Virel började prata om att släcka lågorna, men Midnight hann inte lista ut vad han menade förens sanden pressade honom neråt. Det var menat att kväva elden. Ändå väcktes en irritation. Kunde han inte ha varnat innan..?! I reflex tvingade han sig upp på benen, tänkte fräsa åt sin vän för den plötsliga händelsen.
Men elden var borta.
Känslan försvann så fort som den hade kommit, och han flinade smått samtidigt som han skakade av sand ifrån kroppen.
Och i eftertanke så kanske Virel hade berättat, visat, men han hade undgått från att lägga märke till det.

virel log mot Midnight "Känns det bättre?, jag ursäktar ifall det var något... obehagligt" Han fnissade och kollade mot skyddet, han hade gjort sandlagret tjockt nog så att mitten av det var fortfarande gjord av sand, bara det yttre vvar glas, så att det skyddade mot alla sorters ljusstrålar, Han såg mot skyddet och tänkte på att Midnight skulle sova där, Midnight skulle vara så.... Han avbröt sina tankar, det här var inte okej, han var tvungen att sluta tänka i dem banorna.

"Du kan vila där till kvällen och så kan du färdas ditåt på natten" Han vände sig mot den östra horisonten "Du bör vara där imorgon då" han kollade ner i marken och hoppades att Midnight skulle förstå, han var tvungen att lämna Midnight tills han visste mer om världen, och om sig själv...

"Ja. Bättre." Han sträckte på sig. Energin hade slutat att försvinna. Nu var det bara att återvinna den till nattens början. Skyddet såg bra ut, det skulle med lätthet motstå solen; ljuset.
Men något med Virels ord fick honom att reagera. Då den andra pratade så pratade han bara om honom, inte om sig själv. "Skulle du inte följa med hela vägen?" Han lät lika förvånad som han var. Han hade varit säker på att Virel skulle följa honom till savannens gräns. Men i och för sig så gjorde det heller ingenting om han vandrade den sista biten själv; han hade ju vägen utpekad precis framför sig.

Han lät de sista sandkornen falla av, gick in i sin viloplats. Kroppen slutade bränna när han kom utom räckhåll för solen. Nöjt la han sig ner, fortsatte prata då han inte trodde att Virel skulle svara. "Om inte, så hoppas jag att vi ses igen någon gång."
Han vände huvudet emot en av väggarna och slöt ögonen med en suck. Det skulle inte ta länge innan han somnade.

[Avsluta?]

Virel såg på sin vän och dennes viloplats "Jag hoppas också vi möts igen" Viskade han, kollade mot Norr ochbörjade gå ditåt, öknar och savanner hade för många dåliga minnen, så med solen i ryggen gick han, mot nya lärdomar och nya problem...

AVSLUTAT