Lawenya färdades över marken med de pinnsmala benen, hon kunde knappt förstå att hon hade lyckats igen, lyckats och förstått hur hon skulle kontrollera den - kraften - till en viss del. Hon hade inte återvänt till sin gamla form när hon stilla betraktade de nya markerna, långt bort från Ötamon, som hon till en viss del såg som sitt hem. Hon skulle vandra tillbaka senare, men nu ville hon var ensam. Till en viss del. Samtidigt som hon själv önskade sig ensamhet så ville hon ha tröst. Hon saknade att kunna krypa ihop bredvid sin bror samtidigt som hennes tårar stilla hade runnit ner för kinderna.

Vindarna som tidigare varit närvarande avtog mer och mer när hon kom djupare in i skogen, Kaiwood. Hon hade tidigare känt av hunger, men hon ville inte lämna sin form. Och att se ett rådjur som jagade ett annat skulle vara föga intressant. Hungern fick helt enkelt vänta, hon sökte efter något - utan att veta efter vad, det var endast känslan som styrde över hennes steg och beslut.

Tystnad. Vinden hade avtagit, solen hade stigit och det hade blivit graden mörkare, fortfarande inte kväll, endast sen dag. Lawenya hade fortfarande inte fått något i sig, men hon vandrade med förhoppningen av att känna doften av ett nyligen - men inte för nyligen fällt byte.

Han hade tagit skydd bakom flera stora buskar. Att dem täckte hans taggiga kropp var ett under. Rester och slamsor av en hare låg någon decimeter framför hans tassar, det var i och för sin inte längre möjligt att se vad det varit för djur mer än att det varit litet och gått på fyra ben.
De gröna ögonen hade nästan börjad dåsa ihop när han hörde mycket lätta steg. Med en kraftansträngning öppnade han ögonen och såg ett rådjur komma vandrande. Öronen spetsades men han var inte nämnvärt intresserad fören han kände rådjurets doft. Den luktade varg. Med nyväckt intresse öppnade han ögonen ordentligt och öronen spetsades på nytt uppe på huvudet. Huvudet höjdes en aning från marken och han följde rådjurets väg mellan grenarna. I någon minut stirrade han stint på hjortdjuret medan det vandrade bort. Men precis innan det skulle till att försvinna ställde han sig upp, med nyfikenheten omöjlig att hejda.
Med ett inte så smidigt språng hoppade han över buskarna och landade med en ljudlig duns. Fortfarande med nyfikenheten lysande ur ögonen och öronen så spetsade som det gick på huvudet vandrade han snabbt framåt mot rådjuret som luktade varg. Egentligen skulle han nog varit smart om han försökte gömma sig lite, men han ville göra det tydligt att han inte var på jakt.

Lawenya tog ett spänstigt hopp rakt upp i luften. De långa benen var mer spänstiga än vad hon var van med, vilket gjorde landningen klumpig och även stegen som följde. Hon försökte återfå balansen när hon stapplade bakåt, hjärtat dunkade hårt innanför bröstkorgen samtidigt som hon försökte förstå situationen. Hade vargen - hanen försökt att äta henne? Tanken fick henne att flera steg till. Eller var det endast en lekfull valp? Hon skakade försiktigt på huvudet åt tanken, hanen som knappast ut som en valp, utan mer som en taggig ungvarg. “Ät mig inte!” hennes egna ord - som hon sagt okontrollerat - fick henne att hoppa till, igen. Dock inte lika högt den här gången. Hon behövde verkligen öva på självkontrollen.

“Vem är du?” de stora bruna ögonen betraktade hanen med nyfiket vänlig blick. Hon var nästan säker på att det var en hane. Det doftade i alla fall så, men hon var inte helt säker. Hon tvivlade även starkt på att han hade sällskap eller att han var medlem av någon flock. Den korta svansen rörde på sig, men med en viss osäkerhet då hon inte visste ifall den taggiga hanen hade hoppat fram med fredliga avsikter eller ifall han var hungrig.

När rådjuret pratade på ett språk som var fullt förståeligt stannade den stora stenvargen upp och stirrade med runda ögon på det förskrämda djuret. Han kom inte ens på att tala om att det inte var mat han var ute efter. Han bara stirrade på rådjuret tills det talade igen. DÅ blinkade han flera gånger, som om han ville försäkra sig om att det verkligen var ett rådjur som pratade med honom.
”Ninäd.” fick han fram med svag röst och blinkade några extra gånger, bara för att vara riktigt säker ”Vem är du?” Han motstod frestelsen att ta några steg mot rådjuret, som luktade och lät mycket hona. Inte för att han vågade lite på det när rådjuret luktade varg, men ändå, han kunde väll få anta?
Trots att han trodde sig vara viljestark flyttade han en tass närmare rådjuret och lade det betaggade huvudet på sned.
Undra om rådjuret kanske kunde som han kunde? Det skulle förklara doften av varg.

"Vem är du?"
Lawenya såg på främlingen när han upprepade hennes fråga. Hon böjde lätt upp huvudet för att kunna granska främlingen noga. Han hade aldrig tidigare skådat någon sådan stor varg förut, hon som tyckt att Mikael hade varit stor. “Lawenya” rösten var något mer framåt då hon såg hur hanens - Ninäds kroppsspråk ändrades drastiskt vilket gjorde att hon sträckte på sig och kände sig otroligt vacker i sin rådjursform, som ung så hade hon tyckt att rådjur var goda, men framför allt vackra.

“Skepnadsskiftare” petade hon smidigt in efter en stunds tystnad från hennes sida. Lawenya hoppades att Ninäd visste vad kraften var för något och vad den innebar. Ifall han inte visste så skulle hon ha otroligt svårt att själv förklara då hon inte hade någon direkt erfarenhet av den.
När hanen flyttade närmare så vek hennes mod en aning, hon sjönk ihop  och tvingade sig själv att stå kvar. Hon ville inte verka otrevlig och förolämpa Ninäd igenom att backa ifrån honom, då han inte verkade utgöra någon fara - men hon ville ändå inte att han skulle komma för nära, ifall han inte var helt övertygad om att hon faktiskt var en varg.

Lawenya
Det var ett fint namn. Mycket graciösare än hans eget, men det var samtidigt väldigt tydligt att rådjuret var mycket graciösare än hans egna, stenklumpiga kropp... Fast han skulle nog inte berätta det för henne.

Ett brett grin delade hans ansikte när hon nämnde ordet skepnadsskiftare. Den korta stumpen till svans viftade och fick med sig bakändan. Han såg rätt lustig ut med sin dansande bakdel och flinande ansikte.
"Verkligen?" frågade han utan att kunna sluta le "Jag med!"
Vad otroligt att två skepnadsskiftare skulle träffas, bara så där! Och att dem dessutom fick reda på det. Vanligtvis hade han inte en aning om vad främlingarna han mötte kunde tänkas ha för krafter, så det var annorlunda att ens få veta.
Den grön blicken studerade hennes rådjurskropp innan han generat slog ner blicken i marken. Försiktigt kikade han upp och log, fortfarande generad över sitt olämpliga stirrande.
"Du blir större än vad jag blir." sa han och fortsatte vifta på den korta svansstumpen.

“Jag med!”
Lawenya tystnande och blev helt ställd, en annan skepnadskiftare här? Försökte han lura henne? Hon blickade över platsen och såg sedan på Ninäd, leendet kom åter på hennes läppar. Omedvetet så började hon fundera på vad för skepnad Ninäd hade, men inget lät logiskt i hennes huvud.

“Du blir större än vad jag blir!”
“Utjämning!” utbrast hon, full av energi. “Jag är mindre än dig i vanliga fall” ursäktade hon med ett oskyldigt leende på läpparna. “Jag ska visa” hon slöt ögonen och fokuserade. Hon peppade sig  själv, hoppades och önskade på att hon kunde få tillbaka sin vanliga form.
Till en början så kände hon ingen skillnad, men när hon öppnade ögonen och blickade ner på sina tassar så sköljde floder av lycka över henne. Hon hade lyckats Snart började hon även känna allt annat, svansen, klorna, tänderna.

“Min vanliga form” förklarade hon såg åter på Ninäd med de bruna ögonen. “Vad är din form, om jag får fråga?” hon pratade glatt, med en lugn ton samtidigt som hon viftade på svansen - som nu var mycket längre - då hon var helt avslappnad, nöjd. Hon var inte nervös längre, eller rädd för att bli uppäten.

Nyfiket såg han på henne när hon sa att hon var mindre i vanliga fall. Han var mer än nyfiken och hoppade nästan på stället när hon sa att hon skulle visa honom.

Först hände ingenting och han undrade om hon mådde bra där hon stod med slutna ögon och verkade koncentrera sig. Han kom själv ihåg hur svårt det hade varit i början att ändra form när han själv ville och störde henne inte.

Så började hon förändras. Svansstumpen viftade frenetiskt bakom honom och han log när hon öppnade ögonen. Det var sant att hon var mindre, men det var inte så farligt. Han hade ju mött ännu mindre vargar, som den där flygande vargen med gyllene päls.
Hon såg fortfarande lite märklig ut, men han var ju inte rätt varg att anmärka på det med sin taggiga kropp och knasiga mönster. Hon hade i alla fall bara horn på huvudet och normala mönster.
Och hon var faktiskt lite söt, även om han inte tänkte på det just då.

Han flinade mot henne.
"Jag blir en uggla." sa han, faktiskt stolt över det "Och blir ungefär lika stor som.. min tass." Han lyfte tassen från marken, som för att granska den och rynkade pannan. Det var en överdrift. Han blev mindre än så.
"Nä förresten, jag blir nog mindre än då." sa han och flinade med den gröna blicken fäst på Lawenya.
Han ville visa henne, men undrade om det var rätt tid just nu, då hade han trots allt bara två gånger kvar att byta på idag.

“En uggla?” utbrast hon fascinerat. Själv ville hon kunna sväva blad molen, precis som Cerulean. Lawenya såg på hans tass, den var stor jämnfört med hennes egna små tassar. Hon började arbeta upp en bild i huvudet av en liten sparvuggla med Ninäds färger. Hon såg på han med leende ögon, precis som en valp. “Jag skulle vilja flyga, kunna ta form av en örn” den bruna svansen vaggade frenetiskt bakom henne, sida till sida. “Men en uggla är inte så dumt. Att kunna susa ner från toppen av en gran, ljudlöst fånga ett överrumplat mål mat..” Lawenya vek benen under sig och damp ner på rumpan. “..skulle vara underbart” ett kort prålande skratt följde efter meningen.

“Jag gissar att du har hanterat din kraft länge?” Lawenya såg frågande på Ninäd, huvudet var tippat åt sidan. “Jag har inte kunnat kontrollera min kraft för ens nu, det här var första gången jag lämnade min andra skepnad” hon såg länge på honom innan blicken började vandra iväg. Vem hade kunnat ana? Ett rådjur, aldrig hade hon rört vid tanken. Kanske en älg eller ett vildsvin, men ett rådjur..

“Säg mig Ninäd, vart kommer färgen du bär på din rygg ifrån?” Lawenyas blick hade åter igen vandrat tillbaka till Ninäd. Hon pratade på, oberörd av vad som tyngde ner henne, hon hade aldrig kunnat sätta tassen på vad som lade en sådan tyng på hennes skuldror - men vad det än var så var det som bortblåst för stunden.

Han log, förstod vad hon menade och varför hon längtade så efter att få testa. Av någon anledning önskade han att han kunde ta med henne upp i toppen av en gran, men en miniatyruggla orkade knappt bära någonting och han visste inte någon som kunde lyfta eller på något annat sätt få Lawenya att flyga, så han hade svårt att hjälpa henne.

Han följde hennes exempel och satte sig ner.
"Inte fören idag? Första gången?" frågade han häpet. Själv hade han inte kunnat byta så lätt de första gångerna, då hade det varit mer otur och olycka att han ändrat form.
"Första gången jag bytte form nös jag. Det tog mina föräldrar timmar innan dem fattade vem jag var, och jag kunde inte byta tillbaka på flera dagar." sa han och skrattade ett lågt, brummande skratt.

Frågan om färgen fick honom att se frågande ut innan han kastade bak det trubbiga huvudet och stirrade på den bit av det lila mönstret han kunde se.
"Åhh... jag har fått höra att det kom efter att jag bytt form första gången, att det bara blev starkare och starkare. Ovansidan av mig som uggla är lila." sa han och vände tillbaka blicken till henne "Det har nog något samband, men det spelar inte mig så stor roll." Han log brett, lyckligt. Och den korta svansen dunkade i marken.
Hon var kul att prata med. Det var kul att prata med en annan skepnadsskiftare, dela upplevelser och historier. Man verkade få så många fler historier om man kunde byta kropp.

"Inte fören idag? Första gången? Första gången jag bytte form nös jag. Det tog mina föräldrar timmar innan dem fattade vem jag var, och jag kunde inte byta tillbaka på flera dagar"
Ett kort skratt lämnade Lawenya, "Jo, det var en varg som berättade att jag hade bytt form som ung" hon såg på honom, en sådan stor varg blev något så litet. "De berättade inte något mer" hon suckade lätt, så intressant hade hennes kraft inte varit för flocken. "När de andra tränade upp sina krafter fick jag sitta och titta på, min kraft var inte intressant för de vuxna. Men jag tror att den är underskattad. Jag menar, tänk de vargar som kan byta form till något stort, mäktigt" hennes tunga blötte den mörka nosen, tänk om hon kunde byta form till en leopard. Det var inte många som gick på en leopard, till skillnad från ett rådjur, hon skrattade lätt till inombords. Världen var underlig, mycket mycket underlig.


"Åhh... jag har fått höra att det kom efter att jag bytt form första gången, att det bara blev starkare och starkare. Ovansidan av mig som uggla är lila. Det har nog något samband, men det spelar inte mig så stor roll."
Lawenya nickade ivrigt. "När jag var yngre så brukade jag få höra att jag liknade ett rådjur, eller en hjort. Det kanske har något samband, eller så är det bara så" hon pratade lyckligt, en aning drömmande. Både hon och Mikael - hennes bror - hade fått höra det när de vandrade in i Numoori i varandras sällskap.

Jag menar, tänk de vargar som kan byta form till något stort, mäktigt
Ninäd nickade ivrigt. Han höll med Lawenya om att det var en underskattad kraft.
"Man verkar på något sätt bli någonting ens riktiga form inte har, som att jag inte kan svänga utan att stanna." han skrattade och flinade mot henne. Det var sant att hans vargjag inte kunde svänga om han kom upp i hastighet och det var därför det var så fantastiskt att få bli uggla. Och så var det ju storleken. Som varg kunde han knappt gömma sig, men som uggla var han nästan osynlig.
"Och så blir jag ju mindre." han skrockade igen

Nyfiket lyssnade han på henne. Ett rådjur eller hjort? Försiktigt försökte han studera henne. Visst hade hon smala ben och minimala tassar, men hornen var så olika ett rådjurs att han tyckte det var en märklig jämförelse.
Han log mot henne.
"Mjåå, det låter inte som att dem kunde uppskatta den skönheten i alla fall." det var menat som en komplimang och han log ett brett grin mot den bruna varginnan. Det var sant att hon var mycket vacker, trots smala ben och någonting som många skulle kalla för hjortliknande utseende. Ninäd slogs plötsligt av att det kanske berodde på hennes ögon. Dem var bruna och skulle nog ha passat väldigt bra på ett rådjur.

"Får jag visa dig?" frågade han, en aning blygt efter sin upptäckt av hennes ögon "Min andra form, menar jag." Den lilla svansstumpen viftade lyckligt och ögonen var bedjande men fortfarande lyckliga när han såg på henne.
Det var så roligt med en annan formskiftare.

"Mjåå, det låter inte som att dem kunde uppskatta den skönheten i alla fall."
Lawenya drog bak huvudet samtidigt om öronen pendlade mellan att vara bakåtstrukna och att vara framåtriktade. "Tack, antar jag" hon pratade lågt, en knapp gissning. Hon kände hur kinderna blossade av värme, och var glad för pälsen som prydde de. Komplimangen fick henne att sträcka på sig en aning.

"Får jag visa dig? Min andra form menar jag"
Lawenya lät huvudet bli rakt igen, hon granskade hanen innan hon nickade ivrigt. "Ja, gärna!" utbrast hon uppspelt, hon hade aldrig sett en sparvuggla på nära håll, än mindre en lila sparvuggla. "Ifall det inte är besvärligt förstås" hon såg ursäktande på honom, fortfarande med ett leende på läpparna. Hon ville inte var i vägen för honom, eller vara anledningen till att han förlorade mycket energi.

[Derpigt kort]

Svansen slog lyckligt bakom honom och han log brett.
"Inte alls!" sa han och skrattade nästan.
Han slöt ögonen, fortfarande leende och koncentrerade sig.
Den vanliga, pirrande känslan dök upp, men det var någonting nytt i vägen. Ingenting som var fel, men bara en ny.. väg. Det var annorlunda. Det var nästan som om vägen delade sig i två och han hade möjlighet att välja den invanda vägen eller testa den nya. Nyfikenheten fick honom att välja den nya. Valet tog inte mer än en halv sekund och när Ninäd öppnade ögonen fann han att han inte var liten. Faktum var att han fortfarande var större än Lawenya, mindre än han brukade vara, men fortfarande större än den bruna varginnan.
Förvirrat såg han ner på vad som förväntades vara hans tassar och hajade till. Det var två klövar. Breda klövar på smala ben. Han sänkte huvudet och det föll en märklig skugga på marken. Ninäd ryggade undan och insåg att den följde efter. Han vred på huvudet och betraktade en lilafärgad rygg med samma mönster som innan, men med en annorlunda svans. Han viftade på den och fnittrade till. Öronen kändes annorlunda, dem kunde röra sig mer och typ i en cirkel. Den gröna blicken följde sin nos och fann en.. mule.
Med uppspärrade ögon och ett förvirrat leende vände han sig mot Lawenya.
"Kan du säga mig vad jag har på huvudet?" frågade han med ett nervöst skratt "Och typ.. vad jag är för något?"

(Han fann sin andra form: Ren. En del av taggarna finns kvar men dem är två på huvudet, en i nacken och två på ryggen, dessutom har han en rätt hög krona. Fortfarande sandfärgad och lila :D)

"Och typ.. vad jag är för något?"

Lawenya granskade Ninäd noga, svansen, klövarna, hornen och mulen fick ett minne att väckas inom henne, hon mindes bara inte namnet på varelsen. "Vänta.. jag har det på tungan" hon pratade tankspritt. Hon var sker på att det började på R. Ordet gnagde inom henne, och en viss irritation spred sig i henne, ordet väntade på att hon skulle yttra det.

"Ren! Du är en ren!" Lawenyas svans började ivrigt att vifta igen, samtidigt som hon blötte nosen. Hon kände sig lättad, det var som en liten mini seger. "Jag gissar att du inte har tagit den där formen förut?" hon tippade huvudet på sned och granskade hans färger. Han bar sandens färg, klädd med lila, hon var fortfarande fascinerad av den lila färgen, nästan lite avundsjuk. Och med kronan som han bar på huvudet så såg han otroligt ståtlig ut.
Tanken på att han kanske hade tagit en ny form när hon var närvarande fick lycka att sprida sig inom henne, från hennes synvinkel var det storslaget. Det fanns ingen tvivel på att hon inte skulle klassa Ninäd som en vän, för det var precis vad hon skulle göra, en vän som var en skepnadskiftare.

I spänd förväntan stod han och såg på henne medan hon försökte komma på vad han var för något.
När hon väl kom på det såg han förvirrad ut en stund.
Ren? Vad var det för något konstigt djur? Så, efter några sekunders förvirrad min brast han ut i ett leende och hoppade nästan på stället. Ren! Han var en ren!
Ivrigt skakade han på huvudet och kände den ovana tyngden av kronan svaja uppe på huvudet.
"Nej, jag har alltid bara trott att jag kunde byta till en form, men det var liksom som om jag hade två alternativ den här gången." pladdrade han ivrigt på. Utan att märka det flyttade dem breda, snöskoliknande klövarna på sig i en upphetsad dans. Svansen betedde sig som på en varg och viftade ivrigt.
"Nästan som vid ett vägsjäl, det fanns liksom två vägar att välja mellan, en som jag gått innan och en ny." det var verkligen omöjligt för honom att stå stilla och klövarna fortsatte dansa runt, tills dem plötsligt stannade och han hade en snopen min i renansiktet. Den gröna blicken såg på Lawenya.
"Tänk om det är för att du kan förändra dig till en hjort som jag plötsligt blev en ren?" sa han, egentligen inte som en fråga, men den lät nästan som en.

Lawenya fnissade lätt åt Ninäd's dans, henne blick var road, men på ett vänligt sätt. Känslan av lycka hade spridit sig till hennes mage, och värmde henne ända inifrån och ut.

"Tänk om det är för att du kan förändra dig till en hjort som jag plötsligt blev en ren?"
"Möjligtvis.." sa hon tankspritt, fortfarande med ett leende på läpparna. Hon tänkte igenom det och upptäckte sedan hanens misstag. "Jag blir faktiskt ett rådjur ska du veta!" hon drog ihop ansiktet och försökte att se allvarlig ut, hennes mun hade förvandlats till ett smalt sammanbitet streck när hon stirrade på renen. För att endast några sekunder senare brista ut i ett porlande skratt. "Jag vill tro det, men det finns ingen logik.." hon försökte att prata med en stadig röst, men andhämtningen gjorde det svårt. "Dock så verkar inte logik finnas i särskilt här i Numoori" hon rättade snabbt sitt misstag när hon upptäckte det. Sedan hon satt sina små valptassar i Numoori så hade landet överskridit logikens gränser, silverpil, en skog av silver. Ötamon, månens skog. Vargar som kunde flyga.. Att räkna upp allt skulle ta en helt evighet.

När han insåg sitt misstag såg han otroligt skamsen ut. Visst hade han sett att hon var ett rådjur, igen hjort. Vart hade han fått hjort ifrån?
"Förlåååt." kved han utan att kunna ta leendet från ansiktet. Hennes korta min av allvar gjorde honom nästan orolig, men när hon log igen fnissade han okontrollerat.
"Nää, hade Numoori varit ett land med logik skulle vi nog inte kunna byta form över huvud taget." Det var kul att kunna säga 'vi' om magien, att kunna dela den med någon.
Det fanns ingen logik i magierna som majoriteten av vargarna kunde göra, och tur var nog det. Och fanns det en logik i det hela betvivlade Ninäd att han någonsin skulle kunna få grepp om det, för det måste vara en väldigt tilltrasslad logik.
"Jag bara tänkte att eftersom dem båda är hjortdjur kanske det berodde på det." flinade han och fortsatte oberört på sitt tidigare resonemang.
Tänk vad roligt det skulle vara ifall han kunde förändra sig till ett liknande djur som en annan formskiftare kunde förändra sig till? Men bara när han var i närheten av den andre formskiftaren. Det gjorde Ninäd lite ledsen att tänka på att han kanske inte skulle kunna byta till den här formen när han och Lawenya skildes åt.

"Jag bara tänkte att eftersom dem båda är hjortdjur kanske det berodde på det."
"Möjligheten finns, men jag vill inte riktigt tro det" Lawenya log stort, viftade på svansen och blötte nosen med jämna mellanrum. "Det låter.. Otroligt" hon tänkte efter och smakade på orden, fortfarande med ett leende på läpparna. "Det låter som ett under, men jag tvivlar på att under verkligen finns numera" hennes blick avvek för några sekunder så även hennes svans, sedan såg hon på Ninäd igen. Hon lyssnade av omgivningen, när hon hade klargjort att inget fanns i närheten började hennes svans att röra på sig igen.

[Sorry för kort xc]

"Det hade varit coolt," sa han "om jag kunnat byta till någonting relaterat till en annan formskiftare." Inte heller Ninäd trodde att så var fallet, men tanken fascinerade honom likaså. Det skulle typ vara någon fantastisk kameleont kraft, och han kunde helt enkelt inte låta bli att inte önska sig det.
Han grymtade lite över hennes dystra svar.
"Ähhh!" gummade han och såg med spelad butterhet på henne "Om man låter bli att tro på under så blir ju världen trist. Krafter är ju under, så det verkar ju dumt att inte tro på dem.." Hans ansikte sprack upp i ett leende och svansen fortsatte röra på sig. Han hade märkt Lawenyas plötsliga stillhet, men eftersom hon sedan återupptagit svängandet på svansen brydde han sig inte så mycket.
I bakhuvudet funderade han på om han fortfarande skulle kunna byta två gånger till. Då skulle han kunna bli fågel och sedan återgå till varg. Problemet var väl att den här formen var större, så den tog kanske fler gånger, eller så hade han eftersom det var en ny form förbrukat fler gånger. Han ville testa, men var rädd för att fastna i fågelskepnaden, han skulle vara så hungrig imorgon!

Lawenya lät blicken svepa över Kaiwood, trist var vad den precis var. Då och då tappade hon tron på det mesta. Vad var under när hon fick vandra ensam? När ingen av de som hon ville dela sin tid med fanns inom ett realistiskt avstånd? När blicken hade vandrat tillbaka till Ninäd igen så kände hon hur det brände bakom ögonlocken. Med en lätt suck så vandrade blicken bort igen. Hon saknade Cerulean.

"Så vitt jag vet så har krafter funnits i flera tusen år, de finns i generna" Lawenyas röst var inte längre glad, munter. "Egentligen så är det en egenskap, inte ett under" ännu en suck följde efter meningen. Hennes humör hade plötsligt slagit om. Världen kändes grå och trist igen. Som hon alltid konstaterade så saknade hon tiden som valp. Världen utan bekymmer.

"Finns gudar?" Lawenyas blick fokuserades åter på Ninäd. Så vitt hon visste, eller hade fått förklarat för sig, så var det några figurer från myter som olika vargar trodde på, dyrkade. För att ha något att tro på. Själv hade hon aldrig trott på de, och skulle förmodligen aldrig göra.

En något sur min, äkta den här gången, dök upp på hans ansikte när Lawenya åter svarade honom med ett kort och rätt tråkigt svar.
"Så du tycker inte att det är ett under att vissa utav oss kan krossa sten utan att röra den? Eller att vissa utav oss kan byta form till ett annat djur, fast det inte ens är närbesläktat med varg?" frågade han skeptiskt. Själv kunde han inte förstå hur någon inte kunde tycka att krafter var ett under. Inte att dem hade själva kraften utan vad kraften gjorde. Han hade sett blommor och även träd skjuta upp ut marken på tio sekunder, och någonting sådant kunde inte vara annat än ett under.

Hennes fråga om gudar överrumplade honom en aning. Han själv hade inte riktigt fått grepp om gudar, men hela hans flock hade trott på dem. Ett fundersamt ansiktsuttryck speglade hans tankar medan han funderade på det.
"Jag vet inte. Min förra flock trodde att det fanns gudar men jag har inte riktigt fattat hur dem skulle kunna göra det. För man kan visst inte hälsa på dem och dem finns typ inte på jorden, fast dem finns överallt." han sa allt detta med en fundersam ton och hade blicken fäst snett ovanför Lawenyas huvud. Med några snabba blinkningar fokuserade ha åter på Lawenya.

Lawenya lutade sig överraskat bakåt, när Ninäd, från hennes synvinkel nästan exploderade. Hon lutade öronen en aning bakåt. Inte mycket, men för att markera. "Under.. Nej.. Mer.." hon tänkte intensivt. Hon behövde det där ordet nu! "Det är något övernaturligt, annorlunda. Men ett under för mig är något riktigt stort som sker mycket, mycket sällan" hon pratade en aning osäkert, rädd att gör den andra vargen arg.

Lawenya nickade. "Jag tvivlar på att de finns. Jag kan inte bevisa att det inte finns, men ingen kan bevisa att de finns heller." hon drog lite prövande på läpparna och nickade sedan. Ibland så bad hon, inte direkt till de, utan hon mer bara önskade. Hon skulle aldrig kalla sig själv för troende - då hon inte trodde på någon gud.


[*Slänger kort inlägg på dig*]

Han insåg att hans förvandling hade gjort henne illa till mods och han slickade sig nervöst om nosen. Långsamt nickade han, med viss tvekan, instämmande när hon sa att under var någonting övernaturligt som inte hände så ofta.
"Samtidigt blir livet lite ljusare om man kan tro på under." sa han och log mot henne. Han tyckte bättre om henne när hon log, hon var så söt då.

Åter igen nickade Ninäd medhållande. Han hade bett till gudarna någon gång då och då, men eftersom han aldrig förstått vilka gudar som fanns och vem han skulle vända sig till beroende på vad han bad om så var det ingenting som hände ofta.
"Det kan ju vara skönt att ha en högre kraft att lita på när man behöver styrka, men jag tror nog inte heller på gudar." han sa allt detta med en något tveksam ton. När hon log lite svagt sprack hans ansikte upp i ett leende och svansen vaggade bakom honom. Han ville inte att hon skulle tro att han blivit sur, men det var någonting med uppgivna i hur hon pratat som fått honom att resa ragg...

(Kooort??!!!!)

Ett litet ut tonat skratt hördes för att sedan tysta ut med vinden. Hon smackade lätt med läpparna och tungan slank ut för att blöta nosen på nytt. "Men.." hon började sina egna - något krångliga - tanke gångar. Styrka..? På vilket sätt egentligen? Blev vargen starkare för att den inte kände sig ensam, eller var det vargens egna styrka som kröp fram? Hon rörde svansen en aning frustrerat, hon förstod inte! Lawenya rörde frustrerat på öronen, i alla fall så gott det gick med de stora hornen på huvudet. Ännu ett, nu frustrerat, "Men.." slapp ut. Hon suckade och började sakta att träda tillbaka till verkligheten. Molnet av tankarna, försvann, även de, med vinden. Hon såg på Ninäd, den väldiga stenvargen. "Ifall de nu finns, de där gudarna, hur pass tror du att de är?" ett lätt leende kröp fram på henne läppar.