Kvavt, varmt, torrt. Vad var det här för en plats? Den unga vita honans upptäcktsfärder hade fört henne till en ny plats, en som skiljde sig väldigt mycket från skogsmiljön som hon var van vid. Öppna slätter fyllda av märkliga djur. Gulnat gräs. Så var det ju den där värmen också. Hon hade inte riktigt väntat sig den. Vart fanns alla träd? Hon kunde endast skymta några ensliga stammar här och var, stammar med konstiga former. Allting var annorlunda, och hon var inte riktigt säker på om hon gillade det eller inte. Hon hade inte hört mycket om den här platsen, annat än att den tydligen hette Sienna och var en savann, vad nu det betydde. Ändock så fanns nyfikenheten och intresset som klistrat över henne, allting hon såg var ju nytt, och för en som älskade att utforska så var det väldigt välkommet. Tassarna förde henne framåt, bort från Acheratis skogsgräns och ut över det gulnade gräset. Det prasslade när helst hon rörde sig, svajade stelt i den svaga vindbrisen. Solen stod högt på himlen, gassande het. Hur kunde någon stå ut med att leva här? Det fanns ju knappt några träd för skugga, eller att klättra i, vilket var värre. Inget skydd för något, och inget vatten i sikte heller. Märkligt, väldigt märkligt. Den blå blicken vändes bak mot Acherati. Nog föredrog hon sin födelseskog, till och med Eldskogen, men hon tänkte ge det en chans. Hon behövde ju inte vända hemåt ännu, föräldrarna skulle nog snarare bli förvånade om hon återvände innan skymningen för en gångs skull. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar. Hon tog sig fram till ett av de ensliga träden och klättrade med lätthet upp i det, lade sig sedan ner på en av de relativt tunna grenarna. Det fanns inga andra träd nära nog att hoppa till, så tråkigt. Istället så lät hon blicken vandra över omgivningen från detta nya perspektiv tills dess att doften av främmande varg nådde henne. Det här kunde kanske faktiskt bli intressant fortfarande.

| Öppet för vem som helst att hoppa in c: |

Hanvargens långa steg sträcktes ut ytterligare när han kom ut på savannen. Han lämnade skogen bakom sig och begav sig ut på öppna marker igen. Sedan mötet med Fenris hade han varit på resande fot, och hittills hade han inte tjänat ihop någon verkligt användbar information.
   Men han var inte typen som gav upp i första taget.
   Plötsligt stelnade den grå vargen till. Han klippte med öronen och det ryckte i den svarta nostryffeln. Han kände lukten av varg. Varg alldeles nära.
   Kanske var det inte klippt trots allt.
   Figaro ökade på stegen och höll ögonen öppna efter den främmande vargen medan lukten tilltog i styrka. Men han kunde ännu inte se den. Var befann den sig? Var kunde den vara?
   Han tittade upp.
   I ett träd satt en gestalt, och det var därifrån lukten kom. Det var han säker på.

"Var hälsad, främling", utropade han för att påkalla dess uppmärksamhet. "Tillåt mig att fråga vad ni pysslar med däruppe, och om ni behagar komma ner till min nivå?"


[Vill få igång Figaro igen så ignorerar det faktum att han egentligen är rätt långt ifrån Sienna ... haha]

Det dröjde inte särskilt länge innan hon fick syn på främlingen, en gråaktig hane. Lugnt låg hon kvar på grenen och iakttog när han tog sig allt närmare henne. Hon var inte direkt orolig. För det första så var det inte många vargar som kunde klättra i träd, hur underlig tanken än kändes för henne, och för det andra så lade hon stor tillit till sina färdigheter. I värsta fall så hade hon sin nyckfulla teleportering. Även om hon inte riktigt kunde kontrollera den så brukade den svara bra på rädsla och liknande känslor. Hanen verkade slutligen ha fått syn på henne, det tog en stund. Hon nickade till svar då hon hörde hans hälsning, hade tänkt svara på det men hann inte innan han fortsatte att tala. Orden som lämnade honom fick ett roat leende att lägga sig på hennes läppar. Vad hon gjorde i trädet? En sådan märklig fråga enligt henne. Det var ju så naturligt och enkelt att klättra i träd, för att inte tala om att utsikten var betydligt bättre än från marken. Hon lade band på tankarna som svepte igenom hennes hjärna. Det kunde hon inte svara, det vore respektlöst. ''Begrundar utsikten, vad annars?''. Fortfarande med leendet på läpparna så hoppade hon ner från grenen med en smidighet och balans som inte såg ut att matcha hennes unga kropp. Landade på tysta, mjuka tassar och vände blicken tillbaka mot hanen. ''Har du aldrig träffat en varg som kan klättra i träd förut?''. Stämman var vänlig och en ton av nyfikenhet gick att ana i bakgrunden.

Vargen som med ett graciöst språng var nere på marken var vit och hennes röst nyfiken, om än lite road. Figaro stod lugnt kvar utan att röra sig medan han mätte henne med blicken. Han var tvungen att erkänna att hennes blå markeringar i den i övrigt snövita pälsen förbryllade honom en aning, men likväl var han säker på att hon inte utgjorde något hot mot honom. Hon var mindre och nättare än den robusta, grönögde hane som hon stod inför.
   "Det har jag olyckligtvis inte gjort. Jag har hört talas om fiskvargar men aldrig ekorrvargar", svarade han och lät sina giftgröna ögon granska henne, avgöra vilket skrot och korn hon var gjord av.
   "Mitt namn är Figaro", sade han lika formellt som alltid. "Jag antar att ni också har ett."

Ekorrvarg. Ordet drog en vagt irriterad känsla över henne. Troligen så var det väl inte menat som en förolämpning, men det kändes nästan som så. Blicken smalnade av och ansiktsuttrycket antog en stel ton. Hon var en ninjavarg, ingen nedrans ekorre. Visserligen så brukade hon gilla ekorrar, och de var bra klättrare, men hon var inte alls som dem. Inte ens nära. Det skulle vem som helst kunna se. Ett lågt muttrande läte lämnade henne som svar på det hela, men valde att inte kommentera det vidare. Inte för tillfället åtminstone. Hanen presenterade sig som Figaro, ett namn som inte sade henne någonting. En total främling. En som kanske inte hade gett henne det bästa av första intryck, men hon var oftast väldigt öppensinnad. ''Nyxe, av Oga''. Troligtvis skulle hanen inte ha någon aning om vad Oga betydde och stod för, särskilt med tanke på att han aldrig mött en trädklättrande varg, och alla ninjor kunde klättra i träd. Det gick dock att höra att hon presenterade sin titel, sin klan, med stolthet och glädje. ''Är det första gången du besöker den här platsen? Det är det för mig''. Frågan ställdes nog främst för att samtalet skulle flyta på, men hon var ändå nyfiken på svaret, kanske kunde han berätta lite om platsen för henne.

En skiftning i honans ansiktsuttryck sade honom att hon inte var alltför förtjust i kommentaren om ekorrar. Det roade honom. Han fann det roligt att kunna leka med känslor, spela spel, eftersom nästa drag oftast var hans. Och han var bra på att spela. Det var en konst han lärt sig och finslipat under många år.
   "Jag har aldrig varit här förut, men jag har besökt andra delar av detta land. Jag är på vandring, utsänd på ett uppdrag."
   Han tystnade. Det lät bra. Viktigt. Utsänd på ett uppdrag.
   "Men om detta är första gången för er också, vad förde er då hit?"
   Frågan var mest ställd av ren artighet, inte för att han brydde sig. Hur osannolikt det än kunde tyckas vara, så hade faktiskt även Figaro en uppfattning om hur man betedde sig mot andra, om än en relativt liten och bräcklig sådan.

En vandrare. Troligen hade han sett många områden som hon endast hört talas om, som hon gärna skulle vilja besöka själv en dag. Ja, en dag skulle hon göra det. Vandra och upptäcka utan hinder. Trots att hon älskade sitt hem och sin familj så kunde hon inte vänta tills den dagen kom, tills hon fick styra stegen vart hon än ville. Friheten och ansvaret att bestämma själv. För tillfället fick de närliggande områdena duga. Hon hade ju inte ens utforskat dem helt och hållet ännu. ''Har du vandrat långt?''. Det gick inte riktigt att dölja nyfikenheten i hennes röst. Den sipprade igenom och öronen var uppmärksamt spetsade på huvudet. Väntade på ett svar. Det uppdrag som han tydligen hade intresserade henne mindre. Då han riktade tillbaka frågan till henne så drog hon smått roat på munnen. ''Just därför, för att jag inte besökt platsen tidigare. Jag tycker det är väldigt intressant att se nya platser och upptäcka nya saker''. Hon slog sig stillsamt ner på marken och svepte den vita svansen intill sidan. Den blå blicken vändes ut över savannen och studerade hjorden med de underliga bytesdjuren. ''Jag menar, hur kan man inte hänföras av allt nytt?''. Hon talade med ord som inte alls passade en valp i hennes ålder. Det var dock ingenting ovanligt att hennes ras hade ett välutvecklat ordförråd redan som mycket unga. Det som vittnade om hennes ringa ålder var den otroliga nyfikenheten. Blicken vändes tillbaka till hanen. ''Gör inte du det?''.

Med svalt intresse iakttog han honan. Hon var mindre än han, mycket slankare (även om han, tack vare kargblodet, var smidigare än många andra i samma storlek) och, om det inte hade varit för hans förmåga, förmodligen snabbare. Hon var atletiskt byggd, och det var väl han också, till viss grad. Även om smidighet inte var det första ord som dök upp i huvudet på de flesta när de såg honom. 
"Hänförelse är ett relativt begrepp. Beroende på vem som hänförs kan ordet få olika betydelser. En mördare kan känna hänförelse inför lukten av blod - ett orört barnasinne hänförs av en fladdrande fjäril."
   Han log. Vad han själv kände hänförelse inför visste han klart och tydligt. Sig själv. Det fanns ingen som kunde mäta sig med honom, och han beundrade sig själv med egocentrikerns fascination. För honom var Figaro det vackraste och bästa som någonsin funnits i denna skamliga värld.

   "Men jo, någon form av hänförelse känner jag nog." Han gjorde en kort paus. "Varifrån kommer ni? Eftersom ni inte är härifrån, vill säga."

Hon lade märke till hur han ignorerade frågan om hans vandring. Om han inte ville berätta vart han varit var väl en sak, det kunde hon förstå, men att svara på om vandringen varit lång eller ej sade ju inte mycket. Var endast artigt. För några sekunder kunde en vag bitterhet synas i hennes anlete, men det slätades snart ut igen då hanen svarade på det andra hon sagt. ''Fjärilar är inte särskilt intressanta, nästan det enda det gör är ju att flyga runt från en växt till en annan. Det är mer intressant med djur som faktiskt verkar kunna tänka lite grann åtminstone''. Inte så att hon direkt ogillade insekter, de hade väl sitt syfte, men de var rätt tråkiga och förutsägbara. Hon undrade vad det fanns för olika sorters djur i andra områden som hon aldrig sett. Som dessa märkliga djur som betade en bit bort, bruna med en väldigt underligt formad rygg och horn på huvudet. Vissa av dem hade även några lodräta ränder över nacken och manken. Hon önskade att hon visste vad de kallades, men hon visste inte vilket av alla namn hon hört som hörde ihop med dem. ''Vet du vad de där djuren kallas?''. Utan att direkt tänka över det hela så slapp frågan ut ur hennes mun. Hon nickade mot hjorden en bit bort och fortsatte att studera dem ett tag. Hon kunde inte riktigt avgöra om de såg goda ut eller inte, men hungern hade börjat göra sig till känna hos henne. Det var först då hanen frågade vart hon kom ifrån som blicken slet sig från djuren och mötte de gröna ögonen. ''Jag kommer från Acherati. Där borta''. Hon höjde ena framtassen och pekade mot trädlinjen som kunde skymtas en bra bit bakom hanen. ''Vart kommer du själv ifrån?''.

| Det är gnuer hon syftar på om det inte var tydligt c: |

Tiken nickade mot flocken som betade alldeles i närheten. Det var märkliga djur, puckelryggiga och hukande under tyngden av de väldiga hornen de bar på huvudet. Han betraktade dem med sina, även i dagsljus, glödande ögon. De verkade, tikens ord till trots, vara lite enfaldiga där de klampade runt och bökade utan att ta någon notis om de båda vargarna. Han tyckte att de såg dumma ut. Deras pupiller var vågräta, inte runda eller lodräta som hans, och han tyckte att djur med vågräta pupiller överlag var enfaldiga - de var bytesdjur. Det fanns en anledning till att det var djur som han, näringskedjans höjdare, som jagade och levde av djur som dem.
   "Jag vet olyckligtvis inte vad de heter. Jag antar att de inte lever i kallare klimat, där jag kommer ifrån, utan bara i varma områden, som här. Annars hade jag nog vetat mer om dem."
   Självbelåtenheten bakom orden var inte svår att upptäcka. 
   "Jag kommer från en plats bortom bergen i norr. Har ni varit där? Utanför detta lands gränser?"

Hon drog fundersamt på munnen då hanen gav henne ett svar, om än inte det hon hade sett fram emot. Han visste inte heller vad det var för sorts djur. Kanske stämde det han sade, att de endast levde på savannen. Hon nickade, till synes fast i sina tankar. Hon hade aldrig sett så många av samma sorts bytesdjur på samma plats förut. Var det kanske för att de endast fanns här som de stannade tillsammans? Eller var det kanske för att de var svåra att fälla? De där hornen såg ut som att de kunde orsaka en del problem, och sparkar brukade kunna vara förödande av djur i den storleken. Hon hade ingen aning. Hon vred tillbaka blicken mot hanen då han fortsatte att tala, hon kunde dock inte undgå att ge ifrån sig ett kort skratt. ''Har du sett min ålder? När skulle jag haft tid eller möjlighet att besöka platser utanför det här landet när jag inte ens sett allt här?''. Stämman var humoristisk även om orden tydde på att hon nästan dumförklarade honom. Hon fann det hela väldigt underhållande av någon anledning. Även om hon inte menade något illa så fick han skylla sig själv om han inte använde sin hjärna ordentligt.

Öronen vinklades diskret bakåt när han uppfattade hennes ord. Fastän rösten var munter låg något mer bakom, något djupare - något han inte tyckte om. En missnöjd rynka på nosryggen hotade att dyka upp, men än så länge höll han den i schack. Det var bara en liten ungvarg, knappast något att bry sig om. Han till att inte röja sina känslor med en min, stod bara orörlig och betraktade henne tills hon hade talat färdigt.
   "Bara för att man inte sett allt här behöver det inte betyda att man inte kan se någonting annat. Det finns fler än en väg in och ut ur landet."
   Tonen var avslappnad, men en tränad lyssnare kunde urskilja ett uns av irritation. Han blev tyst en stund, studerade den vita vargen försjunken i tankar.
   "Har ni något mål i livet, Nyxe av Oga?" frågade han med huvudet plötsligt på sned. "Någonstans ni vill gå eller något ni önskar uppnå?"

Orden som hanen sade fick henne att tänka till lite. Det var i och för sig sant, det gick väl omöjligen att veta vilka platser en individ kunde tänkas ha besökt eller inte. Just i hennes fall så var listan över områden hon besökt väldigt liten. Alldeles för liten enligt henne. Nu kunde hon dock lägga till den här märkliga platsen på listan. Hon valde dock att inte kommentera det vidare, hann inte för den delen innan han fortsatte att tala. Frågan fick henne att fundersamt dra på munnen. ''Jag vet inte riktigt. Jag vill ju se mig om i landet så mycket jag kan, upptäcka nya saker och så, men mer än så vet jag inte. Kanske gå med i någon flock någon gång, det verkar intressant av vad jag hört, men det får dröja, just nu måste jag stanna nära min familj''. Även om hon älskade sin familj väldigt mycket så brann ivern och äventyrslusten inom henne för att en dag få ge sig iväg på en vandring. En del av henne önskade att de andra i familjen var lika intresserade av att se världen som hon var, då skulle hon inte behöva skiljas från dem för att följa sin dröm. På ett annat sätt så kanske det skulle bli intressant att vara själv? ''Själv då? Vad har du för mål?''. Stämman var genuint intresserad. Hon kunde inte ens börja spekulera om vad han kunde tänkas svara.

| Ursäkta det sjukt sena svaret :c |

Ärligt talat lyssnade han inte speciellt helhjärtat på tikens svar. Nyfikenheten lade sig i samma ögonblick som han ställde frågan och medan hon pratade blev han allt mer medveten om att han faktiskt inte brydde sig om svaret. Han skulle naturligtvis aldrig erkänna det om man frågade honom — han skulle kunna svära på sitt liv att han varit uppmärksam — men faktum kvarstod att han inte längre hade kvar något genuint intresse. Det hade ingenting med tiken att göra, det var inget personligt. Det var bara svårt att behålla hans uppmärksamhet, svårt att rikta om den från honom själv, det egna jaget som upptog så stor del av hans tankar. Men hur det nu låg till med graden av uppmärksamhet hos den grå, så lät han inget av den inre slöheten synas utåt. Och han hade faktiskt ett hum om vad hon hade sagt när hon tystnade. Kontentan brukade väl bli ungefär densamma vem man än frågade. 
   "Så ni vill resa." Det var allt han sa. 
   På hans grå läppar sprang ett leende fram när hon bollade frågan över till honom. Som väntat var svaret på frågan mycket mer intressant när det var från honom det kom, han som hade ordet. De giftgröna ögonen tycktes glimma till för ett ögonblick, pupillerna tycktes dra ihop sig nästan så pass att de försvann. Det var som att han fick en vision från sin storslagna framtid. Men så var sekunden över och hanen såg lika svalt oberörd ut som vanligt. Ett bekymmersfritt flin vilade över hans anlete. 
   "Makt." Det ensamma ordet, den enskilda stavelsen, efterlämnade en söt smak av seger på tungan. "Storhet. Rättfärdig, välförtjänt respekt. Dyrkan. Det gamla vanliga." Han skrattade till, pausade lite. "Det är naturligtvis ett mycket långsiktigt mål. På kort sikt har jag som mål att fylla magen, kanske med ett av de där namnlösa djuren därborta. Är ni hungrig, Nyxe av Oga?" 
   Han tog ett par steg framåt, passerade hennes sida. Tonfallet var dröjande, inbjudande, men det talade också om en likgiltighet som sa, på något otydligt vis, att han struntade i svaret. Själv skulle han äta, sedan kvittade det om han fick sällskap eller ej. Kunde hon bidra med något, bidra till att nedlägga ett byte, så var hon välkommen — men den grå skulle jaga i vilket fall.

[ Det är lugnt <3 ]

Pannan rynkades vagt på valpen då hon lyssnade till hanens svar. Hon kunde inte påstå att hon till fullo begrep sig på vad han egentligen var ute efter. Makt, över vad? Kanske det bara var sådant som hon var för ung för att förstå, som föräldrarna skulle säga. Nåja, inte lönt att grubbla över det, hon skulle säkerligen inte komma fram till något vettigt svar ändå. Det ryckte i öronen på henne då hanen frågade om hon var hungrig, om hon ville jaga. Blicken vändes mot de bruna djuren, försökte föreställa sig hur de smakade. Tanken var väldigt lockande, men samtidigt så var hon väl medveten om att hon behövde börja ta sig hemåt om hon skulle hinna innan mörkret föll. Om hon inte kom hem i tid så skulle föräldrarna och bröderna bli oroliga, som vanligt. Det ville hon inte. Hon drog bistert på munnen och vände tillbaka blicken till hanen. ''Jag skulle gärna smaka ett av de där djuren, men jag måste nog börja bege mig hemåt nu''. Hon vände blicken förbi hanen mot trädgränsen en bra bit bort. Acheratis trädgräns. ''Jag får tyvärr inte vandra för långt eller för länge än så länge''. Hon suckade besvärat. Om än hon kunde förstå varför så gjorde det inte det hela lättare. ''Det var trevligt att träffa dig, Figaro. Vi kanske syns någon gång igen''. De hade kanske inte fått någon jättebra kontakt med varandra, men det hade åtminstone varit ett intressant möte. Hon väntade en kort stund för att se om han svarade innan hon sedan lät stegen börja föra henne hemåt.

| Avsluta efter ditt inlägg? Blir ett litet abrupt avslut sådär, men men, är så svårt att rolla henne som yngre nu när jag väl åldrat henne xD |

Han lyssnade på hennes ord, men fäste ingen större uppmärksamhet vid dem. Hans fokus var redan förflyttat, från den vita honan till de puckelryggiga, behornade djuren längre bort. De var inte medvetna om vargarnas närvaro, antagligen för att vinden var hjälpsam idag och blåste deras lukt bort från bytesdjuren. Han hade aldrig stött på ett sådant djur förut, än mindre jagat det, men han antog att de följde samma principer som andra stora, fyrbenta flockdjur. Hans snabbhet gjorde det möjligt för honom att fortsätta jakten även om djuren skulle upptäcka honom och rusa iväg, så det var inte anmärkningsvärt försiktigt hanen tog ett par steg från Nyxe. 
   "Ingen anledning att uppröra familjen, va? Bäst du sticker hem då. Farväl, Nyxe!" Tonen var munter och obekymrad, och gav nästan intryck av att vara retsam. Han hade ingen aning om hur det var att leva i en familj där folk väntade på att man skulle komma hem, satte gränser för hur långt bort man fick gå. Han ville heller inte ha någon sådan familj. Det optimala var att inte ha någon alls, att vara fri och obunden, och efter att ha lämnat barndomshemmet och klippt av alla band till familjen, så var han det också. 
   Kargen kröp ihop lite, och smög närmare flocken med djur. Snart skulle kurrandet i magen upphöra, hungern för ett ögonblick stillas. Men den vaknade snart igen. Den vaknade alltid. 

[Avslutar här då :D]