[Utspelar sig strax före Fate is inching closer. Detta är ett ensamroll där Ajani ploppar ut bebisar.]

Ajani älskade verkligen Ethan. Hon hade lärt sig så mycket i hans sällskap, och hon litade på honom till fullo. Ibland var det som att incidenten aldrig hänt, i hans närhet. Det enda som vittnade om att olyckan skett var de förtvinade musklerna i hennes ben som läkt finfint. Ethan älskade verkligen Ajani. Så hade hon uppfattat det, och så valde hon att tro. Hur det kom sig att hon hamnade i denna situation var alltså inte ett stort mysterium.

Hon var ensam vilket var vad hon ville. Ajani klarade sig igenom värk och krystande, och slutligen biten där hon hänfört i dimma av smärta bevittnade födsel av nya liv. Liv som hon väntat på ett bra tag nu. Istället för en lång vandring blev det valpar. Även fast hon var överlycklig, fortfarande i starkt obehag men lycklig som få, över vad hon åstadkommit under morgontimmarna - så hade hon en konstig känsla inom sig. Som om oväder var på väg. Som om något hemskt skulle komma. Som alltid. Hon skrattade ansträngt men lågmält när hon ändå inte kunde hålla sig ifrån att fundera över namn. Hon kände sig utmattad. Det enda hon hann tänka var något i stil med Ethan, fast inte Ethan. Bara på skoj. Ethie. Ephie. Något sådant. Hon skulle diskutera detta närmare med Ethan senare. När hon återhämtat sig. Ajani gnuggade värme i valparna och gjorde enligt instinkt det hon kunde, samt manade dem dåsigt till att ta för sig av den föda hon kunde erbjuda. Hon hade bara flyktigt noterat utseendena på valparna och var så stolt som en moder kan bli, över det hon - och Ethan - satt till världen. Stoltare hade hon aldrig varit.