Ivos röst ljöd. Han gav upp. Men Adena lyssnade inte. Hon höll envist kvar i hans hals.
    "Vakter!" vrålade Grendel. "Se till att hon släpper honom!"
Mellan att hålla tillbaka Aurora och skrika ut order så tappade han fokus om dottern och hon slet sig.
    "Aurora!" ropade han efter henne, men det var lönlöst.
Han övervägde kort om han skulle springa efter henne, men ångrade sig när flera av vakterna välde ut på golvet lagom till att dottern slog iväg inferon med ett ljusklot. Han stönade ljudligt. Nog för att han förstod henne, men hon kunde ha skött det där snyggare.

Vakterna svärmade runt Adena och släpade ut henne. Det var nog ingen i publiken som gick miste om alla förbannelser och fula ord som lämnade inferons mun.
    "På grund av regelbrott blir Adena här och nu diskvalificerad. Ivo har vunnit matchen."
Med oro i blicken såg han hur Ivo blev utburen ur arenan för att få den vård han behövde.

Aurora kunde inte varit stoltare över Ivo. Han skulle slåss, och hon visste att han skulle ge sitt allt. Hon skulle vara stolt oavsett om det ledde till vinst eller inte. 
     Det var en jämn kamp. Aurora jublade när Ivos betar slet upp djupa sår, men grimaserade sedan när infernotiken gav igen. Hon brottade ner honom och begravde käkarna i hennes älskades hals. Gråblodet väntade på att de skulle sära på sig när Ivo gav sig. Han ryckte och sprattlade, men hon släppte inte. 
     ”Han ger sig!” ropade Aurora och reste sig från sin plats. Det gick ett sus genom publiken. Varför släppte hon inte när hon hade vinsten? Ivo kunde dö, insåg Aurora. 
     ”Släpp honom!” röt hon nu, och det fanns inget kvar av den sockersöta värdinnan hon varit tidigare. Kylan pulserade ut från henne, sträckte sina fingrar ner mot de kämpande och över de närmaste men nådde inte. ”Jag ska flå henne!” Aurora fann sig själv fasthållen av Nephania och Grendel, men hon kunde inte slita blicken från Ivo när livet rann ur honom inför hela arenan. 
     Med ett rytande slet hon sig loss från sina nära och kära och flöt ner. Hon kunde se i ögonvrån hur vakter följde henne ut mot de stridande, hur folk ropade på henne, men Aurora kunde bara fokusera på sin älskades ord som bleknade. 
     Aurora mindes all träning från Itrozo, och hon samlade ljuset mellan käkarna. All ilska och rädsla hon kände samlades som rå kraft, och sedan släppte hon loss det. Ljusbollen slog in i infernons sida och slog bort henne, men med det även en stor flik hud. Aurora tog ett språng fram och ställde sig mellan Adena och Ivo. 
    ”Om du rör honom igen dödar jag dig, din skabbiga hynda.” En ny ljusboll växte mellan Auroras käkar, hotfullt medan de båda honorna tog in varandra med blicken. Hon kunde höra Ivo kvida bakom henne. Snart, min älskade, lovade hon. Snart var vakterna här.

Even hade legat väldigt stilla på sin plats på balkongen när Auroras fasader fallit och hon gått till anfall. Ljusskenet från arenagolvet väckte instinkter inom honom som var svåra att tygla under omständigheterna. Ljudet. Doften. Hungern han kämpat mot under Azhekaslättens diffusa soltimmar. Men nu var kvällen här, och det vaga sollljuset ett minne blott. Små fat av eld hade sakta börjat tändas runtom i arenan under kvällens intågande.
     Even reste sig långsamt upp när Grendel styrde upp kaoset. Han skred över till balkongkanten medan vakter släpade ut Adena från arenagolvet.
     "Aurora." Skärpan i hans röst fick Aurora att rycka till och genast släppa kraften. Even mötte hennes blick med ett kallt, oändligt lugn. Han såg förfärad insikt i hennes anlete, innan hon flackade med blicken över vakterna runtom och skyndade efter de som bar ut Ivo. Even förblev tyst, och släppte inte blicken från vargarna på golvet förrän alla lämnat ytan. Han kunde känna Grendels ögon i sin sida, Enilorac bakom sig, men ingen sade något. Så snart som arenagolvet var tomt igen så rätade Even på sig och svepte blicken över publiken.
     "Där finns ingen ära i att hugga den som lagt sig. En motståndare har all rätt att ge upp här i Skuggfall Teater, och en önskan att ge sig ska alltid tillåtas. Vi tänker inte tolerera några regelbrott från våra stridande." Han pausade, och gav Grendel en blick innan han vände om och återvände till sin plats längre in på balkongen. Ett djupt, lugnande andetag.
 
"Ja." Grendel harklade sig när han steg upp och tog över igen. "Våra nästa stridande är lika olika som dag och natt. På ena sidan, den sällsamma, stolta Amon-Ra! Och i andra änden, hans motståndare; den mäktiga Selva från öst! Låt dem höra ert jubel!"

Äntligen. Väntan var över. Inte en sekund för tidigt.
Likt en kamphund redo att döda skred Selva ut på arenan. Med saliv droppande från käftarna som vilade öppna i ett brett grin, utfällda klor och en blick som lyste av blodtörst. Det tunga huvudet hölls i jämnhöjd med skuldrorna, gungade från sida till sida i takt med stegen hon tog närmare sin motståndare. Det var en hane, liten sådan. Skrattretande. Det ryckte i mungiporna på henne när hon lät sig studera honom närmare. Hon skulle aldrig behöva använda sin blodbändning under denna match. Bara hon fick sluta käftarna om honom skulle hon knäcka hans nacke så som hon knäckte en tunn gren. Kunde de inte ha hittat en värdigare motståndare? Någon som kan bjuda in till en utmaning. Ranglig kan innebära hal. Svår att få tag i. Inga problem. Han kommer inte ha en chans. 
Hon stannade upp, tillät sig själv snegla upp mot läktarna och alla de vargar som var samlade för att se på. Åh, nog skulle hon ge dem en show alltid. Hon skulle visa vilken styrka hon besatt, att ingen kunde mäta sig med henne. De skulle alla få bevittna vilken mäktig varelse hon var, att hon var värd att frukta. De ska få se. De ska alla få lära sig. Jag är oövervinnlig. Rösterna var mer hektiska än vanligtvis, kastade sig mot insidan av hennes skalle gång på gång i ren och skär extas. Ljudet från åskådarna eldade på dem, gjorde dem svåra att försöka styra upp. Dels allt oljud, men även alla lukter och all rörelse drev hennes sinnen till sin spets. Alla intryck blev överväldigande, och när hon åter lade blicken på hanen som snart skulle möta sin död så var det inte med fullt fokus. Det hindrade henne dock inte från att kasta sig emot hanen med vidöppna käftar och siktet på hans huvud i samma sekund som det var tydligt att striden var igång.
Hanen slinker undan, vilket resulterar i att hon slår hårt emot marken istället för att sätta tänderna i honom. Spinkig och hal. Sa att han skulle bli svår att få tag på. Döda honom!! Rösterna fullkomligt vrålar åt henne att slita lem från lem, att hon ska fläcka hela arenan röd av hans blod, och deras skrik blandas med det donande ljudet från publiken. Allt oväsen som samlas inne i huvudet gör det svårt för henne att placera tassarna ordentligt, ha full kontroll på balansen, vilket resulterar i att hon vinglar till när hon sträcker upp sig och vänder sig mot hanen på nytt. Ett grovt rytande undslipper henne, och hon kastar sig åter mot honom - denna gång med sikte på hans strupe. Bara hon får tag i honom, bara hon får in en ordentlig träff, så är matchen avgjord sen.
Miss igen. Nära. Så nära! HÅLL KÄFTEN!!! Klorna grävs djupt ned i backen och lämnar djupa skåror efter sig när hon sätter spjärn för att få stopp på den stora kroppen som attackerat med full styrka. Ingen bryr sig om att det är nära. Nära är ingenting. INGENTING!!! Raggen reser sig, från mitten av huvudet bak till svanstippen, och en mörk skugga kastas under ögonen när hon sakta vrider huvudet för att åter lägga blicken på hanen. Om hon sett ilsken ut tidigare, är det ingenting jämfört med hennes uppsyn nu. Ögonvitan lyser i utkanten av irisarna, saliven hänger tjock från hakan och med raggen rest ser hon dubbelt så stor ut mot för vad hon vanligtvis gör.
En ilsken morrning undslipper henne, vilket får överläppen att dras ännu högre upp och blotta hela övre tandraden - tandkött och allt. Rösterna klöser på insidan av skallen, försöker överrösta vrålen från publiken. Det vore så lätt att slita loss ett ben från hanen med blodbändningen. Punktera en lunga. Slit huvudet av honom. Krossa ryggraden. Kläm sönder hjärtat! Hennes andning är tung. Viljan att döda honom har övergått till ett kvävande begär. Hon kräver att få höra hans ben krossas mellan hennes käkar. Se hur livet lämnar hans ögon. Hon tar ett steg framåt, huvudet gungar åter från sida till sida - en rörelse hon själv inte är medveten om att hon gör. Det är för mycket oljud. För stormigt innanför pannbenet. Den hungrande blicken släppte aldrig hanen för en sekund, och ändå uppfattade hon aldrig orden han yttrade. De smälte samman med donet från publiken, blev till en seg sörja inne i huvudet som hon desperat försökte arbeta sig igenom för att få lite klarhet i vad som pågick. Hon var inställd på att döda, och när psyket var så pass sjukt så tog instinkterna över. Hon attackerade på nytt, med sikte på hanens bröstkorg.
Vingarna som hanen plötsligt fällde ut överraskade, men inte tillräckligt för att avbryta attacken. Hade det inte varit för överbelastningen på hennes sinne, och att instinkterna nu var vad som drev henne, kanske hon hade missat chansen när hanen valde att denna gång hoppa över henne istället för åt sidan. Men den enda klara tanke hon kunde få fram i kaoset var att hon skulle ha tag i honom, om det så var det sista hon gjorde. Hanens framtass slog henne rakt i ansiktet, som skrynklades ihop i ursinne innan hon i ren reflex högg emot den baktass han ännu inte hunnit dra åt sig.
Käkarna slöts om hanens ben, och det ljud som undslapp honom verkade som en drog som sprutats in i ådrorna på henne. Smaken av blod bidrog endast till den berusande känslan, och hon reste sig på bakbenen. Käkarna pressades samman ytterligare, och med all kraft hon kunde uppbåda slungade hon hanen ned mot marken. I samma stund som hanens kropp slog i backen och damm yrde upp så släppte hon greppet om honom. Blod och saliv dröp om käftarna, och ett dovt, grumligt skratt lämnade henne medan hon ställde sig över honom. Rösterna klöste innanför ögonen, de yttrade inte längre ord utan allt var endast skrik och oljud som hotade att spräcka skallbenet på henne. Men hon skulle döda honom. Det var det enda som spelade någon roll. Det enda hon behövde vara säker på. Han skulle dö. Med vidöppna käftar högg hon, med sikte på hans huvud.
Det gick fort. För fort. Käftarna slog emot marken med sådan kraft att ett nytt moln av damm yrde upp. Ett ursinnigt väsande kunde höras från honan när hon sakta lyfte huvudet från backen, med blod rinnande utmed tänderna och droppandes från hakan - denna gång hennes eget. Hela nedre delen av hennes ansikte skakade, om det berodde på de dova morrningarna, eller ren och skär ilska, gick inte att avgöra. Hanen hade kommit undan, IGEN. Blicken sökte hysteriskt efter honom, slaget emot backen hade desorienterat henne så pass att hon missat att han lyckats ta sig upp i luften igen. Men det tog inte många sekunder innan hon fick syn på honom. Döda honom. Döda honom! DÖDA HONOM!!! Hon grep efter honom med sin blodbändning. Ville han inte hålla sig inom räckhåll på marknivå, så skulle hon gladeligen dra honom till sig med våld. Men innan hon ens hann få ett ordentligt grepp honom med sin kraft, så sken han upp. Likt solen själv, med sådan styrka att det var omöjligt att hålla blicken fäst vid honom. Ljuset skar i båda ögon och huvud på henne, och hon vred plågat huvudet åt sidan med hopknipna ögon medan ett irriterat väsande lämnade henne. Detta var verkligen ingenting som hon räknat med. Men det spelade ingen roll. För hon hade inte tid med det. Prövande öppnade hon ögonen, men ljuset hade varit så starkt att det etsat sig fast på hornhinnan. Hon kunde inte se något annat än dansande ljusglimtar. Och innan hon hann göra någonting annat, så slogs hon till marken med sådan styrka att luften pressades ur henne.
Kraften som hanen haft när han kolliderat med henne hade varit tillräckligt för att slunga hennes tunga kropp några meter från platsen där hon stått. Hon visste inte vad som just hänt. Allting gjorde ont. Huvudet var tungt. Det enda hon kunde höra var ett distant ringande. Ett ihärdigt ljud som sakta växte sig starkare. Hon var inte säker på att hon var fullt vid medvetande, men blodbändningen talade för att hon inte fått någon livshotande skada. Hon försökte öppna ögonen, men de hotade att rulla bakåt i huvudet och beröva henne medvetandet ännu en gång. Hon kunde höra sig själv morra. Ryta. Huvudet gick inte att lyfta, kroppen lydde inte. Förbannat. FÖRBANNAT!!! Någonstans i fjärran hörde hon vrålet från publikhavet. Lukten av blod fyllde hennes nos. Sedan sjönk hon åter in i medvetslösheten.

Hur hade han tänkt här egentligen?
Amon-Ra kisade upp mot läktarna då han steg in på arenan, jublet kändes öronbedövande trots att nästan alla strider redan var över. Nästan alla. Fakargens blick gled trött över publiken.
Tröttnade man inte på att titta på våld och blod efter en stund? Nä, såklart inte. Hans blick landade till slut på motståndaren, och han tvärstannade. Alltså, näe, vad orättvist.
 
Vad VAR det där? In på arenan trädde en enorm, dregglande best, glödande ögon och död i blicken. Aldrig hade han känt sig mer trött än just där och då. Varför hade han egentligen anmält sig till det här? Var det för sent att backa ur?
Motståndaren avbröt hans tankar med att kasta sig framåt med huggtänderna i sikte på hans huvud. En bekymrad rynka syntes i Amon-Ras panna. Nätt och jämnt slank han åt sidan när hon dundrade fram, och backade bakåt. Tyst studerade han henne på behörigt avstånd, kikade nonchalant mot läktarna och tycktes fundera.
Honan dunsade ned i marken, och gav upp ett gutturalt rytande.
 
Varför skulle just Amon-Ra få den största, galnaste motståndaren i den här fåniga arenan? Varför kunde han inte ha fått slåss mot den där lilla älv-prylen tidigare under dagen? Nejdå, här var det dreggel och huggtänder hela vägen upp till hans hasor. Riktigt stadig på tassen var hon inte heller, var det all fruktdryck? Den detaljen var åtminstone.. bra.
 
Återigen dök Amon-Ra åt sidan när mastodontvargen kastade sig mot honom. Än kallade han inte på sina krafter, utan förlitade sig på sin naturliga smidighet och långa ben. Nära ögat var det dock, en pust av honans varma andedräkt svepte mot hans sida då han ålade sig förbi henne och dansade vidare på arenan. Något sa honom att han måste komma på något storslaget för att ta sig ur det här.  Med vad? En annan liten röst sa honom att den här besten inte skulle lyssna på vit flagg.
 
Våldsamt fick honan igen bromsa in. Han var osäker på om honan var kapabel till att vare sig prata eller planera strategier, men någonstans verkade hon… tänka. Eller, kanske vände hon blicken mot honom så där dramatiskt långsamt av någon annan anledning. Oavsett så gillade Amon-Ra det inte.
Jaha ja. Storslagen plan var det ja? Om Amon-Ra kunde ha svettats så hade han gjort det nu, även om hans ansikte avslöjade ett mer besvärat ansiktsuttryck än något annat. Visst var situationen lite, eh, knepig, men han hade halkat ur värre knipor tidigare. Det gällde att -flyta- med strömmen. Som en död mört. Helst utan död-biten.
 
Amon glodde begrundande in i honans ögon.
"Alltså hallå? Är någon hemma?" Retorisk fråga förstås. Lyset var på men ingen var hemma. Hon tog några långsamma steg mot honom, med huvudet gungande från sida till sida, innan hon igen anföll. Var det verkligen lagligt att bjuda in odöda till den här arenan?
Okej, han hade fintat höger, han hade fintat vänster, nu fick det vara dags. Med ett ögonblick kvar att begrunda så fällde Amon-Ra ut sina vingar med en smäll, där ljuset fångade de skimrande membranen i vingspetsarna, och med ett väldigt skutt hoppade han rakt över den enorma vargen, upp i luften. Med ena framtassen smällde han till henne rakt mellan ögonen då han kastade sig upp, med ena baktassen halkade han efter. Selvas käkar smällde ihop som en rävsax kring hans ankel.
Eh. Aj? Amon-Ra tjöt till av smärtan, av tänderna i hud och ben. Han tappade vinden under sina vingar, och vinglade i luften.
 
Dåligt. Dåligt, dåligt, dåligt.
Smärtan blixtrade som åska genom hans ben, och en väldig kraft slet honom ur luften. Med en duns slängdes han till marken, med ett moln av jordigt damm omkring sig. Den enorma, vansinniga honan skrattade - skrattade! - och ställde sig över honom, dregglande och bortom all sans.
Amon-Ra hade hellre varit var som helst utom just där just då. På en kall, regnig bergstopp. Nere i havet. Vid den där schyssta baren med fruktdryck. Jäklar, om han dog här skulle han inte hinna smaka på fruktdrycken.
 
Det sken till i hans ögon, och han lät ett uns av sin kraft blöda ut i ådrorna, en välbehövlig energiboost inför detta berg han hade att bestiga. Samtidigt som honans käkar dök mot hans huvud, så drog han vingarna hårt mot kroppen och kastade sig åt sidan, rullade två varv, och var blixtsnabbt upp på tassarna - sina tre friska åtminstone. Övernaturligt snabbt hoppade han, med en smäll från sina vingar, rakt upp i luften - upp, upp, bort från den vansinniga honan. Snabbhet hade aldrig behövts mer. Kanske hade han flugit raka vägen upp, ut ur arenan, om det inte varit tak och stolthet i hans väg.
 
Med två snabba vingslag befann han sig så högt uppe ovanför arenans golv som han kunde - endast några meter, men det fick duga. Tiden tycktes stå stilla i ett ögonblick. Han stod stilla i luften, bara i det bråkdels ögonblick det tog för hans moment upp att stanna av, men det räckte. Han tog ett andetag, och lät all kraft i sin kropp brinna upp, allt solljus som han sugit i sig under den lata förmiddagen, all energi som glittrade i hans vingars membran.
Fakargen sken så plötsligt upp med en blixt, ett bländande vitt ljus som lyste upp arenan, läktaren, allt omkring dem. I några ögonblick var Amon-Ra en skärva av solen som stigit ned på jorden, med ett brännande vitt ljus att blända den vansinniga honan med.
Trist om det visade sig att hon vara naturligt blind, men han fick hoppas.
 
Så fällde han ihop sina vingar och föll, med den andra halvan av sin kraft som gjorde hans kropp snabbare, tyngre och hårdare. Som en komet föll Amon-Ra mot den förhoppningsvis bländande Selva, skinande ljus med sitt osynliga krafthölje omkring sig.
Internt suckade han. Det här skulle göra ont. Ömsesidigt ont.
 
Det var som att kollidera med en lurvig stenbumling. Hans skuldra slog i först, gick i en chockvåg genom både hans egen kropp - om än skyddad av energihöljet - och genom hennes. Ett moln av damm slog upp omkring dem, jorden buktade, och Amon-Ras ljus slocknade tvärt.
 
Inte bokstavligen då. Om benet gjort ont från bettet så var det ingenting i jämförelse med det här. Allt, allt, värkte - all energi urholkad ur hans kropp. Han låg stilla i några sekunder, en död mört vid strandkanten. Sedan fnös han till, hostade jordigt damm ur lungorna, och kravlade sig långsamt långsamt upp på sina tre friska ben. Något revben brutet, många skrapsår och en skuldra som skulle kännas helvete imorgon, men han levde. Han kikade bort genom dammet. Honan låg orörlig på marken. Långsamt blinkade Amon-Ra,väntade några andlösa sekunder på att hon skulle resa sig upp. Inget. Helt stilla.
Djupt andades han ut. Han levde, och han hade vunnit. En segrande mört. Vem hade kunnat tro det?
 
Jublet ekade i hans öron när han halvhjärtat vinkade åt dem med ena vingen, samtidigt som han gjorde sorti.
Nu förtjänade han en drink.

[TLDR; Selva är arg och dregglar, Amon-Ra ser trött och besvärad ut. Hon anfaller honom två gånger, han är mesig och fintar undan. Tredje gången hon anfaller så flyger han upp över henne, men hon hugger tag i hans ben och mosar ner honom till marken. När hon ska dödsmörda honom så rullar han undan och flyger upp i luften. Där lyser han upp som en SOL och  kraschlandar rakt ned på Selva. Hon blir medvetslös, Amon-Ra vinner - the end.]

Mellanakten hade just avslutats och hon hade hört Evens stämma utanför teatern. Den hade fått henne att tveka för ett slag, men tillät det inte hålla henne tillbaka. Stegen hade känts tunga, liksom hennes hjärta. Ögonen var trötta och ledsna när de mötte parets, men de log bara välkomnande mot henne.
     Varya såg ner på arenagolvet och de två svarta vargarna som bars ut.
     “Vilka är det där?” frågade hon hest.
     “Mivria och Malvado,” svarade de henne. Det gick inte att missta ögonblicket av förvåning i hennes anlete, och sedan kvävde hon ett kallt skratt. Mivria. Månprästinnan. Varya såg efter de lealösa kropparna. Det kändes otroligt att det var kärlek som fått denna levande legend till varghona på fall, men ändå kunde hon inte neka vad hon såg. Två älskare döda. Var det vackert, eller bara tragiskt?

Striderna passerade. Varya var tacksam över att paret inte frågade om hennes plötsliga försvinnande eller sorgsna uppsyn. Istället tillät hon sig uppmuntras av deras roliga kommentarer, och lyssnade till deras gissningar med stort intresse. De var lättsamma, enkla och lediga. Hon uppskattade deras sällskap mer än vad hon någonsin skulle gissat.

Ivo kom in i arenan. Om det inte var för att Aurora varit så stolt över hans deltagande, långt i förväg, hade Varya inte brytt sig. Men det gick inte att förbise det faktum att han var viktig för Aurora, och på så vis också - motvilligt från Varyas sida - viktig för henne.
     Striden blev snabbt värre. Varya märkte inte ens att hon rest sig upp förrän Aurora kom flygande ner efter sitt exploderande ljusklot. Andan hade stannat i halsen. Hon stod frusen på platsen medans hon betraktade hur vakterna vällde ut på golvet och efter Adena. Ivo bars ut, och hon kunde inte säga om han fortfarande var vid liv eller inte.
     “Aurora,” gnydde hon lågmält. Hon kunde inte föreställa sig den rädsla hon erfarade, eller så kunde hon. Tveksamt såg hon upp mot balkongen. Hon undrade om ljuset sårat Honom, om Han kanske behövde he- Varya avbröt sina tankar. Aurora behövde henne, precis som Varya behövt henne.
     Hon ursäktade sig inför Blair och Yrjö med en hastig, knapphändig förklaring och försvann igen från läktaren ner mot det undre galleriet. Det fanns inget Varya kunde göra, men åtminstone kunde hon vara där om Aurora behövde henne.

[Varya återkommer till arenan efter mellanakten, men lämnar läktaren IGEN för att stötta Aurora (och Ivo).]

Han hade varit tvungen att vända bort ansiktet när hela arenan plötsligt lös upp i ett skarpt ljus. Det var som om solen sj- Even! Med panik i bröstet såg han sig om, men vampyrer var redan försvunnen. Han kunde bara hoppas att han kommit undan ljuset i tid. Publikens jubel fyllde hans öron och han såg med blinkade ögon mot arenagolvet. Selva låg utslagen på marken. Skulle sanningen fram hade han inte helt och hållet räknat med det här resultatet.
    "Vilken bländande uppvisning!" förkunnade han ljudligt för att överrösta publiken. "Amon-Ra har lyst upp hela Skuggfall som om han vore solen själv och har vunnit striden! Selva, du kämpade tappert, men den här gången var det inte tillräckligt. Grattis, Amon-Ra, till segern."
Han tog en kort paus för att se sig om över ryggen. Even. Gud Tenrai så han hoppades att Even var okej.
    "Nu, om alla återhämtat sig från ljusshowen, kommer det en varg direkt från lövskogen. Son till Black, beta i självaste Isil Anar, här kommer han: den talangfulla Kasai! Hans motståndare är en kraftfull blandning av cestro och drakarg. Denna skönhet kommer ända från Eriinaris karga landskap, jubla högt för den hornkrönte Vasilisa!"

Ljus. Plötsligt och bländande. Brännande. Där var nästan ingen förvarning innan solen själv infann sig i arenan. Publiken bländades lika mycket som motståndaren nere på arenagolvet. De flesta hann blinka ljuset ur ögonen och såg de stridande på marken, den ena flämtande innan han reste sig som vinnare medan den andra låg kvar. För upptagna med ljuset och striden så var det ingen som såg Even försvinna.

[Even försvinner hit: Länk]

Krafterna som slogs inom den silversvarta vargen var kanske passade i omgivningen. Det var rädsla, sorg, ilska och en paralyserande isande panik. Virel. Det hade under dagen gått flera viskande rykten genom galleriet, om Arenans första offer. Tanken på att aldrig få se honom igen var som en dolk i hjärtat på honom, tanken på Blairs ärrade ansikte so tittade på honom, men i genom honom, var som ved på en eld. Faktumet att han nu skulle ut och slåss var obegripligt. I si egen värld, sin egen lilla bubbla så raserades allt, men utanför Där på arenan, med ljudet av hundratals, kanske tusentals, vargar som uppspelta skrek av förtjusning över blodet, döden, där fortsatte allt som ingenting var fel.

 Ljuset var lätt bländande då han något omtöcknat tog sig ut på den hårt trampade jorden vid ljudet av hans namn. Ropen och jublen var bara ett öronbedövande dån, bara ett med de skrikande tankarna i hans sinne. Den tvefärgade blicken såg mot hans motståndare. Det var en horn krönt tik snäppet större än honom på höjden, men inte i närheten lika muskulöst byggd. Trots att de stod i en arena, båda där för att slåss, såg hennes ansikte lätt milt ut, kanske något osäker. Kasai undrade om Virel varit säker när han stod på arenan. Försökte skaka bort tanken men då var hon redan där. Det var med en dov smäll som de hårda hornen slog i sidan av hans revben och slungade iväg honom en halvannan meter. Både den första smällen, och landningen hade slagit luften ur lungorna på honom och han hostade lätt dammet han kippade in med luften, men tog sig upp på benen innan hon hann låsa fast honom vid marken. Blicken låg vid den blodfläckade marken, även om han försökte hålla tankarna på striden vandrade de åter till den ljusa vännen. Han tryckte undan dem och han  lyfta huvudet tidigt nog för att undvika mestadels av hugget hon riktade mot hans ansikte, hennes tänder fastnade istället för vid hans nos i närheten av käkbenet, åstakom en lätt rispa som blödde ytligt. En morrning låg i strupen på honom och han väjde klumpigt undan hennes nästa attack, bannade sig själv, försökte få sig koncentrera. Kom igen nu.
 Tiken verkade inte riktigt vara van vid offensiven, hennes utfall var något tvekande. Kanske en av anledningarna till att han ändå lyckats hålla sig kvar i matchen, hade han pinsamt nog varit körd efter den där första smällen.
 Han lyckades lätt samla tankarna och matchen gick ifrån att vara till hennes fördel, något hon sett förvånad ut över, till att vara något sånär jämn. Kasai hade tydligt mer erfarenhet dock och snart började det synas när han med ren muskelstyrka lyckades få tag på henne och kasta henne en bit bort. Hennes taktik ändrades från offensiv till defensiv, mest troligt i ett försök att trötta ut honom.
 Fortfarande något ofokuserad trampade han fel vid en motattack, och hennes attack som varit siktad mot hans hals fick istället henne att med ett fast grepp gripa tag om en del av hans kind. Momentumet i fallet drog loss det yttersta lagret av kött och smärtan exploderade i ansiktet.
 Han fångade upp sig själv, stirrade på marken där blodet, hans blod, droppade ner i jorden, beblandades med det som redan fanns där. Blicken vändes sakta emot tiken som stod där, hans köttbit fortfarande mellan käkarna och ögonen förvånat stirrandes på det stora såret i hans ansikte. Hon såg alldeles förskräckt ut.
 Den röda manen stod på ända, hela raggen var rest och svansen stod uppburrad som på en ilsk katt. Den piskade snabbt bakom honom, och ilskan låg som en röd hinna över hans sinnen.
  Hon hann inte samla sig ifrån förvåningen över vad hon lyckats med innan han var över henne. Med kraft och hög fart hade han flugit in i honan som fälldes till marken. Dunsen av hennes landning slog biten av kött och päls ur hennes käftar, och den landade på marken intill dem. Det såg ut som om hon ville försöka säga något, kanske avbryta matchen, men ännu hade hon inte hämtat andan, och innan hon fick chansen att ge upp så var Kasai redan där innan hon tagit sig upp och med en av hennes sprattlande ben i ett stadigt grepp mellan de kraftfulla käkarna svingade han henne i luften i en vid rörelse, och med en hård duns slogs hon åter ner i marken med ryggen före. Han kunde höra luften lämna hennes lungor igen med ett lätt pysande, men tänkte inte mycket mer över det.
 "Ge upp" fräste han och eld uppenbarade sig om hans käkar då han kastade sig mot hennes ljumskar. Fult spel, Blair hade lärt honom allt om fult spel.
 Den fräsande hettan av elden verkade vara det som fick henne att sansa sig nog för att kunna uttala orden.
"Jag ger mig" hennes röst var full av smärta och tonen var sammanbiten. Det låg en viss envishet i rösten. Kanske för att inte visas svag. Förlora med värdighet.
 Kasai slets ut ur sin ilska lika plötsligt som han hamnat i den och han backade snabbt ifrån främlingen. Såg förskräckt på pälsen som fortfarande glödde, och skyndade sig fram igen för att släcka den.
 Försökte övertyga henne att låta honom hjälpa henne upp, ville inte bara lämna henne där. Han skämdes redan, kunde känna lukten av hennes brända kött. Han hade inte behövt göra så, hon hade varit nära på att ge upp redan innan. Blicken flackade mellan tiken och Väktarna som närmade sig för att hjälpa henne ut.

[Kasai är en tönt som tänker för mycket och inte hört Nyheten om att Virel lever, hör bara via ryktesvägen att han dog. Är fett okoncentrerad och blir till en början Spöad av Vassya.
 Lyckas till slut koncentrera sig nog för att ge en jämnare strid. Vassya råkar slita upp hans nylle vilket tänder alla cylindrar på hans Infero blod och i blind ilska går han lite för hårt på Vassya som försöker avbryta tidigt, men får inte riktigt chansen(märks inte ifrån Läktarna) Kasai förlorar lätt kontrollen och bränner Vassya som tillslut får chansen att avbryta Matchen. Ångrar direkt att han förlorade kontrollen och kommer försöka försäkra sig om att Vassya mår bra]

Mötet med Tannin spökade fortfarande hos henne. Det hade varit ett bitterljuvt återseende. Och hon hade avslutat det med en lögn. Tackat och tagit emot istället för att berätta att hon övergett sin bror i Qu. Hon skällde redan på sig själv över sitt handlande och behövde verkligen inte att han gjorde det också. Kanske-

Ett ljudligt vrål slet henne våldsamt ur sina tankar och hon hoppade märkbart till. För ett ögonblick sökte hon efter källan, men insåg snart att det nog var den svartvita tiken som låg bakom oljudet. Nephania rynkade ogillande på nosen, och hon undrade om det hade varit Nilo eller någon annan som släppt in den hjärndöda barbaren. Det låg ingen tanke bakom hennes rörelser, ingen finess. Till skillnad från den bevingade hanen. Graciös är inte hur hon hade beskrivit honom, men det fanns definitivt mer planering hos honom.

Hon tappade snart fokus igen och följde endast halvhjärtat striden mellan de två kämparna. Tankarna låg den här gången istället hos Aurora. Hon skulle ljuga om hon sa att hon inte var orolig. Både vakterna och väninnan hade varit snabba nere hos Ivo och hans motståndare, men han hade inte sett pigg ut.
    Plötsligt sken hela arenan upp i ett bländande ljus. Med ett missnöjt ljud vände hon bort huvudet med ögonen hårt stängda. Nog för att hon tyckte om solen, men det fanns en gräns. Det var inte förrän hon var helt säker på att ljuset återgått till det normala hon vågade öppna ögonen igen. Fläckar dansade i hennes synfält var hon än tittade, men inte ens de kunde få henne missa att Even inte längre stod hos dem.

Nilo dyker upp på balkongen igen lite andfådd och lagom till att striden var slut och det var att presentera nästa. Hon hade ingen aning om vem som hade vunnit, men trots det så gick hon fram för att visa upp sig innan Grendel hann resa sig.

"Godkväll mina vänner har ni saknat mig?" Hon log mot publiken med en dramatisk gest. "Och nu ska vi gratulera vinnaren" Hon kisade mot arenan och sneglade sig sen bakåt mot Nephania som viskade hans namn åt Nilo "Kasai!" Utropade Nilo "Du är.. Vinnaren!" Hon hade ingen aning om hur han hade presenterats tidigare men låtsades som ingenting och gick vidare. Grendel himlade med ögonen. Nu insåg hon vart de var i programmet och att det bara var en strid kvar. Finalen. Hjälp, nu fick hon skärpa sig.

"Och nu allihopa har vi kommit till dagens.. sista.. strid. Det innebär att vi börjar närma oss slutet, men! Tro inte att det är någon idé att lämna era platser redan och börja era vandringar nej, för dels så kan ni ju inte missa efterfesten, låt oss umgås och ha kul och äta delikatesser från hela Numoori som fraktats hit idag ändra från Samudr till Shendu, men framför allt så vill ni såklart inte missa den sista striden, för det är inte vilka som helst nu som ska in på arenan nej, utan på ena sidan har vi den fagra, och vackra inferon som har tagit sig hit ända från Yanamore, och vi har sett hennes fränder tappert kämpat här tidigare idag, och nu ska självaste ledaren.. Roooonia av Isil anar få visa upp sig! Vilken fest!"

"Och på den andra sidan har vi ingen mindre än den som tidigare skrämde andra genom att leda Lykoris, den forna kungen från Kaiwood, en tidigare ärkerival till självaste Isil anar som han nu ska möta, visa er kärlek för den obarmhärtige Shiiivaa!! Låt den sista striden börja!"


Nilo sjönk ihop vid de andra på balkongen och pustade ut.

Det som hade känts som en evig väntan i mörkret var slutligen över och de två sista stridskämparna för dagen klev ut på arenan. En hane som var till hälften svart och hälften vit skulle möta en hona som skimrade i eldens alla färger, som om hennes päls brann. Båda rörde sig med värdiga steg, med hållningar som kunde ha tillhört kungligheter. 
Och när hanens mörka ögon mötte honans gröna fanns det en gemensam blick av igenkännande. För sanningen var att de hade hört talas om varandra, att de mycket väl visste om varandra, trots att de aldrig hade mötts. 
Båda sträckte på halsarna, och hanen nickade svagt mot honan. Stoltheten som brann i båda deras själar gick inte att ta miste på, viljestyrkan lös i deras ögon. Lugna och samlade stod där, som om ingen tid existerade. Som väntandes, på något som kanske aldrig skulle inträffa. Bara såg på varandra, mätte varandra med blicken, sökte efter något som kanske kunde ge en fördel i strid samtidigt som man kunde ana en respektfull stämning mellan de två vargarna. 
Att deras första möte skulle ske här, på en arena byggd för kamp, med hundratals ögonpar som skulle iaktta varenda liten rörelse de gjorde, tills en av dem slutligen skulle stupa under den andra, kändes nästa legendariskt. 
Shiva, den forna kungen över Kaiwood och Ronia, ledare av Isil Anar.
Här skulle deras krafter kollidera. Här ställdes allting på sin spets. Här, under alla de blickar som följde dem, skulle de mötas och strida. Och här skulle en av dem förlora.

Ett kort leende drog över Shivas läppar. Oavsett skulle han ge allt. De uppdämda känslorna som kröp i hans kropp skulle äntligen få ett utlopp, och han tänkte njuta av varje sekund. Han var född för detta - för att strida.
Och utan tvekan kastade han sig in i det som skulle bli ett livsavgörande ögonblick för den svartvita hanen. 
Och när de två kropparna kolliderade på stridsfältet, med eldflammor omkring sig, var det som ett sprakande fyrverkeri för Shiva. Energierna lös starkt kring dem båda, och ett roat skratt lämnade honom. Han hade saknat detta. Saknat den ljuva sötman han fann i striden. Det var nu det gällde. Och oavsett vem som skulle gå segrande ur tumultet, skulle han ge åskådarna en show som de sent skulle glömma.

Hans första hugg var riktat direkt mot eldtikens strupe.

Ronia hade inte haft en aning om vad hon hade att vänta sig. Hela dagen fram tills nu hade spenderats framför striderna. Den ena tuffare än den andra, längre eller kortare, men alla lika kaotiskt oförutsägbara. Det hon noterade var att motståndarna alltid var likvärdiga varandra. Hon hade sett det genom varje runda, men prioriteten hade legat på att se till sina vänners enskilda strider, varpå hon hade spenderat mycket lite tid att reflektera över vad hon själv skulle ställas inför. Det hade varit irrelevant, ändå. Det skulle finnas en motståndare, men det var omöjligt att gissa vem, och därav spelade det ingen roll.
  Men hon hade inte väntat sig detta.
  Ronia hade stigit ut på arenans packade jord, förbi sin triumferande bror. En viss oro hade glimmat till i blicken när hon såg hur illa däran han var, men blicken hon fått i tillbaka var stadig nog för att skaka känslan och återfå sitt neutrala, allvarliga ansiktsuttryck. Sedan hade hon lämnat brodern bakom sig, vänt om, och fått sin motståndare presenterad.
  En plötslig våg av stark igenkänning färgade ansiktsuttrycket när blicken föll på honom. Presentationen ljöd över arenan, ord som dränktes ut av uppenbarelsen. Alla ord förutom ett, ett namn som matchade den bild Chayan målat upp för henne, likväl den främmande gestalten framför henne. Shiva.
  Blicken hårdnade plötsligt, men hon besvarade hans nickning med en egen. Tassarna placerades automatiskt bredare isär, musklerna varma och elden i strupen. Det ryckte lätt i läpparna och huggtänderna skymtade. Hon var redo, och i samma ögonblick ordern föll kastade sig de två vargarna mot varandra. Shiva siktade in sig på hennes strupe, men precis innan han nådde henne flammade en brinnande sköld upp mellan dem. Hon kastade sig obrydd rakt igenom flammorna och högg mot hans skuldra, kolliderade med Shiva tillräckligt hårt för att de skulle slås till marken. Blodsmak spred sig i munnen när tänderna rispade över Shivas skuldra, men hanens spetsiga klor rev henne i magen och tvingade henne att släppa. Snabbare än hon trodde möjligt - onaturligt snabbt - var han uppe på benen igen och kastade sig över henne på nytt, tvingade ner henne på marken igen. Ett vildsint morrande steg ur strupen när hon rev efter hans ansikte för att ta sig loss från den större vargens dödliga grepp. Shivas käftar smällde igen farligt nära hennes nacke, men Ronia lyckades hugga tag i hans framben hårt nog för att hanen skulle släppa henne. Bettet distraherade honom länge nog för henne att skynda sig upp på tassarna, och för ett par korta sekunder lades lite avstånd mellan dem, innan de rusade mot varandra en andra gång. De kolliderade skuldra mot skuldra, blottade tänder och käftar som högg efter kött, men Shiva var kraftigare än henne och lyckades pressa henne baklänges. Ronia släppte med ens efter, varpå hanen vacklade framlänges och Ronia tog chansen att knuffa honom åt sidan. Hanen tappade fästet och föll, och Ronia tog ett språng rakt över honom. Shiva högg efter hennes baktassar, men missade med en hårsmån. Lika snabbt var han uppe på tassarna igen, men den här gången stannade striden upp.
  Motståndarna fixerade varandra med blicken när de började cirkulera runt varandra, lågmälda morrningar vibrerande i deras respektive bröstkorgar. Båda hade blödande sår vid det här laget, ömmande kroppar och blod som färgade benvita tänder rosa. De andades tungt, ansträngt, men inte på något sätt utmattat. Det var dags för nästa etapp, och ingen av dem planerade att ge upp.
  Ronia blottade tänderna, och plötsligt började de glöda. Fullkomligt oberörd av hettan positionerade hon sig som förut - tassarna brett isär och blicken stadigt vilande mot motståndaren. Shiva gjorde detsamma, och så attackerade de varandra på nytt- men den här gången strömmade Ronias eld ut mellan käftarna när hon kommit närmare. Eldpelaren sköt ut mot Shiva, och exploderade ut åt hans vänstra sida. Hanen kastade sig åt sidan för att undvika hettan, men innan blicken han falla på motståndaren igen var hon redan framme. Ronia sköt ifrån med bakbenen…
  … och begravde de flammande, glödande käftarna djupt ner i Shivas framben.
  Shiva skrek, ett plötsligt, högt tjut. Han slet sig loss från hennes grepp, men skadan var redan skedd. Hanen stapplade undan, och Ronia lade snabbt lite avstånd emellan dem - draget hade varit framgångsrikt, och hon ville avvakta innan nästa steg. Det dröjde dock inte många sekunder förrän Shiva slet blicken från såret. Han andades tungt, men blicken var ursinnig. Det var inte över än.
  Publikens jubel var öronbedövande.

Smärtan som egentligen brann i frambenet efter eldtikens flammande attack försvann i adrenalinruset som Shiva upplevde. Stanken av bränd päls, bränt kött, låg tung i luften omkring dem, men det var knappt han noterade den. Utan tvekan, med ett mod som nästan kunde jämställas med dumhet, susade han framåt, lät de kraftiga benen föra honom i en övernaturlig hastighet rakt mot Ronia. Och med en smidig rörelse snodde han runt, högg henne över nacken. Blodsmaken fyllde munnen och den euforiska känslan när han sög åt sig hennes energier susade genom hans kropp. 
Honans käkar kopplade ett stadigt grepp om hans ena framben, slet i det, vilket fick Shiva att tappa balansen. Han släppte taget om henne, slet sig ur hennes grepp, obrydd om de djupa rivskadorna som hennes tänder orsakade. 
Med smidiga rörelser drog sig Shiva några meter undan, endast för att snabbt dyka mot henne igen. Ena framtassen placerades mot Ronias bakben, och återigen sög han i sig av hennes energier.
Eldtiken högg efter honom, han duckade, slängde sitt andra framben på hennes rygg, drog till sig mer energi. Han kunde känna hur hon vacklade, noterade hur hennes ben darrade lätt under hennes kropp. Shiva mötte hennes blick, och ett brett flin prydde hans ansikte.
Med en frustrerad blick kastade hon sin eld efter honom, och han kunde känna hur hettan i luften nästan nådde en outhärdlig gräns. Det var dags att avsluta det här, en gång för alla. Innan hon faktiskt lyckades bränna honom allvarligt.
Med ett dovt morrande dök Shiva mot henne, hans tänder begravdes rakt över hennes ryggrad medan hans framtassar placerades på var sin sida om hans käkar och pressade henne ner mot marken. Ronia vacklade under honom, han kunde känna hur hennes framben gav vika. Han kunde höra hur hon flämtade efter andan. Han tvingade ner henne på knä, drog energierna ur henne. Och medan hon blev svagare blev han allt starkare.
Det var snart över. 
Hon hade gett honom ett bra motstånd, men det hade inte räddat henne. Det handlade om sekunder, sedan skulle allting vara slut.

Energin rann ur henne som om hon drabbats av döden själv. Hon kunde inte förstå hur, hur det gick till, hur kan gjorde det - men utan att hon kunde göra någonting åt det började benen vika sig under henne. Hon hade känt det förr, något liknande i alla fall, och då liksom nu började märka fläckar dansa framför ögonen. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen. Hon fick motta bett efter bett, och hon orkade inte annat än att kraftlöst hugga efter honom, men hon missade alltid miserabelt. Ilskan brann inom henne, frustrationen stegrade, men när han tvingade ner henne på knä var hon nästan övertygad om att slaget var vunnet.
   Plötsligt slutade livskraften dras ur henne, och Shiva klev bort från henne. Ronia andades tunga, ojämna andetag, och för en sekund verkade det nästan som att hon tänkte lägga huvudet mot marken och ge sig. Shiva höjde huvudet, men släppte henne först inte med blicken. Ett sjukt, vridet leende vilade på hans läppar.
   Ronias hjärta hoppade plötsligt över ett slag, innan kylan spred sig i ådrorna. Överlevnadsinstinkten kickade till med våldsam kraft, liv återvände till den svaga kroppen, och eld flammade plötsligt upp mot Shivas ansikte. Hanen blundade i reflex och ryckte undan från elden. Ronia kastade sig skakigt upp på tassarna, adrenalinet pumpande i kroppen, och högg tag om Shivas hals. Den plötsliga manövern överraskade Shiva, som plötsligt befann sig nedtryckt i marken med Ronia över sig. Tänderna grävde sig oförlåtligt in i hanens hals i ett stenhårt grepp, fastnaglad mot jorden under Ronias tassar.
  Där höll hon honom i ett järngrepp, och sekunderna tickade långsamt förbi medan hanen krängde mellan hennes käftar. En halv minut. En minut. Sedan blev han stilla, och erkännandet kom så tyst att bara hon kunde höra det.
   “Jag ger mig.”
  Ronia släppte Shiva, och publikens jubel exploderade.

Det gick inte att beskriva med ord, känslan av att se sin dotter på det blodfläckade arenagolvet. När de tagit sina platser inför den första striden hade han inte vetat vad som skulle komma. Flertal hade dött, och ännu fler skadats. Det kändes som en dum idé att ta med sig sina ungar hit, och vid tillfällen hade han beordrat dem att se bort. Under mellanakten hade familjen tillsammans gått ut för en paus, men kommit tillbaka till vad som visat sig blivit en tragedi. Kenai vågade inte säga vem som legat där på golvet, men hade delat en sorgsen blick med Alin.
     Men när det var Nadies tur, kunde han inte göra annat än att titta och be tysta böner för hennes säkerhet. Oron bildade en hård knut i magen som exploderade när han såg hennes uppenbara smärta. Men hon fortsatte. Striden var lång, och näst intill outhärdlig för honom att se, och när Nadie äntligen vann, släppte han ut en jubel i lättnad.
     “Nadie! Det är min blixtsnabba dotter, det ska ni veta!” Han såg på Kasaan som verkade skämmas lite över hans abrupta rop, men han log bara tillbaka. “Vi måste gratulera er syster,” nickade fadern ivrigt. Åh, Nadie, hans solstråle. Han var så, så stolt. Det värmde i hjärtat.

[Eftersom detta inte är officiellt avslutat tänker jag bara.. go ahead..]

Det verkade inte riktigt som att hennes ord gick in i familjens huvud. Det otänkbara var, trotts allt, just otänkbart.
Det hade tagit sin goda tid både att ta sig förbi alla irriterande helare som ville uppskatta och läka hennes skador, och sedan att dessutom finna Vitani och Aru i folkvimlet. Nyheterna hon bar på var inte små. Den lilla skatvargen hade knappast hållit tillbaka då hon deklarerat att Devils levde, hade levt, all denna tid. På ett nytt revir.
I och för sig hade det nog inte spelat någon roll hur inlindat och försiktigt det än levererats, det slog oavsett ner som en bomb.
Men just hade hon lyckats gå igenom allt, trotts förvirrade protester från de enda vargar hon trotts sig ha kvar. De som varit Devils sista ättlingar men som nu bara var.. ja, vadå? Bortglömda? Utvisade? Svikare? Vad hade skett? Hade det faktum att de gett upp djävulsklipporna varit nog för att de inte var välkomna åter i flocken? Hade de varit så oviktiga att ingen ens försökt hämta dem? Inte ens deras mor? Egentligen var det svårt att förvänta sig något annat men ändå gjorde det så ont.
Devils var ju familj.
Det var för mycket att ta in, för många variabler.
Hur länge hade egentligen det gamla reviret varit under attack? I tillståndet av konstant panik och ångest hade tiden i öknen känts som år, men kanske hade Devils bara inte hunnit tillbaka. Kanske hade hon, hennes syster och hennes nyfunne bror förklarats döda. Ett av alla ökenvargs-skelett som omringade det forna hemmet kanske tillskrivits just henne.
Hade Devils sörjt dem, så som de sörjt Devils? Malvado. Tramptass. Deras mamma. Hennes lillebror.
Det hade varit en lång och farlig resa, utan mål. Det hade varit en försvagad flock som lämnat Tenkais öken. Hon hade bara antagit, tvingats acceptera, att något gått fel. Att flocken som aldrig skulle dö ändå hade gjort just det.
Var hennes nya liga bara spöken? Fanns det vargar som skulle bli glada över att veta att de överlevt? Kanske arga? Allt kändes så surrealistiskt, så avlägset. Devils var ett kapitel som de alla gått vidare från.
Det var då utropet skedde.
Pausunderhållningen introducerades och till slut var det som att polletten trillade ner hos hennes syster. Devils fanns kvar. I en unison rörelse började de två honorna springa mot arenan, Aru snabbt efter.
’Hur odödliga är de som svikit er?’
Frågade sig presentatören retoriskt. En högst relevant fråga.
Det sved i lungorna att springa så fort, allt gjorde ont och varför var det så förbannat svårt att hitta i alla dessa gångar?
’Kära vänner, välkomna in; Malvado..’
En sjunkande känsla erövrade henne och hon kunde fysiskt ta på paniken som Tani utstrålade.
De tog sig in på läktaren lagom till när Mivria, av alla vargar, slängt sig ut på arenagolvet.
Många runtom skrek, buade, men tydligen var båda Mal och Miv bärare av sina egna öden denna dag.

Det var som att hon frös på platsen, det hade aldrig hänt henne förr.
Hon hade alltid kunnat vara samlad i stunden av kaos, men nu kom allt över henne samtidigt. I ögonvrån såg hon hur Vitani slängde sig nedåt, lika så flera månvargar. Och hur väktare blockerade vägen, höll tillbaka.
Allt snurrade.
Tusen svordomar lämnade Tani då hon maniskt försökte tackla sig förbi men hon kom ingenvart. Sarabi hade inte sett henne tappa huvudet på det här sättet sedan de var tonåringar.
Och där bakom, bakom vakterna och staketen, såg hon blod och eld. Hon såg en slakt. Två åldrade vargar som inte hade en chans gentemot ett väloljat team.
De försökte tappert, fick in några fullträffar men Malvado, hennes mentor, hennes stridslärare. Han som fällt hundratals vargar. Blev nedtryckt, övermannad.
Ingen kunde stå sig mot Devils.
Och de var grymma.
De dödade Mivria först, framför hans ögon, lät honom se, lät honom tigga och be om nåd.
Tvingade en av de största vargar hon någonsin träffat att krypa i smutsen, att dö utan ens ett spår av sin heder kvar.
Och han var en av de äldsta, en av de trognaste djävlarna. Få hade offrat så mycket som honom, gått så långt.
Vad kunde Malvado ha gjort för att förtjäna det här? Och vad fanns det för möjlighet till förlåtelse för dem om inte ens han kunde skonas?

För första gången fylldes Sarabi med en självisk rädsla. En ren, skälvande skräck. Förr hade det alltid varit hon som skrämde andra men nu.. Devils var åskan, de var jorden som skälvde under dina tassar. De var stormen, och hon var inte en av dem längre. Hon var istället den som blev sliten ut för klippavsatsen.
Tårögd såg hon på Aru och insåg att de var kärleken, medan Devils var galenskapen. Avlägset kunde hon höra Vitani skrika. Vråla med all sin kraft att vakterna skulle flytta på sig. Försöka ta sig förbi med våld. Det kändes som att hon gick under.

Det här kunde inte vara sant.

De behövde komma härifrån.