Hon visste verkligen inte varför hon gett sig in i det här. Nu var det hennes tur, hon stod i skuggan, ännu osynlig för de hundratals, tusentals?, åskådarna. Nervositeten och den rena ångesten fick henne att må illa. Så ropades hon upp, hörde inte ens vad Aderonen sa om henne. En oklar figur, en arbetare på arenan, knuffade lite på henne för att få henne att faktiskt röra sig. Det tog emot. Något stelt skred hon ut på arenan. Jublet fick öronen att klistra sig mot nacken.
De två cirkulerade runt varandra länge, gjorde halvdana utfall, testade varandras gränser. Hon gick mer och mer in i ett tunnelseende, för en gångs skull var det en praktisk egenskap. Snart fanns bara hon och hanen, hanen som ville skada henne. Som så många innan.
Något klickade i hennes hjärna och hon stod för det första ordentliga utfallet, motade hanen bakåt med hugg, lät sina klor distrahera honom medan slingerväxter grep efter hans ben. Han gick i kraftigt motangrepp, marken öppnade sig och rankorna slets upp med rötter och allt – det var tydligt att han också ägde jordens element. Hon morrade men blev tvingad bakåt, slagen gjorde mer ont än vad hon ville visa. Ögonvitorna syntes då hon blev allt räddare, allt mer hysterisk.
Ett slag över hennes ena skuldra sände trådar av smärta upp i nacken och hela vägen ner i bakbenen. Hon kände hur något flyttade sig inom henne, hoppades innerligt att det var en muskelknuta och inget värre. Tvivlade på det. Haltade rejält på vänster framben då hon försökte fly från nästa attack.
Vatten drogs samman i luften runt henne, försökte enträget tvinga sig ner i hanens nos och mun. Han hostade och fräste för att bli klitt det och hon tog chansen. Knivskarpa blad ven förbi luften, skar upp sår på hanens kropp och kapade han päls i lustiga testar. Men han var vältränad, han lyckades undgå det värsta. Hon fortsatte distrahera med vattnet, slängde kallduschar på honom varje gång han kom för nära. Snart var hans päls indränkt i vatten som inte ville torka, som sög sig kvar och klistrade emot kroppen. Hon såg sin chans, utan att avancera framåt – ville ej riskera att vara inom hans räckhåll, sände hon ut et blixtrande inferno. Elektriciteten drog sig mot vattnet med ett nästan upphetsat fräsande och kastade effektfulla ljussken och skuggor runtom de stridande.
Hanen blev stel, skrek i smärta då blixtar klättrade över hans kropp. Ett susande gick genom publiken då allt fler insåg att det var sant, att hon just demonstrerat en tredje magisk förmåga.
Tica log girigt, trodde sig ha en chans till seger och missade därför kontringen. Tunnelseendet var kanske inte så bra ändå. Något, kanske en jordklump, kanske en sten, kanske hanen själv, slog in i hennes vänstra sida igen. Det tjöt i hennes öron då hon föll ihop. Axeln ur led. Hennes tårar blandade med blodet som rann längs henne uppenbart brutna nosrygg då hon såg upp på hanen, ärrad och bränd men plötsligt den nya troliga segraren.
Hon skrek, ett gurglande skri som innehöll lika mycket vrede som smärta och rädsla. Högertassen slet efter hanens ögon, ville riva dem ur hans skalle. Ville att han skulle dö.
”Dö Dö Dö”
Hon högg ursinningslös, oförsiktigt mot hans strupe. Något knakade till.

Rien kände sig osäker redan när han satte första tassen på arenans mark. Han hade peppat upp sig så mycket inför det här och var säker på att han skulle göra bra ifrån sig. Men han drabbades av stark scenskräck när han väl befann sig här och nu. Svansen trycker sig mot bakbenen men han tvingar ändå sig själv att gå längre ut på arenan. Hans blick faller på motståndaren. Han granskar henne uppifrån och ner och försöker få sig en uppfattning om hennes styrka. Motståndaren är högre än honom själv och han inser snabbt att han inte är något vidare på att avgöra någons styrka över huvud taget. Fajten startas och Rien följer motståndarens rörelser och de cirklar runt varandra en stund. Förmodligen försöker båda två avgöra vad för sorts krigare den andre är. Rien känner fortfarande scenskräcken hålla ett fast tag om honom men när motståndaren gör första utfallet så är det som bortblåst. Rien går in i samma fokus som han har under träningspassen där hemma. Han är en krigare. Om än fortfarande väldigt oerfaren. Rien tvingas bakåt av motståndarens attack och gör sitt bästa för att undvika hugg och klor. Han känner något gripa tag om hans ben och ser snabbt ner. Rankor slingrar sig för att få grepp om honom och Rien flinar. Flinar över tanken att det här nog kan bli en rätt jämn match ändå. Då de båda besitter jordens kraft. Rien kastar sig framåt och rankorna knakar och bryts och rycks upp med rötterna. Han betalar tillbaka med hugg och klor och tvingar motståndaren bakåt.
Motståndaren försöker fly med Rien följer henne hack i häl. Men överraskat inser han att han förmodligen trots allt befinner sig i underläge när vatten försöker tränga in i nos och strupe och hotar att få honom att drunkna på torra land. Panik griper tag i Rien och han tvingar sig bakåt. Han hostar och fräser och slåss för stunden mer mot vattnet än mot sin motståndare. Det överraskar honom inte att motståndaren tar chansen mer fler attacker. Knivskarp smärta skär honom över hela kroppen och han känner doften av sitt eget blod. Rien rör sig vant över arenans mark och parerar och försöker undvika knivskarpa blad och vatten. Han morrar och går till motangrepp. Han kastar sig mot henne upprepade gånger men blir tvingat tillbaka av kallduschar. Han åker på några kallsupar och ger tillbaka genom att kasta jordklumpar på tiken.
En sekunds andrum och Rien ruskar på sig. Försöker bli kvitt vätan i pälsen men det är som att han just tagit sig upp från en simtur. Ett sprakande inferno får honom att spärra upp ögonen och han fryser till när han ser vad motståndaren kommer med härnäst. Enda tanken som far upp i huvudet är att försöka skydda sig. Jorden griper tag i honom och han inser att han inte kan ducka. Smärtan är så intensiv att han skriker högt. Han kan känna elektriciteten stråla genom kroppen och hjärtat darrar oroväckande till. Lika snabbt som smärtan härjat så är den borta. Benen viker sig under honom och Rien faller till marken. Det bränner i kroppen och i skinnet. Från halsen ner över vänstra sidan av kroppen kryper en blixtformation fram. Skinnet är aggressivt rött. Men än ger han inte upp. Rien tvingar sig upp och kastar sig mot motståndaren igen. Tänder, klor och jorden själv. Vad som slår i tiken först är inte ens han själv medveten om, men nu står han över tiken och förväntar sig fler blixtar. Han mottar ett slag över ansiktet och det svider till i ögat. Synen är röd när han ser på motståndaren igen. Hon spottar ut ord. Ber honom dö. Rien kan inte dö här. Motståndaren ser chansen att hugga mot hans strupe när han försöker undvika ännu ett slag mot ansiktet. Rien morrar och delar själv ut ett slag som träffar tiken rätt på käken. Det hörs ett läskigt ljud när hennes käke hoppar ur led och motståndaren faller till marken. De breda tassarna tar hans tyngd och trycks ner mot tikens kropp. Det knakar oroväckande till. Han ser tiken kippa efter luft. ”Bryt”. Väser hon ut. Något klickar till i huvudet och Rien blir nästan rädd för sig själv. Han backar undan till ljudet av arenans tjut och rop.

Grendel tog över att introducera kämparna efter Eniloracs miss. Efter den blixtrande striden mellan två bjässar så följde en till av Isil Anars stridande, mot en tik de fått veta besatt fler krafter än normalt. Even betraktade bara delvis striderna, medan han lyssnade till Eniloracs och Nephanias diskussion. När striden var över så rätade Grendel på sig på nytt och tilltalade åskådarna.
    "Vilken strid! Vilken uppvisning av förmågor! Rien Bergfast, segrare över elementen! Grattis Isil Anar!
 
Vi återvänder till Kaiwoods skogar, där flera av dagens kämpar visat sig starka! Jubla nu för Iro, av Lykoris, som idag slåss för vår egen vackra Nilos ära! Och på andra sidan möts han av den mörke, den kraftige, Dantalian, från fjärran norr! Låt oss se vilken av dessa stora krigare som segrar! Börja!" Grendel slog sig ner tillsammans med de andra på balkongen igen när striden tog vid.

Dagen till ära hade han klätt upp sig med sitt bärnstenshalsband. Det hade funnits massvis med försäljare som sålt hinkvis med vackra smycken, men Abraxas hade hindrat honom från att köpa de flesta. Så hade han stått där, redo för att slåss för Nilos ära, uppkittad och allt. Och så hade hon släppt den bomben, hon skulle ha valpar med någon annan! Ilskan som kokade inom honom fick hans spegelbild att flimmra vid hans sida. Hur kunde hon svika honom på det här sättet? Efter att han rest hela vägen hit för hennes skull så skulle hon bara kasta honom åt sidan? Han skulle allt visa att hon valt fel pappa!
Fortfarande med spegelbilden flimrande vid sin sida gick han ut på arenan, såg inte ens åt Nilos håll, och mätte sin motståndare. De matchade i storlek även om den andre var högre.
När de skildes åt av mindre än tio språng höjde Iro rösten och såg tjurigt på den svarta motståndaren.
”Du borde ha sett till att få det där uppsatt innan du kom in hit, annars kanske du trampar på ditt vackra hår.” ropade han mot sin motståndare och flinade. Så skakade han på huvudet och satte av.
Han rörde sig mot den svarta i en halvcirkel. Mitt i sista språnget kastade han sig åt höjer och måttade sitt hugg mot den andres huvud. Tänderna slog igen om några svarta hårstrån samtidigt som Iro kände hur tänder trängde in i hans bröstkorg. Han tog ett språng bakåt för att kunna andas innan han attackerade igen. De utväxlade flera hugg, en del träffade och andra inte. Iro fick ett kortvarigt tag om Dantalians nacke och Dantalian i sin tur höll ett fast grepp om Iros vänstra framben ett tag. De var båda blodiga och trötta när Dantalian fick in en snygg tackling och sedan kastade ner Iro på marken. Luften lämnade honom med ett stön.
”Okej okej okej chilla! Ja ger mig för fan!” väste han upp mot Dante som stod ovanför honom med öppen käft. Ett lågt hånskratt lämnade den andre när han grep tag om Iros strupe. Greppet hårdnade och Iro sprattlade för att komma loss. Det var ett dödläge som inte avslutades fören Dantalian släppte ner Iro på backen.
Med all den värdighet han kunde uppbringa rullade Iro över på mage, tog ett andetag och reste sig sedan upp för att halta ut från arenan, svansen mellan benen och bärnstenspärlorna kvar på arenan.

Dantalian väntade på sin tur med spänning. Det var något inom honom som vaknat till liv sedan han bestämt sig för att strida vid invigningen. En förväntan, något nytt, spännande och roligt. Det var sådant som drev honom framåt i vardagen. Som gladiator skulle han stå och strida inför en enorm publik. Lugnet föll över honom när han hörde publikens öronbedövande vrål runt omkring honom. Det var dags. En röd mycket vacker tik talade och presenterade honom och hans motståndare. Till sin förvåning hade  Motståndaren både horn och vingar samt något billigt krimskrams runt halsen. Men de båda var två mörka gestalter emot den ljusa marken under dem. Dantalian bar ingen krigsmålning som han sett några av de tidigare krigarna gjort. Den långa mörka pälsen svepte i vinden till en mjuk bris innan orden ekade i arenan. Det var dags för striden att börja!
Dantalian såg på sin motståndare med ett flin på läpparna. Det fanns mycket känslor i luften och publikens jubel över striden som nu skulle börja fick honom att gå in i sig själv. Ett lugn la sig över honom och han ignorerade orden som kom från sin motståndare. Trampa på det? Det hade aldrig hänt tidigare så varför skulle det hända nu. Han sträckte på sig och stod fast, studerade främlingens sätt att röra sig på de korta sekunder han skulle få tid till det innan han var framme vid Dantalian. Musklerna var spända och när motståndarens attack mot hans huvud kom var han beredd, istället för att parera högg han instinktivt mot det som var närmst. Bröstkorgen. Motståndaren bröt sig loss och blod hade nu färgat hans vita tänder röda. Extasen av järnsmaken fick honom att sätta fart. En tät närkamp utspelade sig framför den stora publiken och ett sus gick genom den när Iro greppade tag om hans nacke. En djupare morrning lämnade hans strupe när han drog sig loss och vred sig runt för att hugga tag om Iro's framben. Blodet fläckade åter igen marken röd och Dantalian förlorade sitt grepp om frambenet när Iro bestämde sig för att hugga emot hans ansikte igen. Han tog ett språng tillbaka för att undvika ännu ett hugg, men såg där också sin chans att i nästa sekund kasta sig in med bogen före och ge hanen en rejäl tackling i sidan. Iro föll till marken med en duns. Det var knappt så han kunde höra orden som lämnade hanen.

Sluta nu? Striden hade knappt börjat. Han stegade fram emot den mörka hanen som låg omtumlad på marken. Med ett brett leende lämnade ett långt och hånfullt skratt hans strupe där han ställde sig över honom. Han greppade tag om strupen på den unga hanen och med en kraftansträngning drog han honom upp från den liggande positionen samtidigt som hanen började kämpa emot för att komma loss. Han bet hårdare och blickade samtidigt upp på publiken. Han hade fått visa dem att han var en värdig krigare. Och nu var det roliga över. Dantalian släppte taget innan den andre förlorade medvetandet.

- "Är detta vad ni kallar en värdig motståndare?! Han är inte ens värd att dö här i strid. Han är värd att leva med sitt patetiska nederlag. "

Dantalian såg upp mot läktarna och spottade ut blodet ur sina käftar i marken där motståndaren nyss legat. Han var besviken på sin motståndare, att denne gav upp innan han fick en äkta kamp. Hans egna hjärta slog öronbedövande högt i öronen efter striden han just utkämpat. Även fast kampen varit en besvikelse så var en sak säker och det var att han ville komma tillbaka. Att slåss inför publik var en adrenalinkick han inte hade räknat med, det var något alldeles extra.  Med blod droppande från hans långa svarta päls gick han med stolt hållning sedan utifrån arenan.

Det var med en värdig hållning och Netrualt uttryck som han lojalt stod vid sin konungs sida, trädde in på arenan, symboliskt vitklädd tillsammans med sina syskon, sina bröder och systrar. Den djupt blå blicken röde sig över folkmassorna, vargar av alla storlekar och färger trängdes på läktarna och deras röster flöt samman i ett mestadels ordlöst dån. Suset av hänförda åskådare svepte runt honom, och de stora tofsbeklädda öronen vippade på huvudet. Mycket riktigt var deras konung en imponerande syn, men en än mer imponerande varg. Orden han talade var sanning, i dess renaste form, och det fanns inget annat att finna hos honom än stolthet och ära i att få stå vid hans sida, som Isblod och del av hans vision, av framtiden. Lika värdigt och lugnt som de äntrat trädde de ut igen med kontrollerade rörelser, följde sin konung utan att vika undan.

De hade åter tagit plats på läktarna, inte lika bundna till Hielo som när de visat upp sig, mer fria att röra sig och samtala, förhoppningsvis för lite information.
 Det var med ett milt intresse som han då och då såg på striderna medan han samtalade med de främlingar som satt bredvid honom, pendlade mellan att samtala om det som försegick på arenan och ytligt om Nordriket och deras offentliga utposter, då ett namn som ropades ut fångade hans intresse.
 Blicken lämnade hans samtalspartners och såg ut på den blodfläckade arenan. Dantalian. Egentligen hade namnet ingen vikt, lika lite värde som vargen som bar det, men en nyfikenhet lös i hans bröst. Så detta var vad Artemis velat kalla hans far.
 Med en lätt ursäkt så lät han de han pratade med hitta andra att socialisera med. Studerade striden, såg med lätt avsmak på den mörka hanen som bidragit till hans födelse. Som han gnällde över sin vinst, osmakligt
 Lätt reste han sig upp, men fick klagomål då han navigerade sig ut ifrån läktarna och arenan, lämnade det rytande dånet bakom sig, det var mer dämpat utanför väggarna.

[Enzo lämnar läktaren, länk till roll]

Det här kändes helt rätt. Nästan.
Sorlet, tjuten, ropen av vargarna på läktaren omkring henne, när de skrek och hyllade kämparna i striderna. Att den här arrangerade typen av strider kändes lite... artificiell, ja, det kunde hon ändå acceptera. Ärligt talat så hade Lagun inte sett många äkta strider i sitt liv ändå.

Ett snett, värdigt leende krökte hennes läppar då hon med smala ögon och rak nacke såg ned mot arenan från där hon satt. Hennes päls var putsad blank, låg perfekt sammetssvart över nacken, och den blå kontrasten mot alla enkla bruna och grå vargar gav henne ett stygn av överlägsen stolthet. Till och med arrangörerna av eventet såg rätt simpla ut i jämförelse.

Just som nästa strid skulle börja reste hon sig, på väg att besöka baren med fruktdryck.
Då såg hon honom. Hennes ögon smalnade till guldgula streck. Det var den där dryga killen från döda skogen, sprätten som hånat henne. Han.
Lagun satte sig långsamt ned igen, betraktade honom med en vass blick. Det här skulle bli intressant att se.

Det var svårt att sätta i ord hur tillfredsställande det var för Lagun att se den malliga fakargen förlora. Fullkomligt totalt jäkla överkörd. Hans fåniga halsband utspritt i dammet och svansen mellan benen sprang han ut från arenan. Hennes skratt blandandes med publikens jubelrop.

Oändligt värdigt reste sig sedan Lagun, knyckte roat på nacken, och gick med svävande steg bort från läktaren. Det här skulle firas med ett glas nektar.

[Fortsätter sedan HÄR]

Grendel tog plats i framänden av balkongen igen när striden var över.
     "En till mäktig kamp! Grattis Dantalian till segern-!"
Fiir, en flammande inferotik som under invigningen hjälpte till att hålla ordningen i teatern, smög upp vid Grendels sida och mumlade kort om ett bråk i galleriet. Even hade rest sig och slutit bredvid Grendel när vakten uppenbarat sig. Han mötte den lille vargens blick med en kort nickning, och vände sig sedan ut mot åskådarna när Grendel slank undan. Even tog till orda med stark, klar stämma.
     "Ni känner redan till historien. Har fått se den utspelad, här, i vår allas Skuggfall Teater. Rivaliserande flockar. Förbjuden kärlek. Men det är inte bara en berättelse.
 
Vi har besökare från alla delar av Numoori här idag, och bland dem har vi många starka flockar. Vargar som varit med och diktat vårt lands historia. Få vargar har skapat så stora legender som de vi kommer få se nu. Det här är inte en strid, så som våra andra. Ikväll har vi istället äran att inte bara skapa historia i formen av vår samling här, utan äran att bevittna uppgörelsen av en sann legend.
 
Det är en legend, inte bara om förbjuden kärlek, utan om svek. En varg jagad av såväl fiender som forna fränder. Jagad av sin familj. Som svikit nära och kära gång på gång. En tragedi, i kött och blod.
 
Devils! De Odödliga, Öknens forna härskare, Blodbergens kämpar. Hur odödliga är de som svikit er? Kom! Tag er plats, och låt oss ta del när ni skapar historia här ikväll." Ett leende prydde Evens läppar, medan han väntade på att de närvarande Devils skulle äntra arenan. Han såg dem reagera, och tveka. Den ljusa tiken, Åskvilja om han mindes rätt, verkade på väg att neka hans kallelse, när en mörk vren vid hennes sida plötsligt vände sig mot sina flockfränder och talade. De såg på honom, övervägde, och reste sig sedan för att ta sig ner på golvet nedanför. Evens röda blick svepte över publiken på nytt.
 
"Kära vänner, välkomna in; Malvado, av forna Devils. Av forna Qu. Krigare i slaget på Numoorislätten. Familjeförrädaren. Överlevaren. Bärare av sitt eget öde."

Den åldrande hanen steg in på arenan till läktarens skrik. Forna Devils, forna Qu. Familjeförrädare. Det enda som lät någorlunda bra var Överlevaren. Det gråspräckliga ansiktet lyftes, spanade upp mot läktaren. Fanns där någon som han kände igen? Fanns där någon som skulle sörja om detta blev hans sista strid? Var Hon här? Snabbt slet han blicken från läktaren för att inte behöva se Henne, om Hon nu var här. Han visste inte riktigt vad han skulle slåss för. Det var knappt att han tyckte det var värt att slåss för sig själv och sitt eget liv. Det var inte mycket till liv att slåss för. 

Livet rusade förbi. Flashbacks från allt han upplevt, hela hans liv tycktes spela upp framför hans ögon. Han snubblade till, men lyckades att hålla sig på benen. Det fanns inte mycket i hans liv värt att kämpa för längre, och han hade bara sig själv att skylla för att han stod här idag. Han såg sina motståndare, och blev chockad över vad han såg. Självklart hade han förväntat sig Devils, men ett flertal av de som stod framför honom gjorde honom både förvånad och sorgsen. Att Vilja och Zhevra var där förvånade honom inte, självklart skulle de vilja vara med och bidra till hans fall. Men att se Midas och Glacial där, hans son och dotter, gjorde ont inom honom. De andra två kände han inte ens igen, och det kändes lite som en förolämpning mot honom att två främlingar var där. Han såg på sina motståndare och visste direkt vad som väntade honom, och han kände en viss panik gro inom honom. Han skulle inte överleva detta…
Detta har ni väntat på länge, hah? tänkte han. Det fanns så mycket han ville säga, men han visste att det var ingen idé. Detta var vargar fyllda av hat och stridsvilja, och han var fienden. De skulle bara skaka av sig allting han sa. Kanske skulle de skratta, håna honom. Han ville bespara sig själv det.

Med maktlös, villrådig blick såg han upp på läktaren. Hörde alla tjut och hejarop. Insåg inte den patetiska skaran av åskådare att de snart skulle bli vittne till ett mord? Vittne till dräpandet av en numera gammal, antik, historisk varg av Numoori. Eller brydde de sig bara inte? När han såg henne tappade han andan, bokstavligt talat. I mitten av skrikande vargar satt hon, gammal, precis som han, men inte mindre vacker för det. Hon var här.

Mivria hade känt en ilska och panik växa i henne när hon insåg att det här bara hade handlat om en förfinad avrättning. Hon hade försökt ropa hans namn, men det hördes inte i ljudväggen mellan dem. Hon tänkte inte gå med på det här. Med ljudet av hennes protesterande barn i bakom henne så hade hon lyckats ta sig ner på arenan med vakter som kom efter henne. Vakterna stoppade nu även andra som försökte ta sig ner, men hon var redan nere, och hon behövde handla snabbt. Utan att så mycket som titta på Malvado ställde hon sig mellan honom och ett Devils redo att attackera.

“Det här är inte rätt!”

“Och vem är du, månvarg?” Hördes Even säga.

Och Mivria svarade Hon talade med en stor hög röst för att hela Skuggfall skulle höra, och det nästan känna den brinnande vreden i varje ord.
“Jag är Mivria, ärkeprestinna av Måntemplet i Ötamon, och jag tänker inte bara stå och se på medan en högst orättvis avrättning ska utfärdas. Jag bär det härmärket, ärret från den strid då Malvado tog mitt öga, och ändå, tänker jag stå här, stå upp för honom och för vad som är rätt. Jag tänker slåss med honom, på hans sida, och ni kommer inte att kunna stoppa mig.”

Mivria kunde höra skrik och protester från läktaren, men hon rörde inte min.

“Ah. Nåväl, Mivria ärkeprestinna av måntemplet i Ötamon. Du har rätt. Det här är lika mycket din strid. Är du villig att dö för honom? Villig att dö med honom? Så stanna. Men vi vill inte se fler onödiga offer. Endast de på arenan deltar. Börja.”

Mivria nickade mot Even till svar och ställde sig bredvid Malvado och såg honom snabbt i ögonen. De sa inget till varandra. Det behövdes inte. Hon nickade bara till honom. Han nickade tillbaka. De var tillsammans, antagligen för sista gången. Men det kändes ändå okej.

Devils, som hade det tydliga övertaget spred nu ut sig runt de två som de nu skulle avrätta inför hela arenan. Det syntes att de hade tränat ihop, att de hade koll på vad de skulle göra, och hur de skulle gå tillväga, trots att de inte hade hunnit prata ihop sig något alls kring striden på förhand. Men det här var sannerligen något de hade velat göra länge. Devils hade nästan splittrats och gått under i sin desperata jakt på den här förrädaren som hade lämnat när de antagligen hade behövt honom som mest. Stormvind och Midas, var antagligen de två på arenan som hade mest skäl till att vilja ha triumfen att ha haft ihjäl deras svekfulle fader. Det spelade ingen roll för dem om det här var rätt eller inte, för dem skulle Malvado dö oavsett. Och Mivria skulle bara bli en fin bonus för dem.

De hade med spänning cirkulerat runt dem för att ställa sig i position, och med en högljudd gest från Vilja så började attackerna. Umbra använde sina skuggor för att försöka hålla dem på plats, Vilja använde sina elkrafter för att paralysera. Zhevra började puckla på Malvado med tunga träffar. Malvado spred in eld omkring sig som svedde dem som var runt honom. Stormvind och Midas fick fjädrar brända, och Malvado fick in ett hugg i Zhevras bog. Mivria fick en sista gång visa upp hennes förfinade månkrafter som endast hade blivit starkare genom åren. Hon träffade Åskvilja med en koncentrerad boll av starkt månljus som gav henne ett fult brännmärke på bogen och det syntes att Åskvilja grinade fult och blev arg. Vilja och Tannin separerade Mivria från Malvado, medan Umbra kämpade för att hålla Malvado nere med skuggorna. Malvado röt högt och ilsket när de andra började få mer möjligheter till att få in flera träffar nu. De var för många, och de var för starka. Tyngden av hans båda avkommor som attackerade honom från ovan blev en tydlig symbolik i hur Devils ser på sina förrädare.

Tannin fick ett grepp om Mivrias hals och hon kastades iväg medan Vilja tog chansen att börja bränna henne levande. Mivria skrek högt och man kunde se Malvado reagera på hennes skrik, och han började nu försöka ta sig till henne samtidigt som Mivria föll ihop. Även Malvado föll, fasthållen av skuggor och bevingade fakarger och en stark Zhevra som bet hårt i hans bakre lår. Stormvind, som en gång hade svurit på att finna och döda sin far, höll nu ett strupgrepp om honom medan han desperat försökte ta sig till Mivria, den svarta månvargstik som han hade träffat för första gången för så många år sen, som hade förändrat så mycket för honom. Nu såg han henne dö framför honom, och det var en förlamande smärta som spred sig genom kroppen på honom.

Mivria, som hade så många gånger hade valt att vandra sina egna vägar genom sitt liv för att hitta sin plats i livet, en plats där hon var hemma, hade nu valt sin sista väg som hade lett henne hit. Och nu när hon låg där, när deras blickar möttes en sista gång, så visste hon att hon aldrig hade valt andra vägar än just de som hade fört henne hit.

Vilja gick fram och avslutade Mivria för alltid medan Malvado bönföll henne att låta bli. När han såg att hennes blick blev tom så skrek han rakt ut, ett hjärtskärande skrik av ren smärta. Ett skrik som dock snabbt klipptes av när även Malvados liv avslutades.

De skulle aldrig haft en chans, men de gav allt in i det sista. Två gamla kärlekar som i det sista hade valt varandra, framför allt annat, framför livet själv.
Mellanakten var över. Devils stod där nu lätt apatiska med de båda döda kropparna framför sig. Vilja visste inte riktigt vad hon skulle känna, men hon kunde inte höra publiken. En del av henne hade tänkt först att de skulle ta med hans huvud från arenan, men hon kände nu att det inte behövdes. Devils lämnade istället arenan och lämnade de båda kropparna bakom sig.

En plötslig, isande knut hade dykt upp i Airis mage när hon hört namnet ropas upp. När Mivria börjat skrika, vråla i desperation, så hade hennes valpar inte kunnat göra någonting för att stoppa henne. Airi hade rusat efter henne. Tacklat sig fram mellan åskådare och slängt sig ner på arenagolvet efter sin mamma. Hon hörde syskonen följa efter. Men de var för sent ute. För långsamma. När Mivria sprang ut på golvet och placerade sig själv mellan Malvado och Devils så kunde Airi inte göra mer än se på mellan vakterna som pressade henne tillbaka.
     "MAMMA!" Hon skrek, när Mivria blev tilltalad av vargen på balkongen. Grät högt och förtvivlat när hennes mamma antog striden med en nickning. När hon ställde sig vid Malvados sida, redo att dö.
     "MAMMA! MAMMA!" Hon såg på, medan vakter drog i henne och släpade henne bort från arenagolvet, när Devils omringade de båda gamla vargarna. Hon kämpade så hårt hon kunde i ett försök att komma loss, springa in, hjälpa. Vad som helst. Vad som helst!
     "NEJ! NEJ NEJ! MAMMA!" Från utkanten av golvet, ovillig att låta sig fösas ut från teatern, tvingades hon se på när hennes förälder, och den som Mivria alltid hade älskat, mötte sitt slut. När det var över - Döda! De var döda! - så försvann all kraft ur Airis kropp. Hon säckade ihop, förstörd, oförmögen att göra något och ohämmat gråtande. Hon lät sig bäras ut av vakterna.

Hon hade genuint blivit förvånad över striden mellan Malvado och Devils. Och än mer förvånad över Mivrias inblandning. Nu satt hon där, och visste inte vad hon skulle känna. Hon borde känna illamående. Eller ilska. Eller sorg. Vad som helst. Men hon var bara tom.
    "Ursäkta mig en liten stund."
Nilo tittade på henne, och sade åt henne att skynda sig tillbaka. Sade att hon inte ville missa de kommande striderna. Nephania nickade endast till svar och gav henne ett litet leende.

Hon behövde luft.

Vidare [Här]

Even stannade längst fram på balkongen under spektaklet. Mivria. Nåväl, det var hennes val att dö här. Han följde vakterna med blicken när de föste bort resten av vargarna som försökt lägga sig i. De hade inte där att göra. Det var inte deras strid.
     Publikens röster var en högljudd blandning av buande och exalterat jubel när Devils slutligen lämnade arenagolvet. Vakterna hade lyckats föra ut alla oönskade på golvet, och en mindre grupp vargar hämtade ut de båda liken. Even reste sig upp, från där han legat på balkongänden. Han tog till orda med en sympatisk, men stark röst.
     "Det är med blandad glädje och sorg vi får ta del av denna stora stund. Slutet på inte bara en, utan två legender. De mötte sina sista stunder med stort mod och styrka. Vi ärar dem genom att minnas.

Jag beklagar, å hela Tenebris vägnar, Mivrias inblandning i den här striden. Vi ville inte behöva se några onödiga offer här idag, men detta var hennes val. Liksom Malvados öde var hans. Vi kommer tända eldar för dem ikväll, och hedra deras bortgång. De som vill tala med mig, eller någon av oss från Tenebris, kan göra det efter våra kvarvarande strider." Even tystnade för ett ögonblick för att låta de upprörda i publikens röster dämpa sig på nytt.

"Skuggfall Teater är, och kommer att vara, allas arena. Den kommer vara öppen för stridande, tränande, och event. För nöje, såväl som rättvisa. Vår Teater är öppen, och Tenebris är stolta över att kunna dela denna plats med er alla.

Till nästa strid möter vi två starka vargar från norr. Det blir en kamp av rå styrka. Välkomna in den kraftfulla Orkidé, och hennes motståndare; den björnlike Garn!"

Det var dags. Den energi som fyllde honom gjorde att han travade runt som på moln längst med den yttre kanten av ovalen som utgjorde arenagolvet. Blicken svepte över åskådarna i jakten på hans vän men det var så många vargar där, så han lät det vara för nu. Han visste att vännen fanns där, han kände det.
Ett brett, tandat leende lös i hans ansikte. Även fast han inte kunde se Blair i havet av individer så skulle han göra Blair och Blairs vänner stolta idag. Det var säkert.

De båda slagskämparna rusade rakt mot varandra så fort förkunnaren presenterat dom, och i en kraftig kollision slog dom ihop. Tiken var stark, betydligt starkare än han väntat sig. Det mätte varandra, knuffade och buffade. Skuldra mot skuldra, panna mot panna, hals mot hals. Det fick flinet som spelade på Garns läppar att breddas ytterligare.
Dom tog spjärn mot varandra, som att de haft samma tanke, och reste sig upp på bakbenen. Garn vägde sina labbar mot framsidan av tikens skuldror och hon gjorde detsamma mot honom. Han släppte ut ett vrål av glädje men avbröts när ett - två snabba slag träffade honom i ögonhöjd och över pannan. Lyckligtvis hade han hunnit reagera och slutit ögonlocken. Garn grimaserade och ruskade på huvudet, svepte ner tiken i marken med en explosiv rörelse. Han gruffade, kände hur hon lyckats rivit upp sår som redan börjat blöda ymnigt.
Just när han öppnade ögonen igen, vars sikt försämrats från blodet som rann från såren i pannan och färgade hans anlete, slogs han omkull från en oväntad kraft i sin sida. Luften pressades ur hans lungor när han mötte det upptrampade jordgolvet med en hård smäll.
Samtidigt som han låg där, i vad som kändes som flera minuter, fnissade han lågt.
Han älskade det här. Älskade att känna sig så här levande. Det här var det bästa han visste, att slåss.
Adrenalinet bubblade i honom när han tog sig upp på alla fyra men tiken var snabbt på honom igen, motade honom bakåt med både slag och hugg. Garn höll huvudet lågt för att försöka undvika fler slag mot ansiktet då hennes klor rev och slet i honom som de hos ett kattdjur. Det var när hans rumpa tog i väggen som omfamnade ytan där matcherna utspelade sig som han insåg att det var dags att arbeta offensivt. Det här som han höll på med nu skulle inte hålla i längden.  Ett nytt slag kom mot honom men han blockerade det med skuldran och följde upp med ett eget slag mot hennes huvud. Hans breda, björnlika labb träffade hårt och tiken vacklade till. Garn var imponerad av henne det skulle han aldrig neka, det var tydligt att hon hade tränats väl men han var äldre och mer erfaren.

Den grå hannen tog sig närmre inpå och riktade ett hastigt hugg mot sidan av nacken. Först kände han hur han bara fångade tjock päls i käften men till slut fann han skinnet och penetrerade ytan. Med ett fast grepp, trots att tiken slängde och vred på sig för att undgå honom, breddade han frambenen och tog ett steg med båda benen på höger sida samtidigt som han ryckte kraftigt med nacken. Med det momentum som skapats svingade han henne i en båge hårt ner i jordgolvet. Tiken kved till men Garn skiftade ännu en gång placering på tassarna och med nytt momentum svingade han henne rakt in i stenväggen bakom sig och släppte sitt grepp.
Med en duns föll hon till marken och blev stilla liggande. Inte till tillstymmelse till rörelse gick att se.

Garn gav henne en kort blick innan han rörde sig in mot golvets mitt.
”FÖR BLAIR!” Vrålade han ut i jublet, osäker på om det hördes eller inte. Men han hoppades.
”FÖR HAN ÄR MIN BÄSTA VÄN.” Han såg sig om, det var både ett förkunnande och en varning. Någon hade skadat Blair, han hade sett dom konstiga ärren i hans ansikte som han inte haft sist. Var det någon som skulle försöka göra något liknande igen nu när Garn var med honom så skulle han se till att dom fick ångra sig. Därefter lämnade han arenagolvet.

Mellanakten hade varit brutal, men efter eftermiddagens uppvisande hade Blair inte väntat sig något annat. Men nu!
    ”Sssh”, hyssjade Blair ivrigt, och pekade ner mot arenan. ”Det är Garns tur nu!”
     Det var tydligt att de båda kämparnas steka låg i just fysisk råstyrka. Blair höll andan när hans vän föll i marken, men jublade sedan högt när han reste sig igen. Adrenalinet pumpade igenom honom som det var Blair själv som slogs.
     När Garn tillslut fällde henne reste sig Blair upp i sin glädje. Han tjoade högt och publiken stämde snart in jublet. Han hörde sitt eget namn från vännens läppar, och han ropade vännens namn tillbaka. Det var med stolthet han äntligen fångade vännens blick och log brett.

Even sjönk tillbaks ner bredvid Enilorac när Grendel återvände till balkongen. Den lille vargen gav dem en trött min, menande på vad han behövt reda ut nere i galleriet, men fick vänta med att berätta tills striden var över. De båda björnstora vargarna nere på arenagolvet tog för stunden de flesta av åskådarnas tankar från avrättningen igen.
     "Garn, den starke! Vän till Blair! Grattis till din seger!" förkunnade Grendel när striden var över. Han slängde en blick över ryggen mot de andra och ryckte på axlarna. Han harklade sig innan han fortsatte med hög röst. "Vår nästa strid tar oss till de södra bergens djupaste vrår, där en best lurat i mörkret. En varelse så vanskapt att det inte längre går att skilja den från den lera den bär. Beskåda, Kelitzon, lermonstret!"
     Medan Gendel presenterade den första stridande så kom en liten ljus karg inspringande på arenagolvet. I munnen bar hon en pinne som hon viftade med. Hon vände sig om så snart hon kommit innanför väggarna, och backade sedan in på stridsytan. Stapplande efter henne kom, till hela publikens blandade fasa och förtjusning, ett livs levande lermonster. Hon släppte pinnen nära arenans mitt, och skyndade ut igen medan monstret fortsatte fram till sin pinne. Grendel fortsatte.
     "Vår modiga motståndare som går upp emot denna varelse kommer från Döda skogens kalla landskap. Jubla nu för Kremla, den Svamptastiske!"

Hon hörde sitt namn ropas upp och gick med vingliga steg ut på arenagolvet. Folkets jubel var öronbedövande och hon såg med stora ögon på dem. De var så många! Och så högt upp! Kremla såg upp mot skinntaket. Det var knappt hon kunde se det! Så högt upp var det. Hon sänkte blicken igen och såg efter sin motståndare. Den de presenterat som lermonstret. När hon fick syn på monstret höjde hon förvånat på ögonbrynen och skrattade till. Det var ju någon som var täckt med lera! Med studsande steg snubblade hon fram mot lervargen. Hon hade helt kommit av sig att hon var där för att slåss.
    "Hej, varför är du täckt i lera?" frågade hon nyfiket.
Innan hon fick ett svar sträckte hon ut ena framtassen och petade försiktigt på honom. Jo, men visst var det lera! Prima sådan också!
    "Pinne."
Hon såg på lervargen och noterade pinnen han sträckte fram till henne.
    "Till mig? Thack." sade hon klumpigt med munnen full av pinne.
För en kort stund satt de bara och tittade på varandra. Publiken runt omkring dem var ljudligt förvirrade, och snart började de första att bua åt dem. Kremla lade inte så mycket vikt vid det, men blängde surt åt ett håll och kväkte kränkt åt dem. Lervargen sökte hennes uppmärksamhet och hon glömde snart bort publiken.
    "Pinne." gurglade han igen och försökte få tag på den.
Med ett hastigt ryck som fick henne att tappa balansen drog hon undan pinnen för honom. De alldeles för små vingarna på hennes rygg flaxade missnöjt.
    "Den air muin! Deu gaf den thill mig!"
Lervargen blev märkbart irriterad och försökte våldsammare att få tag på pinnen.
    "MUIN!" vrålade hon så gott hon kunde och vände på stället för att springa ifrån honom.
Hennes små ben satte av i förvånansvärt hög fart. Hon flaxade med vingarna, helt säkert på att de hjälpte henne att springa snabbare. Han skulle aldrig komma ikapp henne, hon var alldeles för snabb för det! Ljudet av hennes trummande steg dränktes i den blandade kakafonin av skratt, jubel och buande från alla runt omkring.

I hopp om att lervargen var långt, långt bakom henne såg hon sig om. Han var närmare än hon väntat sig. Ett ljudligt tjut lämnade henne och hon försökte öka farten ännu mer, men snubblade istället över sina egna ben. Hon hann inte räkna hur många gånger hon slog runt. När hon väl stannat insåg hon att hon hade tappat pinnen. Hon sökte febrilt efter den. Hjärtat sjönk i bröstet på henne när hon såg att lervargen fått tag på den igen.
    "Hörru du d-"
Kremla avbröt sig själv när hon såg det glödande ljuset från den andra. Pinnen spelade plötsligt inte någon roll: den var inte längre intressant. Hon var mer intresserad av ljuset. Och den här gången skulle hon minsann få tag på det. Med en kopiös mängd koncentration stirrade hon på lervargen, och försökte få ljuset att komma till henne. Men det var svårt med allt oljud runt omkring henne. Efter mycket om och men lyckades hon till sist få tag på hans ljus och drog det till sig. Exalterat drog hon mer och mer ljus till sig. Tröttheten hon tidigare känt var som bortblåst.
    "KREMLAAAAA!"
En bekant röst ropade och hejade vilt på henne. Den lilla, rosa vargen släppte allt och såg sig omkring.
    "MAMMA!" ropade hon tillbaka när hon fick syn på Frenja.
Med överentusiastiska steg sprang hon snubblande bort till väggen där hon sett sin mor. Och Karl-Johan var också här! Glatt började hon pladdra om allting som hänt sen hon lämnade Döda Skogen, och om hennes strid, och om allting annat både viktigt och oviktigt.

Det enda som han kunde eller ville koncentrera sig på var pinnen som vargen framför hade. Han gav den som en hälsning och den andre har inte givit tillbaka den än, men den andre vargen hade istället börjat röra på sig med pinnen, så givetvis följde Keltizon efter vargen även om han började bli smått irriterad på den andres ohyfsade fasoner. Han var för koncentrerad på pinnen, som den andre hade släppt vid detta laget, för att märka alla ljud runt omkring honom. Han tog försiktigt upp pinnen och tryckte in huvudet i sidan på sig själv för att lägga pinnen rätt. Med ett sugande ljud drog han ut huvudet igen. För ett per sekunder var den främre delen av hans skalle synlig innan leran hann krypa sig över igen. Hans ögon rörde sig över arenan. Hans hjärna bearbetade på högsta grad allt omkring honom, det gick inte speciellt fort innan han förstod att alla runt omkring var vargar.
Kelitzon’s svans slog så fort bakom honom att leran flög flera meter ifrån honom innan den långsamt kröp sig mot honom igen som en grupp bisarra insekter. Han visste inte vart han skulle börja, vem skulle han först introducera sig till. Vem förtjänade mest att hålla i hans favorit pinne i några sekunder. Hans hjärna, så försegad av alla de hundra åren av lerinpackning höll på att ge upp när hans ögon tillslut stannade på en varg som stod framför honom. Svansen sänkte långsamt hastighet när den andre kom fram till honom och sa något han inte riktigt fattade. Hans blick följde tassen som petade på honom. Han förstod inte riktigt vad den andre ville men med ett brett leende som visade hans skalle stack han in huvudet mellan frambenen och drog ut pinnen som han sedan sträckte fram med ett gurglande. Han vickade fort på svansen när den andre tog tag i pinnen. För honom var det som en bekräftelse på något. En hälsning helt enkelt. Men han förväntade sig alltid att få tillbaka pinnen.
Men den lilla vargen gav inte tillbaka honom pinnen. Oförskämt. Han försökte med all sin kraft övertala henne.
“Pinne.” Gurglade han fram och sträckte sig efter pinnen

Den air muin! Deu gaf den thill mig!
Han hade ingen aning om vad den lilla försökte säga. Kan den inte ens prata så skall den verkligen inte ha hans pinne. Det var inte ett morrande ljud som lämnade hans strupe, utan ett högt gurglande men tanken var densamma.
Plötsligt vände sig den lilla om och började springa iväg med hans pinne. Han kunde inte riktigt förstå hur någon kunde vara så oförskämd.
“BLÄÄÄÄR” Vrålade han högt efter den lille och sprang efter. Han kunde inte riktigt hålla leran i schack när han sprang, istället koncentrerades den på att skydda hans organ mer än hans skalle och vissa delar av hans skelett. Leran som flög av bildade en rullande hög som desperat försökte följa efter honom runt i arenan.

Men så började den lilla rulla runt och hon lämnade kvar pinnen åt honom. Kelitzon sprang fram till pinnen och tog genast upp den med förvånande vördnad och lade tillbaka den in i hans kropp. Hans svans återvände till sitt skvättandes medan han nöjt tittade omkring sig. Han var nöjd igen. Hon hade äntligen förstått att hon var oförskämd av sig och gett tillbaka hans pinne - varför hon var tvungen att rulla runt för att göra det visste han inte.
Han stannade upp och tittade på den lilla - den stirrade tillbaka på honom. Det var något som hände som han inte kunde förstå alls. Hans irritation steg, men han visste inte vad han var irriterad på. Det var lite som om den lilla funktionen av hjärnan som han kunde uppnå stängdes ner och han gick in på instinkterna. Det var dags att gå och lägga sig. Krafterna höll inte mycket mer. Om han stannade uppe skulle hans krafter tappa greppet och han skulle sluta att fungera. Det var allt han visste. Han brydde sig inte om varken den oförskämda lilla eller vakten som försökte fösa tillbaka honom. Det växte ett gurglande ljud från honom när leran långsamt droppade bort från skallen. Inte all lera orkade hänga med honom och det lämnades ett litet spår efter honom till den platsen han hittade i närheten där han kunde lägga sig och var skyddad från väder och vind.

Han var inte helt hundra på vad det var som hade hänt i den här striden. Pinnar och lermonster och efterblivna smårävar... Men Kelitzon verkade inte längre kunna slåss.
    "Den slutliga vinnaren är Kremla, lermonsterdräparen!" förkunnade han och log, något förvirrad över situationen.
Han såg hur vakterna försökte få ut henne, men utan att lyckas. Istället klättrade hon klumpigt upp på läktaren för att återförenas med sin familj. Vem i hela världen hade tillåtit den där att komma in? Grendel harklade sig innan han fortsatte.
    "Nästa strid är en spännande en! Vi har en mörkrets mästare, en veteran på stridsfältet. Mina damer och herrar, Sleazoid från Qu! Och inte nog med det. Hans motståndare är så pass snabb att hennes egna skugga knappt hinner med henne. Det är dags att välkomna den blixtsnabba Nadie!"

Nadie hade aldrig sett så många vargar samlade på samma ställe, och då hade Nadie ändå känt sig överväldigad av Islagunen. Skuggfall var proppfullt, och överallt fanns folk i rörelse. De blev presenterade av svartvargstiken, och Nadie log åt sin titel. Hon tänkte på pojkarna hemma. Det var för dem hon gjorde det här. För dem skulle hon göra sitt bästa och försöka vinna.
     Striden började, men Nadie hade inte bråttom. De stod stilla i ett ögonblick innan hon med smidiga steg gjorde ett utfall mot hans högra flank. Det var inte full kraft - hon ville snarare testa honom. Han värjde utan, och Nadie var nöjd. Hon rörde sig bakåt, utnyttjade kraften fullt ut och susade runt till hans andra sida igen för att hugga. Den här gången hade han mindre marginal, men högg också tillbaka. Hon duckade, och susade runt igen. Rörelsen upprepade sig, men Nadie bestämde sig snart för att hon susat runt nog. Det skulle ta för lång tid att trötta ut honom.
      Hon tog lite sats och tumlade sedan in i honom på den sidan med det förlorade benet. Med benen kring nacken försökte hon att slänga ner honom på marken. De tumlade båda omkull, men hon var snabbare upp än honom. Hennes kropp var stark och levande av adrenalinet.
      Nadie var över honom igen, men nu klöste han och bet henne så att hon tvingades backa. Han hade inte kommit åt henne med käkarna, men hon hade fått flera rivsår. Skadorna var okej, inga allvarliga nog att stoppa henne. Hon behövde komma åt honom på något sätt som fick honom att ge upp. Något-
      Hennes kropp flammade upp i smärta. En så intensiv och fruktansvärd smärta - hon hade aldrig känt något sådant tidigare. Hon stapplade bort från den äldre och kunde inte hindra ett gällt, plågat skrik av smärta. Ångesten hopade sig som mörka moln i bröstet, och Nadie kunde inte tänka klart. Hon tog fler, darriga steg bort från sin motståndare. Det var en kamp att hålla sig på benen, och hon kunde inte fokusera på Sleazoid.

[Nadie och Zoid slåss lite, hon "brottar" sedan ner honom och han river henne med sitt gröna gift på klorna.]

Arenan var minst sagt magnifik. Imponerande arkitektur och en väldigt imponerande samling av vargar. Det hade börjat skymma över dem då han klev ut på arenans golv, något som helt klart skulle underlätta för honom. De ropade upp hans namn, tillsammans med den yngre honan Nadie som han endast talat kort med tidigare. Han hade inte egentligen tänkt anmäla sig, men då han väl anlänt så hade det tett sig självklart. Han visste inte riktigt vad han hade att vänta sig av striden, men det föll honom i smaken.

Så började det, och för ett tag så stod de och tog in varandra innan honan anföll. Hennes snabbhet var avsevärd, och det krävdes en hel del koncentration för att han skulle ha tid att reagera då hon gjorde sina utfall. 
Hon lyckades fälla honom till marken, inte en men två gånger. Han förbannade sig själv. Hans kropp var inte vad den en gång var, och avsaknaden av det ena benet gjorde inte saken bättre trots protesen. Han lyckades dock spjärna emot och komma åt henne med klorna, dräpande av gift. Något som nästan omedelbart vände på striden då hans gröna gift, lättflytande som det var, drog sig igenom hennes kropp med en hög hastighet.
Han tog sig upp på fötterna igen, medveten om att effekterna av det giftet inte höll i sig särskilt länge av den ringa mängd hon fått i sig. Han tog tillfället i akt och drog ihop mörkret omkring sin kropp, lät det tätna innan han sedan spred ut det runt omkring honom i vad som såg ut som ett becksvart rökigt moln. Han tog sig närmare samtidigt som han skiftade giftet till sitt bruna.
Ut från den mörka röken kastade hans sig, åtföljd av ett dussintal sylvassa nålar, i riktning mot hennes vänstra sida. Just innan hans kropp skulle slå ihop med hennes så kvicknade honan till nog mycket för att lyckas slänga sig ur vägen, träffades dock av ett mindre antal nålar som rev upp sår längs med hennes sida.
Honan började röra på sig igen, fortfarande något medtagen av giftet, men hon kastade sig snart över honom igen. Han lyckades värja undan med en hårsmån samtidigt som han tog tillfället i akt spotta sitt gift i riktning mot hennes bakben. Även små droppar kunde vara väldigt irriterande då det väl började verka.
Striden fortgick i samma tempo ett tag, ingen direkt starkare än den andre. Båda nära sin gräns av vad de kunde hantera.
Zoid var precis på väg att attackera igen då en känsla han var allt för medveten om vad det var drog över honom. En nästan kittlande känsla i hans inre som snart kom att riva igenom honom i vågor av smärta. Benen ville på att vika sig under honom där han närmast kved på stället, oförmögen att röra sig.
Det blev en strid av viljor, av krafter. Gift och Telepati. Vilken skulle segra?
Där stod de, någon meter ifrån varandra, stirrandes in i varandras ögon. Flåsandes, nära att vika hädan.
Evighetslånga sekunder passerade innan hans ben till sist gav vika under honom, och han fick erkänna sig besegrad.

| Observera att han kan framställa sitt mörker i en semi-solid form som kan skada fysiskt, t.ex nålarna. När han spottar gift så tänk er likt en orm gör. Läs om hans gifter på hans wiki-sida |

Noelle hade aldrig sett så många vargar på en och samma plats på en och samma gång. Hela dagen hade hon tvingats motstå den intensiva känslan att greppa tag i Lasse i rädsla att han skulle försvinna i mängden, men hade motstått den varje gång. Kanske inte såg helt normalt ut att krampartat hålla fast sin kompis? 
Väl på plats i den enorma byggnaden kunde hon inte låta bli att förundras över hur pampig den var. Nästan överdrivet så, men bara nästan. 
Hon och Lasse hade inte lyckats få så bra platser. Arenan verkade vara konstruerad så att ingen riktigt skulle ha en dålig plats, men det var ändå inte en av de bättre. 

Det började. En makalös öppning, och fantastiska strider. Knakse hon skulle ha anmält sig ändå? Hade kunnat vara roligt. 
När första vargen drogs av scenen, död, kände hon sig ändå rätt klok för att ha avstått. Vem skulle liksom se efter Lasse om hon försvann? De som tillsammans hade överlevt, och numera frodades som pälsjägare?

Sen.. sen kom hon.
"MAMMA!?" tjöt hon förvånat när Tezuka presenterades. Hon vände sig mot Lasse, ögonen stora av förundran. "Det är mamma! Det är min mamma!" Ett öronbedövande glädjerus for genom hennes kropp. Hon jublade och vrålade högre än vad lungorna tycktes bära.
Och såklart vann hon! Vad annars?! Såklart Tezuka skulle vinna!
Upptågen fortsatte. Match efter match. Ändå låg Noelles tankar kvar vid modern, som klistrig kåda långt efter att Tezuka lämnat scenen.

[Kastar in ett lite sent reaktionssvar åt Tezuka/Sarabi matchen ;D]

    "Vilken kamp! Vilket drama! Just när vi alla trodde att Nadie skulle ge vika för Sleazoids gift så vände hon på hela striden och står som den slutliga vinnaren!"
Publiken jublade högt. Qus kämpe fick hjälp ut ur arenan av en av vakterna.
    "Men det är dags att hetta upp den här arenan lite! Från lavaöknen har vi en eldig tik. Låt mig höra er jubla för Vulkanens Juvel: Adena! På andra sidan ser vi en hane som stirrat döden i vitögat. Som gång på gång sett till att de vandrande döda i norr hållits i schack. Välkomna Tenebris egna zombiejägare: Ivo Stjärnsten!"
Han hoppades innerligt att han inte skulle åka på för mycket stryk. Dels för flockens rykte, men framför allt för Auroras skull.

Ivo var redo.
Motståndaren som presenerades var en eldig liten hona med en ilsken uppsyn vid namnet Adena. Hon brann i eldens olika färger och det väckte en varningsklocka hos Ivo. Han var tvungen att vara på sin vakt. På stolta, långa ben travade han ut på arenan och mötte publikens jubel med ett leende. 
Ivo vände blicken mot Aurora och blinkade med ena ögat mot henne. Hon var hans dam och ifall han segrade skulle han skänka henne en ynnest - en ros kanske! Han skulle vinna den här striden för henne hade han bestämts sig för. Det skulle bli en gest av kärlek tillägnad just henne. Hans ögonsten och älskling Aurora. Sedan vände han sig mot sin motståndare igen, Adena, och så fort signalen gavs kastade han sig fram. De sex benen var långa och täckte stor yta. För sin storlek var Ivo snabb, men han var klumpig och det var något han var tvungen att vara extra medveten om den här striden. Detta var ingen hjärnlös zombie - det var en intelligent motståndare, och Ivo hade ingen aning om vilken träning hon hade. Hon var inte stillastående heller. De möttes i en närstrid och tiken undgick med nöd och näppe Ivos betar. Han kunde använda dem för att distansiera henne från sig. 
Ivo slungade sig efter henne och öppnade gapet i ett försök att hugga. Kunde han låsa henne på plats var det över, han behövde bara få tag i henne. Tiken var kvick och undgick attack efter attack. Ivo svor, nosryggen tydligt veckad i missnöje.
Adena gjorde ett utfall och högg. Hon greppade Ivos päls vid nacken men släppte snabbt taget när greppet inte var bra nog. En sveda började göra sig uppmärksammad, och Ivo insåg att hans päls brann. Eldkrafter? Kvickt kastade han sig mot jorden och rullade för att släcka eldslågan, men när den kvävts var det redan för sent. Tiken kastade sig över honom, och Ivo hann precis svinga huvudet i ett försvar med betarna.
Ljudet var fruktansvärt. Tikens skrik var kvävt, ändå skärde det smärtsamt i Ivos öron, i Ivos själ. Ivo stirrade, knappt förstående, på vad han gjort. Den vassa beten hade slitit upp tikens kind bortom igenkänning, och hon hängde kvar. Hon höll i sig i beten och Ivo försökte sänka henne mot marken, få av henne. Han ville inte hon skulle bli så skadad, det var inte meningen, han ville bara att... 
Adena slet sig bokstavligen loss så att en stor köttslamsa från hennes ansikte fläckade den blodiga jorden. Blod strömmade från hennes ansikte och hon landade klumpigt på alla fyra. Blicken. Ivo skulle aldrig glömma den blicken. 
"Se... se vad du har gjort!" vrålade hon. Ivo hann inte reagera, hann inte försvara sig. Hon var över honom i ett högt språng, och han hann inte att parera.
Det svartnade för honom när han försökte att knipa ihop ögonen, men det var redan försent. Smärta exploderade ur hans ögonhåla och han skrek högt, ett utdraget yl av ren och skär vånda. Adena ursinne var ohämmat när hon slet Ivos öga ur ögonhålan. Smärtan var obeskrivlig. Skräcken. Adena kastade sig undan hans svingande huvud, hans väldiga tassar och spottade ut ögat på marken. Blodet i hennes ansikte var nu inte enbart hennes.
Ivo visste inte vad han skulle ta sig till. Aldrig förr hade han fått erfara dess like. Smärtan brände, bultade, sved. Det kändes som om han skulle dö.
Adena hade inte fått nog där. Hon kastade sig fram i en eldig vrede och fick in en fullträff mot Ivos strupe. Hon låste käkarna och Ivo fick inte luft. Han hade trott han skulle föra ära till sin familj, till Aurora, men där låg han blodig och utslagen på marken. Hans smärtade ljud kvävdes där han istället försökte kippa efter andan, men förgäves.
Adena släppte inte, trots att Ivo försökte krossa henne med sin tyngd, slita henne av sig. Hans klor rev djupa sår i hennes flank, hennes rygg, så varför kunde hon inte släppa?
"B-bryt," lyckades han efter många försök flämta fram. "Bryt! Jag ger mig, jag...!"
Hon släppte inte. Varför släppte hon inte? Ivos ögon vidgade och han insåg att om hon inte lyssnade till hans vädjan skulle hon ta hans liv.

[Ivo och Adena strider och hugger efter varandra många gånger i en intensiv närstrid. Till slut får Ivo in en träff - hans bete sliter upp hennes ansikte, och hennes läpp förstörs totalt i ett stort, fult sår. I ilska kastar hon sig över Ivo som är shockad av vad han gjort, och sliter ut hans öga. I smärtan är Ivo oförmögen att försvara sig och Adena får in en träff mot hans strupe.  Ivo ger sig men Adena skiter i det, trots att segern är hennes. Hon är ute efter Ivos liv.]