[Utspelar sig innan strange relations]
Han hade nästan precis tagit sig ur Silverpile, och nu tänkte han ta sig emot flocken igen. Han kände sig hemma där, visste att han alltid skulle ha en familj att komma tillbaka till. Det värmde honom, att de alltid stått bakom honom, att de skulle finnas där för honom och att han skulle få kriga vid deras sida. Ett leende bröt ut på läpparna och den turkosa blicken sökte sig mot himlen. Vädret var sådär, molnen täckte solen och mörka moln var på väg emot den steniga slätten, hotade med regn. Men det drog inte ner hans goda humör, regn var välkommet på slätten, där det kunde bli torrt.

Han stannade upp och lät framdelen sjunka mot marken med tassarna utsträckta framför sig. Bakdelen sjunk sakta mot marken den med och han gäspade något. Kanske skulle han ta och vila, och sedan jaga? Ja så fick det se ut, han hade inte bråttom hem. Lugnt lade han huvudet mot frambenen, han låg något skyddad under en utstickande sten.
[Sorry för derp och att det tog sån tid

(Hoppas att det är okej att jag sätter det här innan han kommer tillbaka till Silverpile på min tidslinje ://3 Och det gör inget, förstår om man inte har all tid i världen )

Det kändes som att regnet hade följt efter honom. Han hade lämnat slätten för att han blivit så förtjust i silverskogen och ville tillbaka till den, slätten hade inte varit tillräckligt intressant för hans smak. Inte för att den här stenslätten var mycket bättre, men den var bara en del av hans resa och skulle snart vara borta igen.
Mörkret ovanför honom försänkte vargen i en dystrare sinnesstämning, trots tanken på silverskogen som väntade på honom. Tankarna flöt iväg till vita harar som skuttade över det mjuka gräset och inbjöd till en måltid.
När han gick i tankar fanns inte koncentrationen och det slutade med att en av de stora tassarna missade sin plats och fick hela kroppen ur balans. Med brak och pust föll den stora vargen på stenarna och såg sig förvirrat omkring, tankarna hade fått fäste och för några sekunder förstod han inte vart silverskogen tagit vägen.
Med ett ruskande på huvudet och en snabb blick mot himlen reste sig vargen och travade vidare över stenarna i hopp om att hitta skydd innan regnet kom.

[Sätt det vart du vill på din linje c': I min hamnar den före ett annat roll så varför inte? 8'D]

Den stora stenen, som lutade ut över honom och en bit till, utgav ett perfekt skydd för den annalkande regnet. Men frågan var bara hur länge han skulle få ligga där han började bli hungrig och kvällen var inte allt för långt borta. De turkosa ögonen blickade ut utanför och följde små fåglar som kvittrande letade efter skydd, de flög lågt vilket bara bekräftade hans misstankar. Men snart klev något stort in i synfältet och hans huvud höjdes ifrån benen. Varelsen liknande en varg, men ändå inte på grund av taggars som växte längd dess rygg. Misstänksamt studerade han den några sekunder innan han bestämde sig för att tala. "Främling, det kommer bli regn ytterst snart, om du vill kan du vila och söka skydd här under" Qu var en vänlig flock som erbjöd främlingar skydd i sådana situationer, så det ville Sirocco också göra. Om han skulle bli krigare av Qu måste han börja med att hålla deras seder. Trots att den andre var stor, mycket större än Sirocco själv, så skulle det finnas plats för den, om han, eller hon, ville. Den turkosa blicken vilade lugnt på främlingen.

Den plötsliga rösten ryckte brutalt honom ur tankarna och fick nästan den stora kroppen att åter falla omkull. Han stannade och spejade mot stenarna där han tyckte att rösten kom ifrån. Blicken gled över stenarna en gång utan att hitta någonting - vilket förvirrade hanen och gjorde honom orolig - men andra gången såg han den lilla vargen och förstod inte hur han kunnat missa denna. Ett leende drog i mungiporna på den stora vargen och svansen vaggade när han närmade sig den främmande vargen.
"Jag tackar ödmjukast för skyddet du erbjuder." sa han och såg på den lilla innan han baxade in sin stora kropp bredvid främlingen. Han kände sig lite otymplig med sin stora kroppshydda och taggar som hotade att slå i taket på den lilla grottan. Medveten om just det sista höll han huvudet lågt när han såg på vargen bredvid sig.
"Det där regnet har förföljt mig ända från slätten." muttrade han och sneglade på de ilskna molnen innan han sneglade på vargen.
"Mitt namn är Ninäd," presenterade han sig och lade huvudet en aning på sned "Får jag fråga vad ni heter?"
Nog för att han tidigt insett att denna varg var bra mycket mindre än honom så var det först nu som han insåg att han själv antagligen var tre gånger så stor som främlingen med grottan. Dessutom hade denne en lustig rosa tufs vid manken som Ninäd kom på sig själv att snegla mot och le, även om han insåg att han själv antagligen såg minst lika lustig ut som den där lilla tufsen.

Den stora vargen kom emot honom och den grott liknande sten formationen. Vinden vände lätt och de andres doft for emot honom. En hane. Sirocco hade aldrig sett en varg som denna förut, den hade en väldigt kort svans och stora taggar längs med ryggen och nosen. Udda. Dock gladdes han över främlingens ord, väl uppfostrad. "Det är inget att tacka för. Känn dig välkommen" Han log snett, snabbt och osäkert. Det var nästan så att den andre var för stor för utrymmet. Hans taggar drog nästan i taket och Sirocco förstod varför han sänkt ner huvudet. "Slätten?" frågade han fundersamt och såg ut på molnen som nu började släppa sin last ner över de steniga slätten. Så regnet hade redan börjat komma? Då kanske han skulle skynda sig hem ändå? Eller? Han var inte allt för långt ifrån reviret och väntade sig att komma dit snart efter att han börjat gå igen. Han hade tid att vänta ut regnet. "Ninäd? Jag är Sirocco" Han uttalade främlingens namn frågande, hade han uttalat det rätt? Det lätt något udda i hans öron och passade den store främlingen, för han var mist sagt udda. De turkosa ögonen följde den andres blick till hans rosa del av manen. Sirocco fastnade med blicken på den och log vagt. Ett arv ifrån hans moder, likaså var ränderna på hans ben. Lika så som Sirocco tyckte att hanen, Ninäd, var udda så antog han att hanen tyckte detsamma om honom.

"Mm," mumlade han och nickad med huvudet medan blicken följde regnet som bestämt sig för att falla "Jag är på väg åt andra hållet, det var lite för tomt och intetsägande för mig." Han drog till sig sina stora tassar för att inte få dem helt nedstänkta med vatten. Även om vatten inte dödade någon så hade han varit tillräckligt blöt för en bra tid framöver, och önskade hålla sig så torr som möjligt.
Han var alltid fascinerad över vargar som sa att dem var sitt namn. För även om Ninäd hette Ninäd så var han inte Ninäd, Ninäd hade ingen betydelse vad han visste och då kunde han inte vara Ninäd. Kanske Sirocco betydde någonting?
"Du kan kalla mig Ed om det är enklare, jag har inte världens mest lättuttalade namn." sa han och log mot den lilla vargen bredvid sig. Lilla var kanske fel ord. Jämförde man med Ninäd så var det klart att Sirocco var liten, men han var nog egentligen normalstor för sin ålder och ras.

||OMG vad jag är ledsen för ett så här segt svar <'3 Har påbörjat svar minst fem gånger men alla gånger har raderats (Höjden av otur typ). Men hoppas deta duger, även om det är litet Derp||

Han förstod, till viss del, hur andra kunde se Slätten som en tom, intetsägande plats. Men han som växt upp dr visste bättre. Han kände till livet, kände till djuren och träden. Man måste bara hålla ögonen öppna. Som vid vatten hålen höll djuren till, eller mer öppet för att äta gräset. Ibland kunde de hålla sig under trädens skuggor för svalka under sommarens hetta. Små kryp kravlade på marken bakom allt gräs, fåglar sjöng i träden och små djur å som gnagare och Kaniner kilade mellan sina hålor. "Jag finner Slätten vacker, det finns mycket liv på den, om man väljer att se det" De turkosa ögonen sökte sig upp till den enorma hanens ansikte och han log. Regnet som piskade marken utanför gav ifrån sig vaga dunsar mot marken och det var ett ljud som lugnade honom. Regn betydde liv, och för honom var det en trevlig tanke. "Ninäd går bra" svarade han och nickade lätt för sig själv. Ja det var inget problem med Ninäd, det var litet udda men passade då den udda vargen bredvid honom. "Om du kommer ifrån slätten, får man då vara nyfiken och fråga vilken destination som är ditt Mål?"

(Det är lugnt, förstår oturen x) Har själv fått vanan att kopiera texten jag skrivit innan försöker skicka iväg den xD)

Han kunde väl hålla med om att man kunde se slätten som en livfull plats om man stannar upp och tittar. Själv hade han ju växt upp i bergen och såg dess kala stenblock som vackra medan han betvivlade att någon annan skulle se det. Så han förstod verkligen vad Sirocco menade med att slätten var vacker, även om han inte hade sett det.
Han var glad att att Sirocco stod ut med att kalla honom Ninäd, han var inte alltför tillgiven sitt smeknamn.
Han log mot vargen bredvid sig.
"Silverskogen, och österut" svarade han, fortfarande med ett leende "Om jag får lov och vara nyfiken tillbaka skulle jag vilja fråga vart du är på väg, eftersom du är nyfiken på slätten." Egentligen tyckte han att det var lite genant att ställa så personliga frågor, men eftersom han faktiskt inte varit först och det var ända sättet att starta en konversation stod han ut med det.

Det var roande detta möte. Sirocco kom ifrån Silverpile och skulle till Numoorislätten medan Ninäd kom ifrån Numoorislätten och skulle till Silverpile. Han skrattade mjukt åt det faktumet. "Detta var ett ytterst roande sammanträffande Ninäd. Jag kommer ifrån det stället du vill ta dig till, och du kommer ifrån min mål destination" Han log ett genuint leende. "Jag och min Flock har vårat Revir ute på slätten och en it in här på Ken-Yak, så mitt svar är då hem. Jag ska Hem" Han nickade åt sin förklaring och vred huvudet för att kunna blicka ut på regnet som låg likt en slöja över stenarna och kullarna. Det var vacker på et underligt sätt. Hur vatten kunde ändra ens syn på allt, hur regn kunde ändra färgerna på världen. Fascinerande. "Får jag fråga vart du bort Ninäd? Jag har aldrig sett en sådan om dig, iallafall inte här i närheten. Förstå mig inte fel nu, men du passar inte riktigt in" Han såg upp på honom igen. Hoppades att Ninäd inte missförstod vad han menat Det vara bara det att han inte såg ut att passa in i landskapet, och inte heller verkade an känna till det så bra.

Ninäd skrockade och log brett. Det var verkligen ett lustigt möte. Vem hade kunnat tro att dem två skulle stöta på här ute bland stenbumlingarna. Om Sirocco inte hade ropat på honom hade Ninäd aldrig märkt den lilla vargen som låg och tryckte under stenen, trots den starka färgen som fans i dennes päls. Han hade inte ens vetat att det fanns en flock som hade sitt revir på slätten, han hade säkert vandrat runt i det utan att tänka sig för - tack och lov för att han inte stött på någon flockmedlem på dåligt humör.
Det var trevligt att höra att vargen, Sirocco, hade ett hem att återvända till. Själv saknade han det lite. Dock var flocklivet lite för stillastående för honom.
Han frustade till av skratt och skakade på huvudet.
"Nä jag passar verkligen inte in här." han log mot Sirocco men hade lite svårt att svara på en gång så han tystnade och såg väldigt fundersam ut.
"Jag bor nog ingenstans." sa han tvekande och såg ut på regnet "Jag sover där det passar och rör mig sedan dit jag vill, men jag kommer från bergen... Dock passade jag inte in där heller." Kanske skulle han aldrig hitta någonstans där han passade in, men denna tanke gjorde honom ledsen så han valde att låta den passera som vatten mellan käkarna, han kunde bara känna eftersmaken av den.

Han såg upp på hanen då han talade, trots leendet anade han att andra känslor låg och tryckte under ytan. Han visste inte hur men av någon anledning hade han fått känslan av att kunna känna av någons sinnesstämning. Dock var det vagt och han visste inte om han inbillande sig.
 "Ninäd säg inte så, jag är säker på att du finner ett ställe du stolt kan kalla hem, ibland har man inte en fast plats att bo men det behöver inte betyda att man har ett hem" Han log mot den större varghanen. Att säga att han inte passade in hade inte tytt på att han inte passade in som person utan mer han utseende.
 "Minns att hemmet är där hjärtat är" Hans tass pekade emot hanens bröstkorg. Han log innerligt igen. De var något han innerlig trodde på, att man alltid hade ett hem så länge det fanns något som hans hjärta kände för. Sirccos hem var uppenbart. Det var inte här, inte ens på slätten. Nej hans hem låg inte på någon plats den låg hos hans familj. Hos Qu. Han log vid tanken. Han kände sig säker, säker med tanken på att han hade några att falla tillbaka mot.

Förvånat såg den bespikade hanen på den mindre. Hade Ninäd bara hört orden som Sirocco sa skulle han aldrig ha gissat att det var någon så ung som sa dem. Orden var så visa och djupa att det verkade otroligt att valpen hade sagt dem. Frågan var väl om det fanns så många som skulle kunna låta så djupa.
Ninäd log mot vargen bredvid sig. Han ville inte säga någonting eftersom det antagligen inte skulle låta lika bra som vad han precis fått höra. Dessutom visste han inte riktigt hur han skulle svara.
Förvånat såg han på Siroccos tass när den pekade mot honom. Fortfarande förvånad såg han upp i vargens ansikte.
"Hur kommer det sig att du är så vis när dina år på jorden inte kan vara många?" frågade han. Den här tankeställningen var ny för honom, även om han alltid kallat flocken för hem så hade han inte kunnat kalla nått hem efter att han lämnat dem eftersom det kändes fel att inte kalla en flock för hem.

Precis som hanen såg förvånat på honom såg han nu på hannen. Han hade aldrig blivit kallad vis förut, och inte heller hade han sett sig som en vis varg. Nej Han var blott en ungdom med egna tankar och idéer. Nej han ansåg sig inte var vis, men han visste vargar som var mycket visare, Mivria, det var ett privilegium att få ta del av den visdom hon spred omkring sig, och den kärlek hon alltid hade kvar att ge ut till flocken. Han log vid tanken på den mycket äldre honan men blev snart något nedstämd då han mindes att hon varit något på sin egen kant sen flockmötet.
 "Kanske är det så att det är inte antal år i livet som utgör din visdom eller kunskap utan det du gör med åren du har givna" Svarade han eftertänksamt och log mot den större hanen.
 "och om du tar lärdom av det som händer i livet. Mycket beror på individen och inte omgivningen" Han funderade över sina egna ord då hane talade försökte formulera sig på ett sådant sätt att den andre förstod vad han menade. Det kunde tolkas som de enkla orden 'Man styr över sitt eget öde' Men ändå var det ine riktigt det han ville komma fram till. Om hanen inte riktigt förstod eller tolkade det på ett anat sätt fick han antingen fråga igen eller  kunde Sirocco själv bar acceptera att hannen tänkte annorlunda, vilket alternativ två var en simpel sak för honom att göra.

Han log förundrat medan han såg på den yngre när han talade. Om Ninäd hade varit hälften så klok när han varit i den åldern hade han varit lycklig och antagligen mer respekterad av sin födelseflock.
"Ja jag har då ingenting klokare att säga." sa han. Han hoppades att han förstått vad det var Sirocco menat. Inte för att han var ädel i tankarna eller talet, men han trodde sig förstå vad den lilla valpen menat. Eller så hade han inte det... Men han ville inte  fråga, ville inte känna sig dummare än valpen vid hans sida.
Ninäd suckade djupt, drog ner den fuktiga luften djupt ner i lungorna. Han älskade doften av fuktig mark, eller i det här fallet sten. Det fanns nog inte mycket som kunde slå det. Den gröna blicken gled över det regniga, karga landskapet.
"Vad har du på Slätten som gör att du ska dit? Det lt inte som någon planlös vandring." frågade han och vred lite på huvudet för att se Sirocco bättre.

Han log mot hanen då han åter sade ordet vis. Det var nytt för honom. Att någon såg honom som en vis varg. Inte bara nytt utan främmande.
"Det kan jag lova dig att jag inte har det heller" Han skrattade ett mjukt skratt som avlöstes i ett leende. Då hanen åter talade så blev han något förvånad, hade han inte frågat en liknande fråga tidigare? Jo, det var han säker på. Men kanske var det bara så att hanen, Ninäd, var tankspridd, och det hade Sirocco inget emot. Ibland hade man helt enkelt mycket att tänka över.
"Som sagt har jag in familj och ock där, och jag känner på mig att något ska hända, därför vill jag hinna dit innan det händer" Han ansåg inte att den informationen skulle skada flocken och hade därför inge problem med att säga den, dock höll han ändå ett vakande öga på den andres reaktion på orden, som en säkerhetsåtgärd.

[Kort kort ^^]

Ninäds ansikte blev fundersamt när Sirocco svarade. Han lade inte så stor vikt vid vad ungvargen faktiskt sa utan mer på vad han själv frågat.
"Jag frågade det innan va?" sa han med ett skratt och såg på ungvargen "Det var inte meningen att repetera mig själv, antar att jag inte var så uppmärksam på vad jag sa." han flinade ursäktande och ruskade på sitt bespikade huvud. Han var tyst i några sekunder innan han sneglade på vargen vid sin sida.
"Sover du i flock?" frågade han, väldigt säker på att han inte redan hade ställt en liknande fråga. Han var faktiskt lite avundsjuk på alla som sov i flockar, han saknade ibland att bo i flock. Saknade gemenskapen och säkerheten som det innebar att ha en flock runt sig.

Han skrattade mjukt med den äldre hanen, utan att vara nedlåtande. Han svarade med ett leende 
"Ja, men alla är tankspridda då och då" Han log igen och lät blicken glida över hans gestalt. 
"Ursäkta om jag är nyfiken, men må jag fråga varifrån du kommer? Du sa bergen men det finns ett antal berg i Numoori" Han skrockade lågt. Jo det fanns mer än en bergskedja i Numoori. 
"Jag har aldrig sett en sån som du förut, och om jag ska vara ärlig fascinerar du mig. Du är mycket mer intressant än jag om inte annat" Nej han fann inte själv intressant, han såg faktiskt inget med honom som någon kunde vara intresserad av.
"Ibland när nätterna är kalla, eller efter svårare tider, sover alla tillsammans, annars har vi lyor. Ibland händer väl det också att vi samlas bara för sällskapet" Han log och talade samtidigt som han tänkte efter.
"men det är frivilligt, vi tvingar inte någon till något" Han kunde inte se någon i focken tvinga en medlem till något, oavsett rang.
[Nu är jag sådär seg igen... aja jag derpar väl vidare xD]

Det fanns fler berg i Numoori? Han skulle erkänna att Numooris kartologi inte var någonting han hade mycket kunskap om, men det var klart att ett land som detta inte bara hade en bergskedja. Ninäd rynkade ansiktet i koncentration medan han funderade på vart han kommit ifrån.
"Jag tror att jag kommer fån en nordvästlig bergskedja." sa han och slutade skrynkla ihop ansiktet "Och säg inte så om dig själv, alla med en hjärna som du är väldigt fascinerande. Det är trots allt bara mitt utseende som är fascinerande." han skrattade lågt igen och såg på Sirocco. Inte kunde väl en så ung varg redan ha slutat tro att han var någonting alldeles speciellt? Varje ungvarg borde känna att han eller hon är speciell på ett eller annat sätt.

Han lyssnade intresserat när han fick höra om flocken. Det lät onekligen mysigt och han insåg att han själv saknade den gemenskapen. Nu var det inte så farligt, han var ändå i sällskap med Sirocco. Men han saknade närheten och sällskapet ibland, det kunde han inte förneka.
"Det låter som en mysig familj." sa han och tänkte kort på sin egen födelseflock som alla hade varit buttra och tvingats ihop under nätterna. Han insåg nu att det kanske inte varit den mest speciella eller kärleksfulla flock.

[Gör du det så hittar jag på fler ord för ord jag plötsligt glömt bort xD]

Han lyssnade på hanens ord, trots innebörden av dem kunde han inte låta bli att finna hela situationen roande. Har låg dem, två totala främlingar, och gnabbades om vem som var mer fascinerande än den andra, vem av dem som var mer värdelös.
"Ninäd, jag är allt annat än fascinerande" Han log beklagande emot den andra. "Jag kan inte se något om mig som kan fascinera någon, eller något" Han rynkade lätt pannan men log sedan.
"Men jag skulle ljuga om jag sade att dina ord inte glädjer mig" Nej han fann dem smickrande. Var det avsikten? Försökte den andre smickra honom? För Rocco kände sig inte vis, eller fascinerande för den delen heller. Han var bara gamla vanliga Sirocco. Alldaglig och tråkig.

"Ja" han log igen, ett brett innerligt leende, någon som ett bevis på att han verkligen älskade sin flock, sin familj.
"Du borde komma med och pröva" han hade känt något som liknade sorg, men inte lika starkt, ifrån hans sinne så det kändes som ett bra förslag, att ge honom något positivt erbjudande.
"Vi är en vänlig familj som erbjuder vandrare och vänliga själar skydd och vila om de bhöver det" tillade han för att förklara sin erbjudan. Så att hanen inte kände sig skrämd över att behöva gå med i en flock eller något dylikt. Det var en öppen inbjudan, och av någon anledning hoppades Sirocco att hanen skulle acceptera den.

Ninäd rynkade pannan mot Sirocco.
"Då kan jag berätta vad det är som är fascinerande med dig." han drog ett andetag innan han åter började tala "Till att börja med så är det" nosen vändes mot den färgstarka tuffsen vid den yngres manke "En av dem mest fascinerande färgerna jag någonsin sett och det får en att undra om det finns någonting mer, minst lika intressant till. För det andra han du en hjärna olik många i din ålder, och det är mer fascinerande än färgerna på din fäll. Att ha ett intressant sinne och tal väger tyngre än ett intressant utseende." Han flinade mot Sirocco och den korta svansstumpen viftade bakom honom.

Erbjudandet kom hastigt och lite lagom lustigt. Den förvånade glädjen syntes väldigt tydligt i det betaggade ansiktet. Läpparna särades en aning så att han fick ett fåraktigt uttryck i ansiktet.
"Verkligen?" frågade han, osäker på om det bara varit sånt som man sa eller om det hade varit ett riktigt erbjudande.
Den stora, något klumpiga kroppen var förlamad av en chock som antagligen inte skulle brytas fören han fick ett svar på sin förstummade fråga.
Kunde det verkligen vara ett riktigt erbjudande? Någonting han kunde följa med Sirocco med och testa? Testade man verkligen livet i en flock? Det lät ju lite lustigt. Men man kanske inte kunde bestämma sig på en gång? Och därför testar man?

Han skrattade mjukt och låg glatt emot främlingen, någon han ändå ville kunna kalla sin vän. 
"Okej okej, jag ger upp, om du inser att du är väldigt fascinerande du med" Han strålade glatt. Det var lätt att tala med honom. Lätt att gilla honom. Även om hans ord kanske enbart var smicker, en udda tanke då han aldrig hört talas om en hane som försökte smickra en annan hane, så kändes de äkta, vilket fick honom att tvivla på smicker idén.

Han log emot hanen, ett innerligt och genuint leende.
"Jag, självklart. Du behöver inte ens vara medlem, bara en vandrare i nöd av skydd övernatten, eller kanske" det blev en kort paus då Sirocco blev osäker om han verkligen vågade säga det. Han kom fram till att det inte kunde skada. " Kanske bara vara en vän" Han log åter emot den andra hanen, det udda mötet fortsatte under den stora stenen, med regnet som piskade världen utanför.

Ninäd skrattade, det lät lite som stenar som slog mot varandra medan dem rullade nerför en backe.
"Okej." svarade han, gick med på att han kanske var fascinerande trots allt, även om han själv ansåg att det bara var utseendet som kunde vara fascinerande hos honom.

Chocken försvann och han besvarade Siroccos leendet med ett nästan dubbelt så brett. Han hade alltid visat glädjen utanpå skinnet.
Att bli kallad för vän fick det breda leendet att breddas ytterligare en aning. Det såg väl nästan ut som om hans ansikte skulle skulle gå av på mitten när han log så brett, men han kunde helt enkelt inte hejda sig. Den korta svansstumpen viftade och drog med sig bakdelen så att det såg ut som om hans bakände dansade någon märklig bugg med sig själv.
"Jättegärna!" svarade han med ett leende som inte verkade kapa ansiktet lika mycket.

Sirocco log då den andra svarade, glad över den blotta tanken på att kunna göra någon glad. Lycklig över att kunna förgylla någons dag, Ninäd förtjänade färg i sitt liv, en smak av lyckan som Sirocco kände var gång han tänkte på sin familj. Sirocco kände att Ninäd förtjänade allt som hörde till ordet familj. Han kände att Han ville kunna ge honom det. En udda känsla han inte visste vart han skulle placera. Han hade inte känt hanen länge, inte mer än nån timme, max, så han trodde, och antog, att känslan utspelade sig i hanens tveksamma känslor om sig själv, Rocco ville helt enkelt inte se honom olycklig. Han ville egentligen inte se någon olycklig, med väldigt få undantag.
"Säg bara till så bjuder jag in dig" sade han med ett glatt flin. Det var enkelt att tala med denna hanen, han behövde inte anstränga sig för att finna ord att säga, det var avslappnat. Skönt. Han log fortfarande och vände åter ut blicken över Ken-yaks stenar, i brist på annat att lägga blicken på. Han hade nästan glömt bort att det regnade, han hade iallafall inte tänkt på det under samtalets gång.

Han hade svårt att inte se på den mindre vargen och slet endast motvilligt blicken från hans svartvita päls. Den skogsgröna blicken vandrade en kort stund över de trista stenarna innan han flinande vände tillbaka blicken mot Sirocco.
”Till!” sa han och log sådär lyckligt som barn gör när dem klarat någonting riktigt svårt.
Egentligen hade det inte varit någonting att fundera över. Kärleken med vilken Sirocco talade om sin familj lämnade inga tvivel. Det var väll inte så konstigt om man ville vara med i någonting som talades om med sådan kärlek i rösten.
Den korta stumpen till svans vaggade bakom honom, fortare än den gjorde i vanliga fall. Leendet falnade inte från de svarta läpparna, även om det fick en generad glans över sig.
Hans sandfärgade tassar som låg nästan precis utanför grottan hade blivit fuktiga av regnet som han inte märkte av.
Det kändes som om de båda hade känt varandra längre än den korta tid som faktiskt gått sedan Sirocco bjöd in honom till att vänta ut regnet med honom. Det var nästan kusligt hur fort det hade gått för minstingen att snärja honom med ord. Det var ingen obehaglig eller hotande snärjning, men en snärjning som han inte hade väntat sig och han var därför likt förvånad av att hitta en under en sten på en stenslätt som inte såg ut att bringa någon form av snärjning.

Då hanen sade det simpla ordet så log han igen. Han var glad över att hannen vill komma och hälsa på, att han ville umgås med honom. Den turkosa blicken lades i främlingens egna gröna. 
"Då bjuder jag in dig då!" han log fortfarande brett "Jag önskar att få bjuda hem dig till mig, om det behagar?" Han talade med en road högtidig röst. Han önskade att hanen skulle följa med direkt, på sekunden, men eftersom han var påväg bort ifrån slätten så trodde han inte att denne unga hane, Ninäd, skulle ändra hans vndringsväg enbart för Sirocco, hur fascinerande han än tyckte att Rocco var. Nej de skulle antagligen vänt ut regnet i varandra sällskap och sedan skiljas åt.
Trots det så ville Sirocco att hanen skulle strunta i vd än hans resml må vara och följa med honom. En udda tanke. Att han redan gillade denna hane så mycket. Att han så snabbt skaffat sig en vän i detta väder, och på Ken-yaks stenfyllda slätter. Nej ödet hade verkligen bestämt sig för att sätta ett finger i spel, att föra samman dessa två unga varelser för att låta dem lära känna varann var sannerigen en bra idé, för se, de båda fick en vän.