Tiden var en annan från när de varit små. Allt hade varit enklare då. 
Eller?
Dagarna efter att Maksim försvunnit hade Mara börjat vandra av och an inom revirets gränser, i ur och skur. Det hade varit ett naivt försök att hitta den bit som saknades för att göra familjen hel. För något hade saknats när han inte längre var där, men vad exakt kunde hon inte förmå sig att uttrycka. Hon hade varit frustrerad, och på ett än värre humör än innan. Att han inte längre var med dem förstörde den helhet som flocken var. Det var fel. 
 
Den svarta vargen som pratat med sig själv, vilket i sig var bara konstigt, hade inte lyckats hålla henne kvar på läktaren någon längre stund. Hon hade snabbt blivit rastlös och därmed lämnat området för att sträcka på benen. När Mara tog sig ut från arenan började hon vandra längst med den yttre väggen samtidigt som hon räknade, tyst för sig själv, varje individ som hon passerade. Hon hade svårt att acceptera den mängden med vargar som befann sig här, och hade egentligen bara följt med för att Aleksander tjatat på henne, men hon hade kommit på att om hon räknade dem alla så skulle hon i alla fall ha någon form av kontroll på situationen. Plötsligt stannade hon till, med blicken fäst på en fäll hon saknat. Han var större, mycket större men hon mindes hans fäll - och där var den nu. Mara kände hur en explosion av frustration sköljde över. Hon satte sig i rörelse och längde snabbt på stegen. Målmedvetet. Hon sänkte pannan och gjorde sig redo för en kollision. 
Vargarna runt omkring ropade och försökte varna de som befann sig i hennes närhet. Just när Maksim vände sin blick i hennes riktning kolliderade hon in i hans sida, hårt och hänsynslöst. Med en duns for han rakt in i arenaväggen. Mara tog några steg tillbaka och ruskade på sig under ansträngda andetag. Hennes ögon tycktes nästan svarta när de sög sig fast till hans figur.
  "Du lämnade oss." Anklagade hon på vinterspråk med nosryggen ilsket krusad.

Maksim kunde höra de varnande rösterna i bakgrunden, men hann ändå inte reagera innan en hård kraft knuffat honom åt sidan. Luften slogs ur hans lungor i samma sekund som han kolliderade med väggen. Han ramlade aldrig omkull, utan stod om än något överraskad stadigt kvar på marken med sidan mot väggen. Andetagen var tunga och andfådda av den kraft som nästan slungat iväg honom. Den kalla blicken sökte sig efter angriparen och när han såg vem det var blottades de vassa tänderna vagt. En dov morrning brummade ur hans strupe så fort han återfått andningen. Trots att Maksim inte sett henne på en lång tid, kom minnena tillbaka i samma sekund han mötte Maras blick. Hon var äldre nu, större, likt han själv.
    ”Jag lämnade er?” Upprepade han dovt. Maksim visste inte om det var en fråga eller ett påstående. ”Ni ville aldrig ha mig där.” Han hade aldrig yttrat orden högt för någon annan än sig själv och Varya.  Han sträckte på sig, bara för att inse att han vuxit ikapp henne.
    ”Du ville aldrig ha mig där.” Maksim tänkte tillbaka till alla de stunder Mara varit elak mot honom. Hur hon hade plågat honom, både fysiskt och psykiskt så länge han kunde minnas. ”Så ni övergav mig.”

'Ni ville aldrig ha mig där.' 
Mara kunde inte svara för hur flocken kände, även om det hon förstod utifrån alla deras handlingar att det talade om att det inte var så. Varför skulle de då ha lagt ner all den tid på att försöka hitta honom? Varför skulle de då ha sagt, flera gånger om, att de saknade honom och ville ha honom tillbaka om det inte var så?
'Du ville aldrig ha mig där.'
  "Du var vek," konstaterade hon med en hård ton. "Jag härdade dig." Enkelt. Hon hade härjat med honom ja, men det var aldrig för att hon inte ville ha honom där. Han var Maksim. Hennes lillebror. Han var en del av hennes livspussel.  
'Så ni övergav mig.' 
Mara förstod inte hur han resonerade. Enda förklaringen, som hon såg det, var att han måste ha slagit i huvudet. Hårt. 
  "Du ljuger. Alla letade efter dig." Hela deras uppväxt efter den händelsen hade varit präglad av sökandet efter honom. Mara frustade irriterat och stampade hårt ner i marken med ena tassen. "Varför ljuger du?" frågade hon sammanbitet och tog ett steg närmre med en morrning rullande i bröstet.

“Du var vek. Jag härdade dig.”
    Djupa veck bildades i hans nosrygg när Mara talade. Tänderna blottades. Hennes ord träffade honom just för att de var sanna. Maksim hade varit svag och rädd hela sitt liv, men de hade format honom så. De hade inte gett honom en chans att utvecklas, att bli bra på något och det hade istället drivit iväg honom.
    “Alla letade efter dig. Varför ljuger du?”
     Ljudet som rullade ur hans bröstkorg blev högre. Hur kunde hon komma hit, och antyda att han ljög? Det var hon och resten av dem som ljugit hela hans uppväxt, hela hans liv. Och nu när hon stod framför honom, så fortsatte hon? Maksim kunde känna hur ilskan steg inom honom. Samma brinnande känsla som väckts inom honom när han mött Sezja speglades i hans blick.
    “Sluta,” varnade han. Maksim stod kvar trots att Mara närmat sig. Han fick inte ställa till en scen, inte här mitt på ljusa dagen. “Ingen letade efter mig.” Han spände blicken i henne för att visa allvaret i hans ord. “Jag väntade på er. Varje dag och varje natt väntade jag på att ni skulle hitta mig.” Maksim svalde hårt. “Tills jag insåg att anledningen till att ni inte hittade mig var för att ni aldrig letade.”

  "Sluta själv!" Hans varning föll platt för hennes öron, istället spädde det bara på frustrationen. Känslostormen inombords gjorde sig påmind genom att pulsera i vågor av vad hon själv valt att beskriva som kaos. 
Det var som allting och samtidigt endast ett mörker som gjorde allt för att växa sig större, och det gjorde det genom att stärka de negativa känslorna inom henne.
  "Alla letade efter dig," rättade hon med en skarp ton så fort han talat. "Alla." 
  "Du ljuger," konstaterade hon på nytt. "Men det är för dig själv du gör det, eller hur?" Frågan var en tanke. En insikt. Mara var medveten om att hon inte alltid lyckades tolka saker rätt, vilket visade sig i att individer brukade se ner på henne och vilket i sin tur ledde till att hon blev upprörd och utåtagerande. Men ibland, vid vissa enstaka tillfällen löste hon gåtan och det här kändes som ett sånt tillfälle. 
För sättet Maksim betedde sig på fick henne att vilja spy tarmarna ur sig. Han stod här framför henne och verkade tycka synd om sig själv? La skulden på dom. 
På Cirkeln.    
  "Hur blev du så här?" Det var dags. Hon skulle slå honom medvetslös och dra honom hem till Norspiret. Där han tillhörde.
Innan han hunnit svara kände hon hur det pulserade igen, hårt och olycksbådande. I reaktion till det som skedde följde hon upp de sista stegen som skiljde dem åt och slängde sig över Maksims hals med särade käftar. Mörkret manade henne. Det var lika bra att oskadliggöra honom så att han inte skulle få någon chans till att streta emot. 

... Lika bra att döda honom innan han skulle hinna säga något mer. 

Maksim bet ihop käkarna så hårt att det kändes som om de skulle gå sönder. Han ljög inte. Ingenting han sagt var en lögn, det hade de aldrig varit. Åtminstone inte för honom. För visst var det Cirkeln som format honom till den han i grund och botten var idag. Det hade Mara till och med sagt själv, för bara en kort stund sedan. Han var vek, och hon härdade honom.
    Han skulle precis besvara hennes fråga när han såg hur hennes muskler spändes. Maksim visste vad det innebar, och i en långsam rörelse skakade han på huvudet. Han ville inte skada henne. Eller, inte nu - mitt bland folk. Det var ohyfsat och respektlöst. Slagsmålen och matcherna var inne på arenan, inte utanför.
    Med nosryggen rynkade vinklade han huvudet snett nedåt för att visa sin väldiga och mäktiga krona i ett försök till att avskräcka henne. Det hade funkat förr, men Mara var annorlunda. Mörkret som levde inom henne var ingen hemlighet för honom, och innan han hunnit flytta på sig hade hon slängt sig mot honom. Med sina egna käftar mötte han hennes öppna. Kraften och energin när de slogs ihop gick inte att undgå bland vimlet, och flera nyfikna blickar hade riktats mot dem.
    “Ni gjorde mig så här, Mara! Du gjorde det!”, väste han mellan morrningarna. Att nämna hennes namn kändes fel. “Du behöver inte göra det värre genom att slåss.”
    Mara var stark, det hade hon alltid varit. Men Maksim hade även han byggt på sig både muskler och självförtroende. Han tänkte inte ge vika. Istället gjorde han ett försök till att fälla omkull henne så att han skulle kunna använda sin tyngd för att hålla henne nere.

Dold i kvällens djupa skuggor hade hon bevakat, men framför allt lyssnat, på intrigen mellan ungdomarna. Det hade krävt självdisciplinering som hon egentligen inte besatt för att inte avbryta det. Rädd för att se någon hon inte vill se, höra något hon inte ville höra. Hjärtat tryckte konstant högt upp i strupen på henne, men det här var inte hennes strid att kämpa. Men den insikten gjorde det inte lättare på något sätt. Snarare tvärtom. Allt som byggts upp var påväg att ställas på spel, och det enda hon kunde göra var att se på.
     Lättnad sammanflätade sig med oron, en kamp om vad som var starkast. Maksim stod emot, och det fyllde henne till brädden med en innerlig befrielse. Det kändes lite som att hon hållit andan sedan han först kommit till henne, och nu äntligen fick dra sitt första andetag igen. Denna gång klarade han av det, men hon visste att det inte skulle vara den sista gången han skulle stå inför den här konflikten.
     Varya såg hur det plötsligt urartade till något mer våldsamt. Ljudet av deras horn som klapprade mot varandra fick inte bara hennes uppmärksamhet att skärpas, men även de kringströvande gästerna. Deras chockade, något förnärmade inandningar fräste omkring dem. Varya avvaktade ett andetag. Instinkten sa åt henne att agera, och hennes överbeskyddande, moderliga ilska brusade upp, men hon tvekade, tvungen att tänka sig för. Men i slutändan ansåg hon att det var för allas bästa att avbryta det innan det eskalerade. Det var inte bra om ord spreds om det hela, mer än det redan skulle göra.
     Det fanns ingen eldig, hätsk vrede i hennes anlete när hon med långa kliv lösgjorde sig ur skuggorna och kryssade fram till dem. Det låg istället något isande och besynnerligt där. Något som var svårt att placera.
     “Sluta,” bet hon genom deras frustrerade morrande. Rösten var varken högljudd eller lågmäld, men bar med sig styrka från hennes inre. “Bete er,” väste hon igen. Öronen var skarpt vinklade och ögonen vittnade om en vildhet, något oförlåtligt. Blicken som först fångat till sig Maksim vände sig snabbt mot tiken. Det fanns något främmande, nästan djuriskt i de gröna ögonen. Något som fick Varya att pausa för ett ögonblick. Av beskrivningarna som hon fått av sin son var det självklart vem det var. Mara.
     “Vad håller du på med? Hör du inte vad han säger?” Hon spände blicken i ynglingen. Tänderna skymtade under de ljusa läpparna när hon inte kunde hålla tillbaka den pyrande ilskan. “Har du inte ställt till med tillräckligt med problem, Mara?” Hon såg vidare på Maksim.
     “Kom,” med en nickning gestikulerade hon för honom att börja gå. Varya vände sig om för att följa honom, men stannade upp i  sin rörelse för att se på henne igen.
     “Försöker du följa efter oss kallar jag efter vakterna,” varnade hon med låg, fientlig ton.

Maksim bet frustrerat ihop käkarna när han mötte sin mammas blick och han tryckte sig undan från Mara. Ilskan glödde fortfarande i de blå ögonen, men mjuknade när de mötte Varyas skarpa blick. Hade det inte varit för att hon avbrutit dem, så visste han inte om han hade kunnat behärska sig själv tillräckligt för att skona Mara.
   Han yttrade inte ett ord medan hon tog till orda, utan lyssnade under tystnad samtidigt som han såg på Mara. Kanske försökte han att hitta något tecken på rädsla av hotet som låg i luften, men som vanligt var det bara mörker och ilska som var klätt över kusinens anlete. Det skulle krävas mer än så för att lyckas krypa under skinnet på henne.
   Maksim såg tillbaka mot Varya, och nickade till svars. Han vände sig bort från Mara, lämnade henne bakom sig samtidigt som han trängde sig förbi  gruppen av åskådare som samlats kring dem. Ett något skamset och sammanbitet uttryck vilade över hans ansikte. Det faktum över att Varya behövt hindra och kontrollera honom gnagde och störde hans tankar. Maksim ville inte vara beroende av henne, ville ha möjligheten till att stå på sina egna ben - men visste att det var förgäves. Utan henne var han efter allt ingenting.

[Avslutat]