Solen stod högt på himlen, värmen som dagen kom med skapade hetta som steg från marken. Om man inte var van vid klimatet så skulle hettan ta kål på en. Men som tur var, för den ljusa gestalten som låg i skuggan av ett träd, så hade de hittat ett vatten drag, och där hade de hållit sig den senaste tiden. Även om hon själv vandrat bort små stunder under en längre tid. Men Kunde de verkligen klandra henne för det? Kenai visste varför, men han hade inte vetat, men ändå hade han gett henne den friheten och varför skulle hon tvivla på att Dimitrij inte skulle ge henne den hon med. Bara hon visste. 

Med en suck reste sig den silvervita honan upp. Hon var tvungen att berätta det nu, annars skulle kanske Dimitrij tro att hon undanhållit det med flit. Med vilje. Hon lät blicken söka efter vännen, samtidigt som hon försökte komma på hur hon skulle formulera sig. Hur hon skulle berätta. För hon kunde inte bara gå fram och säga det rakt ut. Nej, det skulle kännas konstigt och det var viktigt för henne att det skulle komma naturligt. Då hon inte fick syn på vännen gav hon ifrån sig ett skall, de var bara tvungna att prata, inte bara om de kommande valparna, hon blev generad bara av att tänka på det, utan även om den uppgift Dimitrij smått pratat om.

[Derpigt och konstigt, om jag fått behålla det första inlägget hade det varit bättre, men men]

Vattnet rörde sig förbi henne i sakta mak. Det slöt sig om hennes sidor, om bakbenen som låg utsträckta på ena sidan, om hornen och kinden som vilade mot bottnen. Hon låg stilla precis i vattenbrynet till floden. Nosen vilade precis ovan vattenranden, där den inte riskerade att hamna i vattnet om hon skulle somna. Solen färgade insidan av hennes ögonlock röd. Dess sken värmde hennes rygg och sida. Såhär, till hälften försjunken i vatten, var platsens värme väldigt behaglig. Hon hade inget emot den varma luften, men var mer van vid svalare väder. Hon hade befunnit sig i landskapet förut, med familjen, när hon var liten. De hade vandrat mycket tillsammans. För de mesta hade de befunnit sig längre västerut. Nordväst. Någonstans.
     Hennes öron ryckte när hon lyssnade till platsens ljud. Hon kunde höra gräset viska mjukt ovan de höga stränderna. Trädens blad susade lugnt. Det satt ett par fåglar i buskarna och drillade med klara röster. Hon kände sig lugn. I solens sken och i värmen kände hon sig väldigt lugn. Hennes bröstkorg vidgades med de djupa andetagen. Medan hon låg där så lät hon tankarna vandra. Det var mycket hon behövde tänka på, men hon orkade inte fokusera alltid. En stunds ro kunde hjälpa henne att skärpa sig senare.
     Hon återvände alltid till samma minnen när tankarna fick vandra som de ville. De fastnade alltid vid samma punkter och samma personer innan de gav sig vidare på andra spår. Familjemedlemmar, lärare, vänner. Syskon, föräldrar, kusiner. Ledarna, jägarna, allihop. Hon kunde se dem framför sig. När hon slöt ögonen kändes det nästan som att inget hade förändrats. Som att de skulle finnas där när hon öppnade ögonen igen. De fanns alla där, bland hennes minnen. Hon kunde allas namn. Hon kunde allas utseenden. Deras röster fanns bland hennes tankar. Hon skulle aldrig glömma dem. Aldrig. De hade lärt henne mycket. De hade upplevt mycket. Ett leende ryckte i hennes mungipor där hon låg. Många dumma saker. Hon hade lika många lyckliga minnen som sorgliga, även om de senare ibland kändes starkare. Hon hade förlorat många.
     För sig själv började hon humma på en lättsam melodi. Hon hade nynnat mycket mer den senaste tiden, och kom ibland på sig själv med att sjunga lågt i sin ensamhet. Det var rogivande. Och lika mycket som visorna och hymnerna roade henne så hjälpte de henne att minnas. Det fanns mycket historia i sånger. Många sagor och legender. Men många visor var lika outbildande som hon var produktiv där hon låg i vattnet. Hennes vänstra vingarm sträckte sig så att hon kunde klia sig bakom hornet med den långa tummen. Hon öppnade ena ögat och kisade mot den klarblå himlen, där solen bländade. Loianas sinne rörde sig i hennes bakhuvud. Hon höjde sig långsamt upp på armbågarna och vände blicken efter vännen, samtidigt som den andra gav ifrån sig ett skall. Vattnet droppade från hennes nacke och kind. Hon skakade på huvudet för att få tankarna att klarna och mötte sedan den andra honans blick. Ett lugnt leende vilade i det smala ansiktet. Den långa svansen guppade en aning så att vattnet den låg under skvätte till. Där låg något nervöst över den mindre honan. Dimitrij klandrade henne inte. Hon hade redan sina aningar. Aningar hon nästan var säker på var bekräftade. Hon hade sett deras blickar. Hon hade känt Loianas osäkerhet och nervositet, och lagt märke till hennes långa promenader. Och där låg en aning i hennes närvaro. En som hon kände igen. I hela vännens sätt.

Nästan direkt efter att hennes skall ljudat så kunde hon skymta Dimitrijs huvud och hennes blick då de möttes. Det var någonting, dolt i vännens blick, som sade att hon visste något. Men det var bara en känsla hon fick. Loianas ansikte klövs i ett leende och hon började gå mot henne. Självklart, varför hade hon inte kollat i vattnet på direkten? I denna värmen kunde man inte vara någon annan stans än i skuggan eller vattnet. Ändå drog hon ut på stegen, vart skulle de börja? Hur berättade man för sin bästa vän, även det lät för vagt för att förklara bandet Loiana kände till Dimitrij men det var det närmsta hon kunde, att man väntade valpar? Men det var ändå inte allt. Vad skulle Dimitrij tycka om det?

Då vattnet nuddade hannes framtassar satte hon sig ner och fäste blicken på henne. "Varmt idag" Hon kunde inte tänka på en bättre, eller sämre, mening att säga. Det var alltid varmt här. Hon drog ett lugnande, knappt märkbart, andetag. Hur skulle hon börja, vart skulle hon börja? Kanske skulle hon vänta på att Dimitrij började, för hon hade onekligen saker att berätta, förklara.

Hon kände det i luften när vännen satte sig hos henne. Spänningen. Nervositeten. Hon gav ifrån sig en tyst, road fnysning när Loiana konstaterade att det var varmt.
     "Ja." Hon pausade, väntade sig kanske att den andra skulle fortsätta. Men den spända känslan runtom vännen blev tydligare. Nervösare. Tystnaden i sig var talande och hon bekräftade endast misstankarna. Efter en stund drog Dimitrij ett djupt andetag och satte sig upp i vattnet. Det rann från hennes långa päls på bröstet och droppade från sidorna.
     "Minns du regnet i Kaiwood?" Hon pausade igen och förde blicken från vännen och upp mot skyn. Leendet hade falnat till ett tommare, något tankfullt uttryck. Som att hon drog sig stunden till minnes. "Jag har en lång historia att berätta för dig. Om du fortfarande har gott om tid."

Trots det totalt hjärndöda meningen hon kastat ur sig så verkade vännen förstå, hon kommenterade den i alla fall inte. "Hur skulle jag kunna glömma?" Nervositeten släppte och hon log. Det hade varit då hon träffat Dimitrij. Så annorlunda allt varit då. Dimitrij så skadad att, om Loiana fått bestämma, hon egentligen skulle legat stilla och vila upp sig. Det var några av de viktigaste dagarna i Loianas liv, då hon äntligen vände det negativa i att inte ha minnen till något mer positivt, med litet hjälp av en vän. Dock dog leendet ut då Dimitrijs gjorde det. Hon kände på sig att något oerhört viktigt skulle komma härnäst. "Jag har fortfarande gott om tid" Svarade hon med ett prövande leende, försiktigt. Kanske skulle hon få vet vad det varit vännen jagat, eller vad det var som jagat henne. För det var något som gnagt hennes sinne sen den dan de träffats. Vad var det som kunde få en sådan stark person som Dimitrij att fly när hennes kropp egentligen inte borde klara av det.

Var skulle hon börja? Vad behövde hon berätta? Vad ville hon berätta? Det ryckte i Dimitrijs mungipor när hon såg tillbaks på vännen och möttes av ett litet leende. Hon ville berätta allt. För någon som lyssnade. Som kunde dela hennes historia. Men det var alldeles för mycket att berätta på en gång. Trots att ögonen tycktes vila vid Loiana så var det som om blicken såg något annat, något långt bort, när hon hastade tillbaka bland sina minnen. Sökte efter en plats att börja på, en start.
     "Det finns ett mörker som kom till Numoori för länge sedan", sade hon med låg ton efter en lång paus. Hon blinkade och blicken återvände till nuet. Det var en lång historia, så det var väl inte mer än passande att börja från början. Så som hon fått lära sig den. Så som hennes föräldrar och deras föräldrar lärt sig den. Hon kunde försöka sammanfatta, skulle göra det, men det fanns för mycket som hon inte ville lämna osagt. "Många hundra år sedan." Hon såg upp mot himlen igen och kisade mot ljuset. "Det vandrade in i Numoori under Den Mörka åldern, i formen av en vit vren.” Hon kunde se honom framför sig, så som hon mött honom i rosenskogen. Var gång hon tänkte på honom kom hon på sig själv med att spänna käkarna. Var gång hon tänkte hans namn hörde hon likheten med sitt eget. ”Han såg levande ut, för de som inte visste. Tills de insåg att han inte andades. Han hade inget hjärta som slog. Han var död, men så levande.” Hon sänkte blicken till vännen igen och spände sina grå i den andra. Inte argt, utan varnande. Inte inför vad vännen kunde säga, utan för det hon själv talade om. ”Har du hört sagor om Nattens barn? Historier om varelser som lever i hundratals år utan att åldras en dag, som lever om natten och skyr solens ljus. Vampyrer. Monster i folkmun.” Vad var ett monster?

Hon satt tåligt och väntade, utan att så mycket som att ens låta. Inte ett litet ljud lämnade henne. Nej Dimitrij fick ta det i sin takt. Precis som de låtit Loiana ta det i sin. Men då vännen började prata förstod hon inte riktigt orden. Levande men ändå död? Hur kunde man Leva om man var död? Hon hade aldrig hört talas om något liknande förut. Om den inte andades eller hade ett hjärta som slog, hur kunde den då styra sina ben? Hur kunde den? Hon gav upp tanke banorna då de var förvirrande. Men ändå skrämde vännens ord henne. En död som levde, var inte det lite skrämmande? "Jag tror inte något av det där är bekant för mig, exakt Vad är en vampyr?" Kanske lät hon dum nu, kanske borde hon veta vad det var, inget minne triggades av ordet. Men hon kände på sig att det var viktigt, kanske svaret på vad som jagade vännen, eller nu var det väl tvärt om, vad det var vännen jagade. Eller hade hon lutat jaga nu? Det var komplicerade tankebanor som hon inte riktigt förstod.
[Derpiga korta inlägg till dig 8D]

"De är varelser bannlysta från ljuset", sade hon efter en kort tystnad. En liten rynka ryckte mellan hennes ögonbryn innan den försvann. Rösten förblev lugn. "För länge sedan fanns det mörka vargar som bannlystes från ljuset av gudarna. Kanske var de inte mörka utåt, men de hade mörka hjärtan." Hon drog tankfullt på läpparna, utan att släppa Loiana med blicken. "Vampyrer, eller Nattens barn, är odöda. De har dött en gång, men har inte slutat leva. De kan inte dö av ålder. De kan inte dö av vanliga sår eller sjukdomar. De är sköna, trollbindande vackra oavsett hur de ser ut. De är starkare än andra vargar, snabbare än de flesta skulle uppfatta." Hon vände sig mot himlen igen. "Men de är fångade i natten. De kan inte röras av ljuset utan att brännas." Hon slöt ögonen och kände solens värme mot ögonlocken. Hon satt stilla en stund och drog ett par långsamma andetag. När hon började tala på nytt vände hon sig åter till vännen.
     "De är... bättre än en varg på många vis. Bättre på så sätt att de är utmärkta jägare. De kan höra hjärtslag på långt håll. De kan se dig långt innan du ser dem. De kan känna din doft innan du är i närheten. De skulle kunna ställa sig bakom dig utan att du lade märke till dem. Men de är förbannade, förgiftade varelser. De kan inte vistas i ljuset. De kan inte bringa liv till världen. De kan inte äta som andra vargar, utan kräver liv. De mördar oskyldiga för deras blod." Hennes nos rynkades omärkligt. En vass underton sökte sig in i rösten medan hon talade. Ett förakt som satt djupt inrotat i hennes själ. "Lömska varelser, parasiter, som livnär sig på andra." Monster. Hon hade vuxit upp med att kalla dem monster. Men vad var ett monster? Rösten ekade i hennes huvud var gång hon tänkte på det. Vem bestämmer vad som är ett monster? Vem som är ett monster? Var hon ett monster? För nog hade hon gjort sådant som inte var rätt. Demetrius. Vad var han? Amanita. Strävade hon efter samma mål? Var hon ett monster? Valiquette, den som avundades de levande för deras dödlighet? Var det ett val? Var de monster, eller vilsna själar?
     "Min familjs historia börjar samtidigt som den vite vrenens. Demetrius." Hon drog ett djupt andetag. "De var hans barn."

[Derpinlägg <3
Nu är det ju så att vampyrerna kommer få en uppdatering, och jag vet inte hur de kommer uppdateras (tror inte det är något överdramatiskt, men det märker vi). Men jag skriver såhär, så får vi se när det uppdaterats ifall allt stämmer. Vi låtsas att det stämmer för nu.]

Hon satt bekymrat och lyssnade på det Dimitrij talade om. Bannlyst av gudarna? Vad för illdåd gjorde man för att bli bannlyst av själva gudarna? Men kunde man verkligen vara bannlyst om man hade alla de förmåner de hade? Trots nackdelarna som medföljde? Kunde det vara så att gudarna istället skapat dem för att skapa en viss balans, eller? Förvirrat rynkade hon pannan och försökte föreställa sig de förunderliga vargar hon pratade om. En ond varg som var död, som varken andades eller hade ett hjärta som slog, men som ändå var vackrare än de flesta andra. Starkare, snabbare och med bättre syn, hörsel och luktsinne. Tysta jägare. Men om de var så hemska varelser, monster, varför tilläts dem då att vandra på Numooris jord? Om de inte var skapelser av gudarna hur kunde de då tillåtas att mörda oskyldiga och att dricka deras blod? Hon rös vid tanken, att någon varg kunde dricka blod. Mörda oskyldiga för sitt leverne. Men tanken av att inte få se solen. Se dagens ljus kröna himlen och ära djuren och växterna med liv, ja det var en stor nackdel bland de vännen sagt, och det eviga livet, vad var det utan sällskap av sina nära och kära? Utan att kunna föra sitt släkte vidare. Hon rodnade lätt vid tanken, som hon och Kenai. Men den gjorde henne glad, lycklig. "Är denne Demetrius en av dessa vampyrer? Du sa ju att de inte kunde få valpar, och om de inte kan få valpar, hur skapas då nya vampyrer?" hon kände sig som en okunnig valp då hon frågade de frågor som hon kanske borde veta svaret på.Hon kände sig dum, Korkad. Patetisk. Åter igen önskade hon att hon kunde minnas, veta vad andra vargar i hennes ålder visste. Men där låg kruxet också, hon visste inte heller vad andra vargar i hennes ålder faktiskt Var för ålder. Men om Dimitrij flock var ättlingar till Demetrius, och Om han var vampyr, borde inte Dimitrij också vara det? En ättling av monster, parasiter, som hon kallat dem? Men vad var ett Monster. Definitionen av ordet? All information som Dimitrij delade med sin nu var något hon samlat på sig, fått höra, under sin uppväxt och var därför svårt för den mindre honan att ta åt sig så snabbt, men ändå kunde hon höra att mer skulle komma, att detta bara var början på Vännens långa historia. Början på det som legat dolt för henne.

Aningen av ett leende ryckte i hennes mungipor när hon lyssnade till vännens frågor. Det gladde henne att hon ville veta. Att hon undrade. Kanske skulle hon inte komma ihåg allt senare, men hon skulle känna till den värld Dimitrij hade levt i. Den värld hon fortfarande levde i. Även om det var en skrämmande plats, så ville hon att vännen visste vad som fanns där ute. Så att hon inte skulle möta dem i ovisshet, om den dagen kom. Hon hade själv lyckats överleva, trots att hon var så dum. Korkad rent ut sagt. Ingen sökte vampyrerna på egen hand. Det hade hon lärt sig redan som liten, men tvingats lära igen på egen hand. Hon hade varit redo att dö, så många gånger. Dumdristig. Hämndlysten. Arg. Rädd. Så fruktansvärt rädd. Men hon hade överlevt. Kanske till största del på tur, och för att hon vetat vad hon hade att göra med.
     "De kan inte föra liv till världen när de har blivit vampyrer, men alla har haft ett liv innan de blev förvandlade. De är giftiga, förvandlar andra för att bli som dem. När de blivit odöda stannar deras kropp i ålder. Om de så är valpar eller vuxna." Hon skakade på huvudet med lätt höjda ögonbryn. Hon hade mött vampyrer som såg betydligt yngre ut än henne själv, men som hade fler livstider bakom sig än hon någonsin skulle få. "Mina förfäder nådde Numoori innan Honom då de flydde från det han blivit. Med tiden bildade de en flock med andra som delade det mål de byggt. De Vita." Hon hade frågat om dem i regnet, ifall Loiana hört om dem. Men det hade hon inte. Och hon antog att hon inte hade hört om dem sedan dess. "En flock som under många generationer kom att jaga vampyrer." Hennes röst hade blivit lugn igen, men något lägre i ton än vanligt. "Vampyrjägare."

[Derp <3]

Hon väcktes ur sina tankar av solens stekande hetta, kanske skulle hon görs som Dimitrij och lägga sig i det svalkande vattnet?  Hon utförde tanken, nästan innan hon tänkt klart den, och fortsatte att koncentrerat lyssna på vännens röst, som åter börjat berätta, svara på hennes frågor. Så de "smittade" andra för att föra vampyrsläktet vidare, men valpar? Kunde någon göra något så hemskt mot en valp? Bara tanken gav en rysning som ilade i varje lem. Genast fladdrade tankarna mot de små liven som stadigt växte i hennes buk. Det smärtade att ens tänka på den tanken, dem i varelsernas grepp. Blicken som mötte vännens var uppspärrad. Fylld av fasa. "Har du någonsin mött en Vampyr som är en valp?" Hennes vanligtvis lena och mjuka röst var sträv och hård. Hon kunde inte förstå ens hur någon kom att tänka på tanken att göra något så brutalt mot en valp. En oskyldig försvarslös liten unge, och då kom nästa fråga, Om hon mött en vampyrvalp, hade de då tagit dess liv? För en orsak som inte varit dess eget val? Hon visste inte vad hon skulle säga mer, det var knappt att hon kunde röra sig. Var det verkligen deras rätt att ta en valps liv, oavsett vad den var för något? Hon började få en aning om vart det var Vännen ville komma, vad "planerna" hon pratat om faktiskt handlade om. Men hon ville inte tänka orden, ville inte se sanningen innan den var bekräftad. Ville inte att Dimitrij skulle riskera sitt liv, för vad? Rädda andra? Men hon kunde inte göra det ensam, och av vad hon hört så var det inte så lätt att döda en vampyr. Barriären brast då hon, trots sina försök, tänkte på tanken. Jaga vampyrer. Det var det Dimitrij gjort då hon mötte henne i Kaiwood, det var det hon flytt från. Allt var så självklart nu, men ändå ännu längre bort. Som om det var precis utom hennes räckvidd. Men hon ville fortfarande höra orden komma över vännens läppar, sen om det tog hela dan, eller i längre, så skulle hon lyssna på vad hon hade att säga.

[Fett derpigt inlägg åt dig xD]

Hon nickade frånvarande som svar på vännens fråga. Kanske inte en valp i den bemärkelse vännen tänkte, men en väldigt ung varg. Hon hade själv nyligen fått börja titulera sig som antagen den gången. Hon skulle inte glömma honom. Inte någon av dem. Hon hade alltid haft svårt att glömma.
     "En fläckig yngling med klarblå blick. Han såg alldeles för ung ut, men var nog äldre än mig då." En av de slavar de mött. Vampyrer bundna till sina äldre. Hon var inte helt säker på vad det var som band vampyrerna till varandra, men antog utifrån det hon lärt att det hade med förvandlingen att göra. Som en födelse, in i odödheten. Och den som födde dig var din äldre, så som en förälder. För ett ögonblick vandrade hennes tankar iväg, innan hon kom på sig själv och ruskade på huvudet. Hon blinkade, med blicken rakt fram, innan hon på nytt såg på vännen. Hon mötte Loianas skrämda blick med en närvarande, lugn min, och hon behöll blicken på den andra i tystnad en stund innan det ryckte till i nosen och hon fortsatte, som om hon letat efter var hon varit.
      "Vampyrjägare", upprepade hon, nästan för sig själv, och harklade sig kort. "De Vita växte som grupp. De förföljde vampyrer, studerade dem, lärde sig om dem för att kunna jaga dem. De var till en början bara vrener." Hon drog omärkligt på läpparna igen. "Efter generationer insåg de att de inte hade vad som krävdes för att fortsätta jakten. Ju mer de lärde sig, desto mer insåg de att de inte skulle klara sig som de var. Så de blandade sitt blod för flera hundra år sedan. Och många generationer senare såg de ut såhär." Hennes framtassar lyftes ur vattnet så att hon tillfälligt satt enbart på hasorna, med vatten droppande från de höjda tassarna. Hon var ingen vren, och hon var ingen blandning. Om hon hade varit en blandning hade alla raser varit blandningar. Det hade gått så lång tid. De hade kallat sig jägare. Vikaan. När hon var på väg att sätta ner dem igen placerade hon även den ena vingarmens knogar mot bottnen.
     "Vikaaner. Framavlade jägare. Där fanns mycket kunskap att föra vidare från generation till generation, hård träning att leva genom för att överleva i jakten." Det var inte alla valpar som överlevde upp i vuxen ålder. Inte på grund av misskötsel, och inte på grund av bristande kärlek. De var alla födda med en stark vilja att kämpa, en envishet som drev dem och hade det inte varit för den hårda träning som vuxit och förändrats med generationerna så hade de aldrig kommit så långt som de hade. Det trodde hon inte att de skulle ha haft. Och hon klandrade dem inte. Hade det inte varit för den historia flocken hade så hade hon kanske inte levt idag, av den ena eller andra orsaken. Dimitrij skyndade medvetet genom historian, hoppade över stora delar av händelser och berättelser då hon antog att det inte var värt att höra i nuläget. Hur gärna hon än ville dela det med sig. Till någon. All den kunskap hon givits ville hon föra vidare. Även om mycket av det hon aldrig hunnit lära sig gått förlorad så hade hon mycket att bära.
     "Vi kämpade för gudarna, då det var de som bannlyst Nattens barn från ljuset. Vi kämpade för familjen och det vi höll kärt, för en framtid där våra ättlingar kanske skulle få leva ett lugnt liv." Hennes redan hängande öron slokade lätt. "Där var många historier genom åren. Jag har lärt mig mycket, framförallt från dem. Under århundraden eskalerade striderna, för att sedan tyna bort och nästan försvinna helt under långa, lugna åldrar. Jag kan berätta sagor om blodbad, om kamper på liv och död. Men det viktigaste tror jag redan är sagt." Hon gav till ett lätt, på gränsen till sorgligt skratt. Blicken sökte sig än en gång bort, upp mot himlen. Hon visste inte om hon kände sig glad eller nedstämd när hon fortsatte. "Jag kan se dem framför mig. Allihop. Jag kan deras röster utantill, deras doft, deras rörelser. De har lärt mig så mycket." Det var ingen tvekan om att det var flocken hon talade om. Sin familj. Hon visste inte hur hon lyckats överleva den natten. Om det varit tur, eller med hjälp. Och oavsett hur det låg till så önskade hon att hon kunde tacka dem, för allt. För livet.

[Vikaan är ett lite tillfälligt namn som det eventuellt blir att jag fortsätter att kalla det Dimitrij är. Diskuterar det lite löst och lagom långsamt med Mikkis C: För efter sådär ett par hundra års avel så är de inte korsningar längre, utan snarare någon egen typ av art. Hade de räknats som en korsning efter avel i över hundra år så hade mååånga raser setts som korsningar XD ]

Vännens svar gjorde, trots att hon gärna ville klassa vampyrer som monster, ont. Men det var inte tanken på att de antagligen jagat den som skavde, utan tanken på att den faktiskt blivit förändrad.Att den fått sitt liv och framtid stulen. Tänk om den, om den fått fortsätta med sitt vanliga liv, haft en familj? Valpar? Små liv som testade världen under sina tassar. Så som det borde ha varit. Hon mötte vännens blick, försökte använda lugnet hon såg där på sig själv. Försökte överföra det till sig själv. Hur kunde hon hålla sig lugn. Vara så lugn över att hon, så många gånger, stått vid änden och tittat ner på döden. Sett Chaibos ansikte. Hur hängav man sig till någon så mycket att man litade sitt liv i dess händer, utan att tveka. Men vem var hon att ifrågasätta det? Hade hon inte, utan att tveka, slängt sig in i den flammande elden? Hade hon inte sedan kastat sig in igen, efter att hon tagit sig ut? Bara för att hämta Dimitrij. Vännens röst bröt tystnaden igen, talade åter om vampyrjägare, åter om ämnet hon så gärna ville undvika. Kunde inte tänka på det just nu. Hon kanske kunde låta orden sjunka in senare, när hon hade tid att begrunda dem. Hon lyssnade noggrant på historian, berättelsen om Dimitrijs härkomst. Missade inte ett enda ord. En historia om vanliga vargar som ville rädda världen från de bannlysta. Osjälviskt rädda andra från dem som till och med gudarna vänt ryggen. Det gav ett nytt sken av Dimitrij, av den varg hon mött i Kaiwood en regnig vinter. Av den varg hon mött igen på öarna. Den varg som räddat dem båda ur eldens grepp, trots att det varit lättare för henne att flyga ensam.
Den sista meningen som lämnade vännens läppar fick henne att medlidsamt sänka blicken något. Hon var ensam, hon hade varit ensam när Loiana träffade henne första gången, och nu var hon ensam igen. Hon hade haft Aldo, borde haft valparna, men nu? "De var din Familj, det är bara rätt att sörja,om det är det kroppen kräver" hennes röst var åter mjuk, len. Hon hade ingen tvekan om att det var "De Vita" som vännen nu talat om. Men det kändes ändå, trots allt hon berättat, att det fanns mer. Även om det som fanns kvar inte skulle komma nu. Men det fanns där, tryckande i bakgrunden.

Hon gav vännen ett mjukt leende när hon talade. Jo, de hade varit hennes familj. Och det var de ännu. En dag skulle hon kanske få se dem igen. Men den dagen hoppades hon inte skulle komma än. Hon hade mycket att uträtta innan dess. Mycket att bygga och föra vidare. Hon fnös, en kort fnysning på gränsen mellan road och sorglig.
     "Jag har sörjt dem. Jag sörjde dem en lång tid." När hon funnit dem den morgonen hade hon bränt dem, så som de som förlorats tidigare bränts. Hon hade inte gråtit. Den tomhet hon känt hade varit överväldigande och hade snart fyllts med ett hat starkare än hon någonsin känt. Hon hade varit arg, frustrerad och burit hämnden som sitt mål. En hämnd i efterhand kändes patetisk. Vad hade hon trott att hon skulle kunna uträtta på egen hand? Vad hade hennes död tjänat något till? "Jag trodde att jag skulle kunna hämnas dem." En ny fnysning lämnade henne, den här klart ironisk. "Men ingen skapar förändring helt på egen hand. Du kan starta något, men förändringen kommer inte av en ensam. Det har jag lärt mig på egen hand. Jag sökte efter dem, Nattens barn, och jag fann dem. Jag har talat med dem, köpslagit med döden. För jag var redo att dö, alldeles för många gånger." Hon gav Loiana ett mjukt leende. "Men jag blev räddad. Av änglar." Först av Niara. Sedan av Loiana. "Resten känner du nog i stort sätt till." Aldo. Hon sörjde honom, men skulle inte bli blind för verkligheten så som hon blivit för länge sedan. Elden... Loiana kände inte till allt, men kanske behövde hon inte veta. Inte nu.
     Dimitrij lade sig långsamt ned i vattnet igen. Hon sträckte ut framtassarna framför sig och rullade med skuldrorna. Där fanns mycket hon kunde berätta, så mycket mer, men hon trodde inte att det skulle hjälpa nu. Hon hade redan berättat nog. Det mjuka leendet antog en något busigare ton när hon rullade över på ena sidan och sträckte alla benen mot vännen för att knuffa på henne.
     "Din tur." Hon rullade över på rygg i vattnet innan hon fortsatte. "Jag tror du har roligare saker att berätta än mina tragiska historier." Leendet höll i sig.

[Mer derp <3]

Hon Lyssnade på vad den andre hade att säga mer, hon kände på sig att det alltid skulle finnas mer.  Att de kunde samtala om det ämnet i alla tider utan att komma till slutet. Kanske kunde hon, någon gång i tiden även be Dimitrij om hjälp. Hjälp med att reda ut de få minnen som hade, som mest bestod av sinnesuttryck och känslor, om hade tur till och med enstaka meningar och ord, men mestadels om gudarna, så mycket information om Gudarna.
Hon rycktes tillbaka av att Dimitrij pratade igen, hon talade om hämnd, sorg och hat. Åter kände hon de där underliga känslan som hon känt när hon träffat den där "Nick". Det var ingen hon kände igen, inte i det här livet, men den var ändå så underligt bekant. Som om den bott inom henne under en längre tid. Då Dimitrij nämnde änglar förstod hon inte först innebörden, hennes hjärna ville inte riktigt hänga med längre, men då det väl gick upp för henne log hon. Det gladde henne, gladde henne att hon kunnat hjälpa Dimitrij, även om det varit med så litet. "Änglar kommer i olika former och storlekar, de gömmer sig bland massan, men när man verkligen behöver dem så uppenbaras dem för att hjälpa" Hon vet inte vart hon fått frasen ifrån, kanske kom den från hennes dolda minnen? För i samma stund som hon sade den så var det uppenbart att hon borde minnas den. Som om den aldrig varit glömd. Hon granskade bara vännen då hon lade sig ner. Nu när vännen tystnat, vad skulle sägas då? Hon hade nästan helt glömt varför hon sökt upp henne från början. Varför hon kommit. Men då Dimitrij påpekade att hon hade något roligare att prata om kom det tillbaka och hon såg generat ner i vattnet. "Jo" började hon med den lena stämman som blivit osäker igen, men denna gången enbart för att hon inte visste hur hon skulle formulera sig, inte för att hon var rädd för hur Dimitrij skulle reagera. För inte kunde något som kändes så rätt vara så farligt att berätta om? Speciellt inte nu när de kommit närmre varandra genom samtalet, i alla fall kändes det så. "Jag och Kenai ska bli föräldrar" Bara orden fick hennes svans att lätt slå bakom henne. Hon ville dela det Med Dimitrij, nu när hon delat så mycket med henne.
[Ännu mera Derp <3]

Hon hade slutit ögonen när hon rullat över på rygg, men öppnade dem igen när Loiana talade. Hon såg på vännen i ögonvrån en liten stund innan hon rörde sig på nytt. Hon satte sig upp igen i en långsam rörelse och lade sedan sitt blöta huvud över vännens nacke med ett mjukt "Grattis". Det var som hon anat. Hon var glad för vännens skull. Självklart grävde ett stygn av oro sig in i hennes bröst, men hon var säkert på att den mindre honan skulle ha mer tur än vad hon själv hade haft. Visst sörjde hon, hon hade många att sörja, men sorgen kunde inte tynga henne inför det hon hade att göra. Hon skulle vända den, använda den som styrka i sitt mål. Men för nu var hon glad för vännens skull. Kanske var det Loiana som smittade, eller en egen lätt nervositet som grodde när hon tänkte på det och kände oron. Kanske var det inte inför vännens lycka hon oroade sig.

[Litet derp <3]

Dimitrijs blöta huvud låg över hennes nacke, vilket gjorde att vatten droppade ner i den redan blöta pälsen. Hon log "Tack" hon undrade om vad vännen trodde att hon haft för anledning att dölja det. Fortfarande osäker på hur andra tänkte om henne. Vad andra tyckte om henne. Paranoid och patetisk. Men när det var sagt måste hon fråga en sak till. En hon undrat sedan de undflytt elden "Hur vet du så säkert att vi är förlåtna??" Hon vände den pupillösa blicken till Dimitrijs ansikte och sökte hennes blick. Dimitrij hade talat, närmare svamlat, om det dagarna efter. Att det inte gjorde något, att de var förlåtna. Men vart i från hade hon fått höra det? Vem hade lovat henne att hon var förlåten? Och varför var det så viktigt att hon var förlåten?
[alltså, jag är inte ens helt säker på vad som hände i detta inlägget...]

Hon drog tillbaks huvudet när vännen började tala. Till en början blev hennes blick en aning besvärad. Hur visste hon egentligen? Hon var säker. Hon visste. Hon kunde känna det inom sig. Men hon kunde inte bevisa något av det. Inte egentligen. Och vem trodde en varg som påstod sig ha mött en av gudarna? Lika snabbt som den besvärade känslan dök upp försvann den i en tankfullare min. Efter en stunds tystnad slapp ett lätt skratt mellan hennes läppar.
     "Jag är säker. Men jag vet inte hur jag ska förklara." Hon log, ett brett leende som sällan skymtade i det smala ansiktet. "Om inte det jag redan har berättat känns främmande så skulle det vara det." Hon tyckte själv inte att Nattens barn var ett främmande ämne. Hon hade vuxit upp med jakten som del i sitt liv. Det var allt hon hade haft, familjen, gudarna, jakten. Men hon hade förstått att det var ett främmande ämne för många. Leendet ersattes lika snabbt av en ny, aningen tankfull min. Hur förklarade hon egentligen det? Hur skulle hon... hon kunde inte berätta allt. En lätt osäkerhet sökte sig in i hennes anlete. Det gick inte. Hon var förlåten. Hon var... Hon ville inte att de andra skulle se branden när de såg henne. Det skulle inte hjälpa det minsta. Det var ett misstag som, även om hon själv en dag skulle förlåta sig själv för det, inte var lätt att glömma. Hon var förlåten. Nu skulle hon bara förlåta sig själv. Innan hon gjort det ville hon inte ge någon annan den bördan.

Hon visste inte vad hon väntat sig för svar, eller om hon ens väntat sig ett svar. Men hon nickade, kanske var det så. Kanske var det så att det var en svårare sak att berätta. Men hon skulle låta det, precis som det andra som blivit utelämnat den stunden, ta sin egen tid. Tills dess att Dimitrij kände att hon kunde prata om det. "Jag förstår" Hon log mot vännen. Men det fanns en sista sak. En sak hon måste få svar på innan hon kunde se samtalet avslutat. "Dimitrij, kan du inte berätta mer om dina 'Planer'" Hon visste att vännen planerade något, och hon var nästan helt säker på att et hade något med det som hon redan berättat, men hon ville inte se sanningen fören vännen yttrade den.
[Jag verkar återgå till kort och Derp <3]

Dimitrijs planer. Hennes leende slätades ut och anletet kläddes i ett lugnt allvar. Men i de grå ögonen fanns en vass egg. En målmedveten skärpa.
     "Jag tänker slåss." Hennes röst var låg och betydligt hårdare än tidigare. "Jag tänker återuppta jakten. Jag ska kämpa, om jag så blir det sista ljuset i mörkret." Hon slöt ögonen och satt tyst för ett ögonblick, innan hon åter fångade vännens blå. "Men jag kan inte skapa förändring på egen hand. Jag kan påbörja något, men jag kan inte avsluta det. En ensam gör ingen skillnad." Det ryckte lätt i hennes mungipor, men minen förblev den av lugnt allvar. Det var en skrämmande stor uppgift hon tog på sig. Ju mer hon tänkte på den, desto större kändes den. Men det kändes rätt. Det var det hon ville. Det hon var född att göra. Hennes mål. Men hon stod ensam i grunden. Hon hade inga lärare, inga jägare eller nära som kunde dela hennes börda. Där fanns ingen som kunde hjälpa henne, påminna henne, lära henne när hon hade fel. Men hon skulle göra sitt bästa. Hon hade gjort sitt val. "Jag tänker bygga upp jägarna igen. Jag tänker slåss, men jag tänker inte slåss ensam." Ensam kunde hon påbörja något, men hon kunde inte avsluta det. Hon skulle inte komma levande ur den här kampen.

Hon lyssnade på vännen sa, med blicken fäst i vatten ytan. Kände oro och spänning växa hand i hand i bröstet. Kände att hon ville vara med, måste vara med. Ville stoppa hemskheten, men samtidigt så kände hon Något, en lätt rörelse inom sig. Ett tryck i buken, hon mindes plötsligt de små, och samtidigt som en blossande lycka stämde upp tillsammans med de andra två känslorna så borrade sig osäkerheten sig in emellan. Ville hon verkligen föda in de små i kampen? Ville hon offra deras liv? Hon såg mot Dimitrij, blicken var fundersam, djup och orolig. "Jag ska nog lämna dig ifred nu, slipper du mina frågor ett tag" Hon pressade fram ett leende, reste sig sakta från vattnet, lät de som fortfarande hängde i pälsen svalkande spridas över den varma huden. Hon kastade ännu en blick på Dimitrij innan hon började röra sig mot ett träds skugga igen, det fanns inte mycket annat för henne att göra på den här varma platsen.

DERP x 10000]

Hon uppfattade oron i vännens blick. Den var förståelig. Oro hade varit en stor del av hennes eget liv, något hon tvingats komma över inför var jakt. Oro och spänning. Rädsla. Åh, hon hade alltid varit rädd. Det var hon fortfarande. Loianas ord och frampressade leende spred dock en annan känsla än rädsla eller oro inom henne. En lätt tomhet som hon var alldeles för bekant med. En känsla av att vara ensam. För hon var ensam.
     "Dina frågor stör inte", svarade hon när den mindre honan vände om och började röra sig bortåt. För en liten stund satt hon stilla innan hon lade sig ner på nytt, med huvudet vilande över framtassarna precis ovan vattenranden. Hon var ensam nu, men det var något hon hoppades på att ändra. Hon kunde inte vinna den här kampen på egen hand.

[Avslutat]