Det var sent inpå natten. Så pass sent att solen hade börjat skymta bakom den vassa bergsranden i öst, och många av medlemmarna hade redan börjat dra sig tillbaka för att sova. I eldgropen brann fortfarande en ensam låga och det violetta mörkret hade tätnat omkring dem. Det var tydligt att sommaren var nära när elden inte längre användes för dess värme, utan bara för dess ljus. Snart skulle den knappt behövas för ens det.
     Janos låg på mage med bakbenen på ena sidan om honom i en avslappnad pose. Bredvid honom satt Zaria och betraktade honom med skärpt blick. Det var tredje gången som han försökte läsa upp samma bön. Hon hade avbrutit honom varje gång och beordrat han att börja om.
     “Gudar, jag ber att ni omger mig med ert skydd.” Den delen var han åtminstone självsäker i. “Gudar, stärk mig med era, öh, murar och håll mig tryggt i er, eh, famn?” Den frågvisa tonen speglades i hans blick när han såg upp på Zaria. Han tog hennes tystnad som ett godkännande. “Skydda mig från lockelse, motståndare och… sånt?” Han visste att det var fel, men log ett prövande, bedjande leende i hopp om att Zaria skulle ge upp för natten. Alla år med den obefintliga intresset för böner och sånger hade verkligen satt spår. Han var totalt urkass på att skilja dem åt. Speciellt svårt var det att minnas ord för ord.

Zaria satt tätt intill den numer döende elden. Det var inte speciellt kallt ute, men hon frös lätt - trots sin tjocka päls och det faktum att sommaren närmade sig för var dag. Hennes bleka blick vilade strängt på Janos. Lika tjatig som han var vid de fysiska övningarna, var hon vid de muntliga.
    Hon nickade i takt med hans tal för att visa att hon lyssnade på vartenda ord han sade. Var det något fel så skulle hon påpeka det. Zaria var tvungen till att erkänna att det började likna något, men det gick för långsamt och han var för osäker.
    En lång suck lämnade henne och hon skakade på huvudet. Egentligen var hon trött och redo att försöka sova, men inte riktigt än. Hans bedjande leende skulle inte få henne att avsluta för natten.
    “Försöker du ens?” Frågade hon tröttsamt och vände blicken mot glöden. Hon huttrade lågt och lade sig bredvid honom. “Du kan ju nästan, du måste bara ge det lite mer…” hon pausade och vände blicken mot honom. Zaria kunde inte komma på det rätta ordet, och valde därför att prata bort det.
    “Fortsättningen är ont, förresten. Skydda mig från lockelse, motståndare och ont.” 

Janos himlade demonstrativt med ögonen men behöll leendet på sina läppar till hennes ord. En del av honom försökte faktiskt, men inte helhjärtat.
     “Ont,” ekade han och nickade instämmande, “förstås, självklart, det kom jag ihåg. Jag skulle bara kolla så att duuu,” han viftade med ena tassen i luften innan han med en lätt gest stötte den på hennes nos, “var med och vaken, lill-Gäddan.” Hans flin sprack upp i något mer retsamt.
     Med en belåten och trött suck sträckte han ut sig lite till och lät huvudet dunka i marken.
     “Jag ger upp,” erkände han, men utan att låta det minsta besviken, “du vinner. Jag är värdelös på det här, jag suger, URKASS. Du är bäst, jag är sämst.” Han log ett leende som skvallrade att han inte alls såg sin förlust som just det.
     “Kan vi gå och lägga oss nu?” Stämman lät alldeles för hoppfull för att få hans tidigare självutnämnda förlorande att verka genuint.

Zaria flyttade demonstrativt huvudet bakåt när hans tass snuddade vid hennes nos. Hon gillade det inte alls, och rynkade lite irriterat på pannan.
  “Ger upp?” Upprepade hon och såg ned på honom. Visst ville Zaria vinna den här tävlingen, men inte på det här sättet. Dessutom gillade hon inte sättet han talade om sig själv på. Han var inte jätteduktig, men långt ifrån urkass.
   Leendet på hans läppar fick henne att sucka lågt och skaka på huvudet. Zaria tvivlade på att hon skulle lyckas få honom att lära sig något mer idag.
   “För det första är du inte urkass”, konstaterade hon lågt samtidigt som hon sänkte sitt huvud mot marken. Blicken var vänd mot det sista som fanns kvar av elden. “du behöver bara fokusera lite mer. Försök memorera det på något sätt. Föreställ bilder framför dig.”
   Zaria sneglade på honom.
   “Du behöver kunna det här också om du ska bli en Jägare.” Hennes röst var seriös men omtänksam. Trots att det kanske inte märktes ville hon bara hjälpa honom.
   “Men om du verkligen är trött och inte bara uttråkad, så kan vi gå och lägga oss.”

På något sätt lyckades Zaria ge honom lite dåligt samvete. Inte för att han presterade dåligt, men för att han inte försökte. Trots allt visste han ju att hon gjorde det här för att hjälpa honom. Janos rätade på sig igen och såg tankfullt ut i mörkret.
     “Bilder säger du?” frågade han ut i luften utan att egentligen förvänta sig något svar. Det lät ändå rätt smart. Om han försökte sammankoppla bönen med olika saker kanske det skulle fungera lättare.
     “Igen, säg den igen.” Janos nickade med varje mening och försökte pussla ihop en egen bildserie som skulle göra det lättare att minnas. När Zaria var klar förblev han tyst en stund. Det sedvanliga, vänliga leendet var snörpt i en tankfull min. Omedvetet hummade han för sig själv innan han mötte vikaanens blick igen.
     “Okej,” började han, “Gudar, jag ber att ni omger mig med ert skydd. Gudar, stärk mig med era murar och håll mig tryggt i er famn.” Det gick långsamt, men orden var inte lika osäkra eller trevande. “Skydda mig från lockelse, motståndare och ont. Gudar, fyll mina tankar med Era tankar och låt mina ord bli… Era.” Han föreställde sig Dimitrij, hur hon ledde dem med telepati och hur han ansåg att hon var den närmast Gudarna.
     “Ni är min styrka, mitt skydd och min sköld,” Han tänkte på sin familj, på flocken och glömde bort det sista av meningen men var alldeles för insjunken i sina tankar för att märka Zarias skarpa blick. “Tack, Gudar, jag ber i Era namn.” Ett leende växte försiktigt fram på hans läppar, men istället för den sprudlande känslan av triumf kände han sig snarare lugn och tillfreds. Det var som att bönen hade samlat honom på något sätt. Han skrattade till och kände sig nästan lite generad över att för ett ögonblick blivit så berörd så han såg bort och lät ögonen vila på den döende flamman.
     “Bra knep,” sade han lågmält.

Zaria försökte hindra ett leende från att sprida sig på hennes läppar samtidigt som hon sökte efter hans blick.
    “Bra jobbat”, konstaterade hon tyst. Zaria tänkte inte påpeka att han kunde förbättra ett flertal grejer, utan tänkte nöja sig där. Han hade trots allt gjort en större utveckling och det var tydligt att när Janos väl ville, så kunde han. "jag visste väl att du kunde", Hon log. "Det var vackert."
    De låg nära varandra, för hon kunde känna värmen som strålade från hans kropp. Lekfullt knuffade hon till honom försiktigt för att få hans uppmärksamhet. "Ska vi gå och lägga oss då?”

Janos skrattade ett generat, lågmält skratt när Zaria gav honom en komplimang. Inte för att komplimangen var berörande, men snarare för att han kände sig lite fånig. Men när vikaanen föreslog att de skulle gå och lägga sig ruskade han av sig den stela känslan och reste sig upp. Det vänliga anletet klövs itu av ett lekfullt leende.
     “Sisten till lyorna är ett ruttet ägg.” Det var en tävling han aldrig skulle vinna, men Janos var inte den som slutade försöka. Istället såg han det som en utmaning, att en dag kanske han skulle komma på ett knep som skulle leda till hans vinst. Innan han tog avstamp såg han till att knuffa omkull Zaria med sin telekinesi, men tjuvstarten skulle knappt ge honom ledning i mer än någon sekund. Ändå lät han ett triumferande skratt eka ur honom när han kastade sig iväg på stigen. 

[Avslutat]