Ceres föddes och växte upp i Höstskogen tillsammans med sina syskon Khronos, Malphas och Pandora. De var redan från början en kull med starka personligheter men deras mor gjorde så gott hon kunde i uppfostran, tills den dagen då hon inte kom tillbaka från jakten. Valparna var dömda att klara sig själva - eller dö. Strax efter moderns försvinnande blev Khronos brutalt attackerad av ett vildsvin och dog av sina skador. Detta trauma har format Ceres till den hon är idag. De kvarvarande valparna tvingades leva ihop för att överleva, vilket både stärkte deras band men också irritationen gentemot varandra. De var helt enkelt för olika för att kunna leva tillsammans en längre tid. När valparna blivit 16 år begav de sig av från Höstskogen tillsammans för att söka efter deras far, mest för att Pandora tjatade. Rykten förde dem till Döda skogen, en plats många mil ifrån den trygga Höstskogen.


Deras far var inte vad Ceres hade väntat sig. Han var gammal, bitter och ondskefull. Han hånade dem och lämnade dem skadade och vanärade. Den dagen svor Ceres att nästa gång deras vägar korsades skulle hon döda sin far. Hon lämnade sina syskon och Döda skogen och var för första gången i sitt liv alldeles ensam. 


Att skilja mellan rätt och fel, ont och gott, är inget som existerar för Ceres. I hennes verklighetsbild så gör hon aldrig fel. Hon väljer aldrig fel val. Är det något som inte är som det ska så är det någon annans fel. Hon har placerat sig själv på en hög piedestal. Där sitter hon och ser ner på alla  andra. Hon bemöter dem med högt huvud och stolt hållning, utbyter artighetsfraser och väljer då om hon gillar eller inte gillar vargen i fråga. Hon behandlar de hon gillar med respekt och artighet, kanske till och med vänlighet. Men låt dig inte luras, hon ser dig fortfarande inte som en jämlike. De hon bestämmer sig för att inte gilla, vanligtvis de otrevliga, påträngande typerna, bemöter hon inte med samma artighet. Det är då hennes lek börjar. Hon njuter av att känna deras blod i hennes päls, hon älskar ljudet av ben som knäcks, smaken av varmt vargkött, lukten av rädsla. Det är då hon får svårt att sluta. Leken är inte slut förrän hjärtat har stannat, och då äter hon det. Liknande lekar utför hon även i jakten på bytesdjur. Djurungar är hennes favorit. Hon älskar att höra dem skrika.

Hon saknar helt empati och har svårt att förstå sig på andra varelser. Hon förstår inte att de kan bli sårade. Hon förstår inte att de också är kännande varelser. Låt dig inte luras av hennes vackra utseende, under ytan gömmer sig ett oberäkneligt monster.


Redan som liten valp upptäckte Ceres att hon kunde förflytta stenar bara genom att titta på dem och koncentrera sig. Hennes syskon fick ofta känna på hur det kändes att få stenar kastade i bakhuvudet. Genom åren utvecklade hon stenkraften, när hon var 13 år lyckades hon framställa färglös topas ur marken. Det var den vackraste skapelsen hon någonsin sett och det var hon som hade skapat den. Hon lärde sig fort att forma topasen till vackra skulpturer, men det tog heller inte lång tid innan hon upptäckte att det faktisk var ett vapen.

Ceres har ärvt sin faders telepatiska kraft, dock är den väldigt svag. Hon kan känna när andra vargar försöker snoka i hennes sinne och hon kan bygga en skyddande barriär som hindrar mentala krafter att skada eller inkräkta på hennes sinne. Det gör henne trött och hon kan få huvudvärk.


● Tramptass - Du är inte den jag trodde; men du skrämmer inte mig, far. 
● Malphas - Bror, förstår du inte att jag vet bäst?
● Pandora - Så lägg dig ner och sov, lilla syster.
● Kenai - Löjlig, arrogant. Tror du att du är bättre än mig?
● Imrahl - Jag vet inte vad du vill egentligen, gamle man.
● Naberius - Du fascinerar mig, jag hoppas vi ses igen. 
● Corson - Rak och ärlig - men säg mig, fann du det du sökte efter?