Solen började sakta stiga högre i himlen, gryningen vär ett faktum, världen höll enbart på att vakna, men den mörka vargtiken som huserade stället var vaken, snabbt vankande under de enorma träden som strckte sig mot himlen och skapade ett tjockt tak av deras kronor, vilket enbart silade ner ett grönt ljus som speglades i mönster på marken. Av hennes vankande att tyda så var hon irriterad, nästan sur. Vart var den där skammen nu då? Hoppas han gjort något nyttig dä den här gången, något annat än att låta sig skadas av en främling som sist. Hon lät denevigt föränderliga blicken läggas i riktning mot de fördömda bergen, platsen dit hennes patetiska, värdelösa, ynkrygg till bror flydde när han inte vågade avlägga sin rapport till henne. Han hade lång väg att gå innan hon såg honom befinna sig på samma nivå som henne själv. Hans misslyckande hade bara bevisat att hon haft rätt. Men hon hade ändå trott att hon lyckats härda honom, träna honom. Kanske hade hon haft fel?

Hon märkte att hon stannat upp och börejade irriterat vanka igen. Om han inte kom innan solen gått ner skulle hon åter ge sig ut i de fördömda bergen för att släpa ned honom. Han fick en dag! Hon såg åter upp mot berget, en sista gång, innan hopn fnös och gick mot ett av de enorma träden, för att lägga sig under det, men fortfarande vaken och på helspänn, dold i skuggorna, hon började bli riktigt skicklig med dem, de skyddade henne så skickligt att hon snart inte tvivlade på att ingen skulle kunna se henne under dem.

Den här skogen var verkligen något extra. 
Blair hade aldrig i sitt liv någonsin sett så tjocka trädstammar, så höga träd eller ens så mycket gräs. Livet i lyan hade varit ganska enformigt, samma miljöer hela tiden. 
Allt det där hade han nu lämnat bakom sig. Det var historia. Valpen skulle äntligen få se mer av världen - se om det fanns mer än sten och berg. 
Redan nu var det motbevisat. 
Midnight hade fått honom att släppa taget om lyan och följa med honom. Den bevingade sneglade på den svarta som vandrade bredvid honom. 
Ja, Blair skulle definitivt följa honom. 
För vad hade han annars att följa, tro eller bara vara med?

Någon kvist knäcktes under hans tass. Hastigt rycktes han tillbaka till verkligheten. Hela tiden under vandringen hade han gått så tyst som möjligt. Blair var stolt över att kunna säga att han varit väldigt tyst när han gick. 
Nu hade han släppt på koncentrationen och knäckt en kvist. Valpen förbannade sig själv och skärpte blicken på stigen.

Någonting fick honom att höja huvudet och vädra i luften. Kanske var det en instinkt, en känsla av att vara betraktad, men han kände på sig att någon var där, iakttog honom. 
Ögonen smalnade lite och han spejade, utan att röra på huvudet, efter den osynlige. 

[PP Midnight lite, ändrar om det inte är okej ;) Känner att det hör inte var ett av mina bästa inlägg xd]

Trädkronornas starka försvar buktade, och grönt ljus silades fram igenom löven högt där uppe. Djungeln var livlig, full av ljud. Här och var porlade vattendrag, bäckar, och fåglar kvittrade tappert. Med tanke på tiden som de hade tillbringat här var allt som skulle förvåna andra knappt någonting att bry sig om. Allt var vardagligt. Något ovant, vid den senaste tiden i Raukake, men annars helt normalt.

Någonstans under stammarna, på en enslig stig vandrade de båda. Han och den valp som skulle tränas till en krigare, spion. En av mörkrets tjänare. Mid hoppades att Shady skulle bli nöjd. Enligt henne var han väl allt annat än en hjälte - ett misslyckande. Detta skulle förmodligen bygga på respekten lite.
Instinktivt klev han in i trädens skuggor, en reflex som han hade utnyttjat i hela sitt liv. Och med lite extra skugga på den eldfärgade manen smälte han in helt. Att de röda ögonen var svarta nu hjälpte också, trots hans nya, halvdöda blick.

Han såg på Blair. Den mörkbruna, grönögda bevingade. Då kvisten under hans tass bröts morrade Mid till varnande. Visst, kanske kunde den inte veta, men från och med nu skulle uppfostringen av den lilla vara strängare.
"Försök att undvika ljud", uppmanade han. "Ditt liv kan hänga på det."

Dem gick i motvind, men han behövde inte känna hennes doft för att veta att hon var där. De kunde för mycket om varandra.
Han stannade upp, mötte Shadys blick med en suck. Någon annan skulle definitivt inte ha märkt henne, inte med det mörkret. Hade hon övat när han gick runt och plågades i bergen?
"Åh, kära syster, inte behöver du gömma dig för oss."

Midnight steg framåt, lät sina krafter avta så att han var helt blottad. Var det någon mening att gömma sig framför henne?
"Jag tog med en.. Framtida medlem."

[Jaag orkar inte tänka klart vid den här tiden på dygnet, förlåt för möjliga konstigheter D:]

Hon visste att han var där, redan innan hans doft nått henne, och hör där! Han hade med sig någon. Hon berömmde skuggorna, som avslöjat dem och var nöjd då dofterna bekräftade det de sagt. Detta skulle bli intressant. Mycket intresant. Men hon reste sig fortfarande inte från skuggan, lät den inte lämna henne, inte ens när de båda gestalterna lösgjorde sig ur skuggorna. Den lilla såh något nervös ut, och hon antog att det var för att han inte kunde se, höra eller ens förnimma hennes doft, allt var dolt, dämpat av de hjälpsamma skuggorna som virade sig runt henne. Hon reste på sig då vrodern direkt tilltalade henne, men hon var fortfarande helt dold. Hans blick var nästan död, tom. Den förut röda färgen var mörk, nästan svart. Kunde  detta verkligen vara hennes broder? Eller var det en patetisk liten trollare som försökte lura hennes sinnen.

Hon granskade valpen, gick ljudlöst genom skogens skuggor, runt den. "Men se, har du äntligen hittat något" hennes röst spann, mordisk, förrädisk och len som honung. Summerat, det var som en av Itrozos giftga rosor, vacker men man visste att allt som sades kunde vara en lögn. Men man var aldrig säker. Nästar direkt efter att hon talat var hon på ett annat ställe, trots att hennes röst borde ha avslöjat vart hon stod så kunde man än en gång inte veta, Midnight såg ju förstås henne, men han borde veta bättre än att avslöja hennes plats för valpen.

"Men duger den?" Åter hördes den lena, förrädiska rösten som smekte fram de hotfulla, men sökande orden. Hon var väl medveten om att hon refererade han-valpen till ett ting, ett objekt, men hon brydde sig inte. I hennes ögon skulle han vara värdelös tills dess att han visat sig duglig att tränas. Hon var onekligen nöjd över hans fäg, den passade bra i de flesta omgivningarna i numoori, och hans vingar, ja de var en bra fördel. Men allt hängde på hur hans attetyd skulle visa sig vara.

"Ditt namn" Det var uppenbart att det inte var en fråga, utan en order. Valpens första, och det kunde även bli hans sista. Hon cirkulerade fortfarande ljudlöst omkring honom. Som ett med djungelns skuggor.

Åh kära syster, inte behöver du gömma dig för oss. 
Då fanns det alltså någon där, precis som han misstänkt. Eller ja, antagligen var det inte han. Hans förvarning hade vetat att de skulle stöta på någon. Instinkten han känt var den. Om han skulle bli bra måste han börja lyssna på den. Blair sträckte lite på sig. 

Midnight klev fram. Blair såg förbi honom, sökte med blicken efter systern.

Jag tog med mig en... Framtida medlem.

Blair förstod inte hur han skulle reagera på den punkten, så han gjorde det första han kom på. Valpen sträckte något på sig för att bekräfta det. 

Men se, har du äntligen hittat något?

Rösten kom från ingenstans. Han hörde att hon var nära på rösten, men inget annat. Han såg inget. 
Blair ryckte inte till, men han blev förskräckt. Det dolde han väl, för någonting i om honom sa att honan inte gillade dåliga känslor. 

Men duger den?

Åter igen kom orden från tomma intet. Hon måste vara osynlig eller något. 
Frågan fick honom ändå lite fundersam. Skulle han svara på den? Han trodde inte det. Honan kändes som en sådan person som föredrog att han svarade på tilltal, och denna fråga var ju trots allt inte riktad mot honom. Trodde han i alla fall.

Ditt namn? 

Utan att ens behöva tänka tog han det som en order. För vad kunde man annars tolka det som med tonfallet? Han lade huvudet på sned, försökte se om honan var synlig. 
"Blair."
Han sa det lugnt och utan att låta nervös.

Han log bara stelt då Shady fick syn på ungen, tilltalade honom. I sin plågsamma färd över sten och klippa hade han funnit valpen, och den
själv hade valt att följa med.
Systern skulle säkert bara har tagit Blair. Till skillnad ifrån henne så satt Mid's barndomsminnen kvar, hindrade honom. En familj var något alla förtjänade att ha, egentligen. Men världen var inte rättvis.

Den mörka vargen sneglade bakåt men stod still, förföljde rörelserna i skuggorna med blicken så gott det gick. Hon hade blivit riktigt skicklig faktiskt. Kanske skulle han försöka skjuta bort Trigaso på riktigt en gång, öva upp sin eld till ett brukligt stadium? Han log smått för sig själv i huvudet. Hans ansiktsuttryck var dock oföränderligt.

"Jag anser det." I tvivel på att syskonet skulle lyssna på hans omdöme buffade han Blair framåt, fortsatte. "Du kan testa honom annars."
Leendet förstördes, ersattes av ett flin.

[Förlåt för lite pp:ing av Blair, ändrar om det inte är okej c:]

Hon stannade upp då valpen svarat, hans röst var stadig, så stadig som en valps stämma kunde vara, och hon log. Brodern kanske hade funnit något av värde för en gångs skull. Hon började åter tyst vandra bland skuggorna innan hon lät de evigt föränderliga ögonen visas, men enbart dem. I dem så rörde färgerna sig som den hetaste lavan i bergen. "Kanske ska jag testa honom" Hennes blick var låst i valpens. Flinet som fläckade broderns ansikte var roande. Kanske hade valpen inte vetat exakt vad han skulle möta när han gick med på att följa med skuggvargen.

"Säg mig, Blair, Vad kan du ge mig och gruppen?" hon uttalade hans namn som om det inte var något hon inte ens ville ta på. Nej, han var ännu inte värd att kallas vid namn, eller ens erkännas som en att prata med. Men han kunde bli.

[Något kortare c:]

Jag anser det. Du kan testa honom annars.

Blair rörde inte en min vid Midnights ord, men steg villigt fram ett steg när han kände knuffen. 
Han klarade det, och det skulle han bevisa. Tanken susade runt i huvudet. Testa mig.

Kanske ska jag testa honom.

Orden var inte menade till honom. Det var honan och Mid som pratade, och han själv stod något utanför konversationen.
Men hans ögon hade hittat något. Ett par ögon, lika röda som eld låste fast honom. Nej, ögonen var rödare än eld. Hur kunde man beskriva dem? Han visste inte. Det enda han visste att inom dem rann eld eld omkring, sprakande het. 
Han mötte dem utan att vika undan. Kanske var just det ett test, och vad det än var ville han inte förlora.

Säg mig, Blair. Vad kan du ge mig och gruppen?

Någonting med hur hon sa hans namn fick honom att rodna inombords, även om han inte rörde en min på utsidan. Som om ha var något äckligt, något som man inte ens ville röra men en pinne. Kanske var det så honan såg på alla som inte bevisat sig värdiga.
Blair svor för sig själv att honan någon gång skulle tilltala honom som en, kanske inte jämnlike, men i alla fall något som gick att ta.

"Det beror väl på vad som behövs. Jag har vingar" började han och vinklade ut vänstra vingen så att honan såg. Fjädrarna frasade mjukt, nästan ohörbart när han rörde lite på vingen. "min päls smälter in väldigt bra här," Blair nickade mot en trädstam. Barkens färg var nästan exakt samma.
"Jag vet hela tiden vad som kommer hända före det händer." Han flinade lite, knappt märkbart.
"Det kommer till exempel flyga upp en fågel ur det trädet," Han vände på huvudet mot det nämnda trädet. "Nu." I samma ögonblick flög en färggrann fågel upp ur lövverket med ett högt kraxande.
Valpen vände åter huvudet mot ögonen.

[Det är okej c: Jag PP:ade ju en fågel här xD]

Systerns ögon, flytande likt lava, frigjorde sig från skuggan, såg på dem. Hennes kropp var fortfarande gömd - tydlig för honom, men osynlig för valpen.

Blair var modig, iallafall - hans blick mötte Shadys utan att vika undan, och på utsidan visade han inga tecken på rädsla. Flinet falnade på Midnights läppar, och han studerade nu bara den lilla, väntade på vad han skulle säga. Visa, framföra.
Vingar, självklart. Och pälsen. De båda kombinerade var mindre bra, men Mid antog att det gick att flyga om molniga nätter. Skogarna, bergen var lätta att kamouflera sig i med mörka färger. Kanske inte i just Kawazatri, men överallt annars. Raukake, till exempel.

Den svarta hanen spetsade öronen ytterligare. Han hade redan kunskap om kraften, men den var fortfarande fascinerande - ytterligare en av de känslor han inte visade för omvärlden.

Fågeln lyfte med ett kraxande, och trots att han lyssnade noga granskade han Shady samtidigt. I väntan på hennes reaktion.

[Skumt :c]

Valpens första, och andra, svar var uppenbara, hon var inte blind. Men när han gav ett prov på hans förunderliga kraft lät hon skuggorna gradvis lämna henne, som om hon klev ut ur dem. "Intressant" trots att själva ordet var ett svar till valpen så hade blicken, som nästan lös, vänds till brodern. Han hade visst tagit hem något som faktiskt var av värde, kunde vara av värde, rättade hon snabbt sig själv. 

Åter rörde sig den underliga blicken till den yngre. "Säg mig" rösten var mjuk och len, orden uttalades med en ton som bad om ett svar, men sanningen var att hon Skulle få sitt svar. Vänligt eller ej "Vad vill du nå här?" Den mörka pälsen, som bröts av av de glödande ärren och de vita runt dem, var smidig men samma gång muskulös. Tänderna som blottades i hennes leende var sylvassa och blänkte i det dunkla gröna ljuset. Tillsammans med sina krafter var hon en av dödens tjänare. Men frågar var. Kunde valpen bli en han med?

Intressant.

Blair hade visat ett trick, något som han faktiskt var stolt över. Det var en mäktig gåva, föraningen. Att kunna veta vad vargarna gjorde innan de gjorde det, att kunna äga situationen. Han visste vad personerna skulle säga innan de sa det, vilket gjorde att han hade tid på sig att tänka ut det bästa svaret.
Som nu. Han visste inte vad han skulle svara på den frågan. 

Säg mig, vad vill du nå här?

Frågan kom, precis som han vetat. Vad ville han nå här? Det han hade blivit lockad med, så klart.
Samtidigt kunde han inte förmå sig att säga det högt. Det lät så dumt, så valpigt.

"Jag…" Han tvekade en kort sekund. "Jag vill växa och bli större, starkare. Jag vill se mer av Numoori. Få uträtta saker." Det var väl det han hade som svar. När han sagt till Midnight att han ville bli stark och få makt hade det låtit naturligt. Honan kändes annorlunda. Mindre tolerant, hon kändes som en sådan person som hela tiden ville vara högst upp på toppen. Han bet sig lite i kinden. Skulle svaret räcka?

[Konstigt ;_;]

Systern lämnade efter sig än mer av sitt mörker, och hennes riktiga, äkta gestalt framträdde. Svart päls, en smidig men muskulös kropp. Ett par ärr rakt över ryggen, omringade av en vitare fäll. Vacker? Nja. Mid var inte så insatt i utseende, och att tänka på Shady som den fagra prinsessan frammanade endast ilningar längs ryggraden.

Han mötte hennes blick. Den lyste nästan - ett tydligt tecken på att han hade höjt sitt värde i hennes ögon. Lite iallafall.

Större, starkare. Just ja, det var vad han hade sagt. Lovat.
Minnena kom åter. Han hade lockat Blair med makt. Och makt skulle han få, makt över andras liv, så fort hans träning blivit avslutad. Och i träningen fick han styrka - det och snabbhet. Man behövde vara kvick, både i fysik och psykiskt.

Mid flyttade på sin blick, såg ut i tomma intet då Shady gav valpen uppmärksamhet.
Väntade.

Valpens svar gjorde så att ett bubblande skratt lämna hennes strupe, ett skratt som vittnade om galenskap. Men ändock var hon inte galen, hennes sinne var vid sitt fulla bruk, men skillnaden som gjorde att folk gärna skulle kalla henne galen var att hon kunde se skönheten, skönheten i döden. "Åh, Blair, du ska få något att uträtta. Sanna mina ord att du skall få saker att få göra" Hon vände lät ryggen åt honom. Började gå mot dunklet igen. Hon behövde inte hålla ögonen på honom för att veta exakt vart han stod. "Midnight" hon uttalade sin broderns namn som en order. "Visa valpen hans nya boning" efter de orden försvann hon tillbaka in i skuggan. Hon fick testa valpen mer någon annan gång. Träna honom. Men tills nästa gång låg han i broderns tassar.

[fick bli ett kort roll, ser ingen mening till att dra ut på det mer än så c:]

Åh Blair. Du ska få saker att uträtta, sanna mina att du skall fp saker att uträtta. 

Hon vände ryggen åt honom och började gå sin väg. Han följde henne med blicken. Först nu såg han henne på riktigt, trots att hon varit synlig ett litet tag. En slank med muskulös kropp. Några ärr. 
Och så det där ansiktet, med de två brinnande ögonen. 

Midnight. Visa valpen hans nya boning. 

Han vände automatiskt blicken mot Midnight där han stod. Av någon anledning kände han sig säkrare med Midnight. Kanske var det för att han visste vad denne hette, kanske för att denne faktiskt tilltalade honom som om han gick att ta i. När han skickade en snabb blick där honan senast synts till var hon inte där. Det var bara han och Midnight kvar. 

[Avslutar du då Mid? ]

Orders, orders, orders.. Var det det enda syskonet kunde ge? De ledde faktiskt planen tillsammans.

Utan att protestera lydde han dock, svängde runt och började ge sig av bortåt med en nick åt Blair. Ville att han skulle följa efter.
"Det där.. Är Shady." Han muttrade det till valpen. Inte med ilska, utan bara med irritationen som fanns mellan bror och syster. "Hon är inte sådär jätte-elak, egentligen." Han såg ner på den lilla, flinade. "Mer.. Giftig"

Hastigheten ökade, och han kände på sig att Trigaso var i närheten. De fick skynda sig om ungen inte ville se honom i en blodig pöl.

[AVSLUTAT]