Royal Flush sträckte ut sina vingar, ett dovt sus när vingarna slog ut med en snärt. Svansen piskade irriterat bakom honom och pinnen rullade mellan hans tänder. Det här skulle bli en fröjd. När hans stora tassar träffade golvet mötte hans blick åsynen av en betydligt mindre tik. Han skrattade kallt och fnös åt det här ynkliga motståndet. Var dom allvarlig? Det var väl sagt att det skulle bli en show men det här var bara helt enkelt för sorgligt. Tiken verkade ha någon form av mundering på sig och Roffe skakade på huvudet, vingarna som var halvt utfällda sträcktes ut och riktades bakåt inför startsignal. När signalen ljöd sköt Roffe iväg med en väldans kraft, kastade sig framåt med adrenalinet pumpande i ådrorna. När han kommit till mitten sköt han ifrån och kastade sig i luften, tiken hade tagit sats och mötte honom i språnget. Dom båda vargarna kolliderade med en öronbedövande smäll och Roffe fick flaxa med vingarna för att inte tappa kurs. Hans stora huvud yrde omkring för att träffa henne med hans pinne. Han riktade ännu ett slag med den och den träffade. Just som han skulle rikta ett tredje slag kände han hur det tog tvärstopp. Pinnen slets ur käften på honom och han tumlade runt med uppspärrade ögon. Han kände hur kroppen började skaka och hjärtat rusade.. NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ " NEJ....!" Från ingenstans kastade sig tiken på honom och slet tag i strupen. Ett rosslande andetag och en hostning fick blodet att spruta ur munnen på honom och som stänkte över tiken. Ögonen rullade i sina hålor och han kände sakta men säkert hur det svartnade för ögonen, tills en obegriplig smärta i halsen när luftstrupen lämnade hans kropp. En hård duns när den stora kroppen föll till marken och lungorna kämpade desperat att återfå luft men enbart blod som rosslade ner i lungsäckarna och gjorde det svårare att andas - det kändes som om han drunknade. Det lila syre som kom ner i hans lungor höll hjärnan igång och käken klapprade som om han försökte säga något innan den stora kroppen andades ut en sista gång och blev liggande stilla på sidan med blodet sprutande ur halsen.

Att se på striderna — att sitta på läktaren bland alla andra, att andas luften som tycktes tung av förväntningar och se kämparna där nere — det var en känsla han aldrig förut upplevt. Att veta att han ibland bevittnade någons sista förtvivlade ögonblick var svindlande. När den lilla vargen dött tidigare och den stora bevingade vargen kollapsade på arenan nu, kände han en upphetsning, en slags vild, djurisk glädje som han vägrade skämmas för. Hjärtat rusade, adrenalinet flödade trots att han befann sig på läktaren och inte på arenans botten. Särskilt när Kolzak kämpade. Han hade varit nervös, så nervös, att han knappt vetat vad han skulle göra. Först hade han inte kunnat få ett ljud ur sig, men efter ett tag släppte det och han hejade på Kolzak med fulla lungors kraft. 
    Kolzak hade förlorat, men i Ezekiels ögon var stridens utgång oviktig så länge Kolzak klarade sig helskinnad. Och han hade varit stolt, så omåttligt stolt över att kunna stå där och tänka att han kände den röda vargen som slogs tappert därnere. 
    Han hade suttit kvar bredvid Aliital under de efterföljande striderna, men trots att den senaste striden bjudit på ett dödsfall som han gärna sett mer av lämnade Ezekiel sin plats på läktaren bredvid Alii efter ett snabbt "Jag ska titta efter Kolzak, strax tillbaka" och började söka sig utåt för att ha en chans att möta Kolzak och se hur det var med honom. Det hade onekligen sett obehagligt ut, men Kolzak var åtminstone inte död. Trots det var han väldigt orolig. Det skulle kännas bättre efter att han fått prata med Kolzak, det var han säker på. Han var bara tvungen att hitta honom först.

[Ezekiel lämnar läktaren - Fortsättning]

Han hade suttit på läktaren hela tiden och visste inte riktigt vad han tyckte över det hela. Strider var ingenting han själv kände ett starkt behov till men lika väl visste han att det var viktigt att kunna försvara sig och dom runt omkring. Men detta, detta var inte för att försvara någon. Inte ens sig själv.
Medans dom andra hurrade och stojade så satt han tyst och betraktade spelen och den svarta varginnan som presenterade dom nya kämparna. Det tog inte länge fören arenan fylldes av blod och doften av död.

- Vår första krigare från.. Tenebris! Tyrvi!
Dom ljusa öronen spetsades och han trampade lite lätt med framtassarna där han satt i spänning. Till hans högra sida satt Thrim och några andra av hans syskon och Quare. Dom var lyriska och han gissade fortfarande att det var från deras broders vinst.
Dom blåa ögonen blev blanka när han såg vem denna Tyrvi var. Hans kära syster Rakel kom ut på arenan och han blev kall i hela kroppen. Rufus försvann in i ett djup och det gjorde ont att andas och alla ljud runt honom försvann. Dom andra ur Qu var lika chockade och ett mummel spred sig.
Med ett skärpt uttryck följde han varenda rörelse nere på arenan och samma sekund som det var över reste han sig upp och rörde sig mot närmsta utgång.


[I tried D:]

Xihali hade exalterat suttit bredvid Mercedes och de andra från Isil-Anar på läktaren. Under striderna, som verkade ha blivit mer och mer brutala, så hade hon inte kunnat slita blicken från de modiga kämparna. Snart stundade också den första striden från Isil-Anar, Virel, och det fick hon verkligen inte missa.

Mellan striderna passade hon på att se ut över publikhavet. Det var så många ansikten där som hon aldrig hade sett förut. Då hade hon ändå sett många passera Islagunen och- och det var när hon tänkte på det som hennes blick fastnade på ett ansikte hon kände väl igen. Hennes hjärta hoppade över ett slag.

Hon låtsades inte om att hon hade sett honom ett tag, men när hon såg att han reste sig och lämnade sin plats kunde hon inte låta bli att resa sig och följa efter.
"Ursäkta mig, jag ska bara gå och kolla en sak. Jag är snart tillbaka, jag tänker inte missa Virel." Säger hon kort till Mercedes och skyndar sig iväg.

[Xihali lämnar läktaren  och hamnar här]

Varken Thrim, Wulfric eller Zephyr hade kunnat tro sina ögon när de insåg att det var Rakel, ännu ett av hans syskon, och inte nån Tyrvi, Som slogs för Tenebris, som stod i arenan och hade mer eller mindre slaktat sin konkurrent han inte ens kunde komma ihåg namnet på nu. Rakel? Vad höll hon på med? Han hade först glatt hejat på henne, men det blev mer och mer tydligt att det var något som inte stod rätt till. Han kunde inte känna igen sin syster, och när hon mer än tydligt kunde utropades till segrare kunde han inte ens vara glad. Han vara bara chockad.

Han skymtade handra Quare som även de var mer i chock än något annat.
"För Torano." Viskade han tyst och apatiskt för sig själv medan han insåg att han kanske precis hade förlorat en till syster.

[Thrim sitter på läktaren med Wulfric och Zephyr och ser sin syster Rakel tävla under nytt namn, för en ny flock och hon slaktar kallblodigt sin motståndare.]

När Royal Flush kallblodigt mördats av deras nya rekryt till Tenebris så vände sig Nilo nöjt mot Even och Grendel. "Vart har ni hittat den här?" Viskade hon, utan att förvänta sig något svar här och nu, för det var svårt att samtala till dånet av en tillfredsställd publik som verkade nöjda när de fick se blodet flyta.

Hon vände sig mot folkmassorna igen.
"Wow, vilken strid! Tyrvi, slaktaren från Tenebris gav er blod, jag hoppas ni är nöjda!" Publiken är galna och fortsätter hylla Tyrvi medan hon lämnar arenan och samtidigt som de försöker dra ut den inte så levande drakargen.

"I vår nästa strid kommer vi få möta en tik, som en gång hade ett rykte om sig, som en blodtörstig krigare som en gång slogs för Devils. Och nu är hon tillbaka, för att åter igen skapa sig ett namn som alla talar om, låt mig presentera Kyokos dotter, Ledare av rabiesligen, Öknens Ros, Saaaarabii!"

"Och på andra sidan möter hon vad som antagligen kommer att bli hennes nya fiende, för det är nämligen en passionerad tik med ett syfte att utrota och förgöra det onda, hon är på jakt, och hon har vittring på en farlig best här och nu i arenan, låt mig presentera hon som kommer att representera de rättfärdiga, jubla nu för Teeeeezuka, från Ljusets krigare!"

Nilo gick och drack lite fruktdryck. Hon började känna sig torr i halsen.

Nu var stunden kommen. Det var nu Numoori skulle få se vilka Ljusets Krigare var och vilken styrka de bar med sig. Rustningen som hon bar över ryggen skramlade när hon gick in på arenan, de röda ögonen fästa på sin motståndare. En intetsägande brun tik med orange lugg. Blicken svepte som hastigast över publiken, såg tjoande vargar blandas med de som slog vad om striderna. Tezuka log svagt när hon såg tillbaka på sin motståndare som fortfarande betraktade publiken. De som inte satsade på henne var dårar.
Hon gav ifrån sig ett kort skall för att påkalla motståndarens uppmärksamhet innan hon satte av i långa språng. Den bruna undvek hennes första attack och svarade med att sätta tänderna i Tezuka länd. En ilskan morsning lämnade henne och hon snurrade runt för att sätta tänderna i den andras skuldra. Attacker utväxlades men det var uppenbart att den brunas tankar var någon annanstans. Det var därför inte så konstigt att Tezuka kunde få in en ordentlig smäll på den brunas skalle, underifrån och med sitt eget huvud som slägga. Därefter var det en enkel sak att få ner motståndaren på rygg.
”Ge dig.” morrade hon hotfullt med tänderna en tasslängd från den brunas strupe. Ett svagt ljud lämnade den bruna och hon tog det som att den andre gav sig. Hotfullt slog hon ihop sina käftar en hårsmån från den andres strupe innan hon långsamt klev undan från sin besegrade motståndare. Stolt höjde hon blicken mot svartvargen som presenterat henne, bugade och lämnade sedan arenagolvet till nästa stridande.

Världen snurrade och hon kände sig redan gravt misshandlad då hon under öronbedövande jubel steg ut på arenan. Då hon anmält sig hade hon föreställt sig denna stund, hur stolt hon skulle känna sig, det räviga självgoda leendet på läpparna. Hon hade sett för sitt inre hur systern frustrerat masserat tinningarna när hon hörde hennes titel, visste om sticket Vitani kände även om det blivit allt mer tydligt att det var sanningen.
Men det här var på inget vis som hon föreställt sig. Dem upphetsade skriken från hundratals vargar lät som en vansinnig storm. Stormen hade tveklöst svept henne ut för klippan. Hon kände hur hennes vett, det psyke hon så varsamt byggt upp, drev iväg. Smulades sönder.
De skulle aldrig dö.

Så många gånger hade hon upprepat det, slumra, lämna världen i en oviss trygghet… Sedan vakna och sprida den död som aldrig skulle drabba de själva.
Men hon hade inte känt någon falsk trygghet.
Bara förtvivlan, förvirring, smärta. Det var på inget vis som i legenderna, och ingenting tycktes riktigt logiskt längre.
De hade lämnat öknen. De hade fått Aru att lämna öknen.
Men för vad?

Det här?

Ett skall avbröt hennes spridda tankar, matchen var igång, inte en sekund av njutning hade hon fått känna då titlarna lästes upp. Inte den minsta koll på sin motståndare hade hon, mer än att denne bar rustning och var snabb till attack.
Hon kunde inte vara sämre.
De hade tränat. De hade gått hela vägen hit. Så nära.
Hon klarade utan problem av att bemöta den inledande attacken, men blev snart påmind av den smärta verklig strid medförde då djupa bett utdelades. Hennes första impuls var att dra efter andan, men hon lyckades hindra sig. Dem vanligtvis giftgröna ögonen fläckades av orange och gnistor började slå om henne.
Hon hörde Vitanis bannande röst, det här var en dålig idé. Tani hade inte velat förödmjuka henne genom att faktiskt säga det, du är inte redo, men det förändrade inte det faktum att hon inte var det. Och nu var hon dessutom splittrad, bortblåst, marken hade slitits undan hennes tassar, åskan krossat och bränt hennes verklighetsbild, vågen dragit med henne ut i tvivlets hav. 
Och hon var dödlig.
Numera var hon högst dödlig.

Devils stridsträning satt i och hon parerade, gav motattacker. Men mer än en onödig träff fick främlingen in, och Sarabi kunde höra sitt hjärta bulta i öronen. Andningen var hes, ansträngd och kroppen darrade lite. Hennes enda chans var kraften.
En kraft som svikit henne oändligt många gånger sedan striden med Fiero för så länge sedan.
Sarabi hann räkna ut att honans rustning kanske kunde användas till hennes fördel. Att det både gjorde rörelser tyngre och varmare, att metallen kunde bli brännande het om den eldades på. Allt detta hann hon tänka men så gled blicken iväg igen under slag och pareringar och hon såg henne.
Elyn.
Tiken som var så viktig för hennes bror. Bror-bror. Kione.
Djupt såg hon in i den blick som åldrats från valp till unghona till nu erfaren krigare framför hennes egna ögon. Eller ja, det där sista hade tillkommit sedan senast.
Sarabi höll kvar blicken, såg att den forna flocksystern följde striden med intresse. Intill henne satt fler ur flocken.

De var här.

De var här och roade sig.

En ilska som gjorde henne fullkomligt matt exploderade genom kroppen och nästa sekund kände hon ett hårt slag i ansiktet. Reptilhjärnan försökte parera men hon hade inte en chans. Föll men hedrade inte ens sin motståndare med ögonkontakt. Sökte bara åter Elyns kalla grå ögon i publikhavet.
Vad var poängen med det här?
Hon hade bättre, viktigare saker att göra.
Den påhittade fienden morrade, väste att hon skulle ge sig, och det enda Sarabi kände var varför inte?
Ett mumlande lämnade henne, rösten något stressad över att tappa bort sin forna flock. Forna, nuvarande? Eviga? Odödliga?
”Jag ger mig”
Kvävd och ansträngd. Men om den bepansrade honan trodde sig ha vunnit så visste hon inget.
Det fanns ingen heder i detta, i att slåss för sport tills den ena kastade in handduken. I att besegra henne, Sarabi, genom walk over.
Hade hon velat så hade hon krossat främlingen, det var rävkorsningen övertygad om, och det utan att ge henne minsta chans att ge sig. Utan annat än den enes död som möjlig utgång.
Detta var ingen verklig seger. Ingen verklig förlust. Sarabi var bara utled.
Kanske, antagligen, hade publiken märkt den – hennes halvhjärtade insats. Kanske var det ingen underhållning i toppklass som hon levererat. Som att hon brydde sig. Hon kunde inte slåss mot påhittade främlingar nu.
Innan den andre ens backat bak från henne sände hon ut en tanke till två specifika sinnen i området.


~Syster, Bror, allt vi trott är en lögn. Vi måste tala.~

En efter en förflöt matcherna. Några mer intressanta än andra.
Ljusets krigare hade anlänt redan dagen innan för att se sig om i stad de kallade Civitas, flocken Tenebris hemvist. Inbjudan de hade nåtts av hade lett till en kort diskussion men de hade snart enats om att ett besök till invigningen, till skuggfall, endast kunde gynna den spridning av sitt namn och mening de önskade nå ut till numooris vargar.
Malphas och Exodus satt sida vid sida, båda apostlarna klädda i sjalar av skinn virade runt hals och med ett fall ner över framben och skuldror. Ett spänne i metall höll sjalarna på plats. På Malphas högra ben fanns skidan av läder fastspänd, och i den dolken han alltid bar med sig. Huggtand.
Sorlet i arenan gick i vågor. När en match avslutades och en annan tog vid, efter att svartvargen presenterat de nya slagskämparna, sköt ljudnivån i volym. Den stålgrå blicken svepte långsamt ut över havet av individer. Så många sinnen, så många syndare. Blicken föll ner mot Tezuka där hon utförde sin strid, aggressivt och med välriktad precision. Hennes vinst var inte oväntad, och med den stärktes också värdet av flockens namn. Malphas lutade sig nöjt tillbaka.
Vid apostlarnas sida befann sig också Midir. Vera hade följt med Tezuka och Ehfra för att finnas till hands vid deras uppvärmning inför deras stundande matcher.

[Ljusets Krigare är på plats.]

Det kändes som första gången på hela tillställningen som Vilja på riktigt hade blivit intresserad av någon som vandrat in på arenan.

"Men se vem vi har här." Sa hon nöjt för sig själv och blev plötsligt väldigt spänd på hur det skulle gå i matchen.

Och det blev nästan pinsamt. Det syntes att det inte längre var den Sarabi som Vilja kunde minnas, och hon blev påmind om att tid hade passerat. "Åh Sarabi. Du har då inte förändrats mycket." Konstaterade hon för sig själv. Men hon undrade ett ögonblick om hon borde söka upp Sarabi efteråt, men samtidigt kände hon att det fick ligga på Sarabi om hon hade en önskan om att prata med Devils igen. Vilja kunde inte påstå att hon direkt hade saknat henne heller. Däremot så ville hon veta hur det hade gått för hennes bror, men ja det fanns tid att söka upp henne senare i så fall.

Hon satt lugnt kvar på sin plats och inväntade nästa strid istället.

För henne hade det varit en självklarhet att anmäla sig, att slåss. Det var som att den svarta arenan var byggd för henne personligen.
Lamia, Kalis dotter, av Bloodblossoms ätt. Krigare för Lykoris.
Hon steg ut i det disiga ljuset, ett lätt regn föll ner genom öppningen i taket. Blodet fick det att susa i hennes öron, hon dolde det väl men åsynen av hennes motståndare fick det att vridas lite inom henne. Hon var kluven till att slåss mot Chi, det gav inte samma momentum för Lykoris som det slaktande av en god själ hon hoppats på. Samtidigt, så hade han lämnat. Han var den gamla generationen, han var TBB, han var en svikare.
Striden var igång.
Först såg den jämn ut, vargarna spillde knappt någon tid på att cirkulera. Deras mörka kroppar kolliderade nästan omedelbart, slag och hugg parerades väl men bådas blod blandades snart med tidigare utmanares.
Chi fick in ett hårt slag i hennes ansikte, en mörkröd reva kontrasterade hårt mot hennes vita fäll och hon kände hur blod strilade ner längs hennes kind. Hon gjorde som hon blivit lärd, högg efter svaga punkter, slog mot ögonen, fällde benen. Ett högljudd knakande hördes från den äldres bröstkorg då hon tacklade in i honom, men släktingen verkade obrydd om eventuella brutna revben. Snart stod det klart för både henne och hanen att denna strid inte kunde avgöras utan krafter, precis vad Lamia hoppats på.
Hon hade sett Chi träna, hade tränat med honom, hon visste många av hans taktiker så då is plötsligt bredde ut sig under henne var hon beredd.
Få henne att förlora fotfästet, halka så hon hade svårare att undvika den verkliga attacken. Det var en smart taktik men Lamias blick var fullkomligt orädd, kände sina egna krafter röra sig inom henne. Samma sekund som ett hav av eld lämnade hanen så sköts olja iväg som en kontring. En energibarriär skyddade henne någorlunda från flammorna men hon hade varit så inriktad på elden att hon missat isspjuten som ögonblicken innan kastat sig upp ur underlaget. Den andra revan i ansiktet kändes knappt, sinnena dövades av den enorma smäll som kombinationen hennes olja och Chis eld orsakade.
Det mesta hade smällt emellan dem, rakt framför Chis ansikte. Bara en del av hans päls hade fattat eld och han kvävde den snabbt, men det distraherade honom länge nog för Lamia att ta sin chans.
Med en smidighet som var förvånande med tanke på hennes stora kroppshydda närmast gled hon framåt. De grova käkarna låstes runt hanens strupe och ett förvånat ”uff” lämnade honom, enbart hörbart för deras öron.
Elden ökade i styrka när Chi i sina sista sekunder kämpade för livet, försökte ta sig lös med samma tekniker hon fått lära sig om hon någonsin skulle hamna i hans situation. Olyckligtvis var detta också samma tekniker hon fått lära sig parera, det var tydligt att de båda gått i samma stridsskola. Hon tryckte ner honom i smutsen, kände hur elden svedde hennes hasor och fick pälsen att glöda. Så var det över. Elden dog bort och hon reste sig över en väldig, slapp, rödsvart kropp.
Detta var en symbol för framtiden. Den nya generationen tog över och ur elden som var The BloodBlooms sammanbrott reste sig ett starkare, mer värdigt Lykoris. Hon log, lät sin fulla vikt vila på den före detta flockbroderns bröstkorg, kände hur den böjdes under henne. För några ögonblick insöp hon publikens jubel, sedan lämnade hon lugnt arenan och mormorsbroderns lik bakom sig.

Chi:

Nilo hade imponerat sett på den hårda striden. En till död. En bra show. Skuggfall var som outtröttligt i sin växande blodstörst.

"Lamia den obarmhärtige dottern från Lykoris, du står som segrare denna lyckosamma dag som vi alla ska minnas! Låt oss alla hedra den fallna genom att hylla segraren!"

"Men nu allihopa, så kommer vi att ta en kortare paus, men vi har någon som först ville passa på att kliva in på arenan och säga några ord, nämligen ingen mindre än Kung Hielo av Nordriket!"

Nilo stor kvar och betraktade medan den enorma och minst sagt imponerande vargen klev in på arenan, oventades om vad han skulle säga. Även Grendel anslöt sig till hennes sida för att lyssna.

Den sista striden innan pausen hade precis avslutats, men inget lugn infann sig i arenan. Sorlet av dussin på dussin vargar som trängdes i läktarna och kring arenan var malande öronbedövande, en strid ström av ljud som aldrig stillades. Så mycket liv, så mycket rörelse, så mycket hopp, glädje och sorg mellan segrar och förluster. Här var världen utanför långt borta.

Teatern var en imponerande byggnad, ett konstverk snidat ur sten och trä, men den var inte menad att husera vargar av Hielos storlek. Om än stenvalvet var högt så fick han sänka huvudet och skuldrorna för att skrida igenom, men hans stilla lugn förblev oberört. Massan av vargar skilde sig där han gick, ett stråk av tystnad i sorlet. När han skred fram anslöt sig Isbloden till honom, klädda i enkla, vita renfällar - Baugur, Alcmeme, Ira och Lorenzo.

[size=19]De steg in i arenan. Den enorma vintervrenen var inte klädd i någon färggrann klädnad, inga smycken, ingen krona över sin hjässa. Endast hans egen flortunna vita man stod som en mantel kring hans kropp, och de blå stråken päls skimrade i det begynnande dunklet. Över bröstet, ett ärr som aldrig skulle läka. Han var bilden av lugn, kastade en lång blick över läktarna och vargarna där. Sorlet dog långsamt ut, och Hielos svala röst ekade ut över arenan då han tog till orda.


“En ny värld håller på att byggas.” Orden var ett konstaterande, ett neutralt tillkännagivande. Vintervrenens himmelsblå ögon gled menande över teaters väggar, med stenarna som vittnesbörd för sina ord. Han var lugn då han talade, talade inte högre än hans stora kropp gjorde orden. Detta var inget hetsigt brandtal, inget passionerat evangelium. Sans och reson markerade orden, en reality check i teatern.
“Ett nytt Numoori, där kultur karvar en plats plats i det kaos som rått så länge. Vi, Nordriket, har länge arbetat för att skapa en trygghet och struktur i ett land där många far illa. Med Islagunen grundlade vi nutidens första neutrala mötesplats - en plats dit alla är välkomna, en plats som ger hjälp till de som inget har. Vi grundlade utposterna - Tassemark, Snöstrand och Tvillingklipporna - där hjältemodiga vargar varje dag kämpar för att hotet i Ken-Yak inte ska spridas. Vi kämpar, för att det hotet aldrig ska nå till flockar, familjer - eller kulturplatser som Skuggfall.” En menande blick svepte över massorna, poängterade det privilegium de hade i att befinna sig här. Här stred de för nöjets skull, långt borta från verkligheten. Inte anklagande, men värnande.

“Vi minns alla när de odöda kom. Vi minns lidandet de orsakade. Och än är det hotet inte borta. Ken-Yak kan tyckas långt borta för många, speciellt här, men de horder av odöda som finns där kommer inte stanna för alltid. Tills vidare håller Nordrikets utposter dem tillbaka, men när kommer deras hunger att driva dem ut över landet igen?”
Ett ögonblick av tystnad föll över dem, för att låta orden resonera i åhörarnas huvuden.


“Vid fullmånen efter nästa fullmåne kallar Nordriket till ett möte mellan de flockar i landet som ser vikten i samtal. Se det som en möjlighet att tala om de problem som Numoori står inför, bemöta hoten som står inför oss alla, och att ha en neutral plats att göra upp sinsemellan om de konflikter som så länge förföljt oss. Mötet kommer att godta en representant från var flock, men vi erbjuder husrum i Islagunen för de som vill eskortera sin flocks representant till mötet. För de som ännu inte smakat honungsmjöd och mammutkött, eller badat i en varm källa, finns mycket nytt att uppleva i Islagunen.” Skuggan av ett leende skymtades på Hielos läppar.

“Mötet mellan flockar är kravlöst. De som kommer får så även gå närhelst de önskar, utan att svära eller lova något. Men jag hoppas att de som kommer gör det med ett öppet sinne.” Med de orden så vände Hielo blicken upp mot Even, gjorde en närmast omärklig nickning, och vände sig sedan om för att gå tillsammans med sitt följe vitklädda Isblod.

Bakom sig lämnade de ett tunt spår av frost, glittrande kallt över jord och blod.

Nilo kan inte påstå att hon blev exalterad över isjättens dystra ord, var inte direkt en stämningshöjare. Hon log stelt mot publiken medan Nordriket skred ut.

"Eh ja då tackar vi Kung Hielo från Nordriket och hans vänner för det, mjöd och mammutkött i islagunen låter ju inte helt fel va." Hon visste inte riktigt vad hon kunde säga. "Och nu alla är det paus! Vi ses om ett tag igen." Hon vände sig om och suckade högt och trött och gav sig ut för att leta efter något att dricka.

Det mullrade i hans sinne och ögonen sköt blixtar då fadern steg ut på arenan. Följd av mindre, yngre vargar vilka tycktes utklädda till honom i sina vita fällar. Han ville fnysa, högt, men lät bli. Satt bara tyst och bidade sin tid, lystrade till vad Hielo sade om sin flock av galningar. Undrade hur att tro sig stå över naturen skulle vara motsatsen till kaos. Undrade vad som i så fall var så dåligt med kaos. För första gången i sitt liv såg han fadern ovanifrån, isvrenens väldiga storlek var uppenbar men Fenris såg ändå hur liten han var. Liten och patetisk. Så talade Svartvargen innan hon rörde sig undan. Han hade viktigare, eller i alla fall roligare, saker att stå i. Bitter reste han sig från sin plats och rörde sig efter honan i krona och glittrande yukata.


[Fortsättning Här]

Den stora bevingade hanen med den silver skimrande pälsen och vingar satt på läktaren till den stora teatern. Han kunde höra viskande ord om hans storlek och strider men han ignorerade dem. Även om han inte var rädd för strid och kunde försvara sig bra så sökte han dem inte frivilligt. De udda ögonen betraktade de strider som utspelade sig. Men då pausen kom reste sig den stora hanen och gick därifrån. han hade fått nog av detta våld.

Saghani lämnar teatern och finns här https://numoori.swedishforum.net/t7130-under-pausen-oppet#61260



Yio
Han satte med de övriga från Isil Anar och såg med spänning på de strider som utspelade sig även om han innerst inne tyckte detta våld var onödigt och inget han ville delta i själv. 

Arashi
Hon satt på läktaren och såg på allt. De svarta ögonen visade inga känslor då forma flockmedlemmar klev in på arenan. Hon var arg på Chi för att han inte lät henne delta. Dock hade han själv valt att delta. Så då det avr tid för hans strid och Arashi hörde vem han skulle slåss mot reste hon sig upp. De svarta ögonen var fäst på sin morfar och då striden började. Då Lamia fick tag om morfaderns strupe blev hon alldeles kall inombords. Hon förstod att detta var slutet. Allt verkade stanna upp då hon såg morfaderns kamp dö ut och Lamia stod som segrare över morfaders kropp. Hon vek bak öronen. Kände hur hon höll på att förlora greppet men lät inte den andre ta över. "En dag" Sade hon med en kall röst innan hon satte sig ner igen. Hon skulle inte glömma denna dag. Hon skulle inte glömma detta svek. Då den främmande tiken skrek ut sin sorg vid morfaders död och sedan lämnade teatern följde Arashi efter denne ut.

Demothi
Han hade blivit förpassad till läktaren då han dykt upp för sent för att kunna delta i en strid. Den ärrade stora hanen satt och muttrade för sig själv och de vargar som satt omkring honom började flytta på sig för de kände av hans sinnesstämning. Då pausen började valde han dock att gå och sträcka på benen.

Yuki
Hon hade sökt sig till detta ställe som så många andra. Hon hade inte anat hur allt detta våld påverkade henne. Och då en ninja av alla vargar ställde upp i en strid så kände hon en djup sorg. Varför skulle allt handla om våld och död. Då pausen kom kände hon att detta var tillräckligt och gick ut från teatern.

(Bara för att mina vargar är med på öppningen)

Aliital vågade knappt titta när första striden bröt ut, men ju fler som pågick gjorde det lättare. Inför tredje striden hade hon vågat öppna båda ögonen helt och kunde inte låta bli att tycka synd om den svarta vargen vid namn Caedes när alla skrattade åt honom. Hur hade dom själva känt om dom tappat något dom var väldigt fäst vid? Han hade ju faktiskt utbrustit att det var hans fina öra, det kanske fanns något särskilt med just det örat. Hon sneglade hela tiden på Ezekiel och kände hur det pirrade i mellangärdet. Tänk att han satt tätt intill henne och han faktiskt var den som frågat om dom skulle gå tillsammans? Hon log lite blygt när deras ögon möttes och svansen viftade bakom henne. När Ezekiel ursäktat sig för att leta efter Kolzak hade Alii nickat för att visa att hon uppfattat honom " Hälsa Kol att han slogs tappert! " Rösten var full av värme och stolthet, Kol hade gjort en fantastisk strid. När den ljusa lilla vargen fallit till marken kände Alii hur tårarna brände i ögonen, så fruktansvärt. Hon tog sin ena tass och täckte ögonen i slutet av striden. Hon hann knappt hämta sig innan det var dags för ytterligare en barbarisk slakt. Nu kände hon illamåendet bubbla inom henne och hon fick svälja sina uppstötningar flera gånger. Tårarna strömmade nerför kinderna och hon kände att hon behövde en paus. När hon tagit sig ner hörde hon plötsligt Chi's namn. En häftig flämtning och Alii rusade upp på läktaren just i tid för att se Chi sitta fast i den andres käftar. " NEJ! " Skrek hon och kände tårarna åter strömma nerför ansiktet. " Chi.. nej... " Hon började hulka okontrollerat och rusade nerför läktaren och sprang ut ur arenan.

[Fortsätter HÄR]

Even låg stilla i skuggan. Han hade betraktat skådespelet nedanför med belåtet avsmalnad blick. Strid för strid. Hade lyssnat på de dödligas kamp. Bevittnat deras vinster och nederlag. Dödsögonblicken för några. Doften av blod var påtaglig. Berusande. Varje gång Enilorac talade så slöt Even ögonen en stund. Andades. Kände smaken i luften. Tung och lockande.
     Ah.
En ny strid. Ett nytt dödsfall. Den sjunde striden i ordningen. Enilorac klev upp på nytt och tilltalade de församlade vargarna. Åskådarna. När Hielo och hans följe klev in på arenagolvet så reste sig Even och anslöt sig till Enilorac och Grendel. Han mötte vintervrenens nickning med ett kort leende.
     Folkmassorna lämnade teatern för en kort paus. Even hade gett Enilorac en snabb kyss på kinden innan hon försvann, och sjönk sedan tillbaka på sin plats längst in på balkongen. Trots molnen, trots det uppspända canvastaket och balkongens skydd, så störde solen honom. Den hade påbörjat sin vandring nedåt, men det var ett par timmar kvar innan den skulle försvinna helt. Den skadade inte, inte när den knappt var närvarande, men den gjorde ändå allt svårare. Even slöt ögonen och drog ett djupt, lätt skälvande andetag, och väntade medan världen fortsatte runtom.
     Grendel frågade om han var okej. Ett kort skratt lämnade Evens läppar. Han var okej. Mer än okej. Men han skulle behöva röra sig snart – så snart som solen tillät honom – och hämta egna förfriskningar. Enilorac återvände efter en stund, tillsammans med Nephania. Han kunde höra oron, någonting obekvämt, i hennes röst. Han såg det i hennes uppenbarelse, när han öppnade ögonen och mötte hennes blick med sin nu röda.
     När folkmassorna kallats tillbaka in på sina platser så var det Even som reste sig igen och steg fram till balkongänden. Han såg ut över dem med ett välkomnande leende.
     "Mina vänner," kallade han, högt utan att ropa, och väntade på att vargarna skulle dämpa sig innan han fortsatte. "Välkomna tillbaka. Jag hoppas att ni passat på att sträcka på benen, och är redo för våra nästkommande kämpar." En kort paus för att invänta publikens tjoande svar. "Vi har redan fått bevis på flockens styrka och mod. Vi har fått bevittna deras dedikation i kampen mot mörkret! Välkomna in, Ehfra, stolt medlem av Ljusets Krigare!
     Vi har också fått se prov på styrka och rättvisa från Kaiwoods skogar. Och från dem kommer även vår nästa stridnde. En varg som inte ens vulkanens hetta kunde besegra. Höj era röster för Haqim, av Lykoris!"
     När striden tog fart så återvände Even till sin plats.

[Ehfra är klädd i en enklare ringbrynja över bröstkorg och mage. Simpelt detaljerade läderstycken täcker skuldror, bringa och lår. Hornen är klädda i praktiska metalldekorationer som slutar i spetsiga (men inte vassa) piggar.]

Ringbrynjan rasslade omkring henne när Ehfra steg ut på den blodfläckade arenans mark, en svikt i steget som talade om stilla självsäkerhet. De metallbeklädda hornen glimmade i de svaga solstrålar som trängde sig igenom molntäcken där ovan. Allvaret i blicken var påtagligt när hon rörde sig närmare mitten. Känslorna var blandade, trots det hårda uttrycket som allt oftare smugit sin in över hennes sedvanliga minspel. Menande blickar, smarta skämt och porlande skratt. Dödligt allvar. Mer än något annat ville hon bevisa sig, visa för Malphas att hon förtjänade vad hon givits. Att vattnet som tvingats ur hennes svidande lungor fört med sig synden ut, och att hon var starkare nu. Värdig. Allt låg inte i styrka, men hon önskade att hon kunde göra dem stolta. Att hon kunde vara en sann krigare av ljuset självt.
   Framför henne steg motståndaren fram, lagom till att hon vände om efter att ha kastat en blick upp mot läktarplatserna som omringade arenan. Haqim från Lykoris. Ehfra synade honom noga under presentationen av de båda kämparna. De mätte naturligtvis varandra med blicken. En kraftig hane med starka käkar och en vild man som löpte längst hela ryggraden. Hans ljusa blick var hård och kall bakom masken. Ja, masken. Blekt gulvitt mot mörkare päls, skrämmande likt ett vargkranium. Förutom utseende gick väldigt lite att utläsa. Som förväntat. Ehfra mötte hans blick med liknande energi. Han sade ingenting, och det gjorde inte Ehfra heller.
   I samma ögonblick kampen tilläts starta väcktes en glimt till liv i Ehfras blick - och hon försvann. Publiken drog uppspelt efter andan, lika chockade som den lamslagna motståndaren själv, men hans första reaktion rann snabbt undan. Sannistäpparens läppar drogs upp över huggtänderna när han kastade frenetiska blickar omkring sig-
   Hanen slungades åt sidan med brutal kraft när något stort kolliderade med honom, till synes från ingenstans. Stora sår revs upp utmed vänstra flanken och rött hade spridits utöver marken innan han ens hunnit landa. Den tunga kroppen tog mark med en duns. Den ljusa masken slogs av hans ansikte när huvudet nådde underlaget. Den landade, sprucken, mindre än ett språng bort, och med ens var Ehfra synlig igen när hon dansade undan från den fallna figuren. Blodet droppade från hornen, metallen fortfarande intakt efter att ha träffat sitt mål. Jublet steg från pubiken, men fokuset filtrerade effektivt bort det.
   Ehfra kunde inte låta bli ett snett, illmarigt leende sprida sig på läpparna, men slängdes våldsamt till marken när något lika osynligt som hon själv varit plötsligt slog undan tassarna för henne. Smärtan ven som ett piskrapp över de känsliga tassarna och ett tjut undslapp läpparna innan skuldran tog i marken. Andan slogs ur henne, men snart steg ett ilsket, djupt morrande ur bröstkorgen och hon gjorde en snabb ansats att häva sig upp på benen och de blödande tassarna igen.

[Ehfra gör sig osynlig så fort kampen börjar. Haqim hinner inte uppfatta detta och komma upp med en strategi innan hon rusar in från sidan och stångar honom i flanken. Haqim slås till marken och skadar sig illa, men kommer snart med en motattack.]

Haqim hade tyst trätt ut ur mörkret från det undre galleriet. Ansiktet doldes av masken, kraniet, och avslöjade bara Haqims giftgröna ögon. De var fastnaglade på motståndaren, en raganahona, och  han synade henne nogrannt, noterade hornen som kunde bli ett hot. Storleksskillnaden. Inget sades. Allt analyserades nogrannt för den stundande striden. Runt om honom dog sorlet till ett avlägset eko. Det var oviktigt.  Han var här för Lykoris, för att ge dem ära och visa sig värdig.
De skulle se. De skulle alla få bevittna Haqim och Lykoris styrka.
Starten gick av och Haqim var först med att överraskas. Han hade tagit flera steg in mot arenans mitt, mot motståndaren, när hon plötsligt blev osynlig. Han blinkade till, såg sig om. Vad var det för ett trick, hennes kraft? Haqims nosrygg veckades under masken och han irriterades. Han behövde tänka ut något sätt att göra henne synlig så att han kunde hugga.
För sent. Han slungades åt sidan av en osynlig kraft och röt högt av smärta när hans flank revs upp av vassa eggar. Hornen. Förbannat. Hans blod fläckade marken men Haqim tänkte inte låta en osynlig ynkrygg stjäla hans seger. Masken föll av, och Haqim insåg att den spräckts. Raganan var synlig igen och Haqim naglade fast henne med blicken innan han kastade sig upp på tassar i en klumpig rörelse på grund av smärtan. Han var tvungen att bita ihop. Härda ut.
Nå, om hon tänkte dra nytta av sin kraft tänkte Haqim inte låta sig hållas. Vinden löd hans vilja och i en plötslig, snärtande rörelse hade en kraftfull vindpiska snärtat henne över tassarna. Hon föll, och Haqim var över henne innan hon skulle hinna kasta sig upp. 
De kraftfulla käkarna låste sig i ett hårt grepp om tikens strupe och han använde all kraft för att hålla den större motståndaren nere till marken. Hon sprattlade och kämpade, kippade efter andan och även om klor rispade Haqims ansikte, nacke och framben vägrade han att släppa. Hans tankar rusade och minuterna som flöt förbi kändes som timmar. Haqims tänder rispade hud och blodsmak fyllde hans mun, men han slet inte. Han höll, de gröna ögonen vida där de stirrade på tiken.
Hon gav upp. Det sades inte, men ett rosslande ljud undslapp hennes läte. "Jag ger mig." Haqim släppte henne genast och lät henne fånga andan medan han reste sig, sträckte på nacken. Publiken tjoade och skrek åt stridens slut, och Haqim såg på tiken. Hon hade slagits väl och givit Haqim nya sår som skulle ärra likt de andra. Han sa inget, utan gav henne en sista blick. En nickning, innan han haltade mot sin mask. Han plockade upp den utan ett ord och lämnade arenan i tystnad.

Han hade egentligen ingenting här att göra, och han visste inte riktigt varför han beslutat sig för att följa med och titta på spektaklet. Vargar som slogs för nöjes skull, för att... vadå? Visa att man var värdig? Att flocken var värdig? Han himlade med ögonen åt tanken. Om man behövde slåss på det här sättet, som en dansande apa, så var man inte värdig till att börja med. Han höll dock tyst om sin åsikt kring det hela, då det antagligen var en opulär sådan. Istället stod han tyst och betraktade hur det ena paret vargar slogs efter det andra, och han brdde sig inte så mycket om det. Han bemödade sig inte ens att lägga individerna på minnet. 

Allting förändras dock när han uppfattade ett namn. Namnet på en av de nästa kämpande. Ett namn han inte hade hört på länge, men som av någon anledning gav honom en liten adrenalin rush och han kunde svära på att hjärtat hoppade över ett slag. 
"Ehfra..." mumlade han chockat. Jo, visst var det hon steg in framför hans synfält. Äldre än när han såg henne sist, iklädd brynja. Som i ett töcken betraktade Midas kampen som utspelade sig. Tillslut fick han erkänna sig besegrad av synen och lämnade med hastiga steg arenan. Han klarade inte av att se på, och han brydde sig inte om att ens ta reda på hur det slutade. Han hoppades bara att striden slutade väl.

[Midas är där och kollar. När Ehfra börjar slåss lämnar han arenan]

Nilo avbröt sitt samtal med Nephania för att gå fram och prata med publiken igen.

"Såå Ehfra går hårt ut mot Haqim som nu måste lämna med svansen mellan benen. Grattis Ehfra och än en gång grattis till Ljusets krigare som visat sig vara några att räkna med ikväll. Låt oss hylla segraren!"

Grendel går fram till henne och undrar vad hon håller på med som missade att det var Haqim som vann.

"Åh jaha.."  Hon vänder sig mot publiken "Haqim vann förstås!! GRATTIS!" Publiken jublar förvirrat.

Nilo harklar sig och försöker fort gå vidare.

"Hör ni hur det mullrar?" Publiken börjar stampa på läktarna. "Våra nästa kämpar kommer att visa prov på en spännande uppvisning i bästa tekniker av.. blixtkrafter... På ena sidan har vi blixtmästaren Bea, och på andra sidan har vi Haaaruuuu Björndräparen! En av Tenebris egna kämpar! Låt åskan gå!"

Blixtmästaren Bea, en massiv brun varg, gick med bestämda steg ut på det blodfläckade arenagolvet när hennes namn kallades. Samtidigt klev Haru, björndräparen och kämpe för Tenebris, in med tunga kliv. Haru var mindre, men hade en bred och kompakt kropp som gjorde upp för storleksskillnaden. Den styva manen över Harus rygg stod alltid på ända, men resten av raggen restes tydligt när de båda tikarna synade varandra. Bea verkade inte påverkad av Harus hotfulla ställning, och drog istället roat på läpparna. Det här skulle inte bli någon match.
     När klartecken gavs så hade de båda tikarna redan sakta rört sig mot varandra. Det var en utmaning. Ett mätande av blickar och storlek. De ökade båda farten samtidigt, och tog de sista stegen i snabba språng. Deras röster steg i höga morrningar. Tänder blixtrade. Tassar slog som inför en våldsam omfamning.
     Ett högt, fräsande ljud fyllde arenan, följt av ett vitt ljus och en hård, krackelerande smäll. De båda stridande slungades bakåt av explosionen. Gnistor av elektricitet dansade genom luften och följde de båda vargarna när de tumlade till marken. Elektriciteten i luften var stark nog för att få pälsen att stå på de närmsta av åskådarna. Höga rop av blandad chock och jubel ljöd från publiken. Haru rullade upp till stående igen och gled till ett stopp. Slingor av rök steg tydligt från hennes päls där hon blivit bränd. Nya ringlar av elektricitet spelade över hennes kropp.
     På motsatt sida av arenagolvet landade Bea på rygg med ett ljudligt "ouf!". Hon kom upp på tassarna igen, och när hon slängde blicken efter sin fiende så hade Haru redan satt fart. Bea stod redo när den hårda tacklingen kom. Hon mötte Harus tänder med sina, och när Haru fick grepp om hennes skuldra så högg Bea tag i den andras framben. Mer elektricitet flödade mellan de båda vargarna, snabbt sprakande och hårt smattrande när tandade blixtar träffade marken. Båda deras kroppar låste sig när elektriciteten högg dem. Flödade in i dem. Haru tappade sitt grepp när hennes tänder pressades samman och gled genom ytlig hud och päls. Beas käkar stängdes hårt om Harus ben.
     Bea var först att återfå kontroll, och pressade hårt ner Haru i marken. Hon lade sin fulla tyngd över den mindre tikens kropp. När hon slet i benet och pressade ner sin armbåge i Haru så kunde hon både höra och känna knaket under sig från den andras revben.
     Vågen av smärta slet ett tjut från Harus läppar. Det flimrade framför hennes blick. Vrede spillde genom hennes kropp. Haru vände sig från sidan till rygg, och slet med sig Bea i rörelsen. Hon sparkade hårt med baktassarna i den andras buk. Blod följde hennes tassar när hon lyckades sparka Bea av sig.
     Bea stapplade bakåt, tillfälligt ur balans. Det sved i hennes buk och skuldra. Hon kastade en snabb blick över skadorna och skrattade. Patetiskt.
     "Vad klen du är!" Bea flinade brett. Elektriciteten frasade på nytt genom hennes päls. Hon slungade en vass tråd mot Haru men missade precis när den mindre tiken rullade upp från marken.
     "SKA’RU SÄGA!" Haru slängde sig själv mot Bea igen med ett gutturalt vrål. Jord och damm slets upp bakom hennes tassar när Haru hoppade och högg tag i Beas nacke. När hon av momentumet tumlade över på motståndarens andra sida så grep hon sin andra kraft. Gravitationen ökade under dem. Haru slog i backen med en onaturligt hård smäll, och slet i rörelsen med sig Bea ner till marken. Med tänderna djupt sänkta i Beas nacke så fräste elektriciteten igång på nytt.
     Bea ångrade vad hon sagt när luften slogs ur henne. Hon kände musklerna dra ihop sig i ofrivilliga ryckningar när Harus elektricitet fyllde henne. Det brände i hennes päls. I huden. Ner i musklerna. Hon bet sig själv i tungan. En kombination av att försöka att inte skrika, och krampande käkmuskler. Hon lyckades efter ett par olidliga sekunder att rycka i sidled. Fäktade så gott hon kunde med olydiga ben. Haru föll över henne, men tappade sitt grepp. Det var allt Bea behövde.
     De rullade över varandra, tänder och klor glimmande rött och vått. Harus klor rev långa sår över sin motståndares sida. Bea lyckades få tag i Harus öra, och slet loss så mycket hon kunde från den andras huvud i en skarp rörelse, innan Haru lyckades pressa henne i marken. Harus tänder borrade sig djupt in i sidan av hennes hals. De vred sig om varandra, sparkande mot den blodiga, sotfläckade marken, innan Bea lyckades begrava tänderna bakom Harus framben.
     En ny våg av elektricitet. Harus bett blev krampartat, men Bea lyckades slita sig loss. En stor tova av päls och blod rycktes från hennes hals. Klumpar av blod fläckade hennes bringa. Haru stapplade baklänges i ett försök att hämta andan med motvilliga lungor. Utan tvekan högg Bea på nytt, ett djupt bett över Harus nacke. Hon pressade tassarna mot Harus bringa och slet.
     Ljus. En hög smäll. Blixtar bågnade mellan de båda tikarna som åter slungats åt varsitt håll. Bea blev liggande för ett ögonblick intill arenaväggen, spottande och fräsande i ett försök att bli av med den långa pälsen som fastnat i hennes mun. När hon såg upp så var Haru redan på tassarna igen. Blodet i hennes nacke och ansikte gav henne ett vilt uttryck när hon gick till attack på nytt. Långsammare än tidigare. Tröttare. Men för snabbt för att Beas egen värkande kropp skulle hinna mer än komma upp och precis parera Harus anfall med sina egna tänder.
     Haru hade tröttnat. När Bea försökte pressa ner henne på nytt så släppte Haru sin elektriska kraft, och grep helt efter gravitationen. Bea han ge ifrån sig ett skarpt tjut, innan hon slungades in i väggen med en bedövande smäll. Damm yrde i luften runtom dem, och sen var allt stilla. Bea gled ner längs väggen, med huvudet hängande och kroppen tung av medvetslöshet. Haru vände sig om mot arenagolvet till ljudet av jubel, när hon var säker på att Bea inte skulle resa sig igen. Hon rätade på sig, utmattat men triumferande. Med flimrande blick tog hon ett steg framåt, och kollapsade, oförmögen att göra mer än andas.
 
[Bea och Haru är två biffiga elektriska tikar som slåss hårt och våldsamt. Hela striden är en elektrisk ljusshow. Där är två större explosioner som slungar dem båda åt varsitt håll. Bea bryter ett av Harus revben, sliter av en stor del av Harus ena öra, och sliter loss ett stycke ur Harus nacke. Haru bränner en stor del av Beas framsida med elektriciteten, biter och river upp djupa sår i sidan och tar med sig en tugga av halsen. Till slut slungar Haru Bea in i arenaväggen med huvudet före, och Bea blir medvetslös.]

    "Vilken skräll! Vilken ljusshow! Som att se två naturskrafter kollidera! Men endast en kunde stå som vinnare: Björndräparen Haru! Du har gjort Tenebris stolta. Ta din välförtjänta vila."
Han följde henne med blicken då hon fick hjälp ut. I ögonvrån kunde han se fyra vargar hjälpas åt med att bära ut den medvetslösa Bea ur arenan.
    "Men nu, mina damer och herrar, är det dags för ännu en kamp! På ena sidan; en rävlik, ung dam med förmågan att kontrollera jord, elektricitet och vatten! Den skinande Eirocalyphtica! På andra sidan; en herre från Lövskogens Yanamore, Isil Anars egna Rien Bergfast! Kommer han att gå under för hennes förmågor? Kommer hennes krafter att kunna rädda henne? Det återstår att se. Låt kampen börja!"