Vågorna slog emot stranden, nuddade den unga tikens tassar och drog sig sedan tillbaka. Återupprepade processen.

Kusten var vacker, med alla sandkorn som glittrade i solens ljus. Men hennes eget liv var allt annat än perfekt - Eldskogen hade förstört allt. I ena stunden var Nini'ari vid sidan om henne, i andra var hon borta. Sedan kom röken ovanför.. Den röda hoppades innerligt på att hon var säker. Och om hon var ensam.. Hur skulle hon klara sig?

Mizu fick en uppgift. Att skydda systern. Hur gick det?
Hon började springa. Tårarna rann längs hennes kinder och hon slöt ögonen. Lät sig bli ett med den mindre fasta marken där hennes steg sjönk ner för var gång. Varför. Varför. Varför?

Vattnet steg i nivå och hon var tvungen att blicka framåt. Hon stod utanför stranden.
Gestalter av öar syntes i fjärran. Tänk om hon kunde springa dit? På havet? Hon försökte skratta, men känslorna var för starka och det blev mer ett flämtande då hon backade tillbaka in på land. Huvudet rörde sig bakåt, och hon vände sig helt om. Granskade ingången till den lilla skog som hade lyckats överleva.
Mizumi antog att det var här hon skulle ha sitt hem. Siennas djurliv var allt för skräckinjagande och det fanns ingen chans att hon skulle ta sig ut i de brända resterna. Hon skulle inte stå ut om hon fann sitt syskon ihjälbränd.

Tveksamma steg togs fram till lövträden och hon stirrade in i den orörda växtligheten. Acherati. Det var namnet hon hade uppfattat från flera andra av brandens flyktingar.

[Kan inte skriva start < / 3, men Öppet iaf]

*peta upp* :3

Tassarna trampades ner där sanden var som mjukast. Tydliga spår avtecknade sig bakom varginnan innan en våg kom och slätade ut dem till otydliga märken. Sanden var mjuk och behagligt len mot tassarna, som förut trampat i aska och sönderbrända rester av träd. 

Arc slängde blickar ut mot havet. Vågorna slog mot stranden, och det livfulla vattnet glittrade i solljuset. Ljuset speglades mot henne och hon vände snabbt bort huvudet, redan bländad. Öronen la sig platt mot nacken av irritation innan hon åter vinklade dem framåt, lyssnandes. 
Egentligen borde hon inte vara uppe nu, med alla dagens nackdelar, men hon kunde inte låta bli. Sinnet var alltför rastlöst för att kunna slappna av. Solen gjorde det knappast bättre. 

Med några långa steg tog hon sig in i skuggan av den lilla bit av Lövskogen som lyckats överleva branden. Acherati. Nattvargen stannade upp och blickade framåt, längs skogskanten. En röd klick stack ut från omgivningen. De tofsprydda öronen klippte till lite innan hon satte kroppen i rörelse för att undersöka vad färgklicken var. Det tog inte lång tid innan hon förstod att det var en annan varg. Huvudet lades på sned. 
"Vem är du?" Rösten var helt ogenerad över att ha smugit i skuggorna på vägen, och inte givit den andre förvarning. Det var inte hon, den där superartiga vargen. Hon var den hon var - en varg med ett förflutet som trasat sönder hennes liv.

Tiken tog ett darrande andetag, likaså ett steg framåt mot den glänsande skogen. De gula ögonen hade uppfattat en gnista över bilden framför som fascinerade henne. Hur långt än elden hade spridit sig var denna plats orörd. Var den välsignad? Av gudarna? Hon grimaserade både åt sin tanke och den tår som droppade ner för hennes kind. Gudarna.. De var dem enda som hon kunde lita på. Hon hade ingen annan. De andra skulle hon bara tappa bort, men tron på de höga - den fanns alltid där. Man kunde varken ta, se eller röra vid den men man kunde alltid känna den.
Mizumi kastade åter upp en blick emot himlen, denna gången mot solen. Aurinko. Han såg ned på en under dagar. Det gjorde henne glad, trots att han inte brydde sig om henne alls.
Hon vandrade runt i en cirkel på stället, bildade spår i sanden.

Den röda fakargkorsningen hoppade till, sträckte ut vingarna då den främmande rösten plötsligt ekade bredvid henne. "D-d-det har inte du med att göra!" Öronen drogs bakåt, raggen restes. Vem var denna, att på ett så ohövligt vis tala om sin ankomst?
Ilskan falnade dock strax, hennes spändhet lättade en aning. Misstänksamt granskade hon nattvargs..saken som hade närmat sig. "Jag är en syster." Hon såg bortåt. "Eller.. Förmodligen.. Var."

Zumi vägrade att visa sin sorg. Hon var stark. ..Eller?
"Du då, halvblinda nattvargskorsning graciöst vandrande i skuggorna?" Hon rabblade upp det hon hade analyserat med säkerhet, trots att rösten fortfarande skakade. Ögonen riktades oseendes ner emot marken. Kunde främlingen vara en distraktion ifrån sanningen?

Det har du inte med att göra!

Simpelt svar. Hon suckade när den röda drog öronen bakåt och raggen restes. Nej, hon hade självfallet inget med det att göra, men Arc ville veta. Nu helst.

Jag är en syster. Eller.. Förmodligen var.

Den andra tittade bort, men ändå kände Arc att hon var ledsen över det. Nattvargen visste hur fruktansvärt ont det gjorde att mista någon. Någon som stod en nära speciellt. Den äldre honan tvingades koncentrera sig på en punkt för att inte minnas.

Du då, halvblinda nattvargskorsning som graciöst vandrade i skuggorna?

Den röda rabblade upp uppenbara saker om Arc. Nattvargen drog på mungiporna.
"Vem sa att jag var en korsning eller halvblind? Vad vet du om nattvargar?"
Arc jäklades bara med den röda. Hon var mycket riktigt halvblind, och korsning på sätt och vis. 
"Ditt namn?" Tonfallet fick orden att inte låta krävande som orden var. Arc var visserligen en varg som inte lät sig hunsas med, men hon hade respekt för valpar. Man kunde inte ta i hur som helst med dem.

Fjädrarna och dunen i Mizumis nacke reste sig då främlingen protesterade. Hur skulle hon förklara? De hon hade pekat ut var ganska.. Logiska eller uppenbara saker. Hon var inte heller sugen på att prata. Samtidigt som det var en distraktion var det svårt att hejda sig ifrån att bara falla ihop i sanden. Sanden eller gräset.
"Du..", började hon, försökte undgå ifrån att darra på rösten. "Dina ögon och pupiller är ljusa. Det kanske inte säger något, men med de ögonen plus att du undviker solen. 'Dansandes i skuggorna'. Sedan.. Har jag träffat nattvargar tidigare. Eller träffat och träffat. Jag har hört om dem, du visar alla symptom på det. Men din kropp är graciösare." Med gula, halvt nyfikna ögon kastade hon en blick på främlingens längre svans - innan de letade sig tillbaka till den mörkas gråa, nästan vita ögon. "Eller?"
Sorgen pressades bort. Ett omärkvärdigt, litet triumferande leende letade sig in på hennes läppar.

Ditt namn?
"Är inte viktigt. Vad som däremot har någon betydelse är vad du heter." Det lilla leendet expanderade och hon lutade huvudet på sned.

Den röda babblade på. Arc log snabbt. Det var roligt att se hur mycket kraft den andre la ner för att föra sina argument framåt. Nattvargen vinklade öronen framåt och svepte till med svansen när den nämndes.
"Du har rätt. Men jag räknar inte mig själv som en korsning. Du vet att det är oartigt att kalla någon för en korsning?" Arc ljusa ögon borrade sig anklagande in i den andras ögon. 

Den andre avvisade henne fråga. Det var viktigare att få reda på Arcs namn tydligen. Så den röda ville bolla det mellan varandra? Visst, Arc hade inga problem med det.
"Ja, det är viktigt." sa hon och la huvudet på sned. "Väldigt viktigt." 


(Viva la derrrrrppp - har brist på fantasi just nu)

Oartigt? Jaha.
Zumi mötte stadigt främlingens blick. Trots den anklagande tonen som den gav henne kunde hon inte finna sig i att varken tycka synd om den graciösa nattvargen eller att ta tillbaka sina ord. Något låg över gestalten, och det fick henne att vilja backa, inte tro på det den sa - men hon stod tappert kvar.
"Mhmm" hon grävde upp sandig jord med en av framtassarna. "Kanske det. Det var inte menat så."

Ett kort skratt lämnade henne, hon lyfte på de stora röda vingarna. Så det var en lek? "Vääldigt viktigt. Och om inte annat kan jag kalla dig.." Hon tystnade för en stunds fundering. "Skugga? Nej, det är för simpelt. Vilja? För att du vill.. Saker. Och ting. Vilja." Hon flinade. "Du får heta Vilja då."

Mhmm. Kanske det. Det var inte menat så.

Arc följde den rödas tassar när hon grävde upp sand. När hon var säker på att den andra inte såg tillät hon sig att le. Lilla dåre. Arc hade inte tagit särskilt illa upp, det var bara en del i spelet de två lekte med och mot varandra.

"Okej. Du är förlåten." Arc synade henne, åter igen med den något anklagande, stötta uttrycket, men hon kunde inte hindra ett flin från att dyka upp på läpparna. 

Vääldigt viktigt. Och om inte annat kan jag kalla dig… Skugga? Nej, det är för simpelt. Vilja? För att du vill... Saker. Och ting. Du får heta Vilja då.

Arc lade huvudet på sned. Flinet hon hade på läpparna breddades ut något. Det här var helt säkert den rödas hämnd. Men Arc klagade inte. Lekte de "hitta-på-ett-namn-till-mig-leken så visst, hon kunde vara med.
"Vilja? Jag gillar det. Bara för det ska du få ett namn av mig. Hm.." Arc fuktade tankfullt nosen, och leendet försvann. Hon hade ganska snabbt bestämt sig för att ge den röda ett namn på Iliznahs språk. Det språk Arc respekterade så mycket. Att hon fått lära sig det var ett tecken på att hon tillhörde familjen.
Den lilla var modig, tuff. Kril. Arc tvekade. Det var inte vackert. Den andra var inte feg, men... Arc log brett när hon kom på det.
"Mey blir bra." Arc klippte med ögonen och kände sig nöjd. Självbelåtenheten som strålade ut från henne gick nästan att ta på.

"Dåså Mey, nu vet jag i alla fall vad du heter." Arc log lite och svängde på svansen. Båda var medvetna om att ingen av dem frivilligt talat om sitt namn, och därför så tog Mey initiativet och döpte om Arc själv till Vilja. Nattvargen tyckte om namnet. Det var fint, och passande.

Den anklagande blicken kombinerat med det uppdykande flinet skulle ha fått Zumi att skratta till - det såg fånigt ut i sammanhanget - men hon svalde det med nöd och näppe och de gula ögonen glimtade till. Hon var road.
"Så bra. För det är nu ditt nya namn. Går inte att ändra." Ett triumferande leende letade sig upp i hennes ansikte, och hon väntade nyfiket på sin dom. Vilja var skyldig henne något som lät bra, annars skulle hon inte lyssna till det. Hon ville inte heta något fult.
Den korta, fjäderklädda svansen började svepa fram och tillbaka och nackfjädrarna hade sakta men säkert lagt sig på halsen. De något spetsigare öronen var framåtlutade och vingarna vecklades långsamt ihop igen. Hon blinkade.
"Mey. Mey. M-ee-y." Hon prövade det tankfullt, drog på ordet och märkte tydligt det nöje den graciösa utstrålade. Något kändes först fel med det, men hon antog att det var för att namnet var fint och den oroväckande känslan försvann så fort som den hade kommit.
"Mey fungerar."

Så bra. För det är nu ditt nya namn. Går inte att ändra.

Mey's uppnosighet fick henne att le. Hon hade samma nonchalanta, uppnosiga attityd som han hade haft första gången Arc mötte honom. Hon hade gillat den attityden, fäst sig vid den, och deras relation utvecklades sakta, från främlingar till bästa vänner. Arc hade, tiden innan det hände, börjat tänka på honomo som något mer, men hon var ganska säker på att det inte var besvarat. Han hade inte de fjantiga känslorna hon hade.
Vad hade hänt om hon inte hade trillat i älven? Skulle de fortfarande vandrat som vänner? Skulle de ha skiljt sig åt, eller skulle de vara något mer? Hon kunde inte förneka att hon varit förälskad i sin bästa vän. Sin bästa vän. Borde hon säga föredetta bästa vän? Han hade nog inte glömt henne, men... han tänkte nog inte heller på henne längre. Hon var antagligen den enda som var den som dröjde sin kvar vid det förflutna.

Mey. Mey. M-ee-y.

Nattvargen återvände till verkligheten när den rödas röst smakade på namnet hon fått. Den äldre tiken dolde ett leende som bubblade upp, när hon såg att namnet inte väckte något större misstänksamhet hos den bevingade.

"Exakt. M-eeee-y. Behöver du säga det en gång till för att smaka på det?" Nattvargen lät ett kort skratt stiga upp ur strupen.

Mey fungerar.

"Så bra, för det är nämligen ditt nya namn nu. Går inte att ändras." sa hon, och använde nästan samma ord som Mey. Arc förvånades över hur snabbt hon faktiskt fattat tycke för den röda. Det var kanske den typen av vargar som hon drogs emot. Vilja. Det var ett vackert namn, och hon förvånades över sig själv när hon märkte att hon ibland använde det i sina tankar också.
Arc vände blicken ut mot stranden igen. Hon kisade, men färgerna blev inte skarpare. Det förvånade henne faktiskt, nu när hon tänkte på det, att hon kunde se vad Mey hade för färg. Tiken måste äga en så skarp röd färg att tillochmed Arcs nästintill färgblinda ögon kunde uppfatta färgen.

Den mörka verkade fastna i tankar. Zumi lutade huvudet så långt på sned som det gick, som om hon då skulle få se vad den oläsbara tiken hade i sitt huvud, för att sedan möta den ljusa, lysande blicken. Vilja var helt klart inte närvarande. Hela hennes väsen utstrålade det. Vad funderade hon på? Fanns det något intressant bakom skärmen av motsägelse? Minnen? Eller fastnade hon bara i ett stirrande utan anledning? Vad var då bra med det?
Hon fnissade omedvetet till, och Nattvargsblandningen återvände till verkligheten; världen ovanför landet av drömmar. "Välkommen tillaka", hälsade hon. "Och jag kan säga det hur många gånger som jag vill, Vilja.. Oavsett om jag behöver det eller inte. 'Meeey'." Den röda besvarade den mörkas skratt med ett brett leende.

Ungvargens blick följde sedan den äldres, då den kisade och blickade ut emot stranden - och en plötsligt nedstämd känsla bildades inom henne. Var det inte hemskt? Att inte kunna se dagens färger? Allt som var så vackert?
"Är... Är det inte jobbigt?"
Hon gjorde inga försök att vidareförklara, utan tittade bara på gestalten med en medlidande blick.

Välkommen tillbaka. Och jag kan säga det hur många gånger jag vill, Vilja..Oavsett om jag behöver det eller inte. Meeey.

Arc såg roat ner på henne och mötte hennes blick med ett äkta leende på läpparna. Den här lilla lockade fram leenden ur henne med sina snabba och flinka kommentarer och sitt något uppblåsta sätt. En annan anledning till att hon log var också att Mey inte visste vad hon hade blivit döpt till. Leendet blev bredare.
"Tack. Gör du det, det blir bara..." Hon gjorde med mening en liten paus och leendet blev ett retsamt flin. "roligare..". Arc svängde till med svansen, medveten om att hon antydde att namnet den röda givits hade en dold betydelse. Hon kastade återigen en snabb blick mot stranden, bara för att snabbt vände bort huvudet och grimasera.

Är.. är det inte jobbigt?

Mey hade lagt märke till hennes blick ut mot stranden. Arc la tankfullt huvudet på sned.
"Nja..." Hon undrade hur hon skulle förklara det. "Jag.. hade en vän förut..." Hon tvingade sig själv att fortsätta, för trots att hon först inte velat nämna honom så hade hon nu dragit upp honom som exempel, och bästa sättet att låsas som ingenting var att inte stanna. "Han sa att ni... ni med vanliga, knäppa ögon," Hon flinade lätt. "Han sa att ni inte ser färger på natten, utan på dagen. För mig är det tvärt om. Jag ser perfekt på natten. Jag kan se alla färger och jag har definitivt dubbelt så bra mörkerseende som du." Hon slängde en kritisk blick på den andras ögon.
"Det enda priset jag får betala för det är att jag är nästan helt färgblind på dagen, och solen sticker i mina ögon." Hon blängde på solen. "Det finns faktiskt bara en enda sak jag avskyr mer än solen." Hon skrattade till. Vatten. Vatten hade förstört hennes liv. Kvickt, innan hon blev indragen i sina dystra tankar, tryckte hon ut sorgen ur sin kropp. Anden lämnade henne och svävade bredvid henne. Den var emellertid inte tyst, vilket störde henne. Anden - eller snarare den oformliga massan som var hennes sorg - gav ifrån sig klagande läten. Hon tog ett litet steg åt höger, försökte mota bort anden och få den att besitta något djur eller något, men eftersom hon inte talade till den låtsades den inte om henne utan fortsatte sin klagan. Arc ville ogärna tala till den i Meys sällskap, utan nöjde sig med att kasta irriterade blickar på den med jämna mellanrum, som den ignorerade.

[Alltså, så ledsen är hon inte, men andarna får alltid väldigt starka känslor xD]

Bara.. Roligare? Zumi misstänkte någonting. Obekvämheten kom tillbaka och hon gav Vilja en envis blick. Vad var det stora felet med Mey? Hon ruskade åter på huvudet. Nej, det var bara nattvargen som var dum - försökte lura henne till något. Hon bet sig i tungan, lutade huvudet på sned. Kanske kunde hon påstå att ordet vilja hade en hemlig betydelse också..? Visst, det representerade redan saker, men något som skulle få henne att vinna den tysta utmaningen. Hon viftade något på svansen, funderade, men det slutade med att hon lät allt vara. Mey fick vara som det var. Det var trots allt endast denna mörka som kallade henne det.

Åh? En vän? Den röda tiken spetsade öronen. Började denne redan prata om personliga saker? Bara en stund efter att de hade mötts? Hon lyssnade intresserat, men mungiporna drogs tillbaka i en något skeptisk min då hon påstod att vanliga vargar hade knäppa ögon. Det knäppa var väl ändå det konstiga, och konstigt var inte det normala. Sedan så gillade hon sina normala ögon - för trots att även dem hade brister kunde hon se.
"Det är på dagen allt ser fint ut", svarade hon med en ung varelses övertygelse. "så jag tycker det ändå är synd - Du missar regnbågar, hur ljuset speglas i vattendroppar, med mer. Sådant som.. Inte finns då solen försvinner." För vad fanns då mörkret omfamnade Numoori? Tystnad. "Ingen fågel är framme då. Fåglar har.. Fina färger. De missas." 

Den bekanta skrattade åter till, men strax där efter hände något som honan allra minst hade föreställt sig. Från den blinda vandrade en figur ut. En klagande massa som kretsade runt den nämnda och som inte gjorde mer än att vara.. Dyster. Förskräckt pep hon själv till, raggen restes och hon kastade sig bortåt - med blicken febrilt flackande emellan de två. Den som inte verkade göra mer än att vrida sig i sorg och den med kött och blod, fullt medvetande. Varför, hur? 
Fakargen hade i hela sitt liv sett det osedda. Andar och spöken i tomheten, saker som andra skulle ha kallat lögn och hallucination. Tack vare det hade hon hållit tyst om sin förmåga. Men då detta förunderliga ting steg ur den andra.. Hon kunde inte göra annat än att vara skrämd. Var varelse hade en själ, någon som vandrade bort till drömmarnas rike då den lämnade sin fysiska gestalt. Man hade inte flera. Eller, snarare, inte sådär.

Mey lyssnade på vad nattvargen hade att säga och svarade sedan aktivt henne, ville bevisa att Arc hade fel. Hon lyssnade med ett flin på läpparna utan att riktigt uppfatta orden, mer än att hon pratade om fåglar.

"Du glömmer en viktig sak.", svarade hon och klippte lätt med öronen. "Ugglor finns på natten, och de har också färger. Dessutom så somnar inte alla fåglar när solen går ner."

Arc märkte den rödas reaktion när anden steg ur henne. Mey pep förskräckt till och kastade sig bort med raggen rest. Arc kastade en blick bakom sig, men det var inget där. Den andra måste ha reagerat på anden. Hon blev bara säkrare på det påståendet när hon följde dennes blick om den hamnade på anden.
Arc log, glad över att äntligen kunna stoppa anden utan att Mey trodde hon var galen. Anden klagade till en gång till och hennes munterhet hamnade tillfälligt i skuggan av irritationen.
"Men håll snattran!" snäste hon åt den när den en andra gång snyftade ut. Anden avbröt sig mitt i och lyckades - trots att den inte hade ett ansikte - blänga argt på henne, men gav inte ett ljud ifrån sig. Nattvargen suckade lättat och vände blicken mot den röda.
"Det var bättre, inte sant?" sa hon, något nonchalant.

Ugglor? Färg? Nej. Hon skakade trotsigt på huvudet åt Viljas påstående. Zumi menade färgglada fåglar. Blått och rött och grönt! Hon suckade. Denne förstod henne inte. "Brunt, vitt och grått är inte precis roliga mönster. Jag menar de varelser som gömmer sig på natten. De som ser fantastiska ut vilar då.. De smälter inte in under dem tiderna, och skulle bli tagen av de väsen som du verkar mer bekant med. Jag tänker, oavsett vad du säger, tycka synd om dig. Rödhakar, talgoxar, blåmesar, hackspettar! Dem. De häftiga." Hon log snett. Visst kunde nattens varelser vara spännande med, men mörker var där för att fruktas. Ärligt talar ville hon inte se vad som dolde sig i nattens skuggor utan fullmånen som guide. Månen var ljuset i det svarta.

Situationen gjorde sig påmind igen då Cazablandningen kastade en blick bakom sig, och Zumi trodde för ett ögonblick att honan inte kunde se vad hon skapat - men sedan snäste hon åt anden och den upplösta varelsen tystnade åter efter något enstaka klagande. Fakargen blinkade till ett par gånger, skärrad. "Vem är du?", viskade hon på nytt, denna gång i sökande efter ett riktigt svar. Man kunde inte befalla andra så! Det var varken rätt eller logiskt! Själar skulle inte bestämma över var och en. De skulle komma överens. Oavsett om de råkade dela samma kropp eller ej.
"Sluta", pep hon, "Lämna den.. Uh.. Saken som kom ifrån dig ifred!" 
Inget var fungerande längre.

Arcelia himlade med ögonen.
"Färger är överskattat.", svarade hon studerade sin ena svarta tass. Sedan verkade hon komma på något och blottade tänderna i ett riktigt brett flin. "Och vad säger att jag inte kan jaga de där fåglarna som sover på natten?" Flinet försvann inte, men det falnade något när hon fuktade nosen.

Nattvargen förstod inte vad det var som Mey blev så skärrad och upprörd över. För henne hade själarna varit där hela livet, och om nu inte Meys förmåga att se dem var nyupptäckt så borde väl hon också vara van?
Vem är du?
Arc fnös roat. Fakargen trodde väl inte på allvar att hon skulle ge upp spelet och säga sitt namn?
"Har vi inte redan gått igenom presentationen?" Eller.. Honan insåg att den röda kanske inte pratade om henne. "Menar du den?", började hon och nickade mot själen, men blev avbruten av Mey som krävde att hon skulle lämna själen ifred. Lämna den i fred? Arc skakade på huvudet. Det var klart att den andra inte förstod. "Det går inte." Hon kliade sig på högra tassen. "Det är den som inte lämnar mig ifred." Hon vände blicken mot den. "Om jag inte säger det, förstås. Gå och besitt någon ekorre eller något." Det sista var menat till själen, och så fort orden lämnat hennes mun började massan ta sig därifrån. Medveten om att själen skulle komma tillbaka, men i en ekorres kropp, vände hon åter blicken mot den röda. "Den är mig, på sätt och vis." förklarade hon.

"Dina antagningar är överskattade." Hon himlade med ögonen. Vilja talade knappast av egen erfarenhet. Det var inte särskilt lätt att tro på något utan att ha sett det och-.. Ett plötsligt sting av medkänsla blandat med dåligt samvete skar igenom hennes bröst och hon blundade, böjde huvudet något irriterat. Som om en fluga hade lagt märke till henne och bestämde sig för att krypa på hennes nos, fast med skillnaden att det här var ett mentalt djur som endast var synligt inom Zumis vinklar. Nattvargen kunde knappast göra något åt sitt handikapp, och det visste hon. 
"För att de flyger iväg då du närmar dig. Sedan, om du fångar dem, stänks deras färg ned i blod. Det är inte vackert."

Ungvargens stjärtfjädrar spärrades upp i en hotfull gest, hon rynkade nosryggen. Medans den mörka talade förblev hon tyst. Visst, presentationerna var förbi, men ingen av dem hade egentligen aldrig sagt något. Inte mer än de namn de gav varandra. De hade snarare undvikt ämnet än att ha gått igenom det. Så.. Knappast. Sedan var det fortfarande Viljas identitet, inte själens, hon var ute efter - den levande behövde inte presentera andra än sig själv. 

"Hmf. Hur kan en varg vara flera?" 
Hon var uppmärksam på hur anden dalade iväg under befallning och fann det konstigt, men protesterade inte och lät sin energi läggas på den bekanta.

"Nejdå.", svarade hon och imiterade Meys himlande ögon.

För att de flyger iväg då du närmar dig. Sedan, om du fångar dem, stänks deras färg ned i blod. Det är inte vackert.

"Jag tycker blod har en vacker färg", flinade Arc. "Skulle man inte kunna kalla din pälsfärg blodröd?" Hon kisade lite mot fakargen. Trots att solen försämrade hennes syn så var hon säker på att Meys pälsfärg var så röd som hon trodde. Hon hoppades att solen skulle gå ner snart så hon skulle kunna kolla efter ordentligt, men ville inte slänga en blick mot det lysande klotet.

"Dåligt formulerat.", svarade hon på den rödas fråga. "Jag borde snarare ha..." Nattvargen tvekade och bet sig i kinden. Hur skulle hon förklara det? "Tänk dig att det är en del av mig. Jag kan välja en viss känsla jag känner, och sedan skapa en ande av den känslan. Då behöver jag inte känna den känslan." Hon log lite. "Kalla det ett fusk för att slippa undan obehagliga känslor." Det var onekligen väldigt bra att ha. Arc var inte helt säker på hur hon hade sett ut idag, om hon inte hade haft den genvägen. Nog för att hon oftast var stark, men hon hade varit med om så mycket. Tiken kände sig glad över att hon inte kände sig sorgsen just nu att tänka över hennes förflutna. Hennes sorg var i det ögonblicket en bit bort, vilket gav henne fri tid.

"Blodrött.. Kan vara fint." Hon grimaserade. "Men inte blod. Blod förstör. En blodröd fågel är vackrare än en fågel nedstänkt i det."
Zumi svarade inte på Viljas fråga. Stämningen gjorde henne omotiverad till det. Hela samtalsämnet gjorde henne yr, och fick henne bara att tänka tillbaka på dagen som hon fann sina döda föräldrars kroppar nedtrampade. Minnet av det triggade även igång paniken, hon förstod igen att systern hon över deras lik hade lovat att skydda nu inte längre var hos henne. De alla hade tagits ifrån henne. Medans nattvargen babblade på med sina förklaringar om anden som råkade vara där, eller, vad det nu var, föll ungvargen ihop i det sandblandande gräset. Vingarna breddes ut och lade sig slappt över marken. Det kändes som om hon kunde gråta för alltid, oberoende av att det här var en helt opassande situation, men de gula ögonen var oerhört torra. Inte en tår fälldes. Med vertikala pupiller utan glans stirrade hon ner i marken. Släpade sig själv bortåt, drog sig in under ett av Acheratis träd. Under en sekunds handling hade hon stängt ute hela världen. Bilder blixtrade förbi framför hennes ögon. Illusioner av Nini'aris normalt klara, orangea kropp täckt i aska.. Med lungor som förblev stilla. Den unga tiken som rörde sig fram för att känna på hennes puls, endast för att finna ett kallt skal utan spår av liv. Utan spår av det skratt som en gång hade ljudat varje gång något roligt hände. Innerst inne visste hon att bilden inte var riktig - den hade aldrig varit. Men.. Det såg så oerhört realistiskt ut. Som om det kunde vara sanning. Varför var alla tvungna att tas ifrån henne? Varför var alla tvungna att lämna henne? En till scen svepte förbi. En blodfärgad himmel där hennes ensamma gestalt smälte in perfekt. Där hon och ljuset stod i kontrast till den mörka, stenhårda grunden. Varför var hon tvungen att vara ensam?! Blod, död, smärta, varför var det tvunget att existera? Hon lyfte huvudet drastiskt och snabbt, slog i pannan i stammen och knep hårt ihop ögonen samtidigt som hon hämtade andan. Nu grät hon tydligt. Snyftade högljutt. Den bekanta var som bortglömd. Hon var helt bruten, igen. Alltid blev det såhär. Hon kunde inte skydda. Hon ville försvara, hon ville få behålla, men varje chans hon gavs slösades och försvann med vinden. Hon var hopplös. Om det inte vore för henne skulle de leva, eller? Förtvivlat slog hon till med vingarna så att fjädrar lossnade, dalade ner inför hennes suddiga värld. Hon trillade framåt, med båda framtassar framför ögonen. 
Hon grät.

[erhm, ja. Plötslig ändring av ämne, lalala~]

Det var omöjligt att beskriva nattvargens ansiktsuttryck som något annat än förbluffat när den röda helt plötsligt föll ihop. Ett häpet ljud slank ur Arc, och hon kunde inte göra något annat än att stirra med överraskade, klotrunda ögon på den röda som släpade sig bort till skogens kant. Den äldre tiken följde efter, med ett förbryllat anlete. Vad.. höll hon på med?

Helt plötsligt lyfte Mey huvudet och dunkade pannan mot trädet. Arc grimaserade lätt åt det smäckande ljudet, men det tog snart över av något annat. Snyftningar? Tiken fäste blicken på den yngres ansikte, och mycket riktigt strömmade där tårar ner. Mey slog ut med vingarna så fjädrar dalade, och trillade sedan ihop med tassarna framför ögonen.
Arcelia kände sig väldigt obekväm. Ändå kände hon att hon inte bara kunde stå där. Så istället sjönk hon ner i sittande ställning bredvid fakargen.
"Såja... sccccch... det kommer bli bra... allt kommer ordna sig..." Hon var i alla fall smart nog att misstänka att fakargen inte grät av smärtan från att ha smällt huvudet i trädet.

[Arc: dis is awkward]

I sitt tillstånd så märkte hon inte att Nattvargen närmade sig, den rädsla som skulle ha grott inom henne var endast skrotade korn. Istället fann hon närvaron tröstande. Trots att hon inte såg hörde hon. De vänliga ord som ville henne gott, prasslande i gräset då denne slog sig ned. Försiktigt och långsamt flyttade Zumi den ena tassen ifrån ögat, tittade upp på den mörka gestalten. Den gula blicken var misstroende men hon sade inte emot påståendet. Istället frågade hon något annat - med darrande, tvivlande röst. "Hur vet du det?"

[Rekordkort svar då jag inte vet vad jag ska skriva<3]

Arcelia svepte bekvämt den långa svansen runt benen. Det var med ett lugnt och vänligt ansiktsuttryck hon bemötte den rödas klargula blick. Den var tvivlande.

Hur vet du det?

Det var inte frågan Arc väntat sig. Hur visste hon att allt skulle bli bra? Hur kunde hon veta att det skulle ordna sig? Svaret var självklart; hon visste inte. Det var bara tomma ord, fyllda med lugn och värme, sagda för att skapa stabilitet och trygghet.
För allt ordnade sig inte alltid perfekt. Hennes eget liv var ett bra exempel. Det hade ordnat sig, men inte på det sätt hon trott. Istället för att hon och Mid skulle återförenas så gick hennes liv vidare. Mid. Det var första gången på länge hon sa hans namn utan smärta. Kanske skulle hennes liv sett ut annorlunda om hon inte fuskat. Kanske skulle hon redan nu varit honom i hälarna, istället för att vägra korsa floden igen när hon var återställd, och därmed låta alla spår kallna.
Nattvargen fuktade nosen innan hon svarade.
"Det kanske inte ordnar sig som du tror, men det kommer bli bra på ett eller annat sätt." Hon bluffade uppmuntrande med nosen på den rödas panna.

Vilja bemötte henne med en vänlig blick, något som lindrade fakargkorsningens tillstånd med några mått. Medvetenheten om att det fanns någon där, ett ansikte att titta på, en närvaro att känna, en röst att höra påminde henne om att hon inte var ensam. Hon ville inte vara ensam. Inte igen! Zumi ville tro på tikens ord, att allt skulle bli bra. Hon ville så innerligt kunna veta att allt skulle återgå till det normala, att hon skulle kunna få återförenas med sina nära. Kanske fanns det en möjlighet till det, men om då Nini'ari råkade befinna sig någonstans i Numoori - trött och ensam - skulle hon inte svika systern? Skulle hon inte lämna denne på samma sätt som hon hade lämnat henne? Hon snyftade till, försökte föreställa sig en värld med bara leenden men bilderna suddades ut och förblev otydliga. Bortom ungvargens räckhåll. Stora sår läker aldrig utan att lämna efter sig ärr. Hon svalde tungt, lyfte med blanka ögon huvudet för att möta den ljusa blicken då nattvargen buffade på henne. "Du svarade inte.. på frågan?" Hon log matt, förstört, och skakade på huvudet. Tittade ned på sin vänstra sida i det något sandblandade gräset. Vilja visste inte. Det var klart att hon inte gjorde - ingen kunde vara säker på något sådant.

En irriterad, trött glans svepte för en kort sekund in över hennes ansikte när Mey vägrade ta emot hennes tröst. Behövde hon bevisa sitt förflutna för att kunna förstå? Nåja, om hon skulle berätta så kunde hon lika gärna göra det nu, när sorg var en känsla som inte befann sig i hennes sinne.
"Jag gjorde väl inte det." Hon drog ett djupt andetag. "Jag har förlorat min biologiska familj, sedan förlorade jag mitt hem och en flock, samt min adoptivmor. Och som om det inte var nog, förlorade jag min bästa vän. Jag vet hur det känns." Rösten var hård när hon räknade upp alla saker. Otroligt att det varit förlusten av hennes vän som toppade listan, även om det var tätt följt av den djupa sorgen efter Juni.
"Ful dreh ni fun zey tol Zu'u dreh ni mindok vir nii ahraan.", muttrade hon, menat till Mey, men fick det att låta som om hon pratade med sig själv.

[whaaat so derp]