[P till någon av Evelinas karaktärer]

Hastiga steg. Andetag. Skugga.

Buskarna drogs bakåt då han for förbi. Mörkret fnissade imponerat. Så träningen hade verkligen gjort något? På riktigt? Hoppet flammade upp i honom och han försökte öka farten ytterligare. Det kändes som han var ett med natten.
Huvudet höjdes dumdristigt uppåt med slutna ögon och han suckade lätt. Tittade på vägen igen. Han kände sig fri. Fri från världen, fri från ansvar.

Fast helt lycklig kunde ingen vara.
Trigaso drog undan hans framben där nästa tass skulle placeras och han föll. Rullade runt och bort från den lilla stig han följde. Rakt in i ett snår av växter. Och istället för att resa sig upp låg han kvar.
Blicken fastnade i ett vattendrag bredvid, och han kunde vagt skymta sin spegelbild i nattmörkret. Hans ögon lyste inte. De vanliga, röda irisarna var kolsvarta.

Midnight visste inte om han skulle gilla det eller avsky det. Att vara fångad med en demon i sin kropp - en demon som kunde ge mycket nytta i framtiden, men som nu bara var till besvär.
Han vände sig, lade sig på mage. Svepte med svansen. Små kryp dansade strax ovanför vattenytan och trädkronorna såg ut att delas ovanför - släppte fram månljuset och lät det reflekteras, glittra. Förstummad såg han uppåt. Det vita ögat var helt öppnad och visade sin riktiga makt för de mindre stjärnorna som såg på i beundran.
Tiden tycktes stanna.

[Förlåt för dåligt, är inte bra på att starta D:]

Nätta små tassar sattes tyst ner i mossan. En stor, fluffig rosa svans strök förbi. Två mystiska sneda ögon höll den glittrande blicken fäst framåt. De stora rävöronen vändes åt olika håll för att uppfatta djungelns ljud. Det ryckte i nosen. Hon stannade tvärt och vände blicken nedåt medan lungorna höll syret inne. Hennes tass var en centimeter från att sättas ner på en torr pinne. Ljudet skulle säkert hörts lång väg. Hon andades långsamt ut och placerade tassen framför pinnen för att sedan smidigt ta sig vidare bland ormbunkarna. Det var varmt i Kawazatri. Nästan som hemma, tänkte hon. Det var länge sedan nu, men hon mindes fortfarande hemlandets hetta. Landet där alla talade hennes modersmål.

Den lilla rävhonan kände hur en varm fläkt av tropisk vind lyfte den vita manen och fick slingor av den att dansa för att sedan lägga dem till rätta igen. Hon såg sig omkring, fortfarande noga med att se till var hon trampade.
Hon kom in på en liten stig. Underligt mycket upptrampad, med tanke på att inte alltför många vargar färdades i trakter som denna. Vad hon visste var skogens flock så gott som utdöd. Hon hade dock hört rykten om att ledarinnan skulle hålla ihop med en vän och att de uppfostrade sina valpar tillsammans. Hur mycket av detta som var sant visste inte räven. Hon kunde inte säga att hon brydde sig särskilt mycket heller.

När hon plötsligt hörde ett ljud stannade hon och flämtade till. Öronen ströks bakåt och de mörkt rosa ögonen sökte bland de fuktiga bladen som omgav stigen. Hon kände doften av varg. En främling.
Svansen svepte till bakom henne i tystnaden som föll. Hon hörde sitt eget hjärta slå taktfasta slag medan hon smög framåt mot buskaget där doften var som starkast. En annan varg hade nyligen färdats åt motsatt håll på stigen men försvunnit in bland snåren. Hon stannade med en av de små tassarna i luften och vädrade i luften.
Hon kunde höra ljudet av vatten som rörde sig sakta. Tyst lyfte hon tassen högre och förde undan några av de stora bladen för att kunna se.
Mitt bland snåren låg en mörk varghane på mage och svepte med svansen. Hon kunde inte se hans ansikte, men bortom honom fanns vattnet. Hon svalde och lät blicken flacka tillbaka mot stigen. Skulle hon ta sig därifrån? Men hon blev nyfiken på typen vid vattnet. Vem låg och stirrade sådär, mitt i buskarna? Hon lade huvudet på sned medan öronen långsamt vändes framåt. Ett litet, roat leende syntes på hennes läppar. Hon studerade främlingen.
"Vad håller du på med?"

Ett av krypen landade oberört på hans nos. Som om han var en vänlig varelse, någon man kunde lita på. Någon som inte bar med sig demon, död och blod. Innerst inne sade en liten röst att allt han hade gjort hittills var saker som skulle bestraffas. Han själv skulle bli fånge i ett helvete, ständigt arbetandes. Ständigt vilja bli fri. Och sedan så skulle han komma tillbaka. En levande skugga. En äkta skugga. Ett belåtet, kallt flin smög sig in på läpparna och med en lyft tass skakade han bort den lilla flygande varelsen. Den skulle bara veta. Allt som skulle hända i framtiden.. Kanske kunde Blair se det? Hur han sakta men säkert bröts ner både psykiskt och fysiskt? Om det skulle hända.
Han skrattade till, hest. Han var trött. Och denna förvirrande fullmånes natt var bara en annan av de sanningsnätter då man bara fick inse att man inte hade någon framtid. En ledsam tanke - att han skulle försvinna efter att deras planer nådde sina höjdpunkter, då de var Numooris ledare. De som bestämde om någon skulle dö eller låtas leva.
Öronen drogs framåt, han slog i vattnet så att det skvätte upp på honom. Tänk om detta var blod? Tänk om denna, underliga framtid var verklighet och inte en galen dröm? Han hade inte telepatiska krafter, och det fanns ingen möjlighet att han skulle få. Han ägde redan sina. Det var bara fantasi.

Nöjt skakade han på huvudet, fortfarande med ett obehagligt, oberäkneligt ansiktsuttryck. Åh, allt var så värdelöst. Så mystiskt, så konstigt. Förvirrade tankar kors och tvärs. Och tiden som stod still.. Haha.

Vad håller du på med?

En främling.
Sakta vände han på huvudet, förflyttade kroppen med så att han kunde se rakt på besökaren. Den tomma, döda blicken fastnade i hennes rosa. Kanske kunde han ha sett mer inbjudande ut med sin röda iris? Den som försvann, eller, omvandlades, då Trigaso kom. Tog över och bringade honom smärta.

I tysthet betraktade han henne.
"Många saker. Jag ligger ner, pratar, ser på dig.. Mer än det, menar du?" Han log. "Funderar."

När främlingen vände sig om och såg på henne hindrade hon sig själv från att flämta till. Hon hade sett den sortens blick förr. Den döda sorten.
Han talade.
"Många saker. Jag ligger ner, pratar, ser på dig.. Mer än det, menar du? Funderar."

"Hmh." svarade hon kort. Sänkte huvudet och lyfte tassarna en efter en för att se efter så att hon inte snubblade när hon tassade ner till platsen där han befann sig. Hon märkte att skogen var en aning mindre tät där nere vid vattnet, som tog plats från träden.
En liten strand av lera följde vattnet. Små avtryck från hennes trampdynor syntes där hon gått.

Hon stannade några meter ifrån främlingen, såg på vattnet ett tag. Sedan vände hon ansiktet mot honom. Svansen svepte bakom henne likt ett skärt moln.
"Vad funderar du över, lobo de las sombras?" frågade hon lågmält. Hennes röst var nästan en viskning, men fullt hörbar. Leendet dök upp igen. "Livet och döden? Varför fiskar inte andas luft?"
Hon skrattade till och skakade lite på huvudet.

Den rosa vargen närmade sig ljudlöst, stannade ett par meter ifrån. Han lutade huvudet på sned. För rädd för att själv slå sig ner? Han anklagade henne inte. Visst var han inte den mest skräckinjagande varelsen, men att finna honom där under en sådan lysande natt, orörlig, endast tänkande.. Och ögonen byggde på det hela. Tänk om detta var Shady? Han skulle garanterat ha backat undan för henne i det här tillståndet. Eller om hon över huvud taget skulle visa vänlighet utan anledning. Det var få tillfällen hon hade gjort det sedan de återfann varandra, om ens någon. Snart skulle han dock vara värdig den. Tillsammans skulle de regera.
Han andades ut, fokuserade på främlingen igen istället. Hon passade verkligen inte in här i djungeln. Den där svansen skulle bli full av fukt, och färgen passade knappt in. Men det var hennes problem.

"Ingenting viktigt. Jag tvivlar på att det, i dina öron, skulle vara av föga intresse." Han pausade. "Det förstnämnda är bara en del av det." Leendet bleknade en aning, och han vände sig mot det silverskimrande vattnet igen. Liv och död.. Det var ett mysterium. Han tvivlade på att han var den som skulle komma på vad som var fakta och lögn.

Mid lyssnade till hennes skratt.
"Har du själv något att få svar på? Är det därför du är här?" Reviret låg inte allt för långt bort, och han vandrade dagligen runt gränserna. Han hade varken känt hennes doft eller sett henne tidigare.

De stora öronen klippte till och vändes mot främlingen när han svarade henne. När han sedan undrade vad hon gjorde i djungeln fick hon en tankfull uppsyn och vände blicken uppåt. Svansen svepte och rasslade i grenar och blad bakom henne. Den skära tungan svepte över nosen. 
Hon såg på främlingen igen.

"Ärligt talat" svarade hon roat, "har jag ingen aning om vad jag gör här. Jag är på väg härifrån. Vandrat ett par månader helt fritt tag sedan min partner gav sig av." Hennes tonfall var neutralt, men tålde inga frågor om saken. Det kändes som att hon hade tagit ett steg ut ur sitt eget liv och blivit en vandrande planlös ande utan mål. Uttråkad och nyfiken på hur Numoori såg ut i söder. Det var naturligt. 
Hon märkte att han skrämde henne mindre och mindre för varje sekund som gick utan att han attackerade henne. Minnena av den behornade stora hanens våldtäkt satt fast i hennes minne för livet, men hon tänkte inte låta det göra henne för evigt rädd. Hon behövde gå vidare. Hon hade bestämt sig för det.

"Förresten, señor-" sa hon och gick bestämt fram till honom innan hon lade sig ner och svepte svansen om sig som ett fågelbo. Ögonen kikade finurligt fram på honom mellan slingor av vit man. "- så vill jag gärna veta ditt namn. Om du har något, vill säga."

En vandrare. Hon var alltså inte här ofta. Midnight tålde svaret. För om hon kom dit för mycket.. Då var han tvungen att jaga bort henne. På order av Shady. Det var hans plikt, som ny flockledare på en grupp av knappt tre vargar. Än var de få, men de skulle växa. Vinna. Sedan gå under. Likt ett isflak på havet under en varm sommardag. De skulle sjunka till botten, lösas upp och bli en del av vattnet, strömmen.
Han hävde sig upp på benen, skakade över luggen för att dölja de livlösa ögon han bar. En förbannelse, det var vad han bar på. Men - skulle detta missöde han hade drabbats av ge dem lycka? Var den större skuggan, Trigaso egentligen en tur-sak? ..Knappast. Trots att de andra kanske skulle tycka det. Försiktiga steg togs, och han vadade ut i vattendraget utan att ifrågasätta det hon sade. Han hade aldrig gillat vatten, men att hon kom närmare kändes.. Obekvämt.

"Ska inte den som frågar själv presentera sig först?" Han sneglade bak på den rosa figuren, skrattade hest till. "Men Visst, jag har ett namn. Om jag förtjänar det är dock en annan fråga. Jag är Midnight."

Avslutat, nu med vårstädningen c: