Äntligen, tystnad. 

Syskonen hade gått den vita vargen på nerverna i flera dagar. Tillslut hade hon helt enkelt vandrat iväg på egen hand, men syskonen var inte långt borta. Hon kunde kännas deras sinnen, svagt närvarande, några kilometer bort. På ett sätt kändes det tryggt att veta att de fanns där, även om hon aldrig skulle erkänna det för dem. 

Egentligen visste hon inte vad de fortfarande gjorde här, vad hon gjorde här. Det var en mörk, unken och smutsig plats. Blött, kusligt. Ceres gillade det inte alls. Hon gillade öppna vidder och en kulle att blicka ut över världen ifrån. En plats där hon kunde vara ifred. Fri från sina patetiska syskon, där alla skulle frukta henne och bländas av hennes skönhet. 

En vacker dag skulle hon finna sin kulle att härska ifrån.

Men inte idag. Hon var fast i den döda skogen och kunde lika gärna försöka göra något bra av situationen. En näbbmus klättrade nervöst fram mellan de förmultnande löven, ovetandes om den vita vargen som bara befann sig några meter bort. 

Nötter, nötter, mat, mat, måste hitta nötter, nötter. Dess ynkliga pip till röst nådde Ceres sinne i samma ögonblick som hon lät en knappnålsstor, spegelblank topastorped flyga genom luften och genomborra den lilla kroppen. Musen dog innan den ens hunnit uppfatta faran. Ceres flinade roat. Men leendet dog snabbt då hon fortfarande inte kände sig helt tillfreds med vad hon åstadkommit. Den döda skogen var inte bara otrevlig, den var också olidligt tråkig och händelselös. Näbbmusen var det ända sinne som Ceres kunde känna av och nu var den död. Bortsett från syskonen så var Ceres ensam. 

Och var det inte så hon ville ha det?

Varför kände hon sig då så missnöjd?

[Imrahl]

Hanen vandrade längst den dova grunden med långa, långsamma kliv. Tassarna tycktes knappt nudda vid marken innan de åter följde upp i ett nytt steg och på så sätt rörde han sig fram nästintill ohörbart. Det var endast ljudet av hans andetag som uppgav hans nuvarande position, och självfallet, hans ljusa fäll mot den mörka bakgrunden.
Hade han för avsikt valt att dölja sin skepnad för omgivningen så var inte hans fyrbenta figur den att föredra, men som läget nu var så hade han inget att dölja för någon på denna kontinent. Den enda varg han hunnit skapa sig en bekantskap med var än så länge den fula ärrade honan som så vänligt delat med sig kunskapen om landets språk.

Skogen var inte vad dess dystra yttre talade om. Mörk och ogästvänlig.
Likt den så kallade Eldskogen så hade också denna plats en gång i tiden varit en grönskans bon, långt ifrån dess nuvarande skick, men hade man synen för det så kunde man se att det gröna var på väg att återvända. Överallt fanns små liv som kämpade för att få fäste i den hårda jorden och några hade till och med lyckats.

Där vilade ett torrt leende i anletet hos den högreste hanen när marken plötsligt talade till honom om en främling, men mer än så kunde han inte tyda. Jorden här var dyster och ovanligt tystlåten men den hade ändå valt att varsko honom om denna varg.
Han tackade marken på sitt egna språk och fortsatte sin färd framåt.

Men ensamheten varade inte länge. Snart kunde hon tyda en annan vargs sinne komma närmare.  Det vilade en speciell aura över det främmande sinnet. Ceres blev motvilligt nyfiken över främlingen. Den vita honan vinklade vaket öronen framåt och sträckte på nacken för att försöka se längre in i den mörka skogen. Mycket riktigt kunde hon snart se en ljus skepnad vandra fram mellan träden. Den röda blicken följde tyst den sällsamma varelsen. Hon studerade hans långsamma, nästan graciösa rörelser, den ljusa pälsen, den högresta kroppen. Hela vargen utstrålade en sorts odödlig skönhet som fick Ceres att för ett ögonblick tappa självbehärskningen och häpet stirra på honom innan hon kom på sig själv och snabbt ordnade anletsdragen. 

Lugnt satte hon sig ner och väntade in hanen med den yviga svansen vilande över framtassarna. Hon kände sig varken rädd eller hotad av främlingen. På något sätt visste hon att han inte var där för att ställa till bråk och till skillnad från vanliga fall så kände inte heller Ceres för att starta mötet med nedlåtande kommentarer och gräl. 

"Hälsad, du vandrande främling." Sa hon i artig ton och log svagt. "Jag hade inte väntat mig sällskap i denna ogästvänliga skog."

En kort stund passerade utan att något hände men snart därpå så möttes mycket riktigt den skarpa blicken av en ljus gestalt vars röda ögon redan låg vakande över hans egna högresta figur. Vargen hade redan upptäckt honom.
Hans öron, som legat i en avslappnad position, riktas alert framåt och en klar nyfikenhet kan skymtas i den gröna blicken.
Utan att göra någon ändring i tempot av sina steg så väljer hanen att göra en nätt sväng i sin färdriktning för att kunna möta upp med den främmande vargen. 
Där fanns till synes inget fientligt i honans kroppsspråk, och att det var en hona som satt framför honom avslöjade individens lukt (då en lätt, knappt märkbar bris fört med hennes doft till honom).

"Mae Govannen." Hälsade han med en ton i sin röst som var mjuk likt en lätt och behaglig smekning för öronens insidor.
I anletet vilade ett rofyllt uttryck när han samtidigt synade den rödögde honan med en vag skepsis i sin blick. Hon hade ändå upptäckt honom betydligt tidigare än vad han själv uppskattat möjligt, utöver vegetationens nackdel för honom. Höll han möjligen på att tappa stinget eller bar hon på någon mustig förmåga?
"Men här står jag nu." Konstaterade han till hennes ord och stannade upp med några få meter som skiljde dem åt.

"Mae Govannen." Språket var för henne okänt, men hon hörde på tonläget att det var en hälsning. Hon studerade ogenerat hanen då han rörde sig emot henne på sina mjuka steg. Besynnerlig varg. Det var inte förrän hanen stannade upp några meter framför henne som den vita honan reste sig upp och nickade emot honom.

"Det gör du sannerligen." Sa hon med ett snett flin. "Mitt namn är Ceres." Hon var ivrig att bli av med artighetsfraserna. Det låg något exotiskt över främlingen och hon var nyfiken över att få reda på mer om honom, men de känslorna gömde hon noga under en lugn, stram fasad. Att visa sina innersta känslor var inte något man gjorde för vem som helst.

"Du är inte härifrån." Det var mer en fråga än ett konstaterande.

Honan presenterade sig som Ceres och med det gav hon honom en invit till att göra detsamma.
"Im'rahl Gardohwë." Yttrade han med en mjuk och behaglig ton för att sedan låta sin skogsgröna blick varsamt vandra över honans dödsbleka skepnad. Den rosa huden och de röda ögonen, tillsammans med pälsens avsaknad av färg fick honom att överväga det faktum att honan tillhörde en av få som led av albinism. För som han förstått så skulle det vara en ovanlig åkomma, bland djur som vargar. Ett lätt leende spelade i den högreste hanens ena mungipa när han lät sina tankar tillsammans med sin råa nyfikenhet få ta håll om honom. 

"Mycket riktigt." Sa han kort för att besvara hennes fråga. "Är ni?"

En besynnerlig varg med ett besynnerligt namn. Det var vad han var. 

"Jag växte upp inte långt härifrån nej." Svarade hon kort. Det berodde väl på hur man såg det förstås. Det var flera dagsmarscher till Höstskogen härifrån, men det var åtminstone i samma land. Hon hade aldrig stött på en varg varg som var som Imrahl. Men hon hade heller inte varit i hela Numori, så Ceres antog att Imrahl var väldigt långt hemifrån. 

"Vad fick dig att besöka den här platsen? Det är inte direkt en turistort." Hon flinade retfullt och lät sedan blicken glida över det dystra, kalla området. Hanen såg malplacerad ut där han stod i dimman bland de döda träden.

"Turistort?" Han såg frågande på honan som om att han inte riktigt förstod sig på ordets betydelse. "Jag följde endast den väg som lagts ut för mig. Detta är bara ett av mina delstopp på en större sträcka."
Den smäckra hanen tog några steg närmre, sänkte sin hals något för att komma i jämnare höjd med albinots huvud och vädrade varsamt i luften framför henne. Den långa svansen vaggade harmoniskt bakom honom.
"Säg mig, Ceres, vem är ni?" Ett nytt leende spelade i den högra mungipan samtidigt som de gröna ögonen hungrigt sökte efter något i den röda blicken.
Det fanns två följeslagare, men de var ännu för långt borta för att han skulle uppfatta dem med något av sina sinnen. Men lika så som månen kunde tala till vissa vargar så kunde även jorden tala till dem som blivit given dess gåva, och eftersom att honan framför honom hade upptäckt hans närvaro så... lättvindigt, så valde han att hålla uppsikt för att inte råka på fler överraskningar.
Im'rahl fann ett starkt misstycke och obehag till när andra var medveten om honom innan han själv upptäckt dem. Det låg inpräntat i hans instinkter efter ett liv som spanare i rikets arme.
Det låg två andra dofter mixade med Ceres egna doft. Dofter som tillhörde en hona och en hane.

Ceres rynkade misstänksamt pannan. Hon förstod inte riktigt vad han menade med att en väg hade lagts ut åt honom. Mysterierna kring hanen blev bara fler.

"Så, någon har bestämt vart du ska gå.. och du lyder utan att ifrågasätta?" Skepsisen gick inte att dölja. Albinon lade huvudet på sned och synade den andre noga. "Varför?" 

När hanen sedan frågade henne vem hon var tappade hon för ett ögonblick talförmågan. Vem var hon egentligen? Hon var osäker på vad hon skulle svara. Med en högfärdig fnysning vände hon tillslut bort blicken. "Jag är Ceres, det har jag ju sagt." Svarade hon snabbt och lät blicken vandra tillbaka till den ståtlige hanen. "Jag vet inte hur jag bättre kan svara på din fråga, Im'rahl..."

"Vem är du egentligen, som låter någon annan bestämma hur du ska leva ditt liv?!" Hon hamnade i någon sorts försvarsställning när hon inte kunde svara på hanens fråga. Det var inte meningen att låta så anklagande som hon faktiskt gjorde. Men skadan var redan skedd.

Eldaren stod tyst medans den mindre vargen talade till honom. Det var uppenbart att hon var upprörd, upprörd för att han följde något utan att ifrågasätta. Det gick inte att undgå hennes ringa ålder utifrån hur hon agerade i situationen.
"Inte någon," sa han med en eftertänksam ton."Utan vad." Im'rahl lyfte sin högra framtass i en varsam rörelse för att sedan stödja den mot marken igen. "Jag känner av något som inte du ser. Något som finns runt omkring dig vart du än låter dina tassar ta dig." Plötsligt tog Eldaren några kvicka och kort steg för att cirkulera runt tiken och komma upp bakom hennes högra öra.
"Du är fortfarande väldigt ung och bär på många obesvarade frågor om livet, men frågan du bör ställa dig är frågan som jag just gav. Vem är du Ceres? Vart är du på väg? Besvara dom innan du börjar ställa obetydliga frågor till en främling." Viskade han lågt med sin käft några enstaka centimeter från honans hörselgång.

Den ljusa honan himlade med ögonen. Så han var alltså en religiös galning. Hon fick tvinga bort den kraftiga impulsen att käfta emot. Det var bara rent skitsnack och ärligt talat skrämde det henne lite att hanen faktiskt var helt övertygad om att det fanns någon sorts osynlig kraft som bestämde vart han skulle gå. 

När hanen plötsligt dansade närmare henne och började viska i hennes öra stelnade hon till och strök ogillande öronen bakåt. Men hon väjde inte undan utan lät honom tala till punkt. Vilket nonsens. Hon var topasgudinnan och hon var på väg.. någonstans. Hon var odödlig. Hon visste vem hon var, eller? Hanens frågor hade för första gången fått henne att tvivla.

Vem var Ceres? 

Hennes röda blick sökte sig till hanens stålgrå. Även om han var galen så utstrålade han någon sorts trygghet och självsäkerhet hon sällan skådat hos andra, ännu mindre hos sig själv. Vart var hon på väg? Vägen var inte så tydligt utstakad för henne som den verkade vara för Im'rahl. Hennes blick hårdnade och hon fnös föraktfullt. 

"Du pratar strunt!" Hon höjde nosen och såg iskallt på honom. "Jag vet vem jag är och jag vet vart jag ska." Hon backade ifrån hanen och vände sig om. "Jag skapar min egen väg, ingen bestämmer över mig. Vi kanske ses igen, Im'rahl, om din mästare tillåter dig." Hon vred på huvudet och gav hanen en sista blick och ett självsäkert leende innan hon började gå ifrån platsen. Men i samma stund som hon vände blicken framåt igen så försvann all självsäkerhet ifrån hennes anletsdrag. 

Vem fan var Ceres?

"På återseende." Sa han med en övertydlig självsäkerhet och med ett inbäddat lugn i den melodiska rösten.
Tikens känslor slog bakut som en ilsken vildhäst, hon talade mot sig själv. Räddes det hon som, i de djupaste delarna av sitt sinne, visste var sant.
Två ord - förnekelse och osäkerhet.
Im'rahl lät ett vagt leende spela på de ljusa läpparna samtidigt som han kunde känna hur nyfikenheten flammade starkt i hans bröst. Vilken väg skulle hon följa? Den yviga, långa svansen svajade gillande från sida till sidan och en klar glimt kunde skymtas i den ljusa blicken.
Äntligen hade han funnit ett nytt delmål på sin livsvandring.

[Avslutat.]