Skogens var till stora delar förkolnad, död. Skogsbranden hade verkligen lämnat förödelse efter sig där den svept fram genom det om en gång varit Lövskogen. Det enda som återstod av den forna skogen var egentligen sönderbrända stammar här och var och stenar. Branddoften hade dock vid det här laget försvunnit, ebbat ut av de vindar som svepte in från havet. Ändock så fanns det en hel del frodighet där, nytt liv, hopp. Ur askan och förödelsen som varit hade en hel del nytt gräs och diverse växter tagit sig fram under sommaren som varit. Den svartvita honan vandrade runt där nere bland alla de trasiga stammarna, utan att lägga allt för mycket tankar på själva omgivningen, det begick inte henne, skogen som var förstörd var inte hennes älskade Kaiwood. Om något så var tanken smått tillfredsställande. Den skog där Cierzo och Herodotus levt i fanns det inte mycket kvar av. TBB hade utrotat den ena av dem, branden jagat iväg den andra. Antalet flockar som omringade Kaiwood minskade för vart år. Hon stannade upp och lät den vita blicken vandra över omgivningen, fastnade då och då på vissa bestående landmärken, vilka till största delen bestod av stenblock. Hon kunde minnas de stunder då Blossom och Ijin pratat om de godhjärtade lopporna som hyste i denna skog, trädkramande ninjor och allt vad de varit, men de hade fått ett sådant underbart brutalt slut. Tyvärr hade hon själv endast varit en ung valp under den tiden, hon önskade att hon hade kunnat delta i det hela, men det skulle komma fler chanser, det tänkte hon se till. Hon hade ju redan tre liv på nacken, och mer skulle det bli tids nog. Tankarna avbröts då en varg klev in i hennes energifält, kort följt av en doft som nådde henne. Varken doften eller energierna sade henne mycket annat än att främlingen var en hona. Kanske kunde detta bli ett intressant möte, det var ett tag sedan hon mött någon utomstående utanför reviret. Antingen skulle det hela bli ett sätt att släcka blodstörsten lite, eller så ett möte som, mot förmodan, var intressant. Utan att lägga vidare tankar på det hela så lät hon stegen styras i riktning mot vargen. Tiden fick utvisa om det var värt det.

| Paxat till Ceres |

Förra gången Ceres hade varit i dessa trakter hade skogen varit förkolnad och olycksbådande. Nu var det som att kliva in i en helt annan värld. Ur askan hade nytt liv rest sig. Buskarna knoppade, ett tunt lager gräs spridde ut sig över marken. Växtligheten började sakta men säkert ta över den brända skogen igen. Ceres var inte säker på att hon gillade det nya utseendet, men en sak var säker - hon slapp få aska i pälsen. 

Inte för att hygienen var hennes högsta prioritet nu, förvånansvärt nog. Hon var skadad, smutsig och förödmjukad. Aldrig någonsin hade hennes stolthet sårats så mycket som nu. Hon hade alltid känt sig odödlig  men det var slut med det nu. Tramptass hade skoningslöst kastat ner henne på jorden igen. Och kanske var det en bra sak, även om hon inte själv insåg det i nuläget. Nu kände hon bara hat, starkt, vitglödgat hat gentemot sin far. Hon ville se honom död, hon ville slita hans patetiska kropp i stycken. Men konfrontationen hade lärt henne en läxa. Hon visste att fadern var starkare, hon visste att han var skickligare. Men han var också gammal och hon var ung. 

Hon skulle träna, träna tills hennes tassar blödde. Hon skulle inte ge sig förrän hon hade nått toppen. Och då skulle hon äntligen utkräva sin hämnd. Tramptass huvud. 

Det djupa såret i nacken brände och smärtade och hela kroppen kändes mörbultad, men när den vita honan plötsligt fann sig stirrandes på en främmande varg var smärtan som bortblåst. Det var en svartvit varg med en neutral kroppshållning. Ceres stannade misstänksamt och såg likgiltigt på den främmande honan. Hon var ensam, precis som Ceres själv. Synen som mötte den andra honan måste ha varit fruktansvärd, Ceres såg ut som hon hade rest sig från de döda. Intorkat blod hängde i testar i den smutsiga pälsen som också var fylld av grenar och barr. Hon var mer svart än vit av smuts och resdamm. 

"Jag har inte fått stryk, om du tror det. Min motståndare ser värre ut." Morrade hon, med öronen ilsket strukna bakåt. Hon var bara tvungen att få det ur sig, hon ville inte att främlingen skulle dra några andra slutsatser.

En gråaktig varg trädde fram mellan träden, smutsig, skadad. Första intrycket hon fick av främlingen var allt annat än gott, tydde på nederlag, möjligtvis svaghet. Hon var dock inte en sådan som drog förhastade slutsatser, hon om någon visste att det yttre kunde bedra en. Hennes egen kropp såg inte ut att vara mycket för världen, men den var vältränad, en väloljad mördarmaskin och dolde ett skruvat, sjukt sinne. Hon stannade upp några meter ifrån den andra honan, lät den vita blicken granska dennes gestalt närmare. Honan var större än henne själv, och ungefär i samma ålder, kanske lite yngre. Blicken fästes kort vid det torkade blodet som hängde i honans päls, och hon skulle ljuga om hon sade att det inte väckte lite av törsten inom henne. Ingenting slog smaken av vargblod tillsammans med smärtsamma skrik. Hon var dock för en gångs skull inte på humör för att börja leka med honans hjärna och kropp överdrivet mycket, även om hon inte skulle dra sig för att göra det om hon drevs till det. Ett vagt flin lade sig på hennes läppar då hon hörde honans ord, nästan som om hon försökte försvara sin heder med tanke på hur hon såg ut. ''Så bra för dig då. Det vore ju synd om du skulle framstå som svag det första du gjorde''. Den vanliga lömskheten fanns där i hennes stämma. Det var bara sådan hon var, lekte med andras hjärnor, vred på ord och budskap. Hade hon haft tankarna inställda på mord så hade det varit betydligt värre. ''Svaga individer förtjänar ju inget mer än en smärtsam död menar jag''. Hon slog sig obekymrat ner på marken och lät blicken vändas in mellan träden för en kort stund. Hon höll dock koll på honans energier, letade efter minsta lilla tecken på aggressivitet, alltid vaksam, alltid beredd. Hon släppte aldrig ner sin gard helt och hållet, inte ens med flocken, man kunde aldrig vara helt säker. Inte ens i närheten av Shiva, den varg hon nu för tiden stod allra närmast. Han var hennes bror, men hon var medveten om att han troligen skulle rädda sig själv före henne, för det var troligen det hon själv också skulle göra. Tillit var farligt, säkerhet överskattat. ''Säg mig, bär du ett namn?''. Inte för att hon kanske var överdrivet intresserad över svaret, men om hon ändå tog sig tid till det hela så var det väl något man brukade fråga om. Det lilla hon visste om att föra samtal med främlingar ville säga, oftast så fann hon dem inte nog värdiga att lägga tid på. Något sade dock henne att denna honan var annorlunda, något i hennes energier fångade hennes intresse.

Den vita honan granskade kritiskt den mörkare individen. Sättet hon förde sig, den föraktfulla blicken hon gav henne. Hon verkade se rakt igenom henne. Döma henne. Allt tydde på att honan såg ner på henne, ansåg henne mindre värd. Ceres rynkade irriterat pannan. Det var just så hon brukade hälsa främmande vargar. Nu var det ombytta roller. Men den vita honan protesterade inte. Inte idag. Hon var stolt - men inte naiv. Hon visste när hon skulle backa. 

''Svaga individer förtjänar ju inget mer än en smärtsam död menar jag''

Honans uttalande fick Ceres att nicka frånvarande. Svaga individer. Hon hatade dem. Hon hatade att hon försatt sig i en position där hon själv faktiskt kunde misstas för svag. Hon var inte svag. "Det är så sant." Flinade hon rått och såg tyst när den andra honan satte sig ner. Hon dröjde lite innan även hon slog sig ner på marken. Smärtan från såren fick henne att rycka till, känslan var ovan - men på ett snedvridet sätt fann hon den tillfredsställande. Hon sneglade på den främmande honan. Gillade hon smärta? Gillade hon att slåss? Antagligen. Hon hade samma, nästan maniska blick som hennes syster så ofta hade. Som hon själv så ofta hade.

"Ceres." Svarade hon då honan frågade henne om hennes namn. Hon fuktade den ljusa nosen och mötte honans vita blick. "Och Ni är?"




(Kom precis på att Kali har slaktat Ceres systerdotter 8D)