De röda träden kom snabbt inom synhåll. Hon hade trots allt inte åkt långt bort. Det var en bit, men man kunde ändå hitta tillbaka.
Den lila blicken svepte över skogen, hon gav ifrån sig ett kort men glatt skratt. Snart skulle hon få visa det!
Med en glidning i luften så kom hon lägre ner, strax ovanför de längsta träden. Hon andades in områdets dofter, och ett leende spelade åter på läpparna. Hennes hem, hennes skatt. Fanns det någon vackrare plats?
Wynni såg bak, på Kiera och Tien, och försökte överrösta vinden när hon ropade. "Det här är skogen! Den vackraste av dem alla!" Leendet blev bredare.

Valpen bromsade in, cirklade ner och undvek, så gott som det gick, träden - för att slutligen landa klumpigt i en lövhög. Eller.. landa och landa. Det såg mer ut som en krash, trots att hon hade varit försiktig. Det var enklare att lämna jorden under tassarna än att komma tillbaka till den.
Samtidigt som hon spottade ut löv ur munnen, skakade av sig dem kom hon att tänka på att det inte hänt på klippan. Då hade hon landningen varit bra.
Hon fnös. Det är skogens skönhet som distraherar mig! Hon vägrade medge att det var en lögn, att hon inte var bra på att styra under träden.
Valpen såg upp, väntandes på drakarg-fakargen. Hon behövde visa dem sin skog och sin kraft!

De hade inte flugit speciellt länge innan de såg den brand färgade klicken som sakta rörde sig i stilla vindar. Både Kiera och Tien fascinerades av skogen. Det såg ut som om den stod i brand, förutom det faktum att det var en stilla brand. Löven svajade lätt i vinden. och redan nu kunde de båda känna friheten svämma igenom dem. Den friska luften smekte deras kropp och solen värmde deras hud.

Då Wynni pratade log dem och följde efter valpen ner genom trädens kronor, om än de gjorde det på ett annat sätt. Valpen cirkulerade sakta ner medan de vek ihop vingarna och lät vinden vina förbi dem då de störtdök mot träden. Löven smekte deras kropp medan några få grenar försökte rispa den, utan resultat. Snart såg de marken närma sig så de slog ut vingarna och sänkte farten innan de rätade upp kroppen och landade smitigt under lövverket.

Snabbt började de leta efter Wynni och när de väl fick syn på hennes log dem brett "Det är väldigt vackert här" Sade Tien och såg sig åter om på de fridfulla träden.

Kiera och Tien kunde landa rätt. Varför inte hon?
Hon klev ur lövhögen med en missnöjd min, följd av sitt egna sura mutter. Minen försvann dock allt för snabbt, det var som om den aldrig hade varit där.
"Ja, visst är det!" Hon tittade upp emot trädkronorna, de vackra, röda trädkronorna, för att sedan komma på en av de andra anledningarna över att hon var här med tvillingarna.
"Kraften" Sa hon högt för sig själv, bara antog att de båda skulle rikta sin uppmärksamhet emot henne.
Hon slöt åter ögonen, likt hon hade gjort framför mossan, och koncentrerade sig på marken under. Gräset blev - i en inte allt för snabb takt - cirka en decimeter högre, och blommor i flera färger slog ut.
Detta var dock endast runt om henne, även om hon önskade att hon kunde sprida växterna längre.
Hennes ögon öppnades och hon flinade igen.

Wynni verkade stolt över den skog hon kallade sitt hem, och det skulle även Kiera och Tien vara ifall de hade bott här. Sedan, från ingenstans, utbrast Wynni 'kraften' och de båda tittade mot henne. Tien förstod redan vad Wynni ville och skickade det över i en tanke till Kiera. Hon log och nickade. Även om han inte riktigt visste vad Wynni skulle göra så satte de sig ner och väntade. Och mycket snart stod valpen på ett ställe där gräsen var högre och flertals vackra blommor hade slagit ut i det. "Mycket vackert Wynni" berömde Kiera och log.

De båda började känna någon plötslig lust att beskydda valpen. Ta hand om den. "Wynni, vart är dina föräldrar?" frågade Tien försiktigt och såg sig om. Vilken förälder lämnade sin valp helt ensam i en stor skog?

Hon kände sig stolt. Stolt över berömmet, stolt över skogen, stolt över blommorna hon precis hade skapat. Och glad. Det kändes, på ett sätt, som att ha storasyskon. Eller.. en förälde-
Nej.
Öronen drogs bakåt, raggen restes - samtidigt som hennes tanke och Tiens fråga löd. Leendet bleknade, hela hon verkade stelna till. "De.. kommer tillbaka" Hon vägrade nämna att de var borta, att det kunde vara döda. För de var dem inte. De var vid liv. Eller hur? Och när de var färdiga med uppgiften som gudarna hade givit dem så skulle de komma tillbaka. De skulle komma tillbaka, och hon skulle leva tillsammans med dem här. Hennes bror däremot var borta, men vart han hade tagit vägen kvittade - de hade aldrig haft någon relation ändå.
Hon tog ett djupt andetag, som om hon ansträngde sig för att prata om ämnet. "De kommer tillbaka." Det var bara en återupprepning, men hennes ögon brann - hon tänkte inte låta sig övertygas om något annat.

De förvånades inte över valpens reaktion, om hon behövde tro att de skulle komma tillbaka skulle de låta henne göra det. "Självklart, men till det att de kommer tillbaka kan vi väl få ta hand om dig? Och sen när de kommer så får de ta hand om dig igen" Tien häpnade och kollade på sin syster, han hade aldrig sett henne så vänlig, så sårbar, och då sätt de ändå ihop. Tien sträckte sig mot den lilla valpen. "Vi lovar att vi inte ska lämna dig om du inte ber oss" han satte nosen under valpens haka och lyfte upp den. "och om du inte hittar oss, så är vi bara norta och jagar eller dricker, vi kommer alltid tillbaka" De båda log och tittade uppfullt på valpen, skulle den acceptera det?

Ta hand om. Ta hand om.. henne?
Till en början kom det ingen reaktion, hon bara stirrade på dem. Tills de kom tillbaka.. Men om de inte gjorde det? Hon ville tro att det var vid liv - det var det hon hade hållit fast vid enda tills nu - men när hon hörde Kieras fråga kände hon att tvekandet träffade henne som ett slag i magen. Vad som egentligen orsakade det visste hon inte.

Uttrycket förblev känslolöst. Vi kommer alltid tillbaka.
Den lekfulla gnistan i hennes blick hade försvunnit. ..Alltid. Ögonen hade blivit glansiga, och då Tien lyfte hennes haka protesterade hon inte.
"Ja"
Det kom som en viskning, och rösten var nära på att bryta. Men inga tårar kom.
Hon harklade sig. "Ja." Återupprepningen var högre.
Fortfarande inga tårar.
Hon log.

De ångrade nästan sina ord då Wynni verkade ta det hårt, hon bara satt där och stirrade på dem. Men sedan hördes ett tyst, nästan ömkligt, 'ja' vilket upprepades högre, kraftfullare. De log, för första gångn i sitt liv var det riktigt... Lyckliga. Tiens huvud gnugades varsamt mot Wynnis gröna och han skrattade lågt, lyckligt, ett brummande som kom i från buken. Kiera satte även sitt huvud mot de andra tvås och gned det innan de båda tog bort huvudena. "Är du hungrig?" Kiera lyfte upp huvudet och såg sig om, de visste inte riktigt vad som fanns att äta här.

Wynni slöt ögonen då dem gned deras huvuden emot hennes. För...äldrar? Eller? Var det så hennes egna skulle ha gjort om de hade varit här?
Hungrig. Leendet bleknade då hon tänkte efter. Att flyga tog på energin, så.. "Ja." Hon log igen, och den här gången så var det tacksamt, med spår av lycka som inte riktigt hade vaknat till liv än.
"Hade ni tänkt att jaga?" Tonen var undrande, men blev sedan befallande. "Rör inte svanarna bara" Dels för att man inte fick dels för att hon ogillade fåglar. Vem skulle vilja äta en fågel om man hade vingar?
Valpen satte sig ner, såg sig om likt Kiera, undrandes vad det var farkargtvillingen letade efter.

"Jag lovar att inte röra svanarna, men kan du vara så snäll att stanna här? och vänta på oss tills att vi kommer tillbaka?" Kiera tittade på valpen och Tien luktade efter ett diskret tecken på bytesdjur, något som skulle mätta alla tre. Innan Wynni hunnit svara så vände de om och kastade sig upp i luften, osäkre på hur långt de skulle färdas innan de fann något.

De flög inte ovanför trädens blad utan strax under dem. Snart nådde en lukt deras nosar, den påminde lite om bytesdjuren i bergen och därför antog de att det var något ätbart. För att lättare få tag på djuret landade de och lät vingarna vila emot deras sidor. Det var lättare att jaga utan att flyga i skogar. Bytets doft blev starka och vek av på många ställen. Av doften att döma var det ett ungt djur som antagligen villat sig bort från resten av sin familj.

En ljust brun fläck mellan de litet mörkare trädstammarna verkade vara det djur de letade efter. Det var nätt och hade två horn på huvudet, alltså något man helst skulle undvika. Sakta tassade de upp mot djuret, med kroppen sänkt mot marken, Vinden lågt från djuret mot dem, alltså hade de övertaget. De kröp fram under buskage och grenar. Lite till. Tiens sinne sträcktes mot den, fick den att stanna och Kieras kraft sträcktes också mot djuret, tog tag om dess nacke och försökte trycka det neråt. Det unga djuret hade nu upptäckt den konstiga kraften som försökte trycka på den och började få panik. Den studsade upp och ner men verkade inte få bort det som "satt" på den, och sedan från ingen stans flög de fram och Tien bet tag om djurets hals. Kvävde de snabbt till dess att det slutat sprattla.

Utan att släppa rådjuret lyfte de från marken och flög upp över träden, tillbaka mot Wynni, det var inte så värt långt och snart kunde de se den gröna lilla gestalten under träden. De flög försiktigt ner och landade innan de släppte djuret framför henne.
"Varsågod, ät" Tien tittade på valpen och lade sig ner en bit bort för att låta henne äta ifred.

Hon öppnade munnen för att svara, men Kiera och Tien var redan påväg. Hon stängde den och nickade leende istället. Men hon kunde också ha fått följa med.. Nog var hon trött men det var alltid kul med jakt - oavsett om resulatet var att hon förstörde det hela eller att ha lyckats döda bytet.

Inom kort kom de tillbaka, och hon bemötte dem med ett skall som hälsning. Då de släppte djuret sprang hon ivrigt fram till det, och hennes puppiller vidgades. "Så.. stor!" Hon var inte van vid så mycket. Normalt brukade hon fånga mindre djur, och försöka hålla sig mätt på dem.
Utan att fråga om lov bet hon tag i köttet, drog loss en större bit. Ögonen slöts då hon kände den goda smaken, och hon fick fram ett otydligt tack - det var svårt att prata med mat i munnen.
Den lilla gröna svalde, tog en till tugga.

De Hade lagt huvudena på tassarna och kollade nu på Wynni som snabbt kastade sig över djuret och åt med god aptit och, de tror att hon sade tack, det var svårt att tyda när hon hade munnen full av kött. De svarade inte utan log bara. Var det så här det kändes att ha en familj? I sådana fall gillade dem det. De skulle vänta till det att valpen ätit klart sedan skulle de själva äta. Men Wynnis säkerhet och hälsa gick före deras.

"Ska inte ni ha något?" Hon hade stannat upp, riktat blicken emot Kiera och Tien. De hade också flygigt länge. Sedan var det dem som hade fångat det.. Så varför åt dem inte?
Valpen satte åter tänderna i det goda köttet, men istället för att ta en till tugga försökte hon flytta djuret närmare de båda - som för att symbolisera att de också skulle ta.
Den lilla gröna var också mätt, så även om djuret smakade bra så tänkte hon inte äta mer.

[Kort :c]

Tien reste sig då Wynni talade med dem och de nickade. Jodå de skulle äta och nu verkade Wynni vara klar så då kunde de unna sig lite av käket. De lade sig ner vid rådjuret och lade ena av de stora tassarna över den Och började sedan slita i köttet. De hade utbildat en teknik för att köttet inte skulle fastna där struparna gick ihop, Tien drog loss en tugga först och svalde den innan Kiera också tog loss en tugga. Köttet på djuret försvann fort och det var knappt något kvar när de var klara eftersom de, på grund av sin stora kropps hydda, behövde mer än de flesta och så hade Wynni också ätit. Tien slickade sig lätt runt munnen på de mörka läpparna för att få bort blodet. De såg på Wynni och märkte att himlen sakta blivit mörkare och snart skulle nattens mörker svepa in över dem.

De skulle ta mat. Hon log, backade bort för att göra plats, även om hon knappt tog någon alls.
Fascinerat såg hon på då de åt. En tugga var, istället för samtidigt. Var inte det svårt, om tillexempel båda var hungriga? Eller, båda kanske mättade hungern medans en av dem åt? Men då behövde väll bara en äta, och nu åt båda? Hennes blick låstes på djuret - eller, djur och djur, nästan allt kött var borta vid det här laget - och hon fastnade i sina förvirrade tankar. Inte förens hon märkte att hon var iaktagen vaknade hon till liv och ruskade kraftigt på huvudet. Leendet som hade bleknat kom tillbaka, och hon tittade tillbaka på sina familj. Familj?
Valpen travade glatt fram till dem, för att sedan se upp på himmelen. Det var mörkare, och dagen höll på att ta slut. Hon hejdade en gäspning.

Wynni travade lätt mot dem och Tien sträckte ut huvudet, lade det över Wynni och drog sedan henne mot dem och deras värme. "är du trött ännu?" Tien log, ett vänligt, varmt och innerligt leende. Sådana föräldrar log mot sina barn när de nattade dem. Wynnie verkade tänka efter ett tag innan hon nickade och de lät henne kura ihop sig vid deras bog innan Tien beskyddande lade sin långa hals över henne och Kiera lade huvudet på marken med en vaksam blick omkring sig.

[Timeskip like a BOSS]

Tien vaknade av att solens strålar lyckats leta sig ner igenom det eldfärgade lövverket och träffat honom i ansiktet. Sakta öppnade han ögonen men tvingades stänga dem snabbt då ljuset var allt för skarpt. Han blinkade några gånger och lät ögonen vänja sig vid ljuset och tittade På Kiera som verkade göra samma sak. Kiera lät fjäder vingen sträckas ut och ljudet av fjädrarna som frasade mjukt fick dem att le. De kände något varmt vid bogen och de båda såg ner på den gröna pälsbollen och de tog dem ett tag innan de kom ihåg gårdagen, men allteftersom minnena kom tillbaka log de allt mer. Wynni, deras... Dotter?

Gräset nådde högt, men inte ett träd syntes. De bekanta röda löven var inte där ovanför henne. Hon var tillsynes den enda varelsen.
Eller inte. En skuggig gestalt av en hjort, som blev allt tydligare, uppenbarade - vilket gav valpen ett flin på sina läppar. Hon började smyga fram, blicken hela tiden fäst på sitt byte. Sedan..
Den gröna attackerade den, satte tänderna i dess hals innan den hann reagera. Den brölade till, och efter meningslösa försök att få av henne slappnade den av, föll till marken. Valpen placerade sina tassar på den, log stolt. Det hade varit allt för enkelt, men hon hade lyckats!

Ett nöjt flinande skymtades på den lillas läppar, och hon vände på sig, vaknade med en gäspning. Letade sömnigt med blicken efter bytet hon precis hade fällt. Men.. ingenting. En dröm bara?
Hon kurade ihop sig, försökte somna om. Ville komma tillbaka till sin egen fantasi igen. Ett misslyckat försök, då solen hejdade henne. Sedan var hon för utvilad.
Valpen mumlade något irriterat, lyfte sin ena vinge över sitt ansikte för att skymma ljuset.

Wynnie började röra på sig för att sedan lyfta upp vingen, antagligen för att skydda sig mot solens skarpa strålar. Kiera satte huvudet för solen så att den inte nådde valpen "Godmorgon" sade hon mjukt till valpen och log. Vad skulle den unga hitta på idag då? Skulle hon hitta på något roligt? Tien gäspade stort och avbröt Kieras tankar. 'Vi får väl se vad hon gör' tänkte han till henne och log. Igår hade varit en bra dag.

[Kort O_o]

Godmorgon.
Valpen drog bort vingen, blinkade flera gånger oförstående emot huvudet framför henne. Ovan att vakna upp till de orden. Minnena kom dock snabbt tillbaka, och hon log glatt. "Godmorgon"
Hon var uppe på benen efter någon sekund, sömnen hade försvunnit så fort hon hade kommit ihåg gårdagen. Ivrig att visa mer av sitt hem hoppade hon runt Kiera och Tien ett varv, stannade upp och tittade åt hållet sjön låg. "Igår.. sa jag väl åt er att inte röra svanarna? Såg ni dem något?" Hon gav de båda en undrande blick. Om de inte hade sett dem visste hon vad hon skulle visa härnäst. De var bara ett plus på skogens skönhet. Fanns det någon perfektare plats?
Den lilla travade fram till dem igen. "Om inte, så måste ni se dem!"

Kiera Skrattade mjukt åt Wynnis något förvirrade uttryck, skrattet övergick till ett leende då valpens minnen kom tillbaka. "Vi rörde inte Svanarna, vi såg dem inte ens" Tiens mörka röst bekräftade det som valpen, antagligen, ville höra. De reste på sig och de två svansarna svepte bakom dem, nästan som om de dansade med varandra. Wynnis glada röst som sade att de måste se dem fick de båda att le. Den här lilla varelsen hade fått dem att skratta och le mer gånger under ett dygn än vad de någonsin gjort förut.

Inte? Men då var de tvungna!
"Då ska jag visa dig" Den gröna kom snabbt på felet i sin mening, ändrade sig direkt. "Er."
Hon tittade sig hastigt omkring, som för att klargöra var hon var, och började sedan i en blandning av gång och studs vandra i riktningen sjön låg - utan att stanna och se sig om så att Kiera och Tien följde efter.

Hon började nynna - en melodi hon hade fått höra av någon flera år tidigare, även om denna någon länge hade varit glömd. Höstskogen var inte en särskilt stor plats om man jämförde med andra skogar och slätter, men det var fortfarande en bit att gå, och man kunde lika gärna komma på något att underhålla sig med då tiden gick.
Valpen sträckte smått på sina vingar för att sedan låta dem lägga sig emot ryggen igen. Den lila blicken svepte stolt över området, och hennes fart ökade - ivrig att komma fram till vattnet.

Avslutat? :3