Han hade inte bråttom, medan han väntade på den svarta hanen samtalade han lätt med en ungdom som slutit upp till honom. Frågade om zombierna i Ken-yak och om det var coolt där. Om han skulle vara helt ärligt var att samtala inte riktigt hans grej ifrån början, men att samtala med ungdomar och valpar, var verkligen inte hans styrka. Men som det var så skulle de vara här och visa sin närvaro, och för stunden hade han inte sällskap av sina flocksyskon, och kunde därför inte skicka vidare ynglingen till någon av dem.
 Det var med en viss talang som han undvek att direkt svara på frågorna och sen få honom att joina på läktarna.
 Det var precis då han kunde se den stroppiga mörka hanen närma sig. Storleken var klart högre än hans egna, men han räddes inte det mörka. Han var ändå inte här för att bråka.
 "Dantalian, inte nöjd med din strid hör jag" rösten var monoton, som alltid, och den djupblå blicken såg lätt avmätt på fadern. Den talade mer än hans röst, att han inte var imponerad över vad han såg.

Stegen var i riktning mot ett annat håll när han plötsligt blev avbruten. Han stannade upp i steget och blicken riktades mot en ung hane. Han kunde inte tyckas känna igen främlingen faktiskt och såg en aningen fundersam ut till en början. Ett svagt flin prydde sedan hans läppar, tja någon ville snacka skit så kunde han inte låta bli att ta reda på vad det var för en individ. Denne hade tydligen sett hans strid och av minen att döma såg han inte speciellt imponerad ut. Fast i och för sig hade han själv inte heller varit det, motståndaren var inte direkt speciellt utmanande så han hade aldrig fått visa sin fulla potential. 

- Tonåringen var långt ifrån redo, det var inte en rättvis match. 
Hans röst var kall, men han menade orden. Det hade inte varit rättvist mot den unga, men de kanske inte heller kände till vem Dantalian var. Då är det svårt att ge en värdig motståndare. Han vände stegen emot den unga hanen och gick fram till denne. Lugnt stannade han så att han var nära nog att studera denne på bekvämt avstånd. Främlingen var på något sätt bekant, men ändå inte. 
- Det är ingen fara, det kommer fler tillfällen för strider. 
Hans röst lät övertygande lugn och de isblå ögonen påminde väldigt mycket om hans fars egna ögon, som även dem saknade pupiller. Resten av hans arv kom från släktingar till den mäktiga Konungen som han nu kallade sig. Och det lilla han ärvt ifrån modern syntes över hans mörka rygg och kanten kring hans öron. 
- Ty varför är du ytterst bekant?

Trots att han inte riktigt var imponerad av den något större hanen, eller hans sätt att bete sig i arenan, var han tvungen att erkänna att han hade rätt. Iro, om han mindes ynglingens namn rätt, hade inte varit redo för arenan. Stroppig, självgod och kaxig. Han hade den hårda vägen fått lära sig att storlek inte var allt. Kanske var det något som den mörka hanen framför honom också skulle få lära sig i framtiden. Hans attityd och inställning var inte långt ifrån vad den yngre hanen han mött känt.
 "Jag tvivlar inte på att du kommer finna fler strider Dante" Ansiktet var vänt bort ifrån hanen, mot folkmassorna runtom dem, men blicken sneglade tillbaka på honom. Det var ovant att använda den före detta broderns namn, låg inte riktigt rätt på tungan, men det rådde inga Tvivel att det var där modern hämtat namnet ifrån. Han ville skratta åt hennes kreativitet, eller avsaknad av den.
 "Men tiden får utvisa om du är varg nog att vinna dem" om han fortsatte som han gjorde nu skulle han tveklöst sluta upp som hanen han vunnit över, och när det hände skulle Ezno inte sörja över det som kunde ha varit sin far, förut hade han bara varit ett namn utan värde, och nu var han varg med än mindre av det. Han nyfikenhet hade lett honom till ungefär vad han trodde sig skulle hitta, en besvikelse.
 Anletet och uppmärksamheten vändes tillbaka till Dantalian vid hans fråga, ett uttråkat flin drog ut på läpparna och han studerade honom noga.
 "Vadå, är vi inte lika?" som för att understryka sina ord sträckte han på sig, för att visa upp sig, och skakade den vita fället åt sidan så han syntes bättre.
 "Eller tycker du jag är mer lik mor?" trots de retsamma uppbyggnaden av meningarna var hans röst lika tonlöst som vanligt, talade starkt emot flinet på hans läppar. Orden han använde hade lika lite värde som personerna bakom honom. Detta var enbart för nöjet.

Dantalian såg på den andre med en fundersam blick, kan det vara så att denne var född uppstoppad eller hade han bara blivit tråkig med tiden? Det fanns verkligen ingenting hos främlingen som väckte ett intresse i honom, på personlighetsnivå. Nej. Även om han tycktes vara bekant så såg han egentligen inget själ till att fortsätta konversationen. Den gav honom inte speciellt mycket. 
- Det går inte att vinna alla strider. De man förlorar, lär man sig mest utav.
Svarade han bara med ett uns av allvar i rösten och någonstans lät han faktiskt mer vis än vad han utelämnade sig att vara. Nej det var faktiskt de strider man förlorade som man lärde sig mest utav. Om man valde att lära sig av sina misstag och analysera det man kunnat ändra på för att lyckas. Träning inför strid handlar inte bara om styrka och teknik, det handlar om att utveckla sig själv och hitta nya sätt att besegra sin motståndare. Alla är dem olika, så att endast ha en stridsteknik är som att be om att förlora. Hans ögon smalnade av en aning när den andre talade igen. Han synade honom från topp till tå, mer ingående den här gången. 
- Nja. En blandning kanske. 
Svarade han och flinade tillbaka. Så detta var alltså Artemis valp. Eller tja hans egna för den delen också. Han hade bara valt att inte vara en del av valparnas eller Artemis liv för den delen. Precis som hans egna far hade gjort emot dem. De klarade sig absolut utmärkt bra utan honom. Det var tydligt. Även om denne tycktes ha tappat känslan för, tja Allt?
- Så vad är ditt namn son?

Det tedde sig för honom skrattretande, att fadern som aldrig haft ett värde för honom, som längre inte ens var hans far, nu skulle visa intresse för honom. Han höll tillbaka en fnysning. Var det nu han förväntades berätta att han hade haft två bröder?
"Lorenzo" svarade han kort, att han fått ett namn som var vanligt Cazari var inte så konstigt, han kunde fortfarande språket flytande, men använde det aldrig längre. Moderns språk. Hon hade inte direkt gillat när de inte använde det sinsemellan, men hon hade aldrig direkt gillar Enzo överhuvudtaget. Det hade inte undgått honom att Dantalian kallat honom för son, ett ord denne hanen inte hade rättigheten att en röra vid, men han kommenterade det inte.
"Några fler gamla släktingar man kan råka stöta på här?" frågade han slött och såg sig omkring. Han var egentligen föga intresserad. Han hade sin familj, och alla andra var oviktiga.
"Du har inte sett mina bröder?" när hade han kallat dem för det sist? Det kändes som att ljuga. De var inget, förutom blinda till moderns ord. Patetiska.

Lorenzo, så det var sonens namn. Tiken var väl en aningen förutsägbar som valt ett ganska vanligt namn när man talade Cazari. Fast han måste medge att det passade honom utmärkt. Nåja han tycktes ha växt upp och blivit någorlunda stark i alla fall. Inte för att det spelade honom någon större roll. Han levde ensam och familj, var inte riktigt hans melodi om man säger så. Precis som hans egen far var han lika frånvarande i sina valpars liv som han varit. Valpen talade och denne talade så fort att han inte hann svara emellan. Bröder. Ojdå de var fler alltså. Postivt för Caza tiken ändå, då visste hon att hon var flertalet fertil, till skillnad från många andra Caza vargar. 
- Det skulle där emot inte förvåna mig om min ena bror är här. Fenris. 
Han såg sig omkring en snabbis. Som om brodern plötsligt skulle stå där. Det gjorde han såklart inte, men man kunde aldrig veta med den där. Han var alltid där man minst anade det. 
- Åå, jag har hört att Hielo är här, inte sett honom dock. Men resten är nog utdöda sedan länge. Om du menar de äldre släktingarna. 
Svarade han kallt, helt ovetandes om sonens beblandning med hans far. FrostCut hade han hört någonstans gått bort, i käftarna på en vampyr. Hans bröder och syster var utspridda i Numoori eller döda. Han hade faktiskt bara haft turen att träffa på Fenris. De andra tycktes gömma sig väl i Numoori's skrymslen. Modern skulle varit så besvikna på dem. Ingen gjorde sig hörd eller syntes, ingen levde nog upp till hennes förväntningar. 
- Jag kan däremot inte svara för din mors släktingar. 

Hade det varit andra omständigheter, andra vargar, kanske mötet skulle gått annorlunda, haft mer vikt bakom sig. Men nu var det bara två främlingar som konstaterade en oviktig koppling. Inga glädjetjut eller tårar för förlorad familj. Återfunnen släktskap.
 Kanske var det ironiskt hur lik han var sin fader ändå. Fenris. Namnet lade sig på minnet. Trots att han inte värderade sina blodsband, hade helt avsagt sig dem, så var information aldrig fel. Vetskap. I övrigt var det mesta hanen sa ointressant, tills dess att Konungens namn nämndes. Öronen klippte till på huvudet, och omärkligt smalnade blicken, en kort reaktion som snabbt var borta ur ansiktet igen, kunde tyda på vad som helst.
"Hielo? Han som hade ett tal om något Nordrike?" Egentligen visste han allt om det, hade stått vid Konungens sida när det storslagna talet nådde massorna. Han hade tortt att detta skulle vara ett dött lopp, men nu fanns det plötsligt något där att hämta, och för första gången sedan deras möte påbörjats fanns det något som kunde likna intresse i hans sinne. Blodsbanden var inte viktiga. Lika lite som konungen hade söner hade han en fader. Men tanken på att dela blod med den stora vite var svindlande.
"Enorm och vit?" fortsatte han med ett lätt roat leende.
"Ni är inte så värst lika, vad är han för dig?" Det enda som de två likheterna var ögonen och pälsen. Kanske var det troligt ändå. Anletet var kyligt intresserat.

Slående lika, det gick inte att ta miste på att de var. Till sättet i varje fall, hur de uttryckte saker eller lät bli att göra det. Dantalian tycktes dock med åren ha lärt sig sätta in lite mer känslor på saken, även om det var känslor som skadeglädje, hånande, ilska, neutrala känslor och inte bara kalla sådana. Kanske skulle Lorenzo en dag lära sig det också. Dantalian kunde plötsligt se en förändring hos främlingen, men den var så snabbt över att någon annan troligtvis skulle ha missat den. Där emot levde Dantalian för sånt här. Vad fanns där för intresse i Hielo för den andre? För något var det säkerligen. Vad visste han inte, men kanske skulle han ta reda på det. Eller så skulle han låta det förbli ett mysterium. 
- Precis, någon snackade om något Nordrike han pratade om. Jag var upptagen med sår vård vid tillfället så jag hann inte se spektaklet. 
Hans röst lät övertygande och såren var tydligt blottade längs med hans skuldra. Det syntes tydligt då även delar av den långa svarta pälsen fattades. Han hånlog lite när hanen talade åter igen, ja enorm och vit var väl två väldigt beskrivande ord för hanen. Han sträckte på sig, inte lika? Av båda hans föräldrar var han som en kopia av Hielo, om man jämförde med modern. Fast i och för sig var nog Dolencia den ända som var väldigt lik modern. Temerarie också kanske. 
- Åå, nää jag är väl syskon skarans svarta får kan man väl säga. Den ända av oss som inte bär våra föräldrars vita fäll. Hade du sett FrostCut min mor hade du förstått att jag är mest lik Hielo av de två. 

Orden som den forne fadern uttalade sken inte med det ljus på Riket som förtjänade. Faktiskt så var det lätt nedlåtande i tonen, och kanske hade Lorenzo tagit åt sig mer av ignoransen om det inte var för att det var just det. Ignorans. Ovetskap. Det var tydligt för ungdomen att det äldre helt enkelt inte visste bättre, var för trångsynt och småsinnad för att förstå deras storhet, han tyckte nästan synd om honom.
 Sårvård, lögnen var för honom uppenbar. Såren tydliga på hanens kropp, men de kunde inte förstärka lögnens trovärdighet, inte för Enzo. Han skrattade kallt åt den. Han hade förväntat sig att fadern inte skulle komma med mycket eller vara av något värde, men detta var bara skrattretande. Det var mer än en besvikelse.
 "Du är lugn när du ljuger, men det är nog allt jag kan ge dig beröm för" noterade han med ett brett flin. Åja, Dantalian måste tro att Enzo var dum, eller så var han själv bara inte så klipsk att han kunde dra ihop en trovärdig lögn. Kanske hade den äldre sett igenom Enzos egna fasad, men den var fortfarande mycket mer trovärdig än vad han nyss fått höra.
 "Din strid var efter spektaklet" konstaterade han bara med ett nytt kallt lugn, betonade ordvalet som den andre gjort. Kanske betydde detta att Dantalian själv sett Enzo bredvid konungen, men han tvivlade på att Den mörke brytt sig tillräckligt för att stanna och kolla, mest troligt var att han spenderat mestadels av sin tid innan striden under mark, tillsammans med andra stridande.

- Åå men då förberedde jag mig väl för striden kanske. Under jord. 
Svarade han bara syrligt tillbaka. Den unge verkade vara så hjärntvättad att han inte såg något annat än det svarta får han intalat sig att fadern var. Inte konstigt egentligen och han klandrade honom inte. Artemis lär inte ha talat speciellt gott om honom och han hade aldrig brytt sig om valparna för att vara där och vara en far åt dem. 
- Så säg mig, vad gör Nordriket för nytta? Du är tydligt stolt över att ha hittat din plats där bland dem. 
Han såg på sonen med glimten i ögat. Eftersom han aldrig brytt sig om Nordriket tidigare var det lika bra att fråga nu, när han ändå hade en bra källa precis framför honom. Han var inte speciellt lättkränkt så att hanen hade fördomar kring honom spelade ingen större roll. Däremot kunde han sig inte förstå hur denna lilla varelse kunde vara så arrogant var nog rätt ord. Fast jo, han flinade lite. De var ändå ganska lika. Dantalian hade varit otroligt arrogant som ung. Frågan var egentligen vart de hade vänt. 
- Hur kom det sig att du lämnade dina bröder då Lorenzo?

Den ändrade utsagan lät troligare, men Enzo var fortfarande tveksam till om han trodde den, han svarade inte på den syrliga kommentaren, och låtsades att inte notera tonen. Det fann inget att hämta ur att tjafsa med honom. En misslyckad fader. Namnet hade fått ett ansikte, men värdet förblev detsamma.
  "Vi säkrar framtiden" han visade ingen riktig reaktion på att den forna fadern listat ut hans tillhörighet. Han var stoltare över sin rang som Isblod och sin plats vid konungens sida än någonting annat.
 "Men mina ord är tomma och urholkade jämte Hans" den annars monotona tonen hade samman vävts med en diskret ton av vördnad han helt enkelt inte kunde stoppa ifrån att färga hans tal när han pratade om hans räddare och ledljus.
 "Jag kan lova dig att Nordriket utfört mer i Numoori, för Numoori, sedan sitt grundande än någon annan flock eller grupp" Det fanns inget tvivel när han talade. Visst fanns Yanamore, Måntemplet och den här Arenan, kopplad till staden civitas, som Han sagt -tiderna ändrades- men inget av det kunde i Isblodets stilla sinne mätas med den fundamentala vikten i de tre utposterna och Islagunens neutrala mark.
 "Det är oavkortat på grund av våra utposters arbete som dagar som denna kan hållas, att den odöda smittan inte drar över landet som förr" han hade inte ens levt då, men det var välkänt.
 Han nämnde Enzos bröder, och han fnös åt implikationerna. Lämnat dem? Skrattretande. Han hade blivit lämnad, oälskad, otillräcklig. De skulle säkert inte inse hans övermäktighet till dem om de så möttes nu.
 "Jag är ett isblod" de blå ögonen såg obevekligt in i den äldre hanens. Dante och Abascal hade aldrig varit hans bröder, Dantalian var inte hans far och Artemis hade aldrig varit en mor.
 "Du är lika lite min far som de är mina bröder"

Dantalian höjde på ögonbrynet, lyssnade och tog in vad den unga stroppiga versionen av honom själv sade. Det kändes nästan kusligt att tänka på att den här unga var en del av honom. Tekniskt sätt hade han inga problem med att sprida sina gener, men han var inte direkt något fadersmaterial. Det var så sant. Hielo. Så Hielo var såpass manipulativ att han lyckats hjärntvätta en hel bunt med vargar att följa honom? Spännande. Han flinade svagt men förblev tyst. 
- Jag tror dig, ni gör säkert stordåd för landet. 
Hans ord var totalt obrydda. Han brydde sig inte om flocklivet, det var inte hans liv längre. Troligtvis hade det aldrig varit heller. Eller så hade han inte hittat rätt plats bara. Han såg på hanen när han talade med avsky i rösten om honom och hans bröder. 
- Lika lite som Hielo var en far för mig. Du kan tacka honom för att du slapp ha mig som far, det var trotts allt han som lärde mig det. 
Han lät ett skrockande lämna honom. Det här var trotts allt en aningen patetiskt. Hanen bar på så mycket avsky över saker han själv inte kunnat kontrollera. Det var skrattretande. Som om Dantalian skulle gå runt och avsky Hielo bara för att han inte varit en del av hans liv? Han hade troligtvis klarat sig bättre utan honom än med honom i livet så varför bry sig? Han skakade på huvudet. 
- Nej men det här var super trevligt Lorenzo. Skönt att du hittat dig en plats här i Numoori där du trivs och allt det där. Ta hand om dig och hälsa Hielo vett ja. 
Han log brett mot den unga hanen och nickade sedan till honom. Han hade bättre saker för sig än att stå här och småprata. 

[Avslutar du? ^^]

Det var nästan roande, att se hur hanen tog åt sig så mycket av så litet att han inte hade något bättre till svar än att försöka förminska rikets insats för landet. Som om han själv var bättre än dem. Skrattretande. Hade det inte varit för att Enzo inte såg det mer som ett patetiskt försök till att dölja Dantalians egna bristande existens, precis som försöket att baktala Kungen. Hade det varit någon annan än den hanen han hade framför sig hade han försvarat kungen, men nu? Vad var en myra för stöveln?
 "Jag kan tacka Honom för allt jag är idag, du är inget i jämförelse" varken emot Kungen eller Enzo själv. Dantalian var en bleknande nyfikenhet. En varg utan syfte eller mål. Han brydde sig inte om att lyssna på de sista orden hans forna fader talade utan vände sig om för att gå och lämna honom bakom sig. Nyfikenheten stillad, och förväntningarna hade varit sanna. Inte en enda tanke till skulle ägnas fadern och vem han skulle kunna vara.

Avslutat