[Öppet att joina för vem som heelst ~ ]

Natten hade sänkt sig, den snabba natten. Han gillade att natten hade tagit över mer av dagtiden, slukade den med sitt mörker. Stjärnorna gnistrade klara på himlen och halvmånen lös med sitt svaga sken. Snön låg vit över stenarna i Ken-Yak och man skulle akta sig var man lade sina tassar så man inte sjönk in i några ihåligheter som snön täckte. En svart figur gick oberört fram, tog sig fram mellan stenar och block utan några större problem, smidigt.
Snön avslöjade honom, om inte det varit för den skulle han blivit ett med mörkret. Han hade smitit iväg ännu en gång utan Demes vetskap om hans små natt rutter. Men han behövde ensamheten ibland och han tog ännu mer vara på den nu då rösterna tystnat. Eller de slutat tala med honom, ormarna.
De klarade sig ju inte under vinter tid att vara vakna, så troligen låg de nu och vilade inför våren. Mirrow hade aldrig varit med om en riktig vinter fören nu, och första gången han sett snö hade han blivit förvirrad över det hela. Men han gillade vintern, den gav honom ro att tänka och han hade ingen problem med kylan. Elden höll honom varm i alla väder. Han hade tränat hela tiden, med Demes råd och hjälp hade han lyckats utveckla sin kraft, men han ville lära sig mer, mer, mer... Han hade till och med lyckats tala med en av ormarna så länge snön hållit sig borta, den hade varit sömnig och vresig över att en varg kunnat deras språk men sen hade snön kommit och han hade inte hunnit testa mer, för det kändes också så annurlunda och konstigt, för han visste inte hur han bar sig åt. Men han hade inte berättat det åt Deme, fast hon ibland kunnat fråga om hans små utfall då han var yngre då han inte klarade av tyngden av de viskande rösterna.

Han hoppade med ett lätt hopp upp på en av de högre stenarna och satte sig ner och lät svansen vila över tassarna. De röda ögonen svepte över området, han hade förändrats, han var ingen liten valp som nästan ramlade över sina ben hela tiden, han hade blivit äldre.

Det var en fin natt, en halvmåne och gnistrande stjänor på den mörka himlen, ett lager snö låg på marken. Det var fint men farligt med alla hålor mellan stenarna. Mephisto gick långsamt fram och förlitade sig på sin syn och det ljus som kom från månen för att visa honom vägen förbi stenarna. Han gömdes inte jätte bra mot den vita snön, hans röda färg blandat med de gröna tecken som sträckte sig över hans rygg och ner mot de tre svansarna var inte svåra att missa, inte ens på natten. Han blev irriterad när han för femte gången trampade fel i snön och trampade ner i en håla. Han tyckte att han var försiktig men ändå lyckades hans tassar hitta till de små hålen som slukade hans tassar så lätt när han trampade ner i snön. Men detta var ändå en skön och fridfull plats, eller aj, så mycket som han sett av den. Mephisto var lite av en ensamvarg, han hade inget större problem med att skaffa en flock, kanske bosätta sig lätt. Men ensamheten var underbar, så tyst. Han rörde sina tresvansar, de rörde sig i harmoni utan att han tänkte på det. De stötte inte emot varandra eller störde varandras små banor.

Han satte sig ner i snön och suckade till. Det var irriterande, dels med all denna snö och all denna vintertid. Han var mer för sommar och värme då man hellre kunde välja att lägga sig i skuggan, när det var ljust mer än det var mörkt. Nu så kändes dagarna korta. Men han tänkte också på sin irrterande lille bror, som hade sprungit iväg ifrån honom medan han inte kunde göra något. Att han blev nerslagen av sin lillebror, men han hade inte förstått situationen och blivit överraskad av sin brors plötsliga förändring från god till något som han själv skulle kalla ond. Utann att Mephisto märkt det satt han irriterat mitt i snön och slog argt med svansarna, de korsade varandas banor och det såg ut som ett krig brytit ut. Han öppnade ögonen och andades djupt. Han var så irriterad på sin bror, han mer eller mindre avskydde sin bror, men ändå kom känslan av att han ville ha tillbaka sin bror. Han saknade sin bror trots vad som hänt. Det var ju trots allt hans bror, den enda familj som återstod från hans släkte, och hans själv då.

Mephisto ställde sig upp på alla fyra och skakade lätt. Han fortsatte gå framåt, tittade noga med med tassen innan han satte ner foten. Han släppte tankarna och forsatte att lyssna till tystnaden medan han långsamt vandrade vidare.

Mirrow satt kvar, ansiktet var stilla avslöjade inget vad han tänkte på. Kanske skulle de snart skymta Kaiwood skogen? Så deras vandring skulle vara över. Han kände sig en aning skeptisk över det hela. Han hade också noterat Demes växande mage, kunde hon vänta valpar? I så fall med vem? Den store vite hanen de träffat för ett tag sen? Mirrow orkade inte bry sig, det kändes ändå som det minsta problemet ändå. Utan att han märkt det hade stora snöflingor börjat dala ner från himlen och en landade på hans nos och smälte där, snöflingorna smälte nästan direkt de föll på hans kropp.

Han studerade dem uttråkat tills något annat kom inom hans synfält, en räv som han innan också känt doften av men inte orkat bry sig så mycket om skymtade han nu mellan det vita. Men nu då han tittade på "räven" så var den mycket större än en räv, i vargstorlek och såg inte lika rävlik ut som han först trott. Och sen, något som gjorde en fundersam rynka mellan hans ögonen, räven.. vargen vad det nu var hade tre svansar! Mirrow strök ogillande bakåt öronen men höll rävsaken med blicken. Funderade vad han skulle göra, reste sig upp och väntade sen på att han skulle komma närmare.

Mephisto stannade till, i ögon vrån hade han symtat något som inte hörde till landskapet. Något lila fångade hans intresse och han vände snabbt blicken mot det. Han kisade lätt med ögonen och såg att det var en levande varelse då den reste sig upp. Var det försent, hade den redan märkt hans närvaro. Han tittade fundersamt och funderade snabbt på om han skulle maskera sig eller om det var onödigt om den framför honom redan sett honom. Han funderade några sekunder och började långsamt gå cirkelformat närmare den varelse som fångat hans intresse, tanken på att det kunde vara ett litet bytesdjur avfärdades snabbt när han gick närmare och upptäckde den vargliknande formen.

Nu var han dock inte långt borta och han hade troligtvist blivit upptäckt, hans tre svansar slog irrterat till som om de protesterade mot att gå fram till vargen. Men Mephisto hade redan börjat gå fram till honom, dock på sin vakt och inte allt förnära, han måste erkänna att han var rätt intresserad i vargen framför honom, den var, om han inte hade allt för fel, lila och svart med något vitt? Han var inte rikigt säker på om han sett en varg likt denna och detta väckte ett uns av nyfikenhet innom honom. Vargen framför honom såg, lätt ogillande ut. Kanske var det för hans tvivelaktiga utseende, vilket för honom själv var naturligt men han hade stött på många ogillande innan. Några av dem inte ens vetandes att han var en Kitsune utan bara trodde att han var ett missfoster, antigen en varg som blivit fel eller en förvrängd räv som försöke passa in. Detta må ha väckt hans ilska när han hört andra prata om honom på det sättet när han är en stolt Kitsune. Stolt över hans päls och hans tre fluffiga svansar. Men han skakade av de ilskna tankarna och fortsatte.

Han var inte långt ifrån vargen, tillräckligt nära för att studera vargen. Men han hade inte yttrat ett ord än, mestandels för att han inte visste på vilket språk han skulle yttra. Japanska? Nej, det låter inte trovärdigt att vargen skulle förstå språket, han talade också Nimorian fullt ut och funderade på det språket. Det var mer troligt. Men kanske nordspråket var bättre? Dock var han inte helt säker på Nordspråket, han kunde förstå språket, tala lite men inte mycket på Nordspråket. Han beslutade sig för att till slut, efter en onekligen för lång tysnad att säga:

"Eeh.. Hello.." Mer kunde han inte få ut, det kändes konstigt att prata till vargen av någon konstig anledning.

[okej, the last part >.< Den fick mig att känna som om Mephisto var lite av en gammal gubbe som kom fram till ett barn och typ sa "Hello little there, where is your mom? Are you here alone? Maybe grampa can help ya.." I mean.. Mirrow är yngre än hans lillebror :C Men den känslan har nog bara jag kanske för att jag tänker på Mephis som en äldre herre >.<]

Mirrow stod upp på sin goda utsiktsplats, nosryggen rynkades en aning fortfarande vagt ogillande, svansen piskade till bakom honom men sen slöts ett lugn över hans ansikte och han stod mest med uttryckslös blick och väntade in främlingen. Han visste inte riktigt om han igentligen borde gå tillbaka till Deme, att möta främlingar var kanske ingen smart idé. Men han var så fruktansvärt nyfiken och ville veta, han ville veta allt, allt som han inte förstod krävde han att få veta. Mirrow var sån, sökte alltid efter mer och var inte rädd att ta. Så plötsligt skar främlingens röst genom tystnaden, något som antydde som en hälsning i Mirrows öron. Från att varit svagt bakåt strukna spetsades hans öron nu rakt framåt och hans ögon granskade ännu en gång främlingen genom gående innan han också öppnade munnen för att säga något.

"Vem är du?" hans röst hade en vass ton, men ändå behöll han sig vaksam. Sakta rörde han sig fram till kanten av sten blocket han stod på och tog sen ett kort hopp ner. Det var fortfarande ett rätt brett mellanrum mellan dem och han behöll det så. Huvudet vändes en aning på sne och de röda ögonen kikade på främlingen under pannluggen i väntan på svar.

[Haha aaw xD Stackars Mephisto måste känna sig utstirrad..]