Från den öppna, ljusa savannen till något så mörkt och kallt. Den plats han helst undvek av Numoori var nog just den här; den Döda skogen. Men trots sin avvisande attityd gentemot skogen, försökte han hålla sinnet öppet. Den bruna bjässen försökte alltid se det bästa i alla, personligen ansåg han detta som en dygd, men hans fader hade sett det som en svaghet; " Din godhet kommer bli ditt fall" hade han sagt.

Det stora, välutvecklade huvudet ruskade på sig - ett tappert försök att skingra de oinbjudna tankarna. Kanske var det den dystra atmosfären och mörka omgivningen som lyckades stämma ner Kenais nästan alltid glada humör? En kort, bitter suck lämnade de sammanflätade käkarna. Den blågula blicken sökte sig planlöst fram emellan de bastanta trädstammarna. Trots att Kenai inte sett spår av djur, äldre än en vecka låg lukten stadigt kvar i området. Den vindstilla skogen skulle varit ett perfekt ställe för att jaga; om det inte vore för det bristande antalet djur.

Trots att den stora brunmelerade korsningen kunde se rätt vilsen ut, då den vänliga blicken fladdrade omkring så var det inte alls fallet. Kenai var väldigt målmedveten, och efter 10 år som nomad så var han rätt säker på vart han skulle - även fast han vandrade på en sådan vilseledande plats som Döda skogen.

Dimman låg tjock runt om honom, och försämrade hans syn drastiskt. Något irriterat blinkade han lite extra för att försöka få skärpa, men det var förgäves. Lite osäkert stannade han upp - var det verkligen en stor, jättelik sten som reste sig en bit framför honom? Öronen spände sig lite extra. Den skära tungan drog sig snabbt över den trubbiga, brunröda nosen för att befria luktsinnet från gamla, kvarliggande dofter. Dock var det inte alls till mycket hjälp då vinden låg alldeles stilla - det kändes nästan som att det inte fanns luft här. Prövande tog han några steg framåt, medan dimman skingrade sig lite. Japp, det var en jättelik sten som reste sig mitt i skogen. Lite bekymrat såg han sig omkring - hade han gått fel? Kenai kunde inte alls minnas denna sten här, sista han passerat den Döda skogen.

Blicken följde med den gråa ytan upp emot dess topp. Kroppen frös lite av chock; en vit varghona stod placerad på dess topp. Kenai spände sig lite - inte för att han var rädd eller kände sig speciellt hotad, men något med vargen fick honom att bli vaksam. Var det hon som skapat den stora stenen som tornat upp sig här? Frågorna bubblade lite okontrollerat innanför pannbenet.

Rösten kändes lite torr och skör i strupen på honom. Kanske var det den dåliga luften? En ny kraft föddes då honan hälsade på honom, på ett mer eller mindre missnöjt sätt. Det var uppenbart att hon inte letat efter sällskap när de råkat korsa vägar. En lite hårdare sida grodde i honom - kanske var det tack vare omständigheterna och honans inbjudande attityd. Kenai sträckte lite på sig, och höll öronen vaksamt spetsade. Blicken höll ett stadigt grepp om varghonan, trots att hon inte alls ville se åt hans håll.

" Goddag. " Rösten var inte alls lika skör som han trott. Den var en aning hård, men inte otrevlig - mer bestämd. Mötet emellan honom och den främmande varghonan kändes inte speciellt långvarigt. Den brunpälsade hanen trivdes inte med henne, och den vanligtvis nyfikna, öppna Kenai verkade inte alls existera just nu. De olikfärgade ögonen studerade henne noga - hon var relativt ung, och strövade omkring i dessa delar av skogen: antingen var hon väldigt modig eller bara dumdristig. De var ju i stort sett i utkanten av en flock - det betydde stora faror.

" Vad gör du här, ensam? " En kort krökning av nicken gjorde en enkel gest som menande visade omgivningen. Blicken sökte sig emellan tomrummet av stammarna, innan det fäste sig på den vita varghonan med de blodröda ögonen. Kenai kunde inte låta bli att ägna en tanke åt honan med de blodröda ögonen han bara träffat någon dag innan. Det hårda skalet sprack en aning, men lagade sig själv snabbt vid åtanken av den främmande honan.

De heterokromiska ögonen höll ett stadigt grepp om den vita varghyndan, och hennes blodröda ögon. Något med hennes utstrålning talade som om värdesatte sig själv högre än honom - högre än alla. Något misstänksamt vred sig öronen bakåt, för att visa sin lilla misstro gentemot henne.

" På genomresa. " Svaret var kort, en aning torrt. För en gångs skulle kände Kenai inte den påträngande nyfikenheten. Det var mer den sortens känsla som sa åt honom att inte lägga ner energi på henne och hennes självförtroende. Kanske skulle han följa den främmande känslan? Svansen svajade längs hans kraftiga bakparti. Slöjan av tysthet hade lagt sig över dem, som ett täcke. Skulle han bryta den, med en följdfråga? Kanske fanns det mer bakom fasaden av självgodhet som tiken omringade sig själv med. Ett namn måste åtminstone finnas...

" Vad är ditt namn? " Kanske skulle honan tolka det som en befallning - men det var det inte. Visserligen fanns det snällare, mer bedjande sätt att få fram hennes namn. Men något sade honom att det var just det, underkastelse, som honan suktade efter. Kanske var det den trotsiga tonåringen i honom som grävts fram.

Än höll blicken i sig, studerade honan grundligt, nästan lite dömande. Ceres, den vita honan hette Ceres. På något vis kunde han inte riktigt tycka det namnet passade henne, nej, Ceres lät som en skör, vacker blomma. Visserligen kunde han inte säga att det inte fanns en skönhet i den främmande varghonan, och inte kunde han säga att hon inte var snäll - men hennes kyla, och ovälkomnande utstrålning fick Kenai att känna sig likadan, vilket var ovanligt. 

När honan klättrat ner, kände sig Kenai inte lika obekväm. Istället slappnade han av lite. Trots att han visste att storleken inte visade de krafter hon besatt, kände han sig lite bättre till mods. 
" Kenai. " svarade han snabbt. Snabbt, men tydligt. Det fanns ingen tvekan i hans röst. Den bruna bjässen började se sig omkring, kanske skulle han fortsätta sin vandring? Honan verkade inte speciellt intresserad av hans närvaro, och det speglade av sig på honom. Svansen knyckte uttråkat på sig, medans några korta blickar kastades på henne i ögonvrån. 

Något med honan var avskräckande; kanske var det hennes intensiva blick, eller bara hennes utstrålning. Kenai kände sig defensiv - honans oinbjudande attityd triggade igång sidor han vanligtvis inte visade.

När honan kom närmare tittade han bort. Påträngande, kylig med uppenbara attitydsproblem, det var personlighetsdrag Kenai var dålig på att bemöta. Det syntes nog väldigt tydligt. Obekvämheten hade väckt något lite hårdare.

När honan självmant började backa undan, följde han hennes exempel. Blicken stirrade intensivt på henne. Denna gång inte med den dömande glimten, utan istället med ömkan. Som om hon var trasig och behövde lagas. Ett snett leende letade sig fram på hans läppar. 
" Jag förstår. " sade han, med en mjuk ton, den sprudlade av vänlighet. Mordhotet hade ändrat hans syn på henne. Han tänkte inte vara rädd, även om fanns anledningar till att vara, så tänkte han inte göda det hatiska frö som uppenbarligen levde på andras rädslor, obekvämligheter och sådant. Den yngre varghonan verkade bara leta efter anledningar till att ge andra smärta.