Hennes ben bara kick och hon följde dem.Solen var på väg upp eller ner hon visste inte riktigt,hon hade glömt bort tiden hon hade haft fullt upp med att kolla på alla de nya sakerna som fanns i skogen.
Hon hörde en fågel sjunga över huvudet på henne, det var dags för jag tänkte hon.Hon gick till trädets stam och började klättra upp, hon smög sig upp på trädgrenen som fågeln satt på, fågeln ska precis flyga från gren när hon hoppar upp i luften och får ett bra grepp om den. Fågeln var stor och tyng och skulle göra henne mätt till i morgon i all fall.
Hon landar på bakben och dödar fågeln direkt, sen var det bara att äta, hon brydde sig inte om fjädrarna hon bara åt och åt.
Hon tittade sig omkring och såg att bara några meter bort fanns en liten å,ren tur tänkte hon och ett brett leende kom fram på hennes blodiga läppar.

Splendor såg sig om han visste inte vart han riktigt var på väg, men skogen verkade vara ganska intressant. Han lät tassarna lätt röra sig över marken, hans långa svans var han tvungen att lyfta på för att den inte skulle släpas i marken, han tänkte lätt tillbaka. Han kanske skulle finna sin bror här?
Det var bäst att se sig om i varje fall, för hans bror fanns väl kvar i numoori? Han var osäker - men han hoppades fortfarande.

Splendor stannade, såg sig om. Blod, den doften kände han mycket väl, någon eller något var i närheten. Han slöt ögonen och lät luktsinnet leda honom framåt, en ung hona var i närheten. Och han hoppades att hon var fredlig. För han kunde aldrig vara säker på okända marker. Han öppnade ögonen, den andra vargen var inte så nära att han kunde se den, utan han var tvungen att trava en bit till.
Han började röra sig framåt igen, det skulle säkert ta någon kilometer till innan han skulle komma fram till den okända vargen. han kunde inte låta bli att sluta ögonen när han var framme. Vatten, varg, död fågel, blod. Var det största som han kunde känna doften av.
Vargen var förmodligen snett framför honom, så han lät ögonen få arbeta igen. Nå väl, det var en varg som såg ung ut. "Ursäkta ifall jag kommer mitt i maten." sa han ursäktande, och fortsatte: "Jag är Splendor" han röst var mjuk, men på hans tonfall kunde man höra att den inte direkt var så intresserad ändå, men trots så brydde han sig, hon kanske hade sett något som kunde hjälpa honom att finna hans bror?

Hon kände på lukten att det var en hane men forsatte att äta, hon ville se om hanen hittade henne.
Efter några minuter blev doften starkare och hon hör en len röst.
"Ursäkta ifall jag kommer mitt i maten."  
"Jag är Splendor" hanens röst var kanske len men den visade också att hanen inte var så intresserad.
Hon lätt maten åka ner innan hon slickade sig om munnen så att det mesta av blodet försvann.
-Nej det är lugnt, jag var ändå nästan klar, hon tittade upp mot hanen och reste sig upp så att hon satt.
-Mitt namn är Lirio, rösten kanske inte var len men hon visade att hon inte var något hot.

Hon ställde sig upp och gick mot ån som låg en meter bort, där lätt hon tungan smaka på det kalla vattnet och lätt blodet sköljas av hennes mun.
Hon reste på huvudet och gick tillbaka till bytet och satte sig ner.
-Kan du den här skogen? för jag har aldrig varit här så det blir främmande mark för mig,hon tittade på Splendor och lutade på huvudet.

Splendor följde efter honan, Lirio. Ett enkelt namn att komma ihåg, "Njae, jag har inte direkt varit hör så länge Utan mer vid gränsen ifall vi säger så.." sa han och såg sig om, han hade varit lite mer i träsket.  Eller det trodde han i varje fall.

Han såg på vattnet, och sänkte huvudet. Han började lapa i sig v vattnet. Han kunde känna hur en fisk lätt gled förbi i vattnet, så innan nästa fisk kanske skulle komma så öppnade han munnen och höll den en bit ovanför vattnet. Han kunde se hur något glänste en bit bort och lät munnen sakta sjunka ner i vattnet, fisken verkade inte reagera något speciellt efter som att den fortsatte att simma. Splendor lät käkarna precis slå ihop vid fiskens huvud. Han lyfte upp den sprattlande fisken och började tugga på den, för att den inte skulle få lida något mer.
Den var liten, så han åt upp den med endast några få tuggor. Han var inte speciellt hungrig, men behövde ändå all näring han kunde få. Efter som att han växte ännu, när han hade slickat klart sina läppar så såg han på Lirio.
"Nu är det inte bara du som har fått i dig något" sa han med ett leende, hans röst var ironisk. Men ändå glad på något sätt.

Hon tittade på mest Splendor fångade fisken och tog bara några tuggor förrän den var borta.
Han hade tydligen inte vari så långt in i skogen men det var bättre än inget alls.
"Nu är det inte bara du som har fått i dig något" hon tittade på hanen som visade ett litet leende på läpparna och med en ironisk röst.
-Splendor var är din familj då? min familj är någonstans i höstskogen, hon hade inget annat att säga och det verkade inte hanen ha ihäller så hon sa det första hon kom på.
Vinden åkte genom bådas päls och fortsatte åka genom gräset som vi satt på.

Splendor såg på Lirio, han såg ner i marken, och sedan mot himlen. Hans familj? "Jo.. Vi kan säga så här - Mor och syster vet jag ungefär vart dom befinner sig. Men resten, där är det annorlunda." sa han kort och såg sedan på henne, med en min som man inte kunde se så värst i. Hans bror, vart kunde han finnas? Att se honom igen, att få höra hans ord skulle vara bättre än allt.
"Har du precis lämnat dem, eller var det ett tag sedan?" frågade han med huvudet lätt på sne. Han ville inte få det att låta som att honan såg alldeles oerfaren ut, för det gjorde det inte. Hon verkade vara ung, något eller några år yngre än han. Så hon hade säkert inte häller provat på livets alla hörn och vrår.
Han såg ner mot marken, och sedan på Lirio igen, var hon god? Det verkade så åtminstone. Hon hade i alla fall inte visat något tecken på att vara ond.
Splendor såg in mot skogen igen, var han hungrig? Näe, han hade precis satt i sig en liten fisk som fick räcka ett tag till.

[Sorry för det kortare inlägget, men kom inte på något mer. /:]

"Jo.. Vi kan säga så här - Mor och syster vet jag ungefär vart dom befinner sig. Men resten, där är det annorlunda." hon lyssnade noggrant på vag han sa och kollade på honom med en fundersam blick.
Hon märkte på hanen att en fråga skulle komma och mycket riktigt kom den "har du precis lämnat dem, eller var det ett tag sedan?" hon tittade först på honom och sedan tänkte hon på den dagen hon hade lämnat sin familj.
-Jag var nog 1eller 2 år gammal när jag lämnade min familj och började min resa på egen hand, hennes röst var lugn men hade en glad ton fast att hon berättade att hon hade lämnat sin familj men det var roligt att prata om dem.
-När lämnade du din familj? hon tittade på honom med stora blåa nyfikna ögon och hennes beteende började mer och mer likna en valps beteende.
Hur gammal är du? hennes nyfikenhet hade tagit över igen som alltid.