle Ria mer än gärna göra vad hon kan för att lära henne.
"Har ni hört talas om meditering?" trotts att hon alltid var otroligt lugn och vuxen för sin ålder så pirrade det lite grann inom henne och en valpigare sida av henne ville göra sig hörd.
"Det är..." hon tystnade och försökte komma på ett sätt att förklara det på för Nardol.
"...ett bra sätt att finna en inre ro då man känner sig spänd."

Nardol vippade huvudet lätt på sned och lyssnade uppm'rksamt på honans ord. Hon tystnade och verkade tänka över något och sedan fortsatte hon. Svansen slog långsamt bakom henne.
”Åh..”
Sade hon medan hon själv tänkte över vad honan sagt. Ett sätt att finna inre ro. Hur gjorde man det bara av att sitta ner? Nardol satt hela tiden och inte kände hon sig överdrivet rofylld av det. Meditering. Nardol satte sig ner.
”Hur gör man då?”
Frågade hon intresserat.

Ayira log och satte sig ner bredvid tiken. Hon minns själv när hon var valp och hennes far hade försökt lära henne och hennes syskon. Hade det varit kul, nej inte det minsta. Hade det varit lätt, inte det heller. Men efter ett tag så förstod man och hon vet inte hur hon ska kunna tacka sin far tillräckligt.
"Det kommer inte att gå på en gång. Men börja med att slut era ögon. Andas in, andas ut. Djupa andetag, in igenom nosen och ut igenom munnen." hon talade i ett lugn som hennes far hade gjort. Att lyssna till en lugn hjälpande röst till en början hade hjälp Ria som valp.
"Slappna av i kroppen, slappna av och lyssna." Trotts att Ria inte kunde se längre så slöt hon alltid sina ögon då hon mediterade, kanske var det bara av ren vana.

Svansen dunkade i marken då honan kom och slog sig ner bredvid henne. Hon slöt ögonen och andades djupt in genom nosen, lät luften samlas i lungorna en stund innan hon långsamt lät den glida ut mellan läpparna. Hon började slappna av. En kroppsdel i taget. Svansen slutade slå mot backen. Undra om hon gjorde rätt nu, om hon gjorde som hon skulle. Tankarna hopade sig i huvudet. När hon satt såhär stilla och tyst och inte fick prata kom hon plötsligt på tusen saker att säga. Ett svagt gnyende lämnade henne och hon trampade lite på stället. Drog in ett till djupt andetag och blåste ut, försökte hitta lugnet. Vart fanns det någonstans. Hon började bli frustrerad, något som verkligen inte hjälpte henne, och hon öppnade ögonen. Såg på honan.
”Det är svårt.”
Sa hon med en lätt generad min.

Ayira kunde känna hur tiken började röra på sig och ett lugnt litet leende växte fram. Hon hade inte förväntat sig att hon skulle lyckas på en gång men om det fanns någon som hade tid och förståelse så var det Ria.
"En inre ro är någonting som får en att känna sig säker, hemma och älskad." hon öppnade ögonen och såg emot Nardol.
"En inre ro kan vara många ting, finner jag inte or i mina tankar så brukar jag lyssna till omgivningen. Vad den säger, är den glad eller full av sorg."

Hon såg ut över fältet framför dom för att sluta ögonen igen och lyssna, känna och förstå. Även om Ria verkligen kunde höra naturens sång så visste hon att vem som helst kan höra det om man bara lyssnar noga.

Hon sneglade på honan bredvid sig, som fortfarande satt med slutna ögon. Hon verkade lugn. Så harmonisk. Så säker i sig själv. Nardol avundades henne. En djup suck lämnade den grå honan och hon vände blicken rakt fram igen. Slöt ögonen och lysande till honans ord. Säker. Hemma. Älskad. Tänkt hon bestämt. Lyssna till naturen. Nardol hade inga naturkrafter men hon kände sig ofta som en del av naturen. Hon gillade naturen. Hennes mor hade hade jordkrafter och Nardol hade ofta avundat hennes vackra gröna mönster. Hon hade talat med dem om ekosystem och den naturliga balansen. Om hur allting hängde ihop i ett enda stort kretslopp. Djupt andades hon in genom nosen, behöll luften i lungorna ett tag, och andades ut genom munnen. Hon upprepade det. En gång. Två gånger. Fyra. Räknade lugnt ner från tio några gånger medan hon höll i andningsövningarna. Kroppen började slappna av. Tassarna. Benen. Hon lyssnade till ljudet av vinden som drog igenom gräset. Till svalornas skrin då de jagade mygg. Till mössens sång. Genast kände hon sig lugnare. Mer avslappnad. Inre ro. Hon hade nog inte nått dit än, men hon kände ändå att hon var på väg.
”Va häftigt.”
Flämtade hon fram.
”Jag måste nog öva mer.. Men tack!”
Ropade hon och vände sig emot den andre med tacksam i ansiktet. Svansen slog åter bakom henne. Visst hade hon lyckats slappna av, men inre ro var det nog ett tag kvar tills den energiska unga honan skulle finna. Hon var valpig av naturen.

Även om den andre inte visste så kunde Ayira känna hur Nardol började slappna av, bli lugn och koncentrera sig. Även om det inte var för en längre stund så kände Ria sig lite stolt. Första gången hon har försökt lära någon att meditera och det verkade nästan som om att det fungerade. 
"Övning ger färdighet." sa hon med ett stort leende och såg emot Nardol och reste sig upp. 
"Och det är ingenting att tacka för, kan jag hjälpa så gör jag det mer än gärna." den långa svansen svepte till och Ria sträckte på den smäckra kroppen och såg nyfiket emot tiken. Skulle hon redan gå eller hade hon andra planer?

[ursäktar för kort och stelt inlägg. det rann som ur en]

"Jag antar det”
Sa hon som svar. Ja, övade hon på det här kanske hon skulle kunna nå det där stadiet som Ayira talat om. Inre ro. Det var helt klart ett mål värt att kämpa för. Nardol lig och svansen började åter slå bakom henne.
”Får jag fråga… Vem du är?”
Sade hon sedan och huvudet tippade åter valpigt på sned.
”Alltså, att du är trevlig och hjälpsam vet jag ju, och att ditt namn är Ayira likväl. Men det finns så mycket mer att säga om var person..” Började hon famlande ”Jag samlar på livshistorier förstår du.” La hon sedan till för att förklara sig. Hoppades på att honan inte tyckte att hon var udda.

Länge hade hon väntat på att få träffa någon i hennes ålder att få samtala med och kanske till och med leka med. Nu hade hon funnit någon och hon ville veta mer om Ria. Ett brett leende växte fram och den silvriga tiken satte sig ner igen.
"Livshistorier?" 
Ayira hummade lite lätt och funderade på vad hon skulle kunna berätta för Nardol. Hon log igen och såg emot sin nya vän.
"Ser du dessa ärr som går över mina ögon. Det var en mycket hemsk varelse som gjorde dom. Jag vet inte riktigt vad det var men det sista jag minns var att hon såg ut som du och mig, en mörk varginna med röda ögon." hon rös vid tanken och leendet försvann ju mer hon pratade om händelsen. Hennes syn hade försvunnit men en helt ny värld hade öppnat sig för henne.
"Jag har hört att dom kallar varelser som henne för Vampyrer. Dom ser ut som vi men underskatta dom icke. Dom bär ingen doft och deras styrka och snabbhet är ingenting någon kan komma ikapp..." Ria tog ett djupt andetag och leendet kom tillbaka.
"...förutom min far." minnena från då han och den mörka varginnan hade i luven på varandra kom tillbaka. Även om hon redan var död och han levande så minns Ria att den mörke hyste respekt för hennes far. Varför vet hon inte men han måste ha gjort någonting emot monstret för att hon ska ge vika för honom.